söndag 22 juli 2012

Små stunder lyckliga

Foto: Solsippan

Min fina kissekatt, som tagit en ny vana och sover antingen på mitt bröst eller bredvid husse. Helst ska husse ha armen runt kissekatten, som gosar in sig ordentligt med tassarna i vädret och spinner högljutt. Jag tror han känner på sig att det är semestertider. 


fredag 20 juli 2012

En såndär dag igen

Min första semesterdag och jag känner hur humöret dalar i takt med att regnet öser ner utanför. Kissekatten har fått ännu en ögoninflammation och jag är så trött på att droppa i ögon på motspänstig katt så jag tror jag spricker. Planen för idag var annars att gosa med häst, köpa några fler blommor och kratta det som ska bli gräsmatta. En jobbekompis vill vara social också, men jag känner mig inte social idag. Jag är en surtant.

Arbetskvällen igår var kaotisk. Det händer förstås ganska ofta att det är rörigt några timmar, det gör ingenting, men ibland förväntar sig folk att det ska bli värre än vad det faktiskt är. På något halvt magiskt vis brukar det också bli så då.

På vägen hem från jobbet spelade de Uno Svenningssons "Under ytan", vilket de har börjat göra oftare nu en period. Det är en fin låt, sorglig, men fin. För tre år sedan ganska exakt blev jag tvingad att sitta i en fåtölj närapå en hel natt och lyssna på låtar som O spelade på en gammal skivspelare. "Under ytan" var en av dem. O, som läst mina sms från de senaste dagarna, tyckte att han fått det ultimata beviset på att jag varit notoriskt otrogen genom alla år och satt med korslagda ben på golvet framför skivspelaren medan han med koncentrerad häftighet valde ut låt efter låt. Jag struntade i att försöka hålla tillbaka tårarna, struntade i hur han skulle tolka dem. Det var längesedan han förklarat för mig att kvinnor enbart gråter för att manipulera män, men jag var så förnedrad av att han erkänt att han under flera år läst mina sms bara för att hitta potentiella älskare så jag struntade i det. Hur är det ens möjligt att bli så besatt av sin partner att det inte spelar någon roll vad den säger, man utgår hela tiden ifrån att man blir bedragen? Varför vill man stanna i ett sådant förhållande? 

När jag slutligen fick krypa till sängs var jag så utpumpad att jag knappt orkade ta mig ur fåtöljen. Jag trodde att jag hade börjat förstå. Trodde att jag insåg att han var mycket sjukare än jag någonsin anat innan. Det var inte förrän dagen efter det som min inre rullgardin for upp med ett brak och jag till fullo insåg att jag kunde lita på min magkänsla om att det inte var säkert att jag ens skulle komma levande ur det där förhållandet.

Jag brottas fortfarande med insikten att somliga människor går igång på att skada andra. Det ger mig kväljningar och hela mitt inre protesterar vilt. För mig är det så otänkbart och så vansinnigt sjukt att jag balanserar på kanten till att tappa mitt sista förnuft och allt blir bara kaos. Han ville ha motståndet. Han ville att jag skulle protestera. Och jag var en idiot som fann mig i det han gjorde. 

Idiot, eller överlevnadsinstinkt? Han trappade alltid upp våldet ännu en nivå om jag sade ifrån. Bättre att leka kraftlös spaghetti, tänkte jag och insåg inte att jag bara behövde packa det mest värdefulla jag hade och ge mig av.

Min psykolog sa att jag inte kan lasta mig själv, jag hade inte förmågan att ta mig därifrån. Jag har inte ens rätt att kalla mig själv idiot eftersom ingen packat med mig kunskapen om min egen värdefullhet. Jag var bara tacksam över att någon ville ha mig överhuvudtaget. Fula lilla solsippan.

Det första året efter att jag tagit mig ur förhållandet med O blev jag överöst med beröm över mitt utseende. Dagligen. Det enda som var annorlunda var att jag rätat på ryggen och bytt ut mina trista, gråa kläder till sådana med färg. Jag får fortfarande fina kommentarer, ofta om mina ögon. Det är förvirrande (med tanke på att O oftast skrattade åt mig) men väldigt trevligt.

För det mesta klarar jag av att bära allt det som hänt på egen hand. För det mesta. Jag har ju delat en del med psykologer, gubevars. Ibland känns det bara så oerhört ensamt, oerhört skuldtyngt och oerhört omöjligt att orka med. Märkligast av allt är att jag skäms för vad han har gjort.


 

torsdag 19 juli 2012

Pool i trädgården

Jag har alltid varit tveksam till att ha en pool i trädgården, det ser nog så skönt ut när det är vansinnigt varmt ute, men det är ju det så sällan i vårt hörn av världen. Resten av tiden då? Ska den bara finnas där? Det här konceptet köper jag dock med hull och hår:





Naturlig pool, en bild som trädgårdsjournalisten Carolina, med fingrarna i (j)orden, tagit på sitt besök på Floriaden i Holland. Underbart!


onsdag 18 juli 2012

Efter arbete kommer vila

Ungefär så här trött är jag idag:




Foto: Solsippan






Eftersom jag verkar ha en förmåga att se osedvanligt ledsen ut när jag är trött så gick kollegorna runt och klappade mig uppmuntrande på axeln sista timmen innan jag fick gå hem. Jag vet inte om det är så att jag verkligen är så ledsen och jag inte har förmågan att dölja det. Kanske är det bara naturens spratt att mina ögon ser sorgsna ut. Fast jag har haft nära till tårarna idag, när jag tänker efter så är det nog så. 

måndag 16 juli 2012

Återbesök på High Chaparral

Det känns lite som att jag hade semester förra veckan. Jag hade två dagars ledighet på raken och passade på att hälsa på en kompis, som jobbar på High Chaparral. Det var ett tag sedan jag var där, förra året blev det ingen riktig reda med. Nu tyckte jag att det var mycket nytt folk där, fast visst fanns det flera som jag kände igen. Vissa blev tokglada att se mig och jag blev till och med mött med ett "Välkommen hem!!" vilket kändes både roligt och knepigt på samma gång.

För tre år sedan använde jag chappen lite som ett flyktingläger. Bättre ställe att gömma sig på får man leta efter. Det var en bit att åka, det kostar pengar att gå in och det är en hejdundrans folkmassa att gå igenom om man ska hitta en enda person. Om kvällarna låses portarna och det kan vara lite knepigt att hitta en annan väg in och jag sov dessutom inte alltid i samma stuga. På kvällstid umgicks jag dessutom ganska ofta med stuntmän som hyggligt nog eskorterade mig. Jo, det var ett fint gömställe med skjutglad underhållning på dagtid och trevliga människor att prata med på kvällstid.

Foto: Solsippan

 De kan se nog så tuffa ut när de jobbar eller kommer hungriga till personalmatsalen, men får de bara lite vila och mat så är de hur fina som helst. Jag hoppas verkligen att jag får tillfälle att åka tillbaka en gång till i sommar. Att sitta i kvällningen på vännens veranda, som faktiskt lutar sig ut över en liten damm, dricka té och lyssna på det porlande vattnet är som balsam för själen. Att vakna på morgonen av ånglokets hesa tutande, hovklappret från hästarna på väg till stallet efter nattens hagvistelse och yrvaket masa sig iväg till syateljén för att äta lite frukost är faktiskt också någonting som jag kommer att spara i själ och hjärta.


Efter att ha blivit lovad att bli ordentligt rånad på tåget var jag förstås tvungen att avvika från mitt traditionella besök på westernarenan, anta utmaningen och ge mig av till Mexico. Halvvägs dit blev vi dock stoppade av de utlovade tågrånarna och jag fick mycket riktigt en liten extra omgång. Men som det alltid går i de bästa sagorna så fick skurken vad han förtjänade och segnade död ner. Synd på en så vacker skurk...



  Foto: Solsippan


Jag hade någonstans tänkt mig att jag skulle ha lagt upp ännu fler bilder, men jag är fortfarande inte helt överens med bildredigeringsprogrammet så det går trögt. Damm och repor fungerar inte och jag vill ha mycket damm och repor. Med gamla vanliga negativ hade jag inte haft några som helst bekymmer med det...



 

tisdag 10 juli 2012

Trädgårdsvisit

Det är inte varje dag man har en bunt svärmande bin i trädgården. Det hade vi idag. Jag hann ta några bilder innan kamerans batterier dog och vi hittade en man som kom och hämtade de allra flesta i alla fall. Han klippte av en thujakvist och bumsade ner alla små bin i en låda som han preparerat med vaxtavlor. Jag kan inte låta bli att tycka synd om de som blev kvar. De surrar vilset omkring där de förut hängde i en tät, tät klunga. Jag älskar bin. Jag älskar honung. Jag älskar doften. Det är fantastiska små djur, helt klart.

Foto: Solsippan



 Foto: Solsippan




 

måndag 9 juli 2012

Myshelg och måndagens cellminne

Vilken underbar helg det har varit!! Långledig fredag till söndag och så skönt väder att det kändes som semester. Jag bor uppenbarligen inte i den delen av landet som drabbats av regn och översvämningar. Lider med dem litegrann faktiskt. 

Här träffades det vänner under hela helgen. Åts vansinnigt mycket och vansinnigt god mat och smakades på finfint vin och njöts i solsken och solnedgångar.

Ikväll är det jag som är hur utslagen som helst efter en ryggmassage. Det är den andra i ordningen och jag har så många oupplösta spänningar i skulderpartiet att jag blir smått tokig. Massören påstod att det finns något han kallade för cellminne, där till exempel trauman kan finnas lagrade. Det var hans förklaring på varför tårarna började strömma och han fick påminna mig att andas. Han vet ingenting om min bakgrund, så jag kan inte annat än anta att han har rätt. Det var hursomhelst en väldigt kluven känsla att både vilja hoppa upp från massagebänken och ligga kvar på samma gång. Men massagekillen var väldigt snäll mot mig och lät mig dricka vatten och vänta tills tårarna stoppat upp och yrseln lagt sig när han masserat klart.

Hoppas nu bara att jag vågar lägga mig på den där bänken ännu en gång. Får kanske köpa vattenfast mascara... Bara jag nu inte blir så rädd att jag springer därifrån utan kläder på överkroppen... Vilken störtlöjlig syn. Hehe. Om du ser en halvnaken tjej komma springandes med mascara över halva ansiktet så bli inte rädd, det är bara jag som springer ifrån mina demoner.












 


fredag 6 juli 2012

Undrar bara

Kan någon tala om för mig vad det är som är så satans speciellt med en tjej som kör släp efter bilen, hämtar grus, skyfflar grus, bär saker, jobbar med byggnation, tvättar bilen själv osv??? Och varför i hela friden skrattar man åt en tjej som nära kör fast med ett ton grus på flaket i en grusgrop när släpet låser sig när man backar? Hade det varit en man så hade han fått applåder över att han i alla fall redde ut situationen, trots alla svårigheter, medan man ser ner på tjejen och säger att det måste varit hennes körteknik det är fel på. Det spelar igen roll vad man än gör, så är det fel.

Nu ska jag ut och klippa lite mer häck. Och jag har INTE klippt av sladden än, ramlat ner från någon stege eller gjort nåt fel, så som folk förväntat sig att jag ska. Jag är inte född med tummen mitt i handen, är inte överdrivet klumpig eller puckad i största allmänhet. Faktiskt.

Och jag kan upplysa om att pedalerna och ratten sitter kvar på samma ställe i bilen oavsett om man har släp kopplat därbak eller inte.



torsdag 5 juli 2012

Livsfarlig massage

Full fart i två dagar på jobbet och jag är helt färdig. Fast färdigheten beror dels på att jag fått massage idag. Jag har fått det ett par gånger tidigare i mitt liv, men kan inte minnas att jag blivit så påverkad förut. Idag snurrade hela världen när jag satte mig upp och jag hoppades vilt på att jag inte skulle göra nån fånig svimningsscen framför fötterna på stackaren som tagit sig an mig. Konstigt att jag kan vara så rädd för att någon ska ta i mig och samtidigt slappna av så fullständigt när jag väl ligger där. Jag var tokigt rädd innan, vaknade på natten och fick för mig att jag vandrade rakt in i lejonets kula. Sambon skrattade flera gånger åt min fånighet och det hjälpte mig att få ner fötterna på jorden igen. Man har faktiskt inte ihjäl sina kunder. Det är dålig reklam, typ.

måndag 2 juli 2012

Falsk UVI

Igår sprang jag så ofta på toaletten att jag misstänkte att jag fått urinvägsinfektion för hundrasjutioelfte gången. Fast urinstickan jag tog var blank och det gjorde ju för all del inte ont heller.

I morse ställde jag mig på vågen och konstaterade att den visade 1.5 kg mindre än morgonen innan. Snacka om raketbantning. Eller bara PMS-skvalp som runnit ur mig? Förmodligen. Hursomhelst fick jag mig ett gott fniss.


söndag 1 juli 2012

Drakar

För flera år sedan kom jag på att jag vill ha en tatuering. Fast det erkände jag inte förstås. Fina små solsippor har inte sånt och vill egentligen inte alls ha det  faktiskt. Nejdå.

För några år sen kom jag på att jag vill ha en drake. Men inte en tramsdrake, ingen indonesisk drake och inte en stiliserad drake. Häpp. Det blir tamejfan ingen drake, jag vill nog inte ens ha någon. Nähääädå.

Idag hittade jag en jättefin drake på nätet. Man kan modifiera den lite. Jodå. Och jag fick dessutom lite matnyttiga tips från arbetskamrater, som har åtminstone en liten eller flera egna. Jo, jag vill ha en drake. För jag är en drake. Skitarg och sprutar eld för det mesta, vassa klor och jobbiga ögon. Fast med alldeles för stort och sårbart hjärta. Jo, jag är en drake.