Fullständigt galet inlägg!

Jodå, jag är komplett galen.

Därför kommer nu ett komplett galet inlägg.

Varsågod.

När jag var en sisådär 10 år gammal upplevde jag för första gången att jag ”såg” genom en annan persons ögon. I det här fallet råkade det vara mig själv jag såg och jag visste även klart och tydligt genom vems ögon jag såg. Största delen av mig befann sig på andra sidan en vägg så jag hade ingen möjlighet att se med mina vanliga ögon vem som befann sig i rummet och det var bara min fot som var synlig för den som såg mig. Det var en väldigt naturlig upplevelse för mig vid det tillfället, men jag förstod på alla vuxna som hörde min förklaring att det inte riktigt var acceptabelt. De såg så oförstående ut att jag till slut viftade bort det hela.

En annan gång, när jag var betydligt äldre, ringde min mamma i min mobiltelefon och istället för att säga "hej det är Solsippan" svarade jag henne att det inte var jag som var i trafikolyckan längre fram. Hon undrade förvirrat om det var så att jag såg hennes bil, som stod betydligt längre fram än min, men jag hade ju sett olycksplatsen genom hennes ögon så även om jag inte såg bilen från den plats jag befann mig så visste jag var hon var. Jag visste också att det var mig hon oroade sig för eftersom jag kände hennes känslor.

Ett fåtal gånger har jag även sett genom djurs ögon och kunnat känna deras känslor. Varje gång har detta skett spontant och då jag själv varit i ganska adrenalinfyllda situationer (inte nödvändigtvis negativa). Av olika anledningar har jag genom åren försökt att stänga av den där delen av mig, men har nu ändrat mig och försöker istället bejaka det. Efter att ha blivit invigd i de första fem riterna av Munai Ki har jag plötsligt kunnat se igenom solida ting, såsom tyg eller väggar utan att behöva ha någon annan som ”värd”. Det skiljer sig även genom att jag har kunnat flytta blicken och titta ordentligt, inte bara få en stillbild i ett kort ögonblick. De här gångerna har jag även varit väldigt lugn och samlad. Eftersom det sker spontant och utan att jag har någon kontroll blir jag en aning frustrerad. 

Oavsett vilken inställning jag har till mina "förmågor" så lämnar det mig lika frustrerad. Förnekar jag det, så finns det där ändå, bejakar jag det så är jag rädd att människor ska vilja spärra in mig eller i bästa fall bara avfärda mig som allmänt galen. (Nuförtiden riskerar man ju i alla fall inte att bli bränd på bål.) Det sämsta är att jag känner mig så förtvivlat ensam och tror att de flesta andliga människor antingen är medium som kan allt om andra världar och inte bryr sig ett skit om sådana som mig eller så är de falska människor som bara vill ha pengar.

Undrar alltså om någon har tips på hur man kan utveckla detta och kanske få mer nytta av det. Jag har ingen lust att spionera på vad grannen gör bakom sina väggar så det är inte det jag menar med nytta, jag är mest nyfiken på hur man går till väga för att ”träna”...