fredag 27 december 2013

Motiv och motivation

Hmm, jag har inte haft något att redigera mina bilder med sedan datorn kraschade senaste gången. Visserligen har jag inte känt något större behov eftersom jag varken haft ork eller tid eller lust varken till att ta bilder eller sitta och glo på dem efteråt. 

Hur det nu är så har jag fått tag i ett program, som jag förmodar är det som jag hade sist. Det är bara det att jag inte minns hur man gjorde! Gah! Jag tolkar detta som ett tecken på att jag håller på att bli gammal... Dessutom tror jag att det är något galet med programmet eftersom jag inte kan lägga till brus eller någon annan typ av filter. Tur för mig att jag redan är tokig, annars hade det kunnat gå illa...

Egentligen är jag inte särskilt upprörd över det, jag är mest utled på att ständigt ha ont. I dag är jag hemma med nackspärr. Så fort jag försöker göra någonting annat än ligga i soffan så gör det bedrövligt ont, där också. Jag är trött på att ha ont och jag är för rädd för att gå till jobbet med smärta. Orkar liksom inte med det längre. Förut gjorde jag alltid sådana saker ändå. Nu går det inte längre. Kan inte motivera mig. Fast jag skäms när jag pratar med chefen i telefonen och han bekräftar att det har varit många sjukdagar de senaste åtta veckorna. Hoppas nu bara att han inte tror att jag bara försöker smita..



 

måndag 23 december 2013

Julen

Efter en jobbig natt slog jag upp de blå och startade datorn med hopp om att få lite sinnesro genom att läsa andras inlägg på Facebook. Jag tycker om fb, mycket. Det är en del av vad som hjälpte mig att komma på fötter och ur mitt fruktansvärda förhållande med destruktiva O. Jag kunde nämligen se rakt in i andra människors vardagsrum och hur de levde sina liv, till skillnad från mitt. Jag fick också helt plötsligt mycket beröm för bilder etc, som jag lade ut för allmän åskådan, vilket stärkte mig oerhört. 

Idag kan jag se väldigt många engagerade inlägg, alltifrån julbakande, långa färder till anhöriga och förhoppningar om att stoppa allt fruktansvärt vi utsätter många djur för till gulliga bilder på barn iförda tomtekostym. Jag är glad för det, glad att så många har så mycket energi att dela med sig av. Men jag kan inte låta bli att tänka inåt i mig själv. Efter min otroligt jobbiga natt har jag ingen ork över åt vanvårdade djur eller julgodis, jag har bara ork över att hoppas att alla människor som engagerar sig i så mycket även ser sina närmaste stadigt i ögonen och talar om för dem att de älskar dem mest i hela världen, att de finns där för just den personen och att den är så vansinnigt viktig att allt annat är betydelselöst i jämförelse. 

Jag hoppas också att alla dessa människor som älskar julen har förståelse för dem som våndas och inte uppskattar allting med julen. Man ska inte behöva bemötas med höjda ögonbryn och ett förvånat "nähä?" när man säger att man inte alls uppskattar julen, eller egentligen mest vill att den ska avskaffas helt. Det kan omöjligt komma som en överraskning att det sker fruktansvärda saker i många hem vid den här tiden. Det är också en av de svåraste helgerna att utplåna så kallade årsdagar på. Hur gör man för att ersätta åratals svårigheter med goda minnen, skratt och hoppfullhet?

Hur?

Detta året ska jag arbeta, precis som förra året och alla andra jular jag lyckats få jobb på julafton. De andra åren har jag överlevt, de senaste fyra åren har jag inte behövt bekymra mig om min överlevnad, men jagats av minnen. Ändå är jag priviligierad. Jag har överlevt, jag har tagit mig ur det. 

Berätta för dina närmaste hur mycket du älskar dem i jul. Det skulle vara en väldigt fin julklapp!



  

söndag 15 december 2013

Homeopat vs traditionell doktor

Det har gått en månad sedan jag var hos homeopaten. Hon gjorde en grundlig anamnes, jag fick berätta kort om varför jag sökt, sedan fick jag dricka 20 ml av en minst sagt gräslig vätska och beskriva smaken. Jag brukar inte ha särskilt svårt att beskriva saker, men det där smakade så otroligt äckligt att jag lite grann tappade andan. Homeopaten fnissade åt mig och berättade att om allting i kroppen är i harmoni så smakar inte vätskan någonting alls och jag stirrade förundrad på droppen som var kvar i botten på medicinkoppen. Ingenting alls.. 

Homeopaten fortsatte sedan med att titta i mina ögon, ställde frågor och blev mer och mer orolig i tonen när hon pratade. Hon beskrev mina tarmar, hur de var så inflammerade att de börjat vecka sig för att få plats och hon sa att mina knän såg dåliga ut, framför allt det högra, som det börjat bli artros i på grund av att det varit inflammation i så länge. Jag hade inte berättat för henne om mina knän, så hon borde verkligen inte ha vetat.

Det som faktiskt skrämde mig var när hon började fråga mig om jag hade ont över bröstet, kände att det var tungt att andas och lätt blev andfådd. Jag har haft jätteont hela sista året, ibland har jag vaknat på nätterna när jag legat på sidan och fått lägga mig på rygg för att underlätta lite. På dagarna har jag fått stanna upp för att smärtan över bröstkorgen gjort mig orolig eller andfådd.

Homeopaten berättade att det beror på att inflammationen har börjat påverka mina lungor. Om bindväven blir fibrös, ett vackert ord som betyder att den förlorar sin elastisitet, så betyder det att det kommer att bli otroligt mycket svårare för mig att andas. Oroväckande nog visade ett test jag gjorde för cirka sju år sedan på att min lungkapacitet gått ner redan då. Jo, jag blev kanske lite mer medveten om att det inte bara är inbillningsjuk jag är.

Jag fick en mängd olika piller och droppar att ta tre gånger dagligen, restriktioner på att inte äta gluten, citrusfrukter eller citronsyra (som tydligen framställs med hjälp av svartmögel Aspergillus niger). Det är inte helt enkelt att gå från ena dagen, som varit helt utan restriktioner, till att börja tänka på vad man stoppar i sig. Svårast visade sig citronsyran vara. Den finns till och med i mitt schampo och balsam! 

Det som var mest fantastiskt med besöket var att homeopaten även kände på mina fötter och menade på att jag svarar väldigt bra på zonterapi och att man alltså kan bota mig. Bota! Känn på det ordet... Bli frisk, slippa ha ont... Det är nästan för stort, det där ordet.

En månad har gått, och jag har faktiskt blivit bättre. Jag har inte haft min migränliknande huvudvärk en endaste gång, vilket bara det är helt fantastiskt. Mycket annat känns väldigt mycket bättre i kroppen också, men jag måste erkänna att det förmodligen är en väldigt mycket längre väg till en frisk kropp än jag egentligen har lust med. Igår rasade jag ner i skoskaften igen och kände mig otroligt kraftlös och grå. Gissar att det är många som är det vid den här tiden på året, så jag tar det inte så allvarligt den här gången. Massor av vila och lite gos med hästen senare idag gör förhoppningsvis skillnad åt det bättre hållet.

Vad jag egentligen ville säga med det här inlägget är att jag just nu är vansinnigt glad över att jag vågade ta klivet från den traditionella och vetenskapliga medicinen över till homeopatin, som tydligen väger in en hel del av den fantastiskt viktiga delen att få människan bakom diagnosen att känna sig viktig och sedd. Jag är inte bara sjuk, jag kan bli frisk också!

 

onsdag 27 november 2013

London!

Det var inte utan tvekan jag satte mig på planet till London i fredags morse. Kroppen är inne på sin femte vecka av värk, kramper, yrsel, matthet etc, etc och jag undrade om jag gjorde rätt som reste iväg tillsammans med min älskade D. 

Resan gick väldigt lätt, vi behövde inte stå eller gå så mycket fram tills vi möttes av D:s bästa vän. Hon tyckte att en liten promenad på ca 5-10 minuter inte var så länge. Jag tog inte tiden, men det kändes minst som det dubbla. Fast det var väldigt fint ändå. Det var första gången jag träffade henne och jag måste erkänna att jag var lite spänd inför det mötet. Bara för att D älskar henne så var det ju inte så säkert att jag också skulle göra det. 

Hon tog oss hem till sitt rum i lägenheten som hon delar med två stycken andra och jag slogs nästan till golvet av kulturkrocken (-chocken?). I det lilla, lilla rummet fanns hela hennes liv och det enda gemensamma utrymmet i lägenheten var det fantastiskt lilla köket där det endast fanns plats för två barstolar vid en liten bänk. Det betalar hon lika mycket för som jag gör för mina 90kvm, som jag inte delar med någon annan än D. Vilken kvinna att stå ut med att bo sådär!

Vi var bara där i tre dagar, men det var fullspäckade dagar och jag kan nu stoltsera med att vara en av alla turister som har sett Big Ben. Fast jag måste erkänna att jag blev mer förtrollad av att se det blå ljuset från London Eye spegla sig i Themsen allteftersom skymningen föll. Det var magiskt.

Jo, kroppen trasslade en del. Hade jag varit hemma hade jag gett upp flera gånger om och bara lagt mig i sängen med en massa värme, men detta ville jag inte missa! Vi blev otroligt bortskämda av våra vänner och jag upptäckte att jag hade väldigt lätt att tycka om D:s vän och hennes pojkvän. De bjöd på ett fantastiskt London! Nästa gång hoppas jag bara att jag inte har lika mycket värk.



Bild via
 

lördag 16 november 2013

Rätt fråga till rätt person

För säkert ett halvår sedan ringde jag min gamla vårdcentral där de hade tagit min ledvärk på allvar och försökte forska fram vilka prover som tagits och vad ledvärken kallas med ett fint medicinskt namn. Distriktsköterskan jag talade med då blev förmodligen ganska stressad över det (förmodar jag) lite underliga uppdraget och kunde inte hitta någonting av vad som sagts eller gjorts. Sålunda gick jag till den vårdcentralen jag hörde till då och hoppades på att få hjälp där. Läkaren jag hade tyckte inte alls att det var någonting att ta i och trots att jag berättade för henne att vanliga reumatiska tester inte visat utslag togs de om ändå. Sedan skickade hon hem mig med orden att om inte vanliga Ipren, Alvedon och mina Orudis hjälpte mig så finns det ju cellgifter. Någonting annat var inte att göra. 

Jag grät resten av den dagen. Ibland tror jag inte att vårdpersonal reflekterar över hur mycket deras position gör att man som patient hamnar i ett otroligt stort beroende av hur man blir bemött. Känslan av att inte bli trodd kan förminska ens person på ett otroligt effektivt sätt.

Igår repade jag mod och ringde ännu en gång till min gamla vårdcentral. En annan distriktsköterska svarade och hon hittade både anteckningar och prover som tagits. Dessvärre hade läkaren inte skrivit någon konkret diagnos, men han hade ordinerat blodprovet ANA (antinukleära antikroppar), vilket gett positivt utslag. Jag har försökt hitta mer information om ANA, men inte lyckats så bra. Men det gör inte speciellt mycket just nu, för äntligen har jag fått svart på vitt att det faktiskt är ett test taget. I Läkemedelsboken 2007/2008 (ja, jag vet att den är gammal) står det att "de muskuloskeletala smärttillstånden står för en mycket stor del av socialförsäkringskostnaderna i Sverige, drygt 13 miljarder kronor år 2001, och detta avspeglar förmodligen det faktum att medicinsk behandling hittills bara delvis kunnat hjälpa dessa patienter."

Det är ju både positivt och negativt för min del. Jag tror emellanåt att jag bara går och inbillar mig att jag har ont eftersom ganska starka mediciner inte alltid hjälper, men nu förstår jag ju att det finns det otroligt många andra som inte heller tycker att det gör. Det är ju förstås mer nedslående att det inte finns så mycket annat att göra.

Jag tror dock fortfarande att alla människor behöver uppmuntran emellanåt och det kan kanske räcka med att man får en uppdatering av sin läkare på området, om något annat läkemedel kan testas eller en ny träningsform, fokus på uppmuntran att röra sig regelbundet, etc. Bara för att hålla uppe motivationen.

Fast jag vet ju inte om det passar alla förstås.

Kram på dig!!

 

torsdag 14 november 2013

Ompysslad av mamma

Mammadagarna försvann alldeles för fort. Det var fint att ha henne här, vi skrattade massor och jag blev alldeles fantastiskt bortskämd och ompysslad. Det var väldigt skönt. Vid sådana där tillfällen är min mamma faktiskt riktigt underbar. Jag sållar förstås en del skräp som hon pratar om. Till exempel när hon ska berätta om hur synd det var om henne när jag var liten och störde henne på nätterna med mitt eksem. Jag vet att hon alltid, alltid berättar om det där. Men nu gör det inte lika ont längre, och jag satt omslingrad av min fantastiska prins D som vet allt. Bara det att han höll om mig gjorde mig stark. 

Mamma uppmuntrade mig att boka en tid hos en homeopat. Inte vet jag om det hjälper, men jag vet att det definitivt inte har hjälpt att gå till en traditionell doktor. Jag är så slut i kropp och själ att jag är redo att testa vad som helst snart. 

Har du varit hos en homeopat? Vad är din erfarenhet? När man söker på nätet så finns det ganska mycket alternativmedicin, men det är sällan man hör att någon faktiskt går dit. Om det inte handlar om massage, zonterapi eller akupunktur. Det verkar vara mer accepterade alternativa behandlingar. 

Jag såg ett program en gång för många år sedan, där man mer eller mindre idiotförklarade homeopatins mediciner. Kemimänniskorna menade på att ämnena var så otroligt utspädda att de inte kunde ha någon verkan, medan homeopaterna å andra sidan pratade om att det fanns ett minne i de delar som fanns kvar och att de fortfarande var verksamma. 

För mig var allting konstigt. Har ingen aning om vad jag ska tro på. Egentligen skiter jag i vilket. Fungerar det så må det vara cellminnen, kemiminnen eller vanlig sketen placeboeffekt, jag kommer att jubla och slå kullerbyttor och räcka lång tunga åt vår traditionella medicin. 

På tisdag nästa vecka ska jag dit. Hoppas de kan hjälpa mig.




 

torsdag 31 oktober 2013

Kvällstankar

Ich bin so müde, ich bin so matt.
Ich habe zu viele kinder im nacht gemacht...

En kort tid i mitt liv läste jag tyska, och jo jag var ofta trött redan då, men för det mesta hade jag inte särskilt svårt att lära mig glosor och grammatik. En kväll var det bara som förgjort att jag skulle kunna lära mig det tyska ordet müde. Det spelade ingen roll hur många gånger jag irriterat skrek ut "Ich bin so müüüüde" så klarade jag det bara inte.

Så jag gick till mamma. Det gör jag fortfarande när jag har bekymmer. Om jag inte tror att det är bekymmer som kommer att bekymra henne mer än mig, vill säga...

Mamma lärde mig ordramsan högst upp och jag fnittrade helt betagen i att min ordningsamma mamma kunde någonting så busigt. Jag kommer aldrig att glömma det där ordet igen. 

Mamma kommer till mig på lördag. Det ska bli fint. Hon är förstås ganska orolig över min mage just för tillfället, men jag tror att hon blir lugnare när hon ser mig. Dessutom kommer jag få äta mamma-lagad mat. Det ska också bli väldigt fint. 

Just nu ska jag ta min övertrötta kropp och krypa ner i sängen. Kanske inte göra så busiga saker som i ramsan, men det ska bli skönt ändå.

Kram på dig!



 

onsdag 30 oktober 2013

Natten stannar kvar länge ibland

Tanken var att jag skulle tillbaka till jobbet idag, men jag vaknade efter en rörig dröm och var tillbaka i allt gammalt eländestänk, minnen och ångest. Orkade inte ens känna efter, ringde och berättade att jag inte kunde komma idag heller.

Nästa gång jag vaknade var det med ett skrik i halsen. O hade kommit på besök i min dröm där han frågade mig om och om igen om han var galen. Han slängde mig ner på en brits, stack en grov kanyl i halsen på mig och började injicera vad som fanns i sprutan. Hur jag än försökte kunde jag inte skrika och de som var i rummet intill märkte ingenting.

Det var bara en dröm. 

Farbror doktorn, som jag träffade på eftermiddagen, sjukskrev mig i en vecka för magont. Jag berättade ingenting om min dröm eller PTSD, bara om Orudis retarderade kapsel som jag tog för en vecka sen.

Kissekatten ligger på soffans ryggstöd och snarkar. Det är lugnt och skönt här hemma, och jag ska bli bättre igen. 





 

 

måndag 28 oktober 2013

Orudis retard, en retarderad kapsel....?

Jag älskar numera hösten, älskar. Från att ha varit den som ryst vid tanken på att inte få känna varma sommarvindar och höra fågelkvitter varje dag har jag börjat njuta av dimmorna över fälten, färgprakten i löven och de mysiga dagarna inomhus. Ingen mer brådska, ingen mer hets över förspillda soltimmar och piffiga sommarkläder. Bara jag, mina slitna jeans och massor med hett té.

Baksidan av myntet är dock att jag oftast får mer ledvärk. Den kommer smygandes, tuggar sig långsamt igenom mitt försvar av ignorans, gör tassarnas möte med morgongolvet till en önskan om ullmolnstofflor och tékannans plötsliga tyngd fräser små ispiggar av smärta i mina fingrar.

Mot värken, berättade en farbror doktor för några år sedan, finns Orudis retard. Men i min envishet och motstånd försöker jag klara mig utan. Visst, jag har tagit en och annan kapsel, men den har alltid gjort mig illamående och öm i magen så den har inte lockat. 

Förra veckan tyckte jag ändå att jag hade nog med ledvärk och tog en kapsel i två dagar i rad. Efter andra dagen brann en liten eld i min mage. Jag fick ta andra mediciner mot den smärtan, men föga hjälpte det. Försökte äta, men kräktes upp allt igen, alltmedan ledvärken stegrades, jag fick feber och en dånande huvudvärk i tre dagar. Efter den tredje dagen vågade jag ta en annan värkmedicin som tog bort huvudvärken och nu, en vecka senare, har jag vågat äta potatismos och bulgur. En och annan skorpa har slunkit ner och i morse åt jag faktiskt två mackor med honung på. 

En vecka senare.

Kroppen är så matt att jag blir andfådd av att klä på mig.

Jag är så arg att en kapsel, som fungerar bättre som mini-maracas än som värkmedicin har tagit bort en vecka för mig, grävt mig ner i samma matmotståndsträsk jag var i för fyra år sedan och skyfflat bort mitt motstånd och kämparglöd att jag mest vill ta burken med resterande kapslar och köra upp dem i lämpligt läkemedelsföretags arsel så långt det går. Orudis retarderade kapslar.

Att ta medicin ska inte vara som att spela rysk roulette.

Jag har tur som har en så fin pojkvän, som med sin milda röst och mjuka händer tar mig upp ur träsket igen, värmer mig med sin kärlek och håller om mig tills jag kan andas på egen hand igen. 




Bild via


Amor vincit omnia



 

torsdag 19 september 2013

Drömmer en dröm

Såklart var jag otroligt nervös för att inte hitta rätt. Såklart var jag jätterädd att min huvudvärk, som var inne på tredje dagen, skulle låsa fast mig i sängen. Såklart var jag ute i alldeles för god tid, otroligt nojig över att bilen plötsligt inte skulle orka hela vägen fram, att jag sett fel på kartan, att jag tagit fel på tiden, att jag kanske inte ens var anmäld till min första silversmideskurs. Och alldeles otroligt ängslig för att jag kanske inte alls skulle vara kreativ, inte ens det minsta lilla.

Jag ägnade faktiskt tjugo minuter åt att hitta rätt, fastän att jag var på rätt gata och allting. Entrén påminner mer om ett godsintag än en dörr och istället för hänvisning till arbetslokalerna så finns skyltar till hajarna, reptilerna och stora uppmaningar om att tvätta händerna eftersom man kan smitta djuren. Heltokigt, om man inte förväntar sig att det är ett tropikarium i samma hus.

Lokalerna är högst upp i huset, det finns till och med snedtak. Där finns alla tänkbara redskap, arbetsbord med lampor och konstiga mojänger. Fantastiskt. Tre timmar flöt förbi utan att jag ens hann att blinka. Jag älskar silver. Jag älskar att se det förändras, formas och skifta från att vara en tråkig bit metall till ett vackert skimrande smycke. När jag hamrade in stämpeln 925 i det som ska bli mitt första egentillverkade smycke kände jag att jag hittat en del av mig själv. Materialet var inte alls så motsträvigt som jag tänkt mig, min kreativitet inte så dränerad som jag trott och fastän att jag blev trött, kände jag mig behagligt upprymd. Jag har påbörjat en dröm, som jag drömt så länge.



 Bild från






lördag 14 september 2013

En gnistrande dag

Stjärnors blinkande sken strösslar små blå fräknar på min hud. Berusar mig med knastrig frost och pärlor av uråldrig kunskap. När hela himlen flämtar av visdom glömmer jag min oro och ångest, vilar i det oändliga och låter resten rinna förbi. 

Mitt nya liv är plötsligt fyllt av många sådana berusande och fräkniga ögonblick. Från den praktiska världen fylld av måsten som måste, måste, måste göras ögonabums eller senast igår tillåter jag mig att ha barfotadagar av bara tankar, soffsittande och kanske spånande på hur det nya livet tänker sig att se ut. 

Min boks vara eller icke vara har plötsligt blivit ett "när den nu är korrekturläst kan jag ju ta upp och skriva klart den". Min längtan efter att silverpyssla med små silvriga saker har resulterat i smideskurs och jo, längtan efter att få föreläsa har dykt upp igen. Ångesten finns där, men om ett tag tror jag nog att den inte tänker äta upp mig längre. 

Så många dagar av omöjlighetens bojor, som låst mig har ännu inte nött sönder min vilja att skapa någonting bättre. Skapa och hoppas. Ibland måste man också våga hoppa för att komma framåt. Och jag har banne mig hoppat!!




Foto: Solsippan. Tyvärr helt oredigerad..








fredag 26 juli 2013

Äntligen hemma

Gästade stranden idag, petade bort små sandkorn under naglarna, dök i det stilla och lite avmätta havet och njöt av att kunna ligga där och bara ligga. Inga krav. Bara solen som sätter gränser, brända gränser, barndomsgränser. Så fint att så lite kan trolla fram de allra härligaste minnen och känslor.

Jag börjar bo in mig i mitt nya hem. Tassar runt på de knarrande golven och känner hur den vänliga atmosfären i rummen omsveper mig. De är hundra år gamla, så nog har de sett och varit med om en hel del. Och plötsligt passar mormors hundraåriga byrå, stol och spegel in i mitt mer moderna liv. De finns, som att de alltid väntat på att få komma hit.

Jo, det var ett bra val jag gjorde. Det tog tid, jag är inte så snabb. Funderade i två år, vägde för och nackdelar och lyssnade på min magkänsla. Lyssnade och lyssnade och satt emellanåt förlamad av att behöva fatta så svåra beslut. Jag ville ju så gärna att det skulle ha varit bra. Önskade det till det bättre. Undrade vad jag gjorde för fel. Ibland räcker två människor inte till. Inte för sig själv och inte för varandra. Fastän att man önskar.

Mina rum omfamnar mig och jag njuter av att ha kommit hem.





Bild via


  

måndag 15 juli 2013

Sommarsteg

Tystnaden bryts av stormen. Den har svept genom alla rummen och svidande piskat det omsorgsfullt uppbyggda. Ord som aldrig borde ha uttalats bränner glödande i själen. Kurar medan luften sakta stillar sig. 

Det borde ha varit en sommar fylld av tassande steg i trädgården, frukost i gräset och solvarm hud. 

Borde.

Smultronen jag åt i morse är inte mina smultron. Inte mina blommor i trädgården. Inte mitt. 

Går lite vilsen i rummen. Plockar ur en flyttkartong. Vilar ögonen i kaoset. 



Bild via







måndag 1 juli 2013

Gånglåt

Bland rosor och jersmin, doftande klätterhortensia och spelande koltrastar lever jag numera ett stillsamt liv. Stilla. Så stilla.

Drömvärld smälter ihop med verklighet, fantasier sveper runt i rummen. Det gamla jagar det nya. Jag går runt, runt och låter golvet knarra under mina fötter. Känner efter hur det känns, letar med blicken. Är hemma. Fast ändå inte. Om dagarna går timmarna fort, om nätterna vandrar de tveksamt.

Gråten har fastnat i halsen.




 

tisdag 23 april 2013

Fjällen är i Skåne...?

Jag kör mycket bil nu. Många mil fram och tillbaka över den skånska slätten och får koncentrera mig rejält många gånger för att inte fara av vägen då vinden sliter tag i bilen. Det har varit ordentligt torrt ett bra tag nu och åkrarnas jord formligen forsar fram helt obehindrat. Det är inte utan att jag får en känsla av att vara i fjällen, högst upp på toppen en stormig morgon med nypistad backe framför mig, mer eller mindre osynlig av snöröken som yr runt benen. Vilken känsla! 

En kväll när solen sved i ögonen på väg ner blänkte den i rad efter rad av nysatt potatis, blixtrade i osynliga kristaller i jorden, och påminde mig även då om den fantastiska känslan av att stå beredd att fara ner i backen helt utan bekymmer om hastighet eller lutning.

Märkligt att någonting som är så platt som Skåne kan påminna mig om de brantaste branter. Kanske kan jag bli vän med det här landskapet också?





 Bild via

torsdag 11 april 2013

Vårförkylning

Runt huset smyger vinden och ringduvornas lite hesa rop tränger igenom både väggar och själ. Det är vår nu. Den virvlar glatt omkring, viskar, smeker och och lockar.

Min morfar blev alltid "vårförkyld" och nös alldeles fruktansvärt mycket när vitsipporna blommade och björkarnas hängen fyllde luften med gult pollen. Jag minns hans stora näsdukar, som for upp och ner ur hans ficka mellan hans ljudliga nysattacker. 

Själv har jag också fått en ganska kraftig vårförkylning. En riktig sådan. Den pollenartade förkylningen har jag medicin mot. Men jag tyckte att jag behövde lite mer tid att vila på och uppsökte farbror doktorn för ett par dagar sedan. Han började med att lyssna på mina lungor på ryggen, först högt upp, sedan längre ner. Fortsatte med att lyssna på framsidan, högt upp och sedan längre ner. Själv började jag tycka att det blev en aning löjligt, jag var visserligen bättre, men hostade fortfarande, och kände att om det var så svårt att höra att jag var rosslig så kanske han borde byta stetoskop. Jag tittade ner i hans mörka kalufs samtidigt som jag lydigt andades in och ut så gott jag kunde utan att frammana en hostattack på köpet. Så vände han blicken upp mot mig och hade ett helt annat uttryck än det jag förväntade mig. 

- Har du astma? frågade han oroligt.

Mja, näe inte direkt... Jag testades för astma för flera, flera år sedan men det enda man då kunde konstatera var att jag har en mindre lungkapacitet än jag borde ha och att jag oförklarligt blir väldigt slemmig i halsen emellanåt. Fastän att jag protesterade skrev denna nya farbror doktor ut Bricanyl åt mig.

Ibland far vården iväg väldigt mycket bland sina kunskaper och glömmer bort att lyssna. Jag har bott i den här kroppen i 150 år och vet hur den fungerar. Jag har känsliga slemhinnor, överdrivet känsliga och ibland när jag blir förkyld så tar de i så att de nästan spricker. Inget konstigt med det. Jag behöver bara lite mer tid än vad man vanligtvis behöver. 

Och massor med té.



 

 

tisdag 9 april 2013

Våga blogga!

Ibland är det roligare att läsa än att skriva. Det är otroligt få som vet om vem Solsippan är i verkliga livet och när jag fick lite feedback för några dagar sedan på det jag skrivit tidigare blev jag plötsligt nyfiken på mig själv och vad jag egentligen skrivit. En hel del har jag glömt och många tankar som jag präntat ner finns bara kvar som en svårgreppbar känsla någonstans långt inom mig. Ändå känns det riktigt bra, jag vågar ha en blogg numera, jag vågar till och med inte skriva i den i perioder. 

Idag ska jag till farbror doktorn igen. Förra veckan tyckte jag att det var väldigt svårt att stå på benen och inte svimma efter lunch på jobbet. Tänkte att det skulle göra mig gott att vara hemma en stund och räknade inte alls med att få en brakförkylning på köpet. Så jag ska bara be om att få vara hemma ett par dagar till. För en förkylning. Känns en aning teatraliskt, måste jag säga. Men med en fantastisk hosta och småfeber så är det inte lätt att jobba. Det fina med förkylningar är att de går över, och man kan passa på att bli lite ompysslad. 

Kram och host!


lördag 6 april 2013

Livsutrymme

En gång på våren och en gång på hösten brukar jag bli förkyld. Varje år. Det är bara det att jag blir lika överraskad varenda gång det sker. Märkligt. I natt hostade jag så att kissekatten tröttnade och gick iväg. Själv hade jag velat gjort detsamma. Gå iväg, stanna upp, andas fritt och finna friden inom mig. 

Tänka om.

Förra veckan blev jag så ilsken på mig själv när det jag försökte göra med hästen inte gick, han gjorde inte som jag ville att han skulle. Irriterad åkte jag hem, funderade och funderade. Visste att det var jag som gjorde något fel, men jag kunde banne mig inte komma på vad det var. Frustrerande.

Varför ska jag uppfinna hjulet på nytt? tänkte jag sedan, sökte och fann en instruktionsfilm som jag tittade på i går. Där fanns mycket riktigt lösningen. Hästen går inte att leda på det sättet jag tänkte mig att jag skulle leda. För att få den att gå framåt måste man ibland kräva att få tillgång till platsen bakom hästen. Kräva och hävda sitt utrymme. Sin plats.

Det är nästan chockerande sant. Jag måste börja hävda min rätt till min plats i livet. Mitt liv.

 

fredag 5 april 2013

Kvillrandets små kittlingar

En smygande yrsel drog igenom mig under gårdagen. Stilla, försiktigt och mjukt. Vaggade mig långsamt, smekte min kind och lekte i mitt hår. Våryrseln. Den är här nu, går inte att stoppa och kvillrar i min hud. Så skönt, så skönt, jag tror jag njuter lite till.


 

fredag 29 mars 2013

onsdag 27 mars 2013

Andas in

Den kom smygandes igår, kvällskylan, och svepte in världen med huttrande vindilar runt buskar och träd. Ändå doftade marken av solvärmd mull och en föraning av kommande vår.

Solsippan har slokat rejält i nära en månad nu, men det verkar vara en ovanligt härdig och seg sort för nu börjar det bli fart i henne igen. Att tappa fotfästet så fullständigt är otäckt, att plötsligt vara helt låst i tankarna, oförmögen att komma ifrån den skenande känslan av obestämd skräck är tärande. Men solen har börjat stiga högre nu, livsenergierna kan inte hejdas av skräcken längre. Det är bara att ta ett djupt andetag och åka med.

Jag är på fötter igen. Planerar att stå kvar den här gången.

Puss!!

torsdag 28 februari 2013

PTSD är egoistiskt

Nytt medel mot PTSD och efterföljande depression är lanserat!! Få barn!! Jag utgår ifrån att det är vetenskapligt belagt och har en grund av beprövad erfarenhet eftersom det var en läkare på en vårdcentral som sa det till mig i går. Anledningen till att det är bra för sådana som mig att få barn är att det blir mindre tid till att tänka på sig själv, för det gör jag alldeles för mycket enligt doktor A på vårdcentralen. För säkerhets skull höjde han även min antidepressiva tillika flashbackspreventiva medicin till det dubbla och gav mig order på att promenera.

Det tog mig fyra timmar innan jag kunde sluta gråta.

Jag har inte bara varit utsatt tidigare i mitt liv, jag är egoistisk nog att tänka på det i stort sett hela tiden också.

Egoist.

Som att jag inte har fått det bankat i huvudet många gånger förut. Jag är alltid egoist. Alltid. Till och med egoistisk nog att ha en egen blogg.

Egoist.


onsdag 27 februari 2013

Små barn har också tankar

En gång när jag var liten var det en vuxen som berättade för mig om Gud och om himlen. Den personen sa att när man dog så kunde man antingen komma till himlen eller helvetet. Till himlen kommer de som är goda, gör som Gud har sagt och följer budorden, och till helvetet kommer de som inte är snälla, de som stjäler och gör elaka saker mot andra.

Jag minns inte vem som sa det till mig, men jag minns att jag funderade mycket över det jag fick berättat för mig. Hur kunde det komma sig att en gud så urskillningslöst sorterade folk till himmel eller helvete? Människor som svälter stjäler självklart sin mat om de kan, människor som blivit illa behandlade kanske inte orkar ta mer skit och blir elaka mot andra. Min hjärna bubblade av frågor och till slut sa jag att om Gud nekade en missbrukare, som lidit i hela sitt liv på jorden, att komma in i himlen så ville jag ge den personen min plats. Hellre det än att vara medveten om att den personen är i så innerligt behov av kärlek och vila och inte kunna få det.

Ja, det är kanske naivt och fånigt, men någonstans hoppas jag ändå på att det där lilla barnet som jag var hade rätt. Även människor som gör elaka saker kan behöva få vila och kärlek.

Den personen jag är idag har brutit mot så mycket av guds alla regler och bud att jag inte har en chans att ens få banka på porten. Men det kvittar mig lika, jag har ändå så svårt att tro på en patriarkalisk och bestraffande gud. En moder älskar inte sina barn bara då de uppför sig rätt och gör som de blir tillsagda. Det borde inte heller en gud.


söndag 24 februari 2013

Energi, energi, energi

Ljummen mandelpotatis, vindens lek i sommarvarma trädkronor, jordgubbar med grädde, socker och mjölk. Man hinner tänka mycket när man ligger i soffan, parkerad av en somatiserande hjärna, som uppfinner lite feber, hosta och allmänt hängiga egenskaper åt en utmattad själ.

Nej, jag är inte förkyld, men jag lyssnar inte på mig själv när jag säger att jag inte orkar hålla mig uppe så min kropp tar över åt mig. Egentligen borde jag väl vara tacksam för det, men jag känner mig rätt löjlig. Jag är ju inget småbarn. Vuxna kvinnor klarar att åka och titta i en bygghandel efter ny innerdörr och gå den lilla rundan på Blomsterlandet för att köpa små söta påskliljor utan att få feber.

Medan jag drömmer om solmogna jordgubbar har jag bestämt mig för att försöka vara lite snällare mot min kropp och köpt snordyra produkter i hälsokostaffär för bättre leder, mer järn och té med energi. Uppiggande badkulor och duschkräm med vårdande egenskaper för huden ingår också i piggelinkittet.

Ljuset är på väg tillbaka, skyn är fyll av hemvändande fåglar och jag hoppas att energin smittar av sig en skvätt på mig.



måndag 11 februari 2013

Ny himmel

I går smet jag från jobbet, nästan en hel timma för tidigt. Den här helgen har varit en av de mest belastande någonsin och när det plötsligt myllrade av folk i skiftet kände jag att det började pirra i huvudet av trötthet. De skulle ta över och jag skulle gå hem två timmar senare. Efter en timme gav jag upp, jag gjorde ändå ingen nytta.

När jag klev ur bilen hemma hörde jag det karakteristiska trumpetandet från en grågås och blicken sökte sig automatiskt mot himlen. Där var inte bara en liten grupp gäss, det var flera och alla flög de åt samma håll. I tio minuter stod jag och bara lyssnade och tittade på skådespelet av fåglar som bara kom och kom i hundratals, ja säkert flera tusen och fyllde luften med sina ljud. Vilken omväxling mot lappvantesnö! Så härligt att våren ligger i startgroparna! Den är på väg nu, hörni!

tisdag 29 januari 2013

Rapport från en virrhjärna

Det snöade lappvantar idag, om jag vågar skriva så utan att vara rasistiskt. Själv tycker jag att det är ett fantastiskt gulligt ord, där man riktigt känner stunsen i flaken av snö som ymnigt faller och faller som i vilken saga som helst.

Lika snabbt som den föll töade den sedan bort, lappvantesnön. I all denna blöta for jag ut till stallet och tänkte att pållen åtminstone kunde få sig en liten promenad som omväxling mot att bara trampa runt i hagen. Det är inte lätt att vara pålle utan snöskor eller broddar när det är snö och halt.

Lilla pållen tar några klapprande steg på isgatan utanför hagen, halkar och drar mulen rakt in i min skuldra. På något sätt tycker jag alltid att det är en viss ironi i att fyrbeningar så ofta tappar balansen, blir full i skratt och tackar samtidigt min lyckliga stjärna att det inte var en decimeter längre ner eftersom jag opererade bort en plupp på min rygg igår. Jag glömde fråga hur många stygn han satte, läkaren, men att döma av all fiskelina som ålade omkring på min rygg kan det lika gärna vara tre, som tio. Jag slets mellan att somna och att försöka vrida nacken ur led för att komma åt att se vad som hände. Det är ju inte så mycket annat man kan göra när man ligger på mage på en brits.

Träningsförbud i två veckor fick jag. Så fånigt. Stygnen kan gå upp och jag ska sitta och rulla tummarna i två hela veckor...? Nädu, den gubben gick inte. Jag får väl bara röra mig lite försiktigare, hehe..

lördag 26 januari 2013

Så mycket på en endaste liten vecka

Fick ett sms från stallägaren häromdagen. Det stod "Är du vaken? Ring isf." Mitt hjärta började slå och en miljon tankar for genom huvudet under den korta tid det tog att leta reda på hennes telefonnummer och innan hon svarade.

Hästarna mådde bra, fick jag snabbt veta, men det hade varit inbrott i stallet under natten. Som väl var hade den ena av deras hundar börjat skälla som besatt och skrämt ut de tre ynglingarna på vägen. Det verkar som att de varit ute efter redskap att stjäla en bil istället för den andra som lagt av, även den stulen. Alla andra grejor fanns på plats.

Tänk att man kan bli så lättad av att det "bara" var ett inbrott. Visst hade jag blivit galen av ilska om de stulit hästutrustning, men om de gett sig på och skadat hästarna kan jag nog inte svara för vad jag tagit mig till.

Efter ett par extra morötter till min lilla pålle och lite fler klappar till de andra åkte jag lugnad därifrån igen.

Det har överhuvudtaget varit en knasig vecka. Jag har bytt arbetspass och varit i Lund på en halvdags utbildning och åkt de långa milen till min kompis E som fått en underbart söt liten pojk. Tror inte att jag tål att rubba mina cirklar alltför mycket eftersom jag fått en hejdundrans huvudvärk på kuppen. Min chef bara fnissade i luren då han ringde och skulle kolla hur det var med mig och han tyckte nog att jag mest skulle ta det lugnt hela helgen (tror nog att han har lärt sig min huvudvärk bättre än jag själv har gjort...) och till slut fick jag ge med mig och sjukskriva mig. Det har börjat släppa nu i kväll, men jag vågar inte chansa så det blir soffan i morgon också.

Min förhoppning är att jag ska få lite fart på den här bloggen igen. Jag har så många drömmar och förhoppningar som behöver få slinka fram genom mina fingrar till tangentbordet. Det vore trist om de bara glömdes bort.


måndag 14 januari 2013

Bäbis!

En av mina bästa vänner ligger just nu i födslovåndor och pinas. Som vi har väntat på den här dagen!!

Håller både fingrar och tår för att det går bra för henne och barnet. Och jag tror att det blir en pojk, vi får väl snart se om jag har några siarförmågor.


[rar+bäbis.jpg]


Bild via

lördag 5 januari 2013

Ljuset!!

Snart är det dags.

Alldeles snart, om bara några dagar kommer talgoxen att börja med sitt tjippande och påminna om att det inte är länge kvar tills det är vår. Visserligen har både rödhaken och gärdsmygen sjungit hela vintern närapå och gärna även då det varit mörkt, men det finns inte mycket som klår talgoxens ensidiga pipande vid den här tiden på året. Runt den nionde januari brukar jag höra den första gången, förutsatt att jag inte sitter på rumpan i soffan och dricker té i stället för att vara ute. Vi får väl se hur det blir detta året, här är ju lite annorlunda natur än den jag är van vid. 

Det är i varje fall väldigt skönt att vintersolståndet är passerat och det nu bara blir ljusare och ljusare, även om det också innebär att dammtussarna blir mer synliga och fönstren tycks ha samlat på sig all skit de har hittat sedan de putsades sist.

Nytt liv, nya krafter!