Vackra, vackra liv

Oj!! Så fort tiden går! Så fort man vänjer sig vid nya rutiner! 

Jag har formligen vältrat mig i allt det nya, allt det vackra och alla skratt som är min nya vardag. Resandet till och från skolan tar tid, det är mycket människor överallt och allting går så fort. Jag blir nästan yr av bara hastigheten och jag blir så imponerad av alla de ungas kunskapssug. Hur gör de för att vara som små läskpapper där lärarens ord sugs in och stannar utan att försvinna in i någon liten vindlande del av hjärnan? De är så fina, och så vansinnigt unga. Jag hade nästan kunnat vara deras mamma. Nästan.. 

En elak förkylning kopplade grepp om mig för någon vecka sedan. Hosta, snor och halsont. Som väl är filmar lärarna lektionerna så en sån som jag kan titta och titta och spola fram och tillbaka hur många gånger som helst. Det är nästan så att jag tycker att jag har haft en ofattbar tur. Vansinnig tur! Det ökar chansen att jag ska klara kursen alldeles väldeliga. 

Mest tacksam är jag över att jag har hittat rätt, gör någonting som fyller mig med glädje och att jag ruskar av mig det sista av destruktiva O. Den här utbildningen har inte han bestämt, han har inte talat om för mig vad jag ska tycka om detta och han har ingen aning om att jag har börjat plugga. Jag lever mitt eget liv! 

Visst, jag är rädd, jag är ängslig över massor med saker, men det ingår till viss del i livet. Så jag njuter så länge det bara går. 

Nästa vecka är första tentan. 

Det ska bli kul!