tisdag 23 december 2014

Lite mer jul?

Jag vet som sagt inte riktigt vad som hänt med mig i år, men idag har jag till och med rullat köttbullar och planterat hyacinter. Köttbullarna blev inte alls lika goda som jag har för mig att de blev sist (vilket år det nu var jag gjorde dem) så jag proppade besviket i mig några stycken så att jag i alla fall blev mätt. Min fina sambo menar förstås att de varken är sura eller beska och åt med god aptit. Det var inga fel alls på dem, sade han medan han glatt spetsade ännu en köttbulle på gaffeln. Måste ju erkänna att hjärtat sväller ännu lite till av sådana fina komplimanger...

På juldagen kommer vi ha ett ynkapynkalitet julbord tillsammans med en kompis. Hon är allergisk mot fisk så det tar ju automatiskt bort rätt så mycket och jag är för jäkla trött för att göra så mycket olika saker så det tar bort rätt mycket till. Kvar blir den finska kålrotslådan (som jag modifierar lite efter mitt eget tycke), de sura hemmarullade köttbullarna, prinskorv, skinkan och rödbetssalladen. Inte så mycket kanske, men jag hoppas att det blir bra ändå. Till efterrätt blir det clementinmousse med flisad choklad uppepå. 

Det ska bli så vansinnigt skönt att fira en lugn jul utan ilskna människor, utan att vara rädd för att man inte duger och utan att sova på en stackars madrass utslängd i ett hörn någonstans. Det ska bli så vansinnigt skönt att inte vara rädd för julaftonsnatten.

Jag bor med en ängel nu. 


 

måndag 22 december 2014

Ängeln vid min sida

Det där med julen... Tänk att det ska vara så besvärligt. En gång om året är det som att människor blir som förbytta. Min familj vill att allting ska vara gulligt, tindrande och fyllt av förväntan. Förut har jag försökt att uppfylla det där, men som vuxen har jag gett upp. Det är en helg som är fylld med jobbiga känslor för att man aldrig lyckas att uppfylla det andra förväntar sig av en och att alltid minst en person blir besviken. Man ska vara på än det ena, än det andra stället, man ska inte behöva tänka på julklappar men om man inte har någon med sig så blir personen besviken ändå, om man hälsar på över julen så blir de besvikna för att man inte stannar tillräckligt länge, och så vidare, och så vidare...

Förut har jag gjort många saker bara för att jag har känt att det har förväntats av mig. Det här året har jag gjort saker bara för att jag tycker att det är kul. Dessutom ska jag vara hemma, inte jobba, inte åka utomlands, inte åka till  någon annans familj, inte ens åka till någon i min egen familj. Jo, vi ska åka fem kilometer till min sambos föräldrar och äta jullunch. Det ska vi. Himlans bra. Fast det är väl inte jullunch heller egentligen, inte som jag är uppvuxen med i alla fall. Vi får kalkon. Jag har aldrig ätit kalkon på det sättet förut, bara som pålägg på smörgås, så det ska bli jättespännande. Efter det åker vi tillbaka hem igen. Sååå skönt. Ingen stress, bara trevligt. Enligt min sambo behöver vi inte ens ha med oss en julblomma eller den obligatoriska chokladasken. Ingen kommer att supa sig full heller, vad jag vet. Om inte annat så åker vi därifrån innan folk börjar bli för runda under fötterna.

Min sambo är en ängel. På riktigt. Jag tycker att det är ofantligt otäckt när människor dricker sig fulla. Det vet han om, och han bryr sig om det, så jag har aldrig behövt oroa mig för att behöva befinna mig i den situationen ens. Vi är inte absolutister, men dricker heller inte särskilt mycket. Det absolut bästa är att han inte ens ger mig känslan av att han måste offra någonting för min skull. Han har aldrig andats om att jag är en tråkmåns eller att jag hindrar honom på något sätt. Han är bara väldigt mån om att jag ska vara trygg med honom och må bra. Helt klart en ängel.

 

 

lördag 20 december 2014

Snart jul....julstämning?

Jag har kommit på mig själv med att vara en såndär person som gärna vill veta på förhand hur allt ska bli. Oerhört irriterande och inte alls särskilt charmerande. Jag kan sitta i en evighet och tänka fram och tillbaka, om jag gör si eller om jag gör så. Till slut är jag så trött på mig själv att det inte blir någonting av det alls. 

Litegrann har jag försökt att få lite julstämning de senaste dagarna. Jag vet inte riktigt vad julstämning är eftersom jag har sett till att jobba väldigt många jular de senare åren. Tänker att det ändå kan vara dags att vända den där läskiga magkatarrliknande känslan som alltid infunnit sig tidigare jular till någonting positivt istället. Så jag klämmer i med julpynt och julgran i år. Julgranen är visserligen i plast, men det passar min utmattningshjärna jättebra för jag kunde inte lista ut hur jag skulle få med mig en stor fet gran hem och ännu mindre hur i hela friden jag skulle få tag i en julgransfot. Små bekymmer blir detsamma som att planera en rymdfärd till Mars emellanåt.
 

Ett annat rymdprojekt jag har är att skaffa hund. Jag har velat ha hund ända sedan jag var liten. Raser har kommit och gått på önskelistan, men själva önskningen har stått kvar. När jag hade hästen att sköta om stod det plötsligt klart för mig att någon liten fishund kan jag ju inte ha om den ska kunna vara med mig i stall och ut på ritter utan att dö av ansträngning. Nu har jag ju ingen häst att sköta om längre, men tanken på en lite större hund har ändock stannat kvar. Om jag ska erkänna det så är det absolut inte vilken större hund som helst heller. Jag vill ha en irländsk varghund. Insikten slog ner som en bomb och stod helt i kontrast till allt jag tidigare tänkt. 

Då kommer den där dumma hjärnan in igen förstås. Den försöker fundera ut hur det skulle bli med en liten hund i vårt liv. Det är ju inte bara jag längre. Det är min sambo och de två katterna också. Hm... Jag hoppas i alla fall att min hjärna har läkt så pass bra att jag orkar med en liten lurv lagom till sommaren/hösten. Just nu känns det som en evighet dit, men det är heller inte så längesedan det var vår sist. Då var vi och klättrade runt bland klipporna vid stranden och beundrade det vackra och dramatiska landskapet. 

Foto: Solsippan

onsdag 10 december 2014

Stjärnor och psykologsnack

Jag gjorde ett ärligt försök att få upp ljusstakar och stjärnor i fönstren innan första advent. Släpade mig upp och ner på vinden, lyfte runt pynt och flyttade på kartonger. Det slutade med att glödlamorna visst inte tålt temperaturväxlingarna och jag inte alls hade lust att åka till affären och handla nya. Det tog ända fram till i förrgår innan de var på plats, men nu finns till och med en krans med mossa, hjärtan och små röda bär vid ytterdörren. Det är en säkerhetsdörr så det går inte att slå in en spik i den. Jag var överlycklig över den där dörren när jag flyttade hit, det kändes så tryggt och bra. 

För några veckor sedan fick jag min första tid till en psykolog. Det är ju plötsligt oerhört inne och positivt att gå till psykolog till skillnad från när jag var liten och det var vansinnigt skuldbelagt och nästan lite farligt. Jag har träffat ett par stycken och tyckte nog inte att det var varken farligt eller läskigt. De har lyssnat, nickat och ställt relevanta frågor. Den här gången har jag inte varit lika intresserad och inte alls särskilt sugen på att på att prata om destruktiva O. 

Jag gick i alla fall dit, fick ångest de lux och undrade vad jag höll på med. Andra gången hade jag jagat upp mig så mycket att jag fick svimningskänning medan jag satt ner. Det verkar dock inte som att det syns så väl på mig för psykologen rörde inte en min. Lagom till tredje mötet hade jag haft tillräckligt många mardrömmar, ångestattacker och paranoida tankar för att ha bestämt mig för att be om att avsluta kontakten. En halvtimme innan jag ska åka ringer dock någon människa och talar om att mötet är inställt. Snacka om att jag nästan inte orkade med det beskedet. Nu måste jag ladda om till nästa vecka. 

Men adventsljusstakarna är på plats och saffranet inhandlat lagom till Lucia. Bara att sätta igång och baka... 






lördag 29 november 2014

Småfilosofier om egentligen ingenting

I två dagar har jag haft besök av en av mina absolut finaste vänner. Vi har tagit små försiktiga steg i vänskapsriktningen, men nu har nog bådas våra murar fallit och det är så himlans skönt. 

Idag är jag trött och har svårt att samla tankarna, men fasligt glad och nöjd.

Fokus denna veckan har varit mest i den vanliga världen, så jag har inte mediterat något särskilt på ett tag. Det är nog dags att göra det. Jag har en förmåga att kasta mig handlöst in i nya saker, vara helt betagen och tycka att det nya är det roligaste jag någonsin har gjort. Efter ett par månader när det har svalnat har jag inte lika lätt att upprätthålla entusiasmen. Antagligen är det väl som när man lär sig att köra bil, hitta en bekväm harmoni mellan gasen och bromsen. Fast varje gång jag gör min ceremoni känner jag en sån glädje så jag längtar efter nästa gång redan under tiden jag håller på. 


Lite stolt över mig själv är jag att jag har orkat ta fram ett par adventsljustakar och ett par värmeljusstakar. Fast jag får nog inte upp dem förrän i morgon.

Hoppas att du har en fin första adventshelg! 

onsdag 26 november 2014

Lilla hjärtat

Mitt hjärta tickar. 
Har börjat växa. Ta mer plats i mitt bröst. 
Kanske är det inte omöjligt.

Mitt hjärta tickar.
Har börjat hoppas. Svälla av glädje.
Kanske skulle det gå.

Mitt hjärta tickar.
Kanske vore det så. Kanske.
Jag hoppas att det går.

tisdag 25 november 2014

Tala eller inte tala?

Jag tänkte att jag skulle minnas samtalet med psykologen. Det var första besöket så hon hade avsatt en och en halv timme, sa hon. Men jag behövde inte utnyttja tiden om jag inte ville. Hon var noga med att berätta att det var på mina villkor vi träffades och att vi skulle lägga upp samtalen utefter vad jag klarar att prata om. Det var superskönt att höra det där. Jag har träffat dem som tycker att KBT (kognitiv beteendeterapi) fungerar på allt eller att rota runt i barndomen är nyckeln till frihet, så att möta någon som inte talar om för mig att de sitter inne med rätt verktyg och jag har bara varit korkad som inte förstått själv är underbart.

Hon pratade om kris och krisbearbetning. Pratade om att all skuld och skam som jag eventuellt känt skulle jag lägga åt sidan. Förklarade för mig att destruktiva O är psykopat. (Det har jag redan listat ut...) Mycket mer kommer jag inte ihåg. 

När jag kom hem var jag helt urlakad. 

Visst var jag nervös för hur samtalet skulle gå, jättenervös för hur psykologen skulle vara, men jag hade nog inte funderat så mycket över hur jag skulle tycka att det var att prata om destruktiva O med en främmande person. Jag upptäckte att jag kunde prata om det mesta, utom den sexuella delen. På min högra hand finns röda märken efter naglarna jag inte kunde låta bli att borra in. Huvudet surrade några gånger i ett försök att göra mig medvetslös och jag blir närapå fashinerad över hur starkt allting kommer tillbaka när man pratar om det. Jag hör honom visserligen väsa de där orden "läskigt va´" flera gånger om dagen, men det går inte att jämföra med att uttala dem högt.

När det bara var några skälvande timmar, dagar, veckor sedan jag sist såg honom önskade jag att jag inte skulle behöva genomlida de åren det skulle ta för mig att få tillbaka min balans. Det har gått fem och ett halvt år nu. Dagarna är absolut inte lika svåra, men jag är långtifrån i balans. Ja, jag räknade med att det skulle ta ett par år, men att jag därefter skulle ha lämnat honom långt bakom mig. Jag hade fel.


Foto: Solsippan

måndag 24 november 2014

Skamkänslor

Jag blir så ambivalent... Tänker alldeles för mycket som vanligt. Satt och läste gårdagens tidning i ett försök att fokusera tankarna på någonting annat än att jag ska till psykologen idag. Så slår jag upp "Världen Special" som ger en bild av den parisifierade journalisten Magnus Falkehed. Han är lite chic, enligt reportern, som även ser andra likheter med fransoser som påverkat Magnus Falkehed under de 25 åren han bott i Frankrike.

Men det var ju inte hans eventuella franskhet som skulle belysas utan det faktum att han suttit som gisslan i drygt sex veckor i Syrien. Det som slog an en igenkännande ton i mig är när han beskiver att det ska bli skönt när han och hans kollega har skrivit klart boken som behandlar tiden som gisslan. "Jag måste ju komma vidare, jag har ingen lust att i all framtid bli beskriven som "han som var gisslan i Syrien"."

"Det är inte bara det att det att det hände plågsamma och jobbiga saker som gör att det är svårt att berätta om gisslantiden. Ibland har jag själv svårt att förstå vad jag varit med om. Det kan kännas som en utomjordisk upplevelse. Och hur ska jag kunna begära att människor omkring mig ska kunna relatera till det?"

Citaten är från Sydsvenskan 141123 i artikeln Minnena från kidnappningen är fortfarande en plåga

Det beskrivs hur uppslutningen kring de båda journalisterna var massiv när de kom hem. Magnus Falkehed har alla förutsättningar att komma tillbaka till sitt gamla liv, med sina dryga sex veckor inkapslade i en skyddande sfär av vardaglighet fortsätta med det liv han trivs med. 

Hans ord är så exakta, beskriver med en fin precision hur man tänker och känner om sig själv och andra. Ändå finns där en avgrundsdjup skillnad, åtminstone mellan honom och mig. Den absolut största skillnaden är att han i det närmaste är hjälte, modigt tog han sig an sin arbetsuppgift och hade oturen att bli kidnappad. Han slipper skamkänslorna. Han behöver inte ägna timmar, dagar, år med att övertyga sig själv att det inte var hans fel. Jag är djupt avundsjuk. Självklart är jag glad för hans skull, men i mitt vältrande av självömkan erkänner jag vilt att jag hellre varit han, hundra gånger hellre.

Blundar hårt, mässar högt för mig själv: sluta jämför, sluta jämför, sluta jämför och känner mig inte alls stolt över mina känslor...




Du som vill läsa artikeln kan klicka här.

 

lördag 22 november 2014

Ung demens?

När jag var hos överläkaren i psykiatri sist så sa hon att det är lite som att vara dement när man är utmattad. Jag har inte tänkt på det så förut, men liknelsen är inte helt dum. När jag fortfarande gick i skolan i augusti var jag rädd att jag skulle missa en buss eller ett tåg så att jag inte skulle komma i tid till lektionen. Vad som faktiskt hände en av dagarna var att jag glömde kliva av tåget. Jag var helt enkelt uppslukad av vad jag satt och läste i min kursbok och blev väldigt överraskad när de ropade ut nästa station i högtalarna. Jag hade ju inte ens märkt att vi stannat tidigare!! 

Ännu ett problem var att mina förbaskade ögon slutade fungera så fort jag skulle läsa en text som rörde sig, vilket de gör på tågen nuförtiden. När jag var liten satt en liten blå skylt med vit text inkilad i en ficka på dörren när man klev ombord. Nuförtiden står det alla möjliga ortsnamn i en enda slingrande ramsa som far förbi alldeles för snabbt för en utmattad hjärna. När jag vid ett tillfälle försökt en sisådär tre, fyra gånger blev jag så förvirrad att jag inte ens längre kom ihåg på vilken plattform jag stod, i vilken stad och vad tusan klockan kunde vara. Vart skulle jag nu igen? Hm, jag fick tag i en människa som såg ut som tågpersonal och frågade med så låg röst jag vågade för att ingen mer än han skulle höra; vart går det här tåget? Stannar det möjligen i den staden jag ska till?

Han svarade vänligt, men med en aningens antydan till fnysning att det inte alls skulle vara i närheten av min stad. Jag tackade med det raraste leendet jag kunde frambringa och hade inte den blekaste aning om vad jag skulle göra härnäst. 


Jag stod ändå kvar en stund och glodde på skylten som hängde över perrongen. Efter en hel del ansträngning att få ordning på ögonen kunde jag tyda den. Där stod nämligen någonting helt annat än på tåget. Den visade namnet på min stad (eller i alla fall stod min stad med mindre bokstäver under tågets slutdestination). Till slut bestämde jag mig för att stå kvar och vänta. Någon gång skulle det väl ändå komma ett tåg som gick åt rätt håll!

Det är otroligt generande att inte klara sådana saker som man enligt gemene man ska klara av. Jag är inte förståndshandikappad, men vid minsta stress stänger mina sinnen ner. Det har hänt för inte särskilt längesedan att jag blivit så upprörd att jag är på väg att svimma. Vid de tillfällena känner jag mig mer som en ihopsnörd 1700-talsbrud som glömt luktsaltet hemma. Inte särskilt macho med andra ord... 

Att överläkaren jämförde min sjukdom med demens var på ett sätt befriande. Det är inte mig som person det är fel på, det är en sjukdom. En otroligt handikappande sjukdom, men den går att bli frisk ifrån. Den kommer förmodligen att lämna ärr av vissa slag, men det går att bli frisk. Det blir man inte från demens. 



Mörkerhund

I natt drömde jag att jag lämnade en festlig tillställning som plötsligt blivit märklig och folk började sjunga falskt. Jag gick bort längs en grusväg och befann mig plötsligt i totalt mörker. Sådär idiotmörkt som det bara blir i en grotta, kunde inte skymta en stjärna, inte ett förbihastande moln framför månen, ingen grantopp, ingenting. Ändå fortsatte jag att gå, trevande och försiktigt, jag ville inte vända tillbaka.

Mitt i allt det där svarta kände jag någonting som vidrörde min hand. En nos, en hundnos, och fram trädde konturerna av en golden retriever. Den ledde mig framåt med sin glada svans och mjuka ljus. Framåt, mot någonting nytt och härligt.

Med en sådan vän längs vägen kan man ju bara inte gå fel.






fredag 21 november 2014

Sprakande små kolbitar

När jag går och lägger mig har jag tusen idéer om vad jag ska göra dagen därpå, ett par dagar framåt, ja till och med ett par veckor fram i tiden. När jag vaknar är jag inte längre lika övertygad. Jag vill ha min frukost, mysa med kissekatten och helst bara stanna tiden. Tänk om dagarna hade varit lite längre, sådär så att man hann med att duscha på morgonen, hann med att vattna krukväxterna, hann att skriva handlingslappen...

Jo, det är faktiskt så att även om jag är sjukskriven, så hinner jag inte ett skapandes dugg. Det är kanske inte så konstigt att man från början kallade det för "utbränd". Som en eld som brunnit för hastigt, för hetsigt och utan att ha tillräckligt med bränsle. Ingenting finns kvar. 

Fast då borde det väl finnas en ordentlig glödhög? Massor med kolbitar som risslar och rasslar medan det sprakar små fyrverkerier av hetta inom dem. Jag har fått sådana små kolhärdar att ta sig till fina små sprakande brasor många gånger. Men i mig själv hittar jag ingen sådan glöd. Ingen liten sprakande, knastrande kolbit som vibrerar av värme och energi. Jag är bara så vansinnigt trött...

Den senaste månaden har jag varit medlem i en facebookgrupp för några få utbrända. Eller få och få, cirka 50 stycken. Igår fick några av dem totalt frispel och skrev hårda och sårande ord. De som lovat att istället för att skriva i affekt, ta ett steg bak och andas innan man skriver. Jag blev så ledsen. Ändå var det inte riktat mot mig direkt, men jag tog så illa vid mig. Återigen blev det skrivna ordet missuppfattat och vridet till någonting helt annat än det var menat från början. Ännu en gång blev människor sårade och ledsna helt i onödan. På grund av att man missuppfattar. Kanske ska jag inte ens ha en blogg? Vad jag skriver här kanske gör någon illa, när tanken inte alls är att göra illa? 

 Foto: Solsippan

Jag hade nog behövt sitta på den där ön ett tag. Bara andas havsluft och känna saltstänket i ansiktet. Gå in i fyren, ta ett bad och äta kvällsmat och dricka mitt té i skenet av stearinljus. Andas. Låta vinden ta med sig oron, smärtan och sorgen. Ingen internetuppkoppling, ingen uppkoppling alls. Bara jag och vinden. Och min fina D. Tillsammans med honom klarar jag allt.


 

torsdag 13 november 2014

Gransuset

Tänk att träden kan ge så mycket ro och vila. 
Jag är hos mina föräldrar där jag växte upp, vädret är lika grått här men ändå känns det mer ombonat, varmare och vilsamt. Jag lyssnar på suset som smyger sig in genom det öppna fönstret i sovrummet och njuter. Det är så skönt!! 

Om ett par dagar ska jag hem igen, hem till min stora varma famn, finaste D. Mitt stora stöd i livet. 


måndag 10 november 2014

Galet utmattad

Fantastiskt nog har jag lyckats få min före detta att inbilla sig att jag har känslor kvar för honom och att jag kommit med förslag som tvingat honom att välja mellan mig och sin nuvarande sambo. Det mina vänner känns som en prestation! 

Från början tog jag kontakt med honom via messenger för att be honom radera utkastet till min bok om alla övergrepp och resten av mitt liv ihop med destruktiva O. Jag glömde göra det innan jag flyttade och det kändes olustigt att hans nya tjej skulle behöva läsa det. Fast egentligen trodde jag att han redan hade raderat det. 

Nja, han svarade mig att hon inte tittade där. 

Jag skrev en gång till att jag ändå ville att han skulle ta bort det och blåögd som jag är trodde jag att han respekterade det. Vi fortsatte att skriva till varandra och jag trodde att alla var okej med det, själv hade jag ju berättat för min fina D att vi hade kontakt och vad vi skrev om. 

Det som tydligen ställde till det hela var när jag skrev att det hade varit en fin semester om vi hade åkt till fjällen ihop. Det var formulerat i dåtid och menat som dåtid, men han tolkade det som att jag önskade att vi skulle åka nu i vinter. Den poletten föll inte ner förrän efter några timmar. Jag förstod inte varför han plötsligt kände sig väldigt hotad av mig, men eftersom han bad mig att inte höra av mig mer så tänkte jag att det var helt okej, jag har inget behov av någon kontakt med honom. Men jag bad honom ännu en gång att radera det som fanns på hans hårddisk eftersom det inte var rätt av honom att behålla det. 

Sedan kom ett meddelande till min fina D från mitt ex sambo. Hon skrev att hennes sambo ljugit för henne, smusslat med telefonen och slutligen nu erkänt att han och jag fortfarande har känslor kvar för varandra. Det gjorde ont i mig. Stackars, stackars tjej!! Han hade raderat de andra meddelanden så hon kunde inte läsa vad vi skrivit, vilket skulle fått henne att förstå att det inte fanns någonting att vara rädd för. Inte från min sida i alla fall. Så fruktansvärt jobbigt för henne! 

Därefter skrev hon att hon läst min bok och att den låg öppen för alla att läsa. 

Märkligt att inte mitt ex förstått att skydda henne från det. Märkligt att han har haft behov av att spara på eländet, först ville han ju inte läsa den själv? Varför har han behov av att såra två människor på det sättet? Det är ju perverst. 

Jag har blivit sårad många gånger av honom, och det fanns inga varma känslor kvar för honom, men jag uppskattade honom som vän. Nu finns där ingenting annat än förakt. Vilken feg liten människa han är. Så gräsligt ynklig. Jag hoppas att hans sambo hittar en finare människa att leva ihop med, någon som inte smusslar bakom hennes rygg och som uppskattar henne och älskar henne fullt ut.

Om jag hade förstått att han hade känslor kvar hade jag aldrig fortsatt att ha kontakt. Tänk så otroligt mycket dumt som kan hända genom att man missförstår varandra. 

Jag är så glad att jag har min fina D! Han skrev ett fint svar till min före dettas sambo, jag läste det innan han skickade det, och även han bad henne att radera min bok. Jag tycker så rysligt synd om henne att hon har blivit behandlad så illa och så har jag ingen möjlighet att säga det till henne, ingen möjlighet att förklara.








tisdag 4 november 2014

Fullständigt galet inlägg!

Jodå, jag är komplett galen.

Därför kommer nu ett komplett galet inlägg.

Varsågod.

När jag var en sisådär 10 år gammal upplevde jag för första gången att jag ”såg” genom en annan persons ögon. I det här fallet råkade det vara mig själv jag såg och jag visste även klart och tydligt genom vems ögon jag såg. Största delen av mig befann sig på andra sidan en vägg så jag hade ingen möjlighet att se med mina vanliga ögon vem som befann sig i rummet och det var bara min fot som var synlig för den som såg mig. Det var en väldigt naturlig upplevelse för mig vid det tillfället, men jag förstod på alla vuxna som hörde min förklaring att det inte riktigt var acceptabelt. De såg så oförstående ut att jag till slut viftade bort det hela.

En annan gång, när jag var betydligt äldre, ringde min mamma i min mobiltelefon och istället för att säga "hej det är Solsippan" svarade jag henne att det inte var jag som var i trafikolyckan längre fram. Hon undrade förvirrat om det var så att jag såg hennes bil, som stod betydligt längre fram än min, men jag hade ju sett olycksplatsen genom hennes ögon så även om jag inte såg bilen från den plats jag befann mig så visste jag var hon var. Jag visste också att det var mig hon oroade sig för eftersom jag kände hennes känslor.

Ett fåtal gånger har jag även sett genom djurs ögon och kunnat känna deras känslor. Varje gång har detta skett spontant och då jag själv varit i ganska adrenalinfyllda situationer (inte nödvändigtvis negativa). Av olika anledningar har jag genom åren försökt att stänga av den där delen av mig, men har nu ändrat mig och försöker istället bejaka det. Efter att ha blivit invigd i de första fem riterna av Munai Ki har jag plötsligt kunnat se igenom solida ting, såsom tyg eller väggar utan att behöva ha någon annan som ”värd”. Det skiljer sig även genom att jag har kunnat flytta blicken och titta ordentligt, inte bara få en stillbild i ett kort ögonblick. De här gångerna har jag även varit väldigt lugn och samlad. Eftersom det sker spontant och utan att jag har någon kontroll blir jag en aning frustrerad. 

Oavsett vilken inställning jag har till mina "förmågor" så lämnar det mig lika frustrerad. Förnekar jag det, så finns det där ändå, bejakar jag det så är jag rädd att människor ska vilja spärra in mig eller i bästa fall bara avfärda mig som allmänt galen. (Nuförtiden riskerar man ju i alla fall inte att bli bränd på bål.) Det sämsta är att jag känner mig så förtvivlat ensam och tror att de flesta andliga människor antingen är medium som kan allt om andra världar och inte bryr sig ett skit om sådana som mig eller så är de falska människor som bara vill ha pengar.

Undrar alltså om någon har tips på hur man kan utveckla detta och kanske få mer nytta av det. Jag har ingen lust att spionera på vad grannen gör bakom sina väggar så det är inte det jag menar med nytta, jag är mest nyfiken på hur man går till väga för att ”träna”...


 

fredag 31 oktober 2014

Annan planet?

Det är svårt att skriva just nu. Det går trögt att tänka och i ärlighetens namn så händer det inte särskilt mycket heller. Jag trodde nog inte att man kunde bli så golvad av att vara utmattad. Tänkte att det var som de gångerna jag varit på läger och tagit ut mig fysiskt ordentligt i några dagar och att det skulle gå över på ett par månader eller tre. 

Jag hade fel.

Det är så mycket mer än att bara sova ikapp, vila bort träningsvärk eller gråta en skvätt. Man blir dum i huvudet. På riktigt. Det funkar liksom inte. Dessutom är allting så galet jobbigt att man helst vill flytta till en annan planet. 

Ändå är jag inte deprimerad. Tvärtom. Jag är själaglad över att jag har det så bra som jag har det. Glad över min fina sambo, som har mer koll på hur jag mår än jag själv har många gånger och att jag inte lider vansinnigt svårt ekonomiskt. Visst, det är tajt, men vi svälter inte, vi har tak över huvudet och kläder så att vi inte fryser. Klyschor tänker du kanske, men jag är ärligt glad över det. Har sett så många andra som inte har det så bra, har kontakt med så många andra i min situation som inte reder ut sin situation ekonomisk, eller i sitt förhållande eller med sin familj, får sparken från sina jobb och har ett eller flera barn med diagnoser och trubbel med sin före detta. Nä, jag har det bra. Jag har bara "brutit huvudet" som någon skämtsamt uttryckte det. Vi kanske skulle be att få gipsa skallen så att det syns att vi är sjuka? 

Idag har världen dock varit vacker. I trädgårdar finns fullt av vissna, bruna och knastriga blomställningar och kvistar. Av någon anledning har jag varit alldeles tagen av dem under dagen, de är vansinnigt vackra! Och därnere i jorden vilar rötterna, sover stilla och drömmer om sommaren. De kommer igen. Ändå är de fortfarande vackra.



 

lördag 25 oktober 2014

Soul retrieval, att läka det sårade

Det var nästan solsken. I alla fall en bit på vägen. Sedan mulnade det mer och mer och när havet skymtade fram bakom nästa krök var det i samma gråa nyans som den regnlovande himlen.

Jag hittade utan problem och blev mottagen av den rödhåriga lilla kvinnan i vitt. Hon är liten, men kraftfull och på samma gång som man kramar henne försiktigt för att hon inte ska gå sönder utstrålar hon en fasthet och vänlighet som gör att man slappnar av i hennes närhet.

Jag har träffat henne en gång innan, men det är en annan historia, en annan dag. Idag skulle jag hämta hem en del av mig som tappats bort. Pussla tillbaka en del av min trasiga själ.


Vi satte oss i varsin vit soffa i det lilla, men luftiga rummet. Det var så högt i tak att man fått böja nacken bakåt om man ville titta efter hur det såg ut. Jag visste att hon gjort förberedelser innan jag kom, och jag visste att jag gick in bland de ord hon nyss uttalat. Även det en trygghet.

Hon frågade mig varför jag valt att få en soul retrieval och jag berättade väldigt kort att destruktiva O haft många år på sig att sarga min kropp och själ. Ändå svarade hon mig att den ursprungliga själsbiten som gått förlorad kan ha skett i ett tidigare liv. Hon sa att jag förstås kunde välja om det var så att jag ville rikta in mig på en speciell händelse, men annars kunde vi också bara låta allt vara öppet och se vad som kommer av sig självt. 

Egentligen ville jag förstås gå igenom allt och plocka hem alla förlorade delar av min själ, men så sansade jag mig och tänkte att jag har lärt mig att jag inte kan forcera fram det jag önskar så jag svarade att jag hellre ville låta det komma fram som ville fram. 

Rödhåriga lilla M bad mig lägga mig på en massagebänk mitt i rummet. Det var filtar på den och jag fick även en filt över mig och hon lade en fot under en av mina fötter medan hon satt på en stol bredvid. Hon skulle inte prata sa hon, men det gjorde ingenting om jag rörde mig under tiden. Sedan blundade vi båda två, lyssnade på den mjuka musiken och andades våra lugnande andetag.

Vid första trumslaget blev jag överraskad och kände hur mina ögonlock fladdrade till. Det var en långsam rytm och så småningom föll jag in i takten och kunde fortsätta slappna av. Förutom under en kort stund då jag plötsligt fylldes av ångest, rädsla och gråt så svår att jag nästan glömde andas. Sedan gick en rysning igenom min kropp och jag kunde återgå till att se mig själv stå på toppen av ett berg, högt, högt upp med solen och vinden runt om mig.

Jag vet inte hur länge jag låg där, en evighet i en blinkning. På trummans rytm förstod jag att M var på väg tillbaka till den här världen och jag öppnade mina ögon.

Vi hade inte varit på samma plats, men hon hade genast fått kontakt med en liten pojke som hon gissade var runt fem år gammal. Han var ensam och vinden slet i honom. Hans ångest och rädsla hade i det närmaste överväldigat henne. Han hade förstått att om ingen hittade honom och tog hand om honom så skulle han dö. Där och då försvann min första själsbit.

M beskrev honom som eskimå, men vi kom fram till att han förmodligen varit same, med tanke på min starka dragning till det samiska. Det hade även kommit en varg flera gånger och jag berättade vad jag endast sagt till min fina sambo tidigare. Jag har alltid haft en jättelik varg med mig, ända sedan jag var liten. Ingen annan än jag ser eller känner den, men den följer mig som en skugga. Enligt M är det mitt kraftdjur.

Mötet med pojken påverkade M starkt, det såg jag, men jag fick plötsligt en förklaring till varför jag reagerar så otroligt starkt på att bli lämnad. Inte lämnad i betydelsen uppbrott från ett förhållande, utan rent fysiskt lämnad. Destruktiva O gick ifrån mig vid ett tillfälle när vi skulle gå längs en vandringsled långt uppe i norr. Vi hade gått i flera timmar och jag hade fått så vansinnigt ont i höfterna och ena fotleden att jag inte kunde hålla samma tempo som honom längre, men inte en enda gång vände han sig om för att se efter var jag var. Han kunde lika gärna ha lämnat mig att dö. För mig var det samma sak. Mitt ute i ingenstans och jag hade så vansinnigt ont. Ändå var jag tvungen att fortsätta att gå då mörkret kröp allt närmre och de små skyiga vattendropparna som nästan tyngdlöst flöt omkring hotade att när som helst övergå i fallande regn.

Den lilla samepojken då... Vi vet inte hur det gick för honom, men M tror att jag någon gång i något liv varit samisk shaman, så kanske överlevde han. För att läkas behöver jag nu ta hand om och vårda det lilla barnet. Läka smärtan och på så sätt hindra att såret gång på gång rivs upp. Ingen lätt uppgift, men ändå mer konkret än att famla sig fram i gissningslekar.










 

onsdag 22 oktober 2014

Trumma tillbaka spridda själsbitar?

I morgon är det dags för soul retrieval. En kvinna ska med hjälp av sin shamantrumma få tillbaka de själsbitar som slitits loss från mig genom åren. Jag slits mellan hopp och en känsla av att jag betalar för hokus pokus. Men å andra sidan tänkte jag väl att shiatsu var lite hokus pokus när jag började med det också. För att inte tala om zonterapi! Knåda några områden under fötterna för att läka saker i övriga delar av kroppen!!? 

Det är egentligen lite för långt för mig att köra, men å andra sidan kanske jag mår så bra av det att jag studsar fram efteråt? 

Många frågor.

Jag vill alltid ha facit på förhand, men jag får väl försöka lära mig att det inte går att få det. Tror man på någonting så får man testa. Så är det bara. 

tisdag 21 oktober 2014

Steka fläsk är ingen skitsak

Idag har jag stekt fläsk. Det låter kanske banalt i dina öron, men för mig är det faktiskt ganska jobbigt. Inte hur man gör, det kan jag utan bekymmer, men destruktiva O hälsar på i min lilla hjärna och styr och ställer och gör mig väldigt osäker. 

Idag struntade jag i destruktiva O, struntade i att han sa att jag måste ha vitpeppar på fläsket, struntade i att han sa att jag måste ha högre värme i pannan, struntade i att han sa att jag måste ta tillvara på fettet, struntade i att han sa att det skulle vara hårdare stekt.

Idag struntade jag i destruktiva O.

Idag har jag stekt fläsk.

Det var en ganska banal måltid, men åh vad gott det var!!


 

måndag 20 oktober 2014

Bland sieskor och isvargar

I ungefär ett par månader har jag mediterat regelbundet. Det började spontant efter att jag fått en alldeles underbar upplevelse i samband med att jag var på shiatsubehandling. De flesta gångerna får jag starka bilder och känslor, eller bara djup, djup avslappning. Idag var det lite värre att samla tankarna. Jag är trött sedan gårdagen, trots att jag avfärdade en del av sierskans uttalanden som rena klichéer så kan jag inte avfärda att hon plötsligt frågade mig om jag funderat på att skriva en bok. Det kan jag ju inte neka till. Fast om sanningen ska fram så har jag utkast till två böcker. De senaste dagarna har jag öppnat den ena ett flertal gånger och läst en del av det jag redan skrivit. Det är inte dåligt, men det behöver så mycket mer, väldigt mycket mer. Men om sierskan har rätt så är det värt ansträngningen. 

Klarar jag en ansträngning just nu? Utmattningen biter mig i hasorna ständigt och jämt och går inte att skämta bort, men samtidigt är det ju nu jag har all tid i världen. Jag är inte belagd med några större måsten och det känns väldigt mycket sundare att öva på sin kreativitet än att slöläsa på Facebook hela dagarna. Ja, det tål att funderas över.

Som lite kuriosa kan jag berätta att sierskan sa till mig att jag varit en mycket känd grevinna i England år 1818. Festligt... Förmodligen därför jag är så förtjust i glittriga saker, haha. (Funderar över hur många mer som fick det budskapet samma dag...)

Usch, jag är så nyfiken på sådana där saker och ändå kan jag inte låta bli att vara oerhört skeptisk. Det ska tilläggas att det är första gången som jag gjort en sån grej. 

Utkastet till min bok heter Isvargen förresten. Jag har dock svårt att klura ut och bestämma mig för vad huvudpersonen ska heta. Ibland blir det Matilda, ibland blir det Linn. Kanske har du något annat förslag?

 

söndag 19 oktober 2014

Inget alternativbehov här inte...

Nyss hemkommen från en ganska kort visit på en alternativ hälsomässa. År efter år har jag åkt förbi där och tänkt titta in, men det har alltid varit samma helg som jag jobbat så jag har helt enkelt inte orkat bådadera. Denna gången blev det alltså gjort.

Nja, jag blev inte särskilt imponerad. Det var ganska få utställare, jag hade förväntat mig betydligt fler än så, och jag blev inte frälst av någon av dem. Forever living products var där med sin aloe vera. Det har jag druckit för några år sedan utan att känna ett dyfts skillnad på någonting i min kropp. Ett annat företag var där och pratade om det fantastiska pulvret med patenterat så och så som togs upp jättelätt av tarmen. Riktigt varför man behövde en sån superbooster av just vitamin B-typer och det andra fick jag inte riktigt klart för mig. Ytterligare en representant pratade mycket om sitt fina pulver, som skulle vara jättebra om man ville gå ner i vikt eller bygga muskler, bara att byta ut någon eller flera måltider mot pulvret och sätta igång. Nu är jag och min sambo varken i behov av att gå ner i vikt eller bygga muskler så vi tackade för smakprovet och gick därifrån.

Jag var naturligtvis tvungen att bli spådd. Det fanns flera personer som erbjöd olika typer och jag hittade en ryska som både tittade efter andar, såg tidigare liv, förutspådde framtiden och kollade in auran, allt på en kvart... Inte dåligt, och hon pratade oavbrutet så jag tänkte att om jag kommer ihåg det här så är jag inte dålig. Roligast var väl ändå att jag har varit bortskämd grevinna i England på 1800-talet och lite senare samma århundrade ska jag ha haft ett annat liv och en romans i Paris med en person som jag tydligen ska träffa i detta livet också. Spännande. Snabba ryck på en kvart!

Nej, jag har inget behov av att göra om det besöket. Fast det var roligt på sitt lilla vis.

Nu ligger jag i min dagsäng igen och försöker få upp värmen, den rann ur kroppen på mig när vi stod och väntade på bussen. Bara det...jag åka buss... Så kan det gå när man blir utmattad, då är det lättare att låta andra köra än att göra det själv.


 

torsdag 16 oktober 2014

Utmattad...typ

Livet är allt bra konstigt ändå. Bara någon dag efter mitt senaste inlägg brakade min kropp ihop totalt. Själv hade jag ingenting att säga till om. Inte något. Fast jag tänkte ju att även om kroppen är dum och inte klarar att ta sig någon annanstans än mellan sängen och toaletten så kunde jag i alla fall läsa kursboken och lyssna på föreläsningarna via nätet, men nääähä nä det kunde jag inte alls tyckte kroppen som fixade så att mina ögon inte kunde fokusera och gav mig en karusellyrsel utan dess like.


Arg, jag var arg, pissförbannad. Det här var ju vad jag ville göra, jag mådde bra av det och hade verkligen roligt, men ju närmre tentan kom, desto mer märkbart blev det att kroppen inte klarar stress. Inte det minsta, ynkapynka minstaste lilla roliga stress ens...


Ett par dagar efter kraschen var jag hos en psykiatriöverläkare, som sa åt mig att jag säkerligen behöver vara hemma ett år, minst. Ett år? Nää, tyckte jag, jag ska ju börja plugga igen efter jul?

Ett bestämt och unisont "nej" hördes då både från överläkare och sambo. Det kommer inte på fråga, jag ska vara hemma och inte stressa på något sätt. Möjligen kan jag få gå långsamma promenader och klappa katt. 



Hyggligt..


Men någonstans känner jag på mig att det är rätt, jag kan inte göra speciellt mycket utan att det händer något knasigt med kroppen eller att all energin rinner ur mig som vatten ur en uppochnervänd flaska. Ändå är jag inte deprimerad. Jag är glad, fullständigt nöjd med tillvaron. Jag behöver inte vara rädd, inte det minsta lilla ängslig över någonting. Det är en befrielse.


Det svåra är att inte ligga och planera en massa saker att göra. Jag inbillar ju mig fortfarande att jag orkar så som jag har orkat. Fast det räcker med att gå upp ur sängen så förstår jag...det här kommer att ta tid...




onsdag 24 september 2014

Vackra, vackra liv

Oj!! Så fort tiden går! Så fort man vänjer sig vid nya rutiner! 

Jag har formligen vältrat mig i allt det nya, allt det vackra och alla skratt som är min nya vardag. Resandet till och från skolan tar tid, det är mycket människor överallt och allting går så fort. Jag blir nästan yr av bara hastigheten och jag blir så imponerad av alla de ungas kunskapssug. Hur gör de för att vara som små läskpapper där lärarens ord sugs in och stannar utan att försvinna in i någon liten vindlande del av hjärnan? De är så fina, och så vansinnigt unga. Jag hade nästan kunnat vara deras mamma. Nästan.. 

En elak förkylning kopplade grepp om mig för någon vecka sedan. Hosta, snor och halsont. Som väl är filmar lärarna lektionerna så en sån som jag kan titta och titta och spola fram och tillbaka hur många gånger som helst. Det är nästan så att jag tycker att jag har haft en ofattbar tur. Vansinnig tur! Det ökar chansen att jag ska klara kursen alldeles väldeliga. 

Mest tacksam är jag över att jag har hittat rätt, gör någonting som fyller mig med glädje och att jag ruskar av mig det sista av destruktiva O. Den här utbildningen har inte han bestämt, han har inte talat om för mig vad jag ska tycka om detta och han har ingen aning om att jag har börjat plugga. Jag lever mitt eget liv! 

Visst, jag är rädd, jag är ängslig över massor med saker, men det ingår till viss del i livet. Så jag njuter så länge det bara går. 

Nästa vecka är första tentan. 

Det ska bli kul! 



tisdag 9 september 2014

Sjuka tankar

Så sjuk jag var i vintras, så sjuk jag blev i somras... Det är sjukt att man kan bli så sjuk utan att sjukvården kallar det för sjukdom. 

I vintras gjorde varje steg, varje rörelse så ont att jag helst ville vara paketerad i något varmt och mjukt mest hela tiden. För att försköna det hela något tänkte jag mig att jag var som den lilla sjöjungfrun vars steg smärtade henne som knivar, men hon gjorde det för kärlekens skull. Också jag fortsatte för kärlekens skull, för livet, för allt det vackra som finns, jag har ju bara börjat få smaka på det. 

Så när sommaren kom hade jag jagat för mycket, envisats för länge och inte tillåtit återhämtning så som jag behövde. Min kropp gjorde ett nytt försök att bromsa och den bromsade hårt och effektivt, jag kunde inte längre strunta i att lyssna. Min kropp hade hittat nödbromsen. 

Lite rädd är jag nu att kroppen inte ska förstå att den lilla stressen över att komma i tid till bussen, i tid till tåget, i tid till skolan är en positiv stress, en lycklig stress och en vändning till någonting väldigt positivt. Kommer den att förstå det? Kommer den att vilja detta lika mycket som jag gör? Jag hoppas det! Jag hoppas verkligen det. 


lördag 6 september 2014

Skoldagen då och nu

Jag kom i tid, jag var med på listan över antagna och jag orkade vara med hela dagen. Jag var rent salig när jag kom hem, vansinnigt trött men glad och taggad att fortsätta. Det var en så otroligt stor skillnad på denna första dagen och på första dagen på sjuksköterskeprogrammet. Jag kommer ihåg en kvinna som utstrålade stränghet och med håret uppsatt med hjälp av kammar så att inte ett enda litet strå haft chans att leta sig ut. Hon gick i gången som separerade alla 150 elever och citerade "Ska bli sjuksyster jag" av Sonja Åkesson utan att staka sig en enda gång. Sedan spände hon blicken i oss alla på samma gång och sa att om det är så vi tänker oss att det ska bli så kan vi lika gärna lämna lokalen på en gång. 

Alla satt kvar. Alldeles stilla blev det. 

Jag vet inte om det var någon som hoppade av utbildningen, förmodligen var det åtminstone någon, men bilden av den stränga läraren lämnade aldrig min näthinna under de där tre åren. 

Desto trevligare var min första utbildningsdag den här gången. Här verkar man mån om att eleverna ska trivas, vi får tips om studiestöd, mentorer och alla möjliga hjälpmedel för att klara av att ta oss fram. Det känns riktigt mysigt på något sätt. Vi är inte så hiskeligt många heller, så bara det gör att det känns trevligt. 

Hoppas att det fortsätter på samma vis! 





måndag 1 september 2014

Otåligt nervös

Ojojoj vad nervös jag är idag... I morgon är första skoldagen och jag är så nojig. Har pratat med sambon, med grannen, med bästa kompisen och med mamma, förutom att jag har förklarat för katten att han får faktiskt finna sig i att jag är knasig idag. Jag är skiträdd att jag har missat någonting som gör att jag missar min plats på utbildningen. Det är helt galet. Jag har tittat på kartor, tittat på vägvyer, läst busslinjer och försökt att få ihop kartor med min inkompatibla hjärna som aldrig har förstått kartor i vanliga fall heller. Så nu har jag druckit kamomillté och tagit valerianatabletter i hopp om att kunna sova några timmar i natt. Tänk om jag tror att jag ska köra till jobbet i morgon och glömmer att köra åt andra hållet? Gaah... Och ja, jag tankade bilen full förut fastän att det bara är sex kilometer till busshållplatsen och jag hade kunnat köra minst tio mil till på det som var i tanken. 

Samtidigt är jag fortfarande så strålande glad! Och jag får så fint stöd från människorna runt omkring mig. Det är härligt! Inte en enda har sett på mig med värderande blick och frågat om jag verkligen klarar av det här. Folk tror verkligen på mig! Så roligt!

Jag vill vara där nu! 

onsdag 27 augusti 2014

Nya vindar!

Jag ska bli någonting annat. Den senaste veckan har jag pendlat mycket fram och tillbaka kring vad jag vill och inte vill. Vad söker jag? Varför? Vad är det jag saknar, vad längtar jag alltid efter? När jag summerat vad jag alltid kommit tillbaka till när mitt liv har känts tomt och innehållslöst så är det konst och tankar kring religion. Inte en viss typ av konst och inte en viss typ av religion. Jag har alltid velat se nytt, gammalt och höra nytt och gammalt. Senare år har jag förstås kommit fram till att konst som väcker olust och svåra tankar är någonting jag helst vill undvika. Det är för läskigt. Inom religionen har jag stått och stampat i flera år. Kommer ingen vart vare sig i tankar eller genom input från yttervärlden. Det ska det bli ändring på nu. Jag ska läsa till en teologie kandidatexamen.

Jag chockar mig själv grovt med detta, men har befunnit mig i ett lyckorus hela dagen och det kan jag säga att jag inte gjorde när jag kom in på utbildningen till sjuksköterska. Då tog jag bara tag i det och började. 

Det är läskigt samtidigt förstås. Tänk om inte min hjärna orkar med? Tänk om jag blir sådär skitdålig igen som jag var i början av sommaren? Jag har ju faktiskt inte gjort ett skapandes dugg på hela den här tiden, mer än att äta och sova. Men så tänker jag att om jag nu tycker att det är så otroligt roligt och att det liksom kvillrar i magen bara jag tänker på att jag ska befinna mig på ett universitet fullt med kunskap, böcker, filosofiska tankar och fattiga studenter med sikte på livet så måste det väl vara rätt? Jag blev så glad att tårarna började trilla när jag såg att jag var antagen. Jo, jag tror att jag vill detta.


 

måndag 25 augusti 2014

Välkomnar mig hem

Kissekatten sitter och glor på mig i tron att han ska få kex och cappuccino. Han tycker väldigt synd om sig själv sedan han har fått ett nytt foder för att han vägde för mycket. Faktiskt nästan ett kilo för mycket. 800 gram. Nu borde han egentligen gå ner 300 gram till, men jag tycker lite synd om honom, jag också, så jag har inte hjärta att minska fodret ännu mer. Lite rund kan väl ändå en kisse få vara?

Efter att ha legat i en av gästsängarna i stort sett hela sommaren har jag lyckats ta mig ur den och sätta upp lite saker på väggarna, köpt ett par lampor och ordna det en aning här i lägenheten. Det är ändå ett år sedan jag flyttade från huset så jag kan inte skryta med att det går i en hast precis. Någonstans mitt i allt detta har jag nog kommit till insikt att jag balanserade på utmattningskanten redan då. Fast jag var så fylld med adrenalin att jag trodde att det var en del av livshjulet att ha svårt att sova, ständigt vara orolig på gränsen till hysterisk för någonting trivialt och att inte ha förmåga att strukturera ens den enklaste sak. Jag trodde att det var mitt nya jag, efter destruktiva O-jaget. 

Under min sängperiod har jag kommit underfund med att det numera kommer fram egenskaper och undanträngda önskningar från tiden före destruktiva O också. Det kan måhända vara så att jag inte är lika stresstålig eller snabb som de flesta andra, men numera känner jag inte att det är ett handikapp eller någonting jag skäms för. Jag är eftertänksam, lättskrämd och löjligt hemmakär. Jag har också dykarcertifikat, har segelflugit, skjutit båge, ridit vilda galopper, älskar att göra handbromsvändningar i snorhalt väglag, åker slalom i svarta pister utan att blinka och gör andra saker som får människor att dra efter andan för att de tycker att det är otäckt. Jag har bara inget behov av att framställa mig själv som vildsint eftersom jag är mer en mysbrud än en tuffing. Det är okej, numera tycker jag om mig för det och skäms inte längre när någon undrar vad jag tycker om att göra. Jag älskar att vara hemma! Numera är det också roligt att försöka få hemmet att likna ett hem, ombonat och välkomnande. Äntligen!

onsdag 20 augusti 2014

Solsippedunet

Det gungar på havet. Stora böljande vågor med lite vitt skum av glädje på topparna. I dalarna samlas mörkret, suger och vill nedåt, men om man bara flyter med så gungar man långsamt med upp igen tills det kvillrar i magen av höjden på toppen. 

Ungefär sådär är solsippelivet för tillfället. 

Det känns som att det var alldeles nyss jag kramade träden tillsammans med min fina svägerska. Kramade, kände, luktade och njöt av styrkan hos de månghundraåriga träden i den gamla, gamla skogen. De knarrade lite i vinden, viskade och rörde sig mjukt, nästintill osynligt. I vattnet doppade sig knallvita näckrosor bland pilande skräddare. Där fanns lugnet, dofterna och stillheten. Där har jag vuxit upp. 

  

fredag 8 augusti 2014

Tékväll

Att inte planera för att åka till hästen känns ovant och konstigt. Lite som ett par nya skor. Att bara andas ut och slappna av när stressen ökar över timmarna som rinner förbi är fortfarande nytt. 

En eventuell ny fodervärd skulle rida honom idag, men jag vet ännu inte hur det gick. Det är en yngre flicka och hennes mamma som är intresserade. Flickan planerar att tävla i hoppning och har inte heller det tänket som jag har. Fick veta att ytterligare en tjej som ridit fick tvinga honom att gå fram då han stannat och inte velat mer. Jag vill helst inte veta. Vill inte höra att han försöker säga ifrån men bara får stryk för att han gör det. 

Jag är i mitt föräldrahem några dagar nu. Får lite mer distans till hästen på så vis. Tanken är också att resten av syskonen och deras familjer ska komma, så det blir väl ett herrans liv här ikväll. Vi är ju några stycken... 

Längtar efter té och en smörgås vid det här laget. Konstigt att jag fortfarande är programmerad att dricka té klockan halv sex sedan barnsben. Föräldrarna har ju lagt om sina vanor för länge sedan! 

onsdag 6 augusti 2014

Ännu mer oväntat

Ännu märkligare har denna dagen varit. I morse klev jag upp, fånigt nervös över läkarbesöket jag hade klockan nio. Det var på ett sjukhus jag inte varit på innan i en annan stad. Hursomhelst så var jag mer eller mindre ett nervvrak när jag väl var på plats, vilket inte alls syns på mig om man inte känner mig väldigt väl. 

Läkaren lutade sig framåt mot mig och undrade hur jag mådde. Jag hade redan rullat upp den ena förutfattade meningen efter den andra och var nästan nöjd och på väg därifrån på en gång. Men något i hennes blick fick mig ändå att ge det hela en chans. Jag började att berätta, mycket väl medveten om att det är svårt att klämma in allt på en futtig timme. En liten stund senare både sammanfattade och drog läkaren alldeles relevanta slutsatser och formulerade väldigt fint hur det blivit som det gjort och var jag är nu. Jag uppskattade mycket av hennes ord och hon gav mig hopp om att äntligen få den hjälp jag behöver. Det är stort för mig!! 

Väl hemma igen snurrade tankarna kring pållen igen och tanken på hovslagaren dök upp gång på gång. Det är inte längesedan han skoddes och hovslagarens ord klingade starkt i mig. Faktum är att jag nästan brukar längta efter skoningen då jag alltid får chans att fråga och undra och fundera över hästar i allmänhet och hantering i synnerhet. 

Jag bestämde mig för att skicka ett kort sms om att jag inte sköter hästen längre och tackade mycket för de fina samtalen vi haft. Det slutade med att jag fick en inbjudan till henne och att få klappa och mysa med hennes hästar. Jag blev så lycklig! Tänk att hon uppskattar mitt sällskap också! Jag tror att jag växte flera centimeter av glädje! Hon har samma tänk kring hästar som jag har och för mig är det guld att få prata och fundera högt kring sådana saker. Så vansinnigt roligt! Jag förlorar en hästkompis men kanske vinner flera andra vänner, både fyrbenta och tvåbenta. Det vore väldigt fint. 


tisdag 5 augusti 2014

Tvära kast...

Så konstigt det kan bli ibland. Detta är den tredje sommaren jag har hand om bästaste lilla pållen. Det blev nog också den sista. Jag har inte haft ork alls att rida honom så som hans ägare vill och om sanningen ska fram så månar jag hellre om att han är glad och tillfreds än att han har bästa konditionen och snyggaste musklerna. Våra åsikter går isär och eftersom det inte är min häst så valde jag att backa ur. Det gör definitivt ont som fan att mista en kompis på det sättet, men hans ägare måste ju vara nöjd. Jag miste i alla fall inte två vänner på samma dag... 

Det har legat och grott länge, beslutet om att inte fortsätta vara fodervärd åt pållen. Åtminstone ett halvår. 

I vintras slet jag bokstavligen som ett djur för att överhuvudtaget orka mocka hans box. Jag kunde inte klä på mig utan att bli andfådd och gråta av smärta. Att röra sig kostade mycket energi och min mamma fick komma och hjälpa mig en vecka (inte mocka, det vet hon inte hur man gör) och redan då insåg jag egentligen att jag inte hade råd. Men det är svårt att stå emot en kärlek, stå emot en lycka och en kompis som alltid ställer upp och finns där för en. Man säljer ju inte sin bästa vän... 

Idag snorade jag i hans päls medan han förstrött viftade bort lite flugor. Jag känner mig som en stor svikare samtidigt som jag är lättad över att det dåliga samvetet och de stora utgifterna tagits ifrån mig. 

Jag ville fortsätta att utvecklas tillsammans med honom. Kanske får jag möjligheten att utvecklas tillsammans med en annan häst så småningom. Just nu gör det bara ont att skiljas, även om jag får träffa honom. Det kommer att bli någon annans häst, någon annans kompis. Jag kommer bara att komma på besök. 




måndag 4 augusti 2014

Bakfull!!

Tänk dig att du är riktigt bakfull, så där däst så att det smakar papper och eventuellt något annat odefinierbart i munnen. När du lyfter huvudet från kudden far en känsla av yrsel genom kroppen och du famlar efter luft för att hindra impulsen att spy. Med pulsen brusande i öronen tar du dig ut till toaletten, en aning stappligt eftersom balansen inte är den bästa, och sjunker ner på toalettstolen. Medan du sitter där funderar du över vad tusan du gjorde igår egentligen som resulterat i att du nu känner dig som att du närmat dig hundra år med ljusets hastighet. En del fragment framkommer, du pratade visst med någon? Du har för dig att du tyckte att det var intressant och faktiskt ganska roligt, men vad det var samtalet rörde sig om kan du inte riktigt dra dig till minnes. 

När du kissat klart kan du inte riktigt bestämma dig för om du mår bäst av att gå och lägga dig en stund till (och förhoppningsvis slippa de übermärkliga drömmarna) eller göra lite frukost. Magen är fullständigt i uppror, men om det beror på den märkliga kosten du proppade i dig under fyllan eller att magen är tom igen är inte lätt att veta. 

Kanske borde du duscha också. 

Det konstiga öronbruset verkar inte släppa. Var musiken verkligen så hög?? Kanske har du feber också? Åtminstone känns det så. 

Kanske är det bäst att vila en stund till... 

Känns det igen? 

Förmodligen. 

Tänk nu att den där känslan inte beror på bakfylla, den bara finns där ändå. Varje dag. 

Välkommen till utbrändhetsträsket!! 



onsdag 30 juli 2014

Klipptid

Det är fasligt praktiskt med en modern mobil. Den har börjat bli väldigt mycket mer av min vardag än innan. Jag som alltid kunnat ha saker i huvudet förut minns inte alltid de viktigaste saker. Nu har jag upptäckt både kalender och larm, som båda två går att använda på för mig helt häpnadsväckande sätt. Det utnyttjar jag numera till fullo. Tillsammans med en gammal hederlig almanacka också då förstås. Inte för att det är så mycket som händer nu när jag är sjukskriven, men det är så himlans svårt med det lilla så det är definitivt nödvändigt. 

Idag var jag och klippte mig. Det händer inte särskilt ofta det heller längre. Förut var jag mer noggrann, egentligen tycker jag inte om att inte bry mig om hur jag ser ut. I alla fall så hade jag ställt larmet på telefonen. Tyckte att jag nästan tog i så att jag sprack när det gällde tidsramen, jag hade mer än nog med tid. Det var bara det att hela kroppen skakade av stress när jag skulle parkera. Fastän att jag hade en kvart till godo. En hel kvart att betala parkeringsavgiften och gå de fem metrarna till salongen. Dessutom blev jag ruskigt osäker på om jag verkligen fick stå där jag ställt mig och ändrade därför plats en gång till. Suck... 

Men klippt blev jag! Min frisör har ett galet bra minne och hon berättade att jag hade sällskap förra gången och att jag ännu inte hade hunnit flytta. Det är ju otroligt! Hon hälsade att vi ses om ett år igen då, när jag just skulle gå. Kunde inte låta bli att skratta och hoppades att det inte skulle dröja riktigt så länge. "Nä, kanske till jul då", fortsatte hon och jag gick ut med ett brett flin på läpparna. Jag som brukat klippa mig vart tionde vecka förut... 


tisdag 29 juli 2014

Sanningens syner

Sorgens borg vek ihop sig som ett pappersark och tumlade klumpigt ner i det grönsvarta havet. Det stora, oöverstigligt hotfulla famlade sig plötsligt bräckligt framstupa och löstes upp i intet. Jag stod förundrad på den steniga stranden och tittade på. Kände hur perspektivet förändrades utan att våga ta in dessa nya fakta som en sanning. 

Sakta vände jag mig åt sidan. Lyfte blicken mot det ställe där det stora sjömonstret brukar sträcka sig högre än något annat jag sett. Där var bara samma grönsvarta vatten, fastän kanske något mer upprört än vattnet runt omkring. 

Så förundrad över detta att jag plötsligt kände mig alldeles vilse där på den kalla stenstranden och tappade jag sedan andan. Jag var tillbaka under händerna på shiatsumassören och smärtan av hennes tryck. Det tog mig två plågsamma inandningar till innan paniken lade sig och jag inte längre hungrade efter luft. 

Jag berättade för henne sedan, om min märkliga syn, och hon nickade nöjt och sa "bra" på ett sådant sätt att jag kände mig fullständigt normal. För henne är det inte alls konstigt att jag ser syner och tappar andan. 

Hon sa att jag har satt mycket trauma i nedre delen av lungorna och mycket i andningen, därav smärtan och känslorna som kommer av hennes tryck. 

När jag funderat ganska länge över detta undrar jag lite om det inte är så att det är mina lungor som blivit traumatiserade av allt våld de upplevt. Mitt liv har så många gånger hängt i de små, små syremolekylernas yttersta att lungorna på egen hand arbetat hårt för att erövra ytterligare några till. 

Inte konstigt att jag inte kan jogga utan att hela tiden vara uppmärksam på att lungorna ska orka med. Blir jag det minsta ytterligare andfådd är det som att de vräker sig i desperation och häver sig utom kontroll. Då funkar det bara att promenera. Långsamt. 

Jag kanske ska börja acceptera att det har satt sina spår. Börja vara snäll mot min kropp och lyssna lite bättre. Den behöver bara kärlek resten av sitt liv. 

Kärlek. 


Sommarens små vindar

Sommaren är inte lika het idag, inte lika tung och påträngande. Den rör sig lite om vinden, gungar den ljusdoftande rosen och smyger vidare mot kvällningen. 

I tre dagar har jag legat med huvudvärken tryckandes, stickandes och dämpande i gästsängen och inte kunnat göra någonting. Sommaren har obarmhärtigt vräkt in värme och jag har kvidande för mig själv tänkt att jag aldrig mer ska sucka över dem som inte tycker om när det är varmt. Den här sommaren har jag inte orkat med värmen, inte alls faktiskt, och jag är ändå en av dem som älskar när det är varmt. Trivs med väder som andra kallar tryckande åskvärme, gonar mig i tropiska nätter. Nä, denna sommaren är inte så. Jag orkar ingenting egentligen. 

Inte mer än att läsa. Det är jag vansinnigt lycklig över. Jag kan läsa! Orden trillar mot mig, rullar och trilskas om att komma först eller kanske få mig att läsa dem igen av pur förvåning över deras existens eller ordning. Fina ord, fula ord och vackra sammanhang. Jag tror jag läser lite till... 



söndag 27 juli 2014

Erkännandets små brister

Du ville att jag skulle erkänna när jag hade fel, sa du, även när jag visste att jag hade rätt. Du ville överbevisa mig för jag var ju så mycket yngre än dig och därmed kunde jag ju inte veta. Så som den gången du köpte små gröna frukter som liknade chili. Du sa att det var paprika. Men det stod ett annat namn på. Då sa du att det var samma släkt. Du skulle ha dem i en gryta sa du och började hacka ner frukt efter frukt. Jag bad dig nervöst att åtminstone smaka på en av dem för att det inte skulle bli alltför starkt. Det behövdes inte, sa du, för det är paprika. 

Grytan du serverade var så stark att den egentligen inte gick att äta, men jag var så rädd för att du skulle bli arg om jag inte åt så jag låtsades att det var paprika i grytan och att jag hade haft fel. Jag hade fel, även när jag hade rätt, så jag sa ingenting om hur det brände i min mun. 

När vi flyttade till en lägenhet i en liten stad flera mil bort blev du arg över att det inte fanns nog med bänkplats att baka på. Flera gånger knådade du ditt bröd med galet mycket mjöl i, det blev alltid torrt och hårt, på det skrangliga köksbordet. Efter ett halvår tog jag mod till mig och frågade varför du inte använde bänken mitt emot spisen. Du stirrade på den som att det var första gången du såg den. Sedan blev du skitförbannad och undrade vad jag fick ut av att håna dig och skratta åt dig bakom din rygg. Du skällde på mig och skrek att jag kunde ha sagt någonting mycket tidigare. 

Jag vågade inte. 

Hur jag än gjorde så hade jag fel. 

Hur kan en människa ha så fel? 


tisdag 22 juli 2014

Dofterna runt huden

Och så mojnade vinden. Tornseglarna hänger viktlösa en ögonblicks sekund innan de pilar snabbt, snabbt med vinande vingar. Så börjar gräshopporna spela sina små darrande ljud. Sommarkvällen går snart över i natt. 

Det är fantastiskt skönt att sitta på yttertrappen och bara titta, lukta och känna hur sommaren smyger sig runt huden, smeker kinden och rufsar lätt i håret. 

Hoppas att du också har en underbar sommarnatt <3 


söndag 20 juli 2014

Bra dag, mysdag

Som från ingenstans fick vi hemlagad färskpotatissallad idag och jag blev sådär vansinnigt glad eftersom jag har svårt att komma på vad vi ska äta. Man kan ju inte leva på sill och potatis i en evighet. Jag hade en halv fläskfilé i frysen, så det var bara att ta fram och steka med lite goda kryddor på. Så vansinnigt gott när man har sluppit stå och fixa hur länge som helst. 

Jag tog mig själv i kragen förut och for till pållen en stund. När jag klev ur bilen kom jag definitivt fram till att jag inte skulle rida då jag knappt kunde stå på benen, hela världen gungade och landskapet blev kusligt blaskigt i färgerna. Han fick lite gos, en rykt och en dusch av insektsmedlet som förmodligen är giftigare än jag vill tänka på. Det är i alla fall det enda som håller borta blinningarna, eller bromsarna som de kallas här i Skåne. De biter hårt och lämnar ruskiga kliande svullnader efter sig. 

Om det varma vädret håller i sig blir det inte mycket ridet för min del, och den stackars pållen hoppar nästan jämfota av överskottsenergi i motsats till mig. Jag tycker lite synd om honom och funderar på om det kanske kan fungera att rida lite senare på kvällen istället. Fast då brukar vinden avta istället... Suck. 

Det reder sig nog så småningom. 

Ikväll läser jag en ny bok, Den kalla elden av Arnaldur Indriđason. Det är ett otroligt upplyft jämfört med de två senaste av Rosamund Pilcher. De är i och för sig alltid upplagda på samma sätt och man vet att den söta flickan alltid får sin prins i slutet så om man inte vill ha hjärtsnörp så är det ett bra val. 

Den nya boken verkar vara fylld av ond bråd död, gärna i otäckt väder under mystiska omständigheter på Island så jag tycker att det är en fin motvikt till det heta sommarvädret. 


Färglöst sprak

De senaste dagarna har jag gått omkring och tänkt att jag var roligare förut, hade starkare åsikter, mer åsikter och färgsprakande filosofier om det mesta. De senaste dagarna har jag varit sämre i mitt tankesnurr också. Det kanske inte är så konstigt att jag inte känner mig så sprakande då. 

Mesta tiden går åt till att inte vara alldeles för varm. I vanliga fall älskar jag när det är så här varmt, till och med när det är ordentligt fuktigt och så där som folk brukar kalla för kvalmigt, tryckande och åskvarmt tycker jag är underbart. Fast inte nu tydligen... 

Det är till och med ganska läskigt att vara på stranden med alla intryck och vind som rör upp sand som klistrar sig fast överallt. Annars brukar jag inte vara rädd för att bränna mig, trots att jag har ljus hy brukar det ta lång tid innan jag blir röd, men nu har jag drabbats av nån konstig ängslan för att få otäcka små brännblåsor eller något annat oförutsett. 

Nåja, det är bara en noja i största allmänhet antagligen. Tråkigast är nog att det är för varmt för att rida. Till och med tidigt på morgonen är det varmt, varmt. Om sanningen ska fram så klarar jag inte att gå upp i tid heller. Gjorde det tre mornar i sträck och fick en alldeles urhäftig fysisk reaktion som slog mig i backen fullständigt i ett par dagar. 

Så jo, jag var nog mer sprakade, mer fylld av energi och roligare förut. 

Idag ska jag i alla fall åka och pussa på lilla mulen, borsta och gosa en stund. Det brukar vara uppskattat det också, även om det inte är lika kul som att idiotgaloppera så fort det bara går. 


tisdag 15 juli 2014

Ny kattbekant.

Vi har två grannar här i det gamla huset. En man, som bor mittemot oss, och en man på bottenvåningen. Han därnere brukar ha ett fönster öppet så att hans katt kan hoppa in och ut som han vill. Hela vintern och större delen av våren har jag och min sambo sett även en annan katt hoppa in och ut genom det där fönstret. En vit med lite morotsfläckar här och där. Men grannen hävdar envist att han bara har en katt. 

Den senaste månaden har min sambo sett den vita katten allt oftare och till och med börjat få lite kontakt med den. En kväll satt vi båda två på stentrappen upp till ytterdörren och lyssnade på de varma sommarljuden när hon plötsligt kom spatserande mot oss, men hon vågade naturligtvis inte hoppa in genom fönstret när vi såg på. 

Jag tyckte så rysligt synd om det magra skrället (fast min sambo tycker egentligen mer synd om henne än jag) så jag gick upp och hämtade lite kattmat. Det var duktigt uppskattat och slukat i en blink och ett nafs. 

Varje kväll i några veckor nu har vi gått ner med en skål kattmat och roat sett på medan hon glufsar i sig. Hon är även avmaskad en omgång och man får lov att klappa och leka lite. Stora framsteg från att inte ha låtit sig röras alls! Nu känns inte heller ryggraden som taggiga utskott längre och pälsen har börjat bli len och vacker. 

Från början visste vi inte vad vi skulle kalla henne och sambon som tyckte att hon såg bra ynklig ut kallade henne "spöket" medan jag tycker att hon ser ut som en snorpa. Så då blev det Spöket Snorpan. 

Frågan är nu om det är så att vi plötsligt har två katter, eller om det är så att det istället är en av dem som har adopterat oss (mest min sambo) och hur det kommer att utveckla sig känns väldigt spännande. Lite läskigt är det i och med att det redan bor en katt här, annars hade det inte varit någon diskussion, men vad gör man om de inte går ihop?? Jag vet att jag kommer att få väldigt svårt för att veta att hon är ensam därute i vinter, om det inte fungerar, även om hon nu uppenbarligen klarade hela förra vintern alldeles på egen tass. Hu, så hjärtknipande... 

Fast jag måste erkänna att min sambo har tagit ut vår lille tjockis i koppel när Spöket Snorpan har fått mat för att de ska vänja sig vid varandra. Tjockiskissen har även varit lös en gång alldeles intill henne. Visst, hon fräste lite åt hans fräckhet att bara komma sådär utan hyfs och nosa på henne, men annars var det lugnt. 

Håll tummarna att det ska gå bra!! 

Spöket Snorpan efter maten ikväll. 
Foto: Solsippan 




tisdag 8 juli 2014

Osammanhängande

Jag ska inte påstå att homeopaten var nöjd med vad hon såg, men jag ska fortsätta att ta alla piller och droppar precis som förut. Min hosta, som jag haft i flera veckor nu är varken någon konstig förkylning eller allergi utan zinkbrist. Min tarm har ju fått fullständigt släpp och i och med det så tar den inte upp några spårämnen eller mineraler. Zinkbristen går hårt åt slemhinnorna och de blir torra och eländiga. 

Undrar varför vi inte vet sådant inom sjukvården? Enligt doktorn jag var hos sist är det inte några fel på lungorna eftersom hon inte hörde något som kunde vara dåligt. Nä, de är ju torra som fnöske, antar att det är därför det inte hörs någonting. 

Inflammationen i kroppen är i det närmaste obefintlig i alla fall så någonting är på rätt väg. Jag har inte så ont heller längre. Det är otroligt skönt. 

Egentligen vet jag inte varför jag inte går ut en så här härlig dag, men orken tryter och hjärnan drar varv efter varv i sådant jag inte alls behöver fundera över längre. Man kanske skulle uppfinna ett piller som stoppar dåligt tänk? 

Jag vill hellre kasta mig ut i fantasin, där jag rider hästar barbacka i fantastisk miljö och inte behöver bekymra mig om någonting. Härligt, härligt. 




fredag 4 juli 2014

Många tankar små

Idag är det dags för ett nytt besök hos homeopaten igen. Jag är lite fundersam över vad hon kommer att säga idag. Jag har ju varit utan en del av pillrena och dropparna ett tag då jag inte kommit ihåg att beställa nya. Fast det kanske inte syns bara sådär utan vidare. 

I två dagar har jag träffat min bästa vän, druckit té och pratat massor. Det är välbehövligt och väldigt skönt att få bara vara sig själv utan krusiduller. 

Hon tog med mig till en av hennes andra vänner, som bor bokstavligen mitt ute i skogen. Jag satt i bilen och pratade och pratade i början av färden till honom, tittade på träden och hagarna med djuren och njöt av grönskan. Efter nästan en halvtimme började jag undra hur långt vi skulle egentligen och för en gångs skull blev jag tyst när vi väl stannade på en helt underbar och stilla plats med tre små trähus i en liten klunga intill varandra. Bakom boningshuset sluttade det brant ner till sjön där en brygga letade sig ut genom vassen. Det var verkligen en härlig plats! 

Igår var jag dessutom extra modig då jag åkte tillbaka till en plats som är infekterad av destruktiva Os hela väsen. Alla känslor rullade i vågor, jag blev yr, illamående, ledsen och arg om vartannat, men klarade att vara där och klarade att skapa ett nytt och fint minne med människor jag älskar och som ger så mycket av sig själva. Är så stolt!! 


tisdag 1 juli 2014

Osamlade tankar

Igår var jag hos läkaren på vårdcentralen. Hon beklagade att jag inte fick träffa samma läkare som de senaste gångerna och jag kunde inte låta bli att svara henne att hon förmodligen var mer ledsen än jag när hon upprepat samma sak tre gånger om. 

Det var inte utan att jag stressat upp mig inför det där mötet också, men försökt att förbereda mig genom att upprepa för mig själv vilka knasiga symtom jag faktiskt har för att komma ihåg att nämna dem. 

Läkaren antecknade och lyssnade och menade väldigt mycket att det här kommer att ta tid och att jag förmodligen behöver vara sjukskriven ännu längre än de första fyra veckorna som hon skrev åt mig. 

Våra åsikter gick isär om huruvida man behöver utreda sex veckors diarréer och om öppenvårdspsyk är någonting att ha. Hon gick vinnande ur diarréstriden men jag har bokat en tid med en privatpraktiserande psykiater som jag hört en del bra om. Vi får väl se om det blir lugnare för mig eller kanske bara mer stress om han ställer orimliga krav på mig. 

Framåt eftermiddagen idag skrapade jag i alla fall ihop mig och for till pållen. Det var mycket vilja och väldigt lite lust i det beslutet, men som alltid var det bra mysigt att borsta och gosa mule när jag väl var där. Jag tyckte att det var alldeles för varmt för att göra något avancerat, men pålle var väldigt bestämd över att vi inte skulle upp i skogen i alla fall. Nänä, tänkte jag och gav honom långa tyglar åt andra hållet istället. Nere vid t-korset ville han rakt åt andra hållet än vår vanliga runda och jag kunde inte låta bli att skratta åt hans iver. Det gick inte att tveka på att han längtade efter att få idiotgaloppera uppför den där backen igen. Så vi red ner till gården där hans kompis står på vintrarna, rundade åkern med det midjehöga vetet och drog iväg i en än mer sanslös galopp än förra gången. Idag var det lite motvind också, vilket han tycker är riktigt roligt, då känns det nästan som att man flyger. 

Om jag fick önska mig hur det vore när man dör så vill jag ha oändliga ridturer i fantastisk natur och med massor med valmöjligheter till olika turer. Naturligtvis helt bilfritt  och med bra underlag för små trampande hovar. Tänk så skönt att slippa ha hjälm på sig så här varma dagar och att få ha en riktigt varm mössa nerdragen över öronen en kylig vinterdag. Det vore verkligen toppen. Ridning och varm choklad med vispgrädde. Ja tack!!