torsdag 8 oktober 2015

Det där med bh...

Jag kan inte påstå att jag är särskilt insatt i olika debatter eller att jag engagerar mig så mycket i politiska tyckanden och tänkanden eller så, men en sak har följt mig ganska många år. Den där diskussionen om hijab, eller slöja om man föredrar det. Det verkar som att det retar livet ur vissa människor att en del kvinnor har dessa på sig. De tycker att när man flyttar till Sverige så kan man ta av sig det där plagget. Ingen är tvingad att bära dem när man bor här. Jag kan förstå till viss del att det kan vara provocerande ur ett feministiskt perspektiv, men att man ger sig på enskilda kvinnor är för mig obegripligt. Därefter har jag lite slutat fundera. Folk gör som de gör, så kommer det fortsätta att vara ett tag till. Jag har ryckt på axlarna och tänkt att det där är något som är i en utveckling. Kvinnor hade sjaletter på sig här i norr också för inte särskilt länge sedan och män bar alltid hatt. So what? Tiderna förändras och vi med dem... 

Så en förmiddag för ett par veckor sedan, när jag hasat upp och ner med valpen några vändor under natten och fortfarande inte orkat kliva ur nattkläderna, men tagit av mig morgonrocken, skulle jag ut och slänga sopor. Sopkärlen står innanför tomtgränsen och det var vid en tidpunkt då inte mycket folk rör sig ute på gården heller, så jag tog soporna och traskade iväg. När jag öppnar dörren står en av killarna som ibland kommer och sköter om fastigheten och pysslar med någonting där. I bilen, som står precis intill, sitter någon som jag genast antar vara hans fru. Men ingenting av detta hade stört mig det minsta om det inte varit för det faktum att jag inte hade någon bh på mig. Det var det enda jag kunde tänka på när jag robotaktigt gick fram till sopkärlen och vände tillbaka igen. Jag har ingen bh på mig!!!

Jag klarade mig nu både dit och tillbaka igen, oskadd och med bara min lilla skämskänsla kvar i kroppen. Därefter kunde jag ju förstås inte släppa tanken kring varför jag skämdes så över ett så simpelt plagg. Jag är inte särskilt fundersam över min kropp i andra fall och är en av dem som inte har några problem med att sola topless på stranden heller. Så vad var det som hände? 

Bh är ett alldeles frivilligt plagg som förväntas bäras av alla kvinnor

Hijab har jag hört hävdas även det vara ett frivilligt plagg. 

Men om förväntningen av resten av dem man känner är att man ska bära plagget så känner man sig otroligt naken, blottad och malplacerad om man inte har det på sig. 

Jag kommer aldrig mer att snudda vid tanken att det "bara" är att ta av sig ett plagg och inte längre bära det. För jag ska erkänna att jag tänkt så ibland. Att det är så simpelt att ta av sig en slöja och gå med håret utsläppt i vinden. 

Det är inte ens säkert att någon av dem jag mötte ens lade märke till min avsaknad av bh. Förmodligen såg de min osäkerhet i mitt kroppsspråk och mitt obehag och undrade vad det var med mig. 

Tidigare har jag tänkt att jag burit bh för att det är obehagligt att vara utan. Nu vet jag att det ligger desto mer saker bakom mitt beslut. 

Jag kanske blir en bh-vägrare? 

Hursomhelst så tyckte jag att det var en spännande tanke och en spännande parallell. 

Annars maler jag bara på i valpträsket som vanligt. Det kånkas valp upp och ned för de branta trapporna och vi övar på att bita i rätt saker och låta bli vader, händer, katten, möbler, lister och golv. Utomhus är en minerad väg av fågelbajs, hundbajs, fimpar, snus och en fruktansvärd massa annan skit som folk slänger runt sig. Jag har ärligt talat aldrig lagt märke till hur mycket skräp det ligger överallt. Men nu när allting fastnar i valptruten så är det en helt annan sak. Peppar peppar så har vi klarat oss från värre magåkommor än lite lös mage någon dag. Förhoppningsvis håller det sig på den nivån i fortsättningen också. Det var oerhört jobbigt att se hur dålig han var när vi åkte in akut med honom då han bara varit ett par dagar hos oss. Tur man har vänner som kommer och stöttar och hjälper! Nu har han ju hunnit bli dubbelt så stor mot vad han var då, så han kanske klarar sig bättre, men mattehjärtat blir allt lite oroligt ändå när man ser allt som slinker ner i den lilla magen. Man kan ju inte ropa nej alla gånger heller...





lördag 3 oktober 2015

Vidar



Spanar mot evigheten...



Foto: Solsippan




Strövar

Hösten är underbar i år och jag är ute och möter den. En alldeles oerhört härlig känsla. Jag är inte på väg någonstans, som under de åren jag cyklade 22 km fram och tillbaka till högskolan. Inte heller är jag ute för att motionera. Det är bara jag och valpen som är ute och ser oss omkring.
Idag var en alldeles oerhört härlig dag att upptäcka den lilla kullen strax här borta. Den som är naturreservat. Alldeles stilla och tyst var det. Så tyst att jag inte hade en chans att gömma mig bakom några träd eller så. Fast Vidar lämnar mig sällan ur sikte någon längre stund. Det är skitläskigt att upptäcka världen på egen hand, tycker han.

Fast en stund på kullen är bra mycket jobbigare än de små promenaderna vi gör hemomkring, så nu ligger han alldeles stilla och sover tyst. Det är bara de stora öronen som vibrerar lite som små segel i en omärkbar vind.


Foto: Solsippan