onsdag 27 maj 2015

Tappa saker

Stolar, bord. Andan i halsen, springer så fort det går. 

Det finns ett litet utrymme mellan köksbordet och elementet. Kanske kan man springa dit, kravla sig emellan och springa fri ut på andra sidan. 

Andan i halsen.

Bakom ryggen dundrar skräcken fram. Kravlar in bakom bordets sida, rusar ut igen på andra sidan, men skräcken är redan där. Springer tillbaka igen. Vågar inte stanna därbakom, hon har ju så långa armar. 

Skräcken är på denna sidan också. Hon är överallt. Vrålandes. Men det går inte att höra vad hon säger. Det är alldeles för otäckt för att veta och ljudmattan blir bara ett smärtsamt dån i huvudet.

Hon får förstås fatt i den flyende. Väser ungjääääävel mellan tänderna. Hon skriker också, många snabba och hårda ord. Lyfter sedan barnet i öronen. Högre och högre tills bara stortån är i golvet och till sist svävar även den fri. 

Det är ändå en slags lättnad att bara se tänderna i skräckens ansikte och inte behöva höra det för händerna berövar all form av hörsel och kvar finns bara smärtan. 

Abrupt nedsläppt igen.

Och en rungande örfil.

Återigen tar smärtan och det pipande ljudet i örat fokus från skräckens vrålande.

En till. På andra kinden.

Allting är en oljudsgröt. Snor och tårar. 

Som stressad småbarnsmamma kan man lätt tappa humöret ibland, det måste du väl förstå? Ingenting konstigt med det. Det händer säkert alla. I alla fall en örfil. Någon gång.

Under sängen finns det krokodiler. För att de inte ska äta upp en måste man hoppa från tröskeln rakt ner i sängen. Om man smyger sig vidare kan man sedan sätta ner en fot på golvet på ett annat ställe. De är inte så smarta, krokodilerna.

I källaren finns det blodsugande skelett. Fast de kommer bara fram när det är mörkt. Så om man springer fort, fort förbi trappen så kan de inte dra en ner i mörkret.

Ungjävel.

Och vänsterfoten föraktas svårt av högerfoten. Emellanåt får den så mycket stryk att den blir alldeles blå. I alla fall de gånger högerfoten har sin rosa träsko på. Det är ju klart att det ska vara så, den är inte lika mycket värd som den högra. Livet ser ut så. Vissa är inte lika mycket värda som andra. Det måste du väl förstå? I alla fall när pappa inte är hemma.






 


 


måndag 18 maj 2015

Vänta...

Det är svårt att tänka på någonting annat just nu, så det får väl bli ett hundinlägg till... Jag är fortfarande så glad över att jag orkade köra till kenneln, att vara där och prata och bara tappa bort ord lite nu och då och att kunna köra hem igen. Det var förstås jobbigare på hemvägen, men med lite korv, choklad och vatten i en paus gick det bättre. Dessutom körde vi en betydligt lättare väg hem än dit. Den var en bit längre, men inte så trasslig och inte så många ställen att köra fel på. Vägen dit var kantad med små stopp för kartläsning, gps-tolkning och förvånade utrop och en och annan gullviva och några åsnor och vackra hus och alléer som vi totalt hade missat om vi kört den där vägen som alla vägvisare menade att vi skulle ta. Det var helt klart värt de där extra femtio minutrarna som det tog att komma dit.

Foto: Solsippan
Om det nu är så att vi har fantastisk tur och tiken bär på valpar så är hon inne på vecka fyra av nio. I vanliga fall brukar jag vilja stanna tiden så här års. Jag kan inte lyssna mig mätt på kvittrandet från fåglarna, andas in blomdoften och njuta av solen som flödar in genom fönstren. I år vill jag både äta kakan och ha den kvar. Hoppa över resten av maj och glida rakt in i midsommarveckan. 

 

fredag 15 maj 2015

Hundfluff

Jamen äntligen har det gosats hundar i ett par timmar! Det blev massor med prat och massor med gos och massor med frågor och massor med information så nu är det snurrigt i skallen kan jag lova. Men mest bara positivt snurr. Om det nu är så att det blir valpar så hoppas vi på att det kommer att bli en till oss också. Vi fick träffa pappan till de tänkta valparna och honom blev jag kär i på en gång. Såååå fin! Mamman är tillfälligt iväg och väntas hem två veckor innan beräknad nedkomst, vilken är beräknad till slutet av juni. 

Tänk att vara så nära en av sina drömmar! Det är så otroligt roligt och samtidigt jätteläskigt. Jag är verkligen inte bra på att vänta heller. Min fina D är den som står för det jordnära i vårt förhållande och jag är glad att han får mig att se lite mer nyktert på det hela, annars skulle jag nog vara svår att ha i möblerade rum vid det här laget. 

Skön kväll önskar jag dig! Själv ska jag strax lägga huvudet på kudden och drömma om små söta molnfluffar som springer omkring och leker för fullt.


 

torsdag 14 maj 2015

Högkänslig?

Skulle tro att min högkänslighet är i full blom sedan ett par dagar tillbaka. Jag kan inte se något youtubeklipp på människor som gör fina saker utan att tårarna sprutar, jag kan egentligen inte se någonting utan att tårarna sprutar antingen för att det är så vackert eller för att jag tycker att det är så hemskt. För några dagar sedan såg vi Stolthet och fördom (som jag sett innan) och drabbades av den där lustiga kombinationen av att skratta och gråta på samma gång.

Fast egentligen är jag mest sur. Jag är skitsur för att någon lagar yttertrappen härutanför, inte för att jag inte gillar att det blir fint utan för att paddorna inte kommer att ha någonstans att bo längre. Jag gillar både paddor och grodor och tycker väldigt synd om antingen de som blir inmurade eller de som inte har någonstans att ta vägen sen när det är klart. 

Allting blommar och är så himlans vackert därute (och härinne har porslinsblommorna avlösts av doftrankorna) och jag surar över att jag inte kan sitta och titta på allt vackert på en och samma gång och andas in dofterna i vartenda andetag.

Det vackra är så vackert att mitt hjärta spricker.

Tror att jag surar lite till.


Foto: Solsippan




tisdag 12 maj 2015

Det där med orber..

Det är rätt märkligt det där hur seg man kan bli i huvudet emellanåt. När den där segheten infinner sig rasar mitt självförtroende när det gäller allt ner någonstans under marknivå och leker tunnel tillsammans med daggmaskarna.

Visst, vi var iväg och träffade en vän igår, det var närmare ett halvår sedan vi sågs sist så den där timmen det tar att ta sig mellan oss verkar vara ganska stor del i varför det dröjer. Jag borde egentligen vara mallig över mig själv istället. Det är faktiskt första gången på nio månader som jag överhuvudtaget tar mig längre bort än tre mil från mitt hem för egen maskin. Så även om mitt självförtroende bor med daggmaskarna i mullen just nu så försöker jag faktiskt peppa mig själv. Det gick bra!

För några kvällar sedan satt jag och tittade igenom gamla bilder, nio år gamla ungefär. Jag har inte tittat på dem på ungefär de där åren heller eftersom jag tänkt att de kan väcka en del obehagliga minnen till liv.

I stort sett alla bilder på mig innehåller även minst en orb.

Det är många som tvistar om det där med orber. Det kan vara dammpartiklar också, vilket jag också tror att det mycket väl kan vara. Jag hade väldigt många funderingar kring vad det kunde vara och varför. Bilder på mig kunde vara fulla av orber medan bilder tagna på sällskapet strax intill inte hade den minsta lilla orb synlig. Fastän att de är tagna med mindre än en minuts mellanrum och naturligtvis med samma kamera.

Även om jag var en smula skeptisk så kunde jag inte låta bli att titta och titta och titta. Jag visade en kompis några av bilderna för att höra hennes åsikt också och hon tyckte inte att det var någon diskussion. 

När jag gick och lade mig den där kvällen så snurrade det en del i mitt huvud. Huset jag bodde i då hände det ganska mycket saker i, böcker for ut ur bokhyllan ganska ofta, tv-n gick igång/stängdes av av sig självt, dörrar gick att öppna ibland och ibland gick de inte att rubba och sådana saker. Men efter att jag flyttat därifrån har det varit betydligt lugnare med sådana saker. Så jag tänkte att det kanske var mer kopplat till huset än till mig.

Just när jag skulle somna hörde jag hur någonting svagt prasslade till på mitt nattduksbord och någonting for ut på mattan. Jag trodde att det var katten som bestämt sig för att roa sig lite så jag tände lampan och skulle förmana honom. Där fanns ingen katt i sikte, men en tampong som jag just plockat ur fickan och lagt där låg ungefär en meter från nattduksbordet ut på mattan vid min säng. 

Märkligt, men inte särskilt konstigt med tanke på hur slarvig jag kan vara ibland när jag lägger ifrån mig saker. Jag lade tillbaka den och släckte lampan. Egentligen hann jag nog inte mer än att lägga ner huvudet på kudden igen förrän nästa pryl for ut från nattduksbordet och landade på mattan. Denna gången var det en större sak så det var inget tvivel om att den flyttats med vilje. I samma stund som jag tände lampan och såg vad det var fylldes jag av ett litet busigt fnitter och känslan av att det var någon som ville berätta att jag inte alls var ensam bara för att det inte var lika stökigt omkring mig längre så som i det där andra huset. 

Jag har visserligen inte lärt mig att se särskilt mycket bättre än så länge, men jag känner definitivt och känslan tvekade jag inte på. Den natten sov jag lugnt och tryggt. Även om inte allt är orber på bilderna så är jag inte ensam. Det var ett väldigt fint budskap.


 

 

Fibromyalgidag!

För några dagar sedan visste jag inte att den fanns, den internationella fibromyalgidagen, men nu känns det ändå rätt trevligt att den kan uppmärksammas på det här sättet. Fast jag tycker att det är rätt svårt att hålla reda på alla rosetters färger och vad de står för. Lila är dock en av mina favoritfärger så det kanske går att komma ihåg för den skull. 

Jag blev kontaktad av ordföranden i min lokala fibromyalgiförening igår. Hon ville hälsa mig välkommen och presentera både sig och föreningen. Väldigt rar kvinna verkade hon vara. Bland annat berättade hon att Florence Nightingale förmodligen led av fibromyalgi, så det är ju inte en ny sjukdom precis även att ICD 10-koden fortfarande verkar vara så ny att alla som borde inte vet om att den finns. Det gör den, och den heter M79.7. 


Hade jag vetat om det tidigare hade jag nog planerat in att åka in till stan idag och hälsat på dem i min förening som står och delar ut broschyrer idag. Det hade varit mysigt. Fast idag är jag inte så mobil så jag väljer att vara bästa kompis med vetekudden istället. Jag får vara desto mer aktiv i andra sociala forum istället.

Hoppas att du har en fin dag!!

 

fredag 8 maj 2015

Magiska ord

När jag var liten önskade jag mig ord i långa rader, fina ord, fula ord, mittemellanord och ännu fler ord än jag kunde föreställa mig. Jag lyssnade hellre på nya ord och i olika kombinationer än jag åt godis. Frustrationen var enorm när jag satt och hörde mina föräldrar prata vid köksbordet och jag inte förstod vad de sa och vilken värld som öppnade sig sedan när jag lärt mig att förstå de vuxna bättre. Underbart!!

Samma sak var det när jag några år senare låg bredvid mamma i sängen på morgonen när hon läste tidningen. Hon höll i lite papper och ägnade de där tryckta bokstäverna massor med uppmärksamhet varje morgon, så jag förstod att det måste vara intressant, men ingen hade ju talat om hur man gjorde. 

Jag frågade mamma. Hur gör man när man läser?

Hon böjde ner ett hörn av tidningen för att stötta sina armar lite bättre och undrade om jag lärt mig alfabetet.

- Joodå, det kunde jag hyggligt, svarade jag och undrade vad det hade med saken att göra.

- Men då så, sa mamma, man sätter bara ihop bokstäverna så blir de ord. Sedan fortsatte hon att ägna tidningen uppmärksamhet och jag undrade varför ingen i hela världen sagt det till mig innan. Därefter började jag stava mig igenom orden i samma tidning som mamma. Inte förrän jag frågade henne vad och var för konstigt ord förstod hon vad jag höll på med och när hon tog fram Min första läsebok var lyckan total. Det var bättre än godis, bättre än mat, bättre än allt jag lärt mig och varit med om. Den största skatten någonsin. 

Det tog ett tag innan jag begrep att man inte kan läsa alla böcker i hela världen. Men i flera år var jag övertygad om att jag skulle lyckas och inte för ett ögonblick tvivlade jag på att det här var anledningen till att man lever. Allting annat var bara utfyllnad, tiden på jorden är till för att läsa. 

Då var jag sex år, på ett ungefär. När jag var sju började jag läsa Bilbo, en hobbits äventyr och fortsatte därefter med trilogin om härskarringen. Då trodde jag att alla böcker var lika fantastiska så det tog ett tag av vilsenhet att inse att det inte var så.

Ännu flera år senare önskade jag mig plötsligt att jag skulle kunna uttrycka mig sådär vackert och att kunna fantisera ihop sådär härliga berättelser, sagor och dikter. Skolan gav mig högsta betyg när det gällde det där, men annars var de inte särskilt nöjda med mig. Men osäkerheten hade klampat in i mitt liv och några utkast till böcker har det inte blivit. 

Fast kanske ändå... 

Kanske.

Det finns en saga därinne någonstans. 

Den vill gärna komma fram, berättas och läsas. 

Så småningom kanske jag lär mig den där delen också. Så spännande det vore! 


Bild från
 

torsdag 7 maj 2015

Torsdagstankar

Yogan igår var för att stärka immunförsvaret. Jag hade ingen aning om att jag skulle klara att stå i "hunden" i tre minuter, men det gjorde jag. Fast sedan klarade jag ju knappt att stå vanligt under resten av den dagen utan att benen skakade som asplöv. 

Idag skulle vi ha åkt till kenneln som eventuellt kommer att få valpar om de där magiska 60-någonting dygnen. Men vädret ska bli dåligt och kennelägaren tyckte att hon ville presentera hundarna i lite mindre blött, mindre skitigt väder så vi beslöt att skjuta upp det hela till nästa vecka. Visst, jag är en aning besviken, men å andra sidan så får jag ju tåla mig tills det har ploppat ut en valp till att börja med om jag nu bestämmer mig för att det är en bra och trevlig kennel så jag klarar nog att vänta en vecka till. Om jag ska vara helt ärlig så är jag nog så trött ändå, utan att behöva åka iväg på äventyr. 

Det enda äventyret jag ska på idag är inhandling av lite vanliga matvaror och kanske, kanske färgning av håret. Jag som inte färgat håret med henna på en hel evighet och lite till köpte en förpackning igår. Vi får väl se vad kroppen säger om det hela. 


Foto: Solsippan


Min mamma skickade några bilder som hon tagit i trädgården igår och skrev att nu blommar det även i "Sibirien" vilket är hennes favoritsmeknamn på orten där hon och pappa bor. Jag kontrade med att rapsen blommar här i Skåne. Det är ett ganska kärleksfullt blomkrig vi för, men hon har svårt att dölja sin avund när det är bättre väder och några grader varmare här än hos henne. När sommaren väl kommer har hon glömt allt det där och vill för allt i världen inte vara någon annanstans än i sin egen trädgård. Jag brukar fnissa lite åt det. Varje år... Fast det tror jag inte hon är medveten om. 

 

måndag 4 maj 2015

Det behövs ingen sol

Det är ett alldeles fantastiskt väder ute idag. En del skulle kanske säga grått och trist, men jag tycker att det här ljuset tar fram färgerna mer och det blir en annan mättnad i dem än om det vräker ner sol på allting. Det är dessutom nästan 15 grader varmt och hyfsat vindstilla, eller tja, det blåser inte lika mycket som det brukar göra i alla fall.

Ända sedan vi flyttade in i det här gamla huset så har jag tänkt att jag ska gräva upp och ta hand om den väldigt eftersatta rabatten som finns vid sidan av huset. Från början hade jag ju hästen och jobbet och var så kär att allting annat kom så långt efter det kunde, men nu när jag inte har jobbet eller någon häst och har börjat vänja mig vid min sambo så börjar det klia i fingrarna igen. Hyresvärden har dessutom städat upp all bråten i resten av trädgården och kört bort massor med skrot så nu ser inte resten ut som en soptipp längre. Det gör att det blir ännu roligare, och så har han lovat att köpa jord till mig vilket förstås mottages tacksamt. 

Planerna på hur det ska se ut är ganska lösa och första prio är egentligen bara att gräva upp och se hur det ser ut och om det går att spara något av växterna som finns där från början. Allting har knatat iväg från sina ursprungliga ställen, utom kärleksörten, skulle jag tro, så jag har inte så mycket hopp om att det går att vara varsam om det som redan finns. Fast svärmor har lovat att hjälpa mig med utfyllnadsplantor så det löser sig förhoppningsvis med växter också. Hon har en del växter i sin trädgård som går att dela och flytta, så jag blev alldeles superivrig av allt roligt som går att ordna plötsligt. 

Egentligen ska man ju ta sånadär före- och efterbilder, men jag har fortfarande inte fått tummen ur och hämtat kameran från garderoben så det får väl bli en mitt i allt-bild istället, så småningom. 

En timme grävde jag och ruskade bort jord från alla ogräsrötterna. En timme och det syns knappt att någon varit där. Jag räknade ganska snabbt ut att det kommer kanske att behövas 20 timmar bara för att gräva allt. Så min lilla rehabplats i trädgården kommer att bli välbesökt ett tag framöver. Förutsatt att kroppen och allt sånt inte protesterar alltför högljutt förstås. 

Vi var iväg till en handelsträdgård förut också, och jag impulsköpte två stycken riddarsporre. Timjan blev det också två stycken, men det hade jag planerat sedan innan. Handelsträdgården bjöd på mjuka färger, lärkor, fasaner som skrek sina typiska skrik och brummade med vingarna och jag blir alldeles lycklig i hela kroppen av såntdär. Skulle tro att det var det som gav mig styrkan att gräva lite senare. Det, och minnet av tidigare gånger som jag stått vid växthuset och pysslat med plantor, burit otaliga andra plantor in och ut och tjuvat tomater i långa rader. Jorden, växterna, fuktigheten och dofterna gör mig lugn. 





fredag 1 maj 2015

Hur gör man egentligen?

Självförtroendet har åkt berg- och dalbana idag. Huvudvärken försvann inte med en gång så som jag förväntade mig efter att jag yogade igår och natten var full av uppvaknanden från den ena vettlösa drömmen efter den andra. På morgonen tänkte jag att det ju var tur att det inte finns mer än en liten kissekatt i hushållet för jag var totalt dränerad och kände mig som en endaste värkhög. 

Mitt i allting så tänkte jag att jag aldrig skulle kunna lära den tilltänkta vovven att göra de där sakerna som jag tänker att jag ska. Bara för att andra kan dressera sina djur så innebär det ju inte att jag kan det. Eller? 

Fast å andra sidan så lärde jag mig tillsammans med pållen hur man longerar utan att använda longerlina. Han bytte varv och tempo alltefter vad jag bad honom om. Visserligen helt enkla och väldigt grundläggande saker, men jag har aldrig sett någon annan göra det, bara hört att man kan. 

Det där med att buga, nicka, titta åt höger och titta åt vänster och allt annat vi höll på med gick med rasande fart för båda två tyckte att det var roligast i världen. Och att jogga. Det är fantastiskt roligt att jogga ihop med en häst. Har du aldrig provat så gör det, jag lovar att du aldrig kommer att ha en mer peppande joggarkompis med dig. Fast lillpållen kunde bli lite väl entusiastisk ibland förstås och tycka att vi kunde springa lite fortare ihop...

Men så sjönk mitt självförtroende igen och så tänkte jag att det är ju skillnad med en hund. De kan bli läskiga, bitas och morra och sånt om man sköter sig fel. Eller vad vet jag? Min syster hade en hund, en rodhesian ridgeback. Om inte galoscherna passade så var hon både döv och blind och utan känsel. Allra helst om det fanns nåt vilt i närheten. En gång kom hon tillbaka superskitig, halt och med en bröstvårta mindre. Eller tja, hon var väldigt döv när hon hörde matte locka på henne att åka hem när hon låg som allra skönast i värmen hemma hos mamma och pappa. Nä, matte kunde gå ut själv i kylan och åka bil. Blä för att bli kall...

Å andra sidan har jag lärt min katt att sitta och vänta på varsågod innan han får mat. Ibland blir han sur och skäller för att han inte får varsågod tillräckligt fort, men det är ju liksom bara gulligt. En annan sak som han kan är "vacker tass". Inte riktigt så konsekvent som en hund, men i alla fall...

Kanske ska jag inte oroa mig. Det kanske kommer att bli som med de andra djuren jag haft runt omkring mig, att vi lär varandra hur man gör. 


Foto: Solsippan