onsdag 30 juli 2014

Klipptid

Det är fasligt praktiskt med en modern mobil. Den har börjat bli väldigt mycket mer av min vardag än innan. Jag som alltid kunnat ha saker i huvudet förut minns inte alltid de viktigaste saker. Nu har jag upptäckt både kalender och larm, som båda två går att använda på för mig helt häpnadsväckande sätt. Det utnyttjar jag numera till fullo. Tillsammans med en gammal hederlig almanacka också då förstås. Inte för att det är så mycket som händer nu när jag är sjukskriven, men det är så himlans svårt med det lilla så det är definitivt nödvändigt. 

Idag var jag och klippte mig. Det händer inte särskilt ofta det heller längre. Förut var jag mer noggrann, egentligen tycker jag inte om att inte bry mig om hur jag ser ut. I alla fall så hade jag ställt larmet på telefonen. Tyckte att jag nästan tog i så att jag sprack när det gällde tidsramen, jag hade mer än nog med tid. Det var bara det att hela kroppen skakade av stress när jag skulle parkera. Fastän att jag hade en kvart till godo. En hel kvart att betala parkeringsavgiften och gå de fem metrarna till salongen. Dessutom blev jag ruskigt osäker på om jag verkligen fick stå där jag ställt mig och ändrade därför plats en gång till. Suck... 

Men klippt blev jag! Min frisör har ett galet bra minne och hon berättade att jag hade sällskap förra gången och att jag ännu inte hade hunnit flytta. Det är ju otroligt! Hon hälsade att vi ses om ett år igen då, när jag just skulle gå. Kunde inte låta bli att skratta och hoppades att det inte skulle dröja riktigt så länge. "Nä, kanske till jul då", fortsatte hon och jag gick ut med ett brett flin på läpparna. Jag som brukat klippa mig vart tionde vecka förut... 


tisdag 29 juli 2014

Sanningens syner

Sorgens borg vek ihop sig som ett pappersark och tumlade klumpigt ner i det grönsvarta havet. Det stora, oöverstigligt hotfulla famlade sig plötsligt bräckligt framstupa och löstes upp i intet. Jag stod förundrad på den steniga stranden och tittade på. Kände hur perspektivet förändrades utan att våga ta in dessa nya fakta som en sanning. 

Sakta vände jag mig åt sidan. Lyfte blicken mot det ställe där det stora sjömonstret brukar sträcka sig högre än något annat jag sett. Där var bara samma grönsvarta vatten, fastän kanske något mer upprört än vattnet runt omkring. 

Så förundrad över detta att jag plötsligt kände mig alldeles vilse där på den kalla stenstranden och tappade jag sedan andan. Jag var tillbaka under händerna på shiatsumassören och smärtan av hennes tryck. Det tog mig två plågsamma inandningar till innan paniken lade sig och jag inte längre hungrade efter luft. 

Jag berättade för henne sedan, om min märkliga syn, och hon nickade nöjt och sa "bra" på ett sådant sätt att jag kände mig fullständigt normal. För henne är det inte alls konstigt att jag ser syner och tappar andan. 

Hon sa att jag har satt mycket trauma i nedre delen av lungorna och mycket i andningen, därav smärtan och känslorna som kommer av hennes tryck. 

När jag funderat ganska länge över detta undrar jag lite om det inte är så att det är mina lungor som blivit traumatiserade av allt våld de upplevt. Mitt liv har så många gånger hängt i de små, små syremolekylernas yttersta att lungorna på egen hand arbetat hårt för att erövra ytterligare några till. 

Inte konstigt att jag inte kan jogga utan att hela tiden vara uppmärksam på att lungorna ska orka med. Blir jag det minsta ytterligare andfådd är det som att de vräker sig i desperation och häver sig utom kontroll. Då funkar det bara att promenera. Långsamt. 

Jag kanske ska börja acceptera att det har satt sina spår. Börja vara snäll mot min kropp och lyssna lite bättre. Den behöver bara kärlek resten av sitt liv. 

Kärlek. 


Sommarens små vindar

Sommaren är inte lika het idag, inte lika tung och påträngande. Den rör sig lite om vinden, gungar den ljusdoftande rosen och smyger vidare mot kvällningen. 

I tre dagar har jag legat med huvudvärken tryckandes, stickandes och dämpande i gästsängen och inte kunnat göra någonting. Sommaren har obarmhärtigt vräkt in värme och jag har kvidande för mig själv tänkt att jag aldrig mer ska sucka över dem som inte tycker om när det är varmt. Den här sommaren har jag inte orkat med värmen, inte alls faktiskt, och jag är ändå en av dem som älskar när det är varmt. Trivs med väder som andra kallar tryckande åskvärme, gonar mig i tropiska nätter. Nä, denna sommaren är inte så. Jag orkar ingenting egentligen. 

Inte mer än att läsa. Det är jag vansinnigt lycklig över. Jag kan läsa! Orden trillar mot mig, rullar och trilskas om att komma först eller kanske få mig att läsa dem igen av pur förvåning över deras existens eller ordning. Fina ord, fula ord och vackra sammanhang. Jag tror jag läser lite till... 



söndag 27 juli 2014

Erkännandets små brister

Du ville att jag skulle erkänna när jag hade fel, sa du, även när jag visste att jag hade rätt. Du ville överbevisa mig för jag var ju så mycket yngre än dig och därmed kunde jag ju inte veta. Så som den gången du köpte små gröna frukter som liknade chili. Du sa att det var paprika. Men det stod ett annat namn på. Då sa du att det var samma släkt. Du skulle ha dem i en gryta sa du och började hacka ner frukt efter frukt. Jag bad dig nervöst att åtminstone smaka på en av dem för att det inte skulle bli alltför starkt. Det behövdes inte, sa du, för det är paprika. 

Grytan du serverade var så stark att den egentligen inte gick att äta, men jag var så rädd för att du skulle bli arg om jag inte åt så jag låtsades att det var paprika i grytan och att jag hade haft fel. Jag hade fel, även när jag hade rätt, så jag sa ingenting om hur det brände i min mun. 

När vi flyttade till en lägenhet i en liten stad flera mil bort blev du arg över att det inte fanns nog med bänkplats att baka på. Flera gånger knådade du ditt bröd med galet mycket mjöl i, det blev alltid torrt och hårt, på det skrangliga köksbordet. Efter ett halvår tog jag mod till mig och frågade varför du inte använde bänken mitt emot spisen. Du stirrade på den som att det var första gången du såg den. Sedan blev du skitförbannad och undrade vad jag fick ut av att håna dig och skratta åt dig bakom din rygg. Du skällde på mig och skrek att jag kunde ha sagt någonting mycket tidigare. 

Jag vågade inte. 

Hur jag än gjorde så hade jag fel. 

Hur kan en människa ha så fel? 


tisdag 22 juli 2014

Dofterna runt huden

Och så mojnade vinden. Tornseglarna hänger viktlösa en ögonblicks sekund innan de pilar snabbt, snabbt med vinande vingar. Så börjar gräshopporna spela sina små darrande ljud. Sommarkvällen går snart över i natt. 

Det är fantastiskt skönt att sitta på yttertrappen och bara titta, lukta och känna hur sommaren smyger sig runt huden, smeker kinden och rufsar lätt i håret. 

Hoppas att du också har en underbar sommarnatt <3 


söndag 20 juli 2014

Bra dag, mysdag

Som från ingenstans fick vi hemlagad färskpotatissallad idag och jag blev sådär vansinnigt glad eftersom jag har svårt att komma på vad vi ska äta. Man kan ju inte leva på sill och potatis i en evighet. Jag hade en halv fläskfilé i frysen, så det var bara att ta fram och steka med lite goda kryddor på. Så vansinnigt gott när man har sluppit stå och fixa hur länge som helst. 

Jag tog mig själv i kragen förut och for till pållen en stund. När jag klev ur bilen kom jag definitivt fram till att jag inte skulle rida då jag knappt kunde stå på benen, hela världen gungade och landskapet blev kusligt blaskigt i färgerna. Han fick lite gos, en rykt och en dusch av insektsmedlet som förmodligen är giftigare än jag vill tänka på. Det är i alla fall det enda som håller borta blinningarna, eller bromsarna som de kallas här i Skåne. De biter hårt och lämnar ruskiga kliande svullnader efter sig. 

Om det varma vädret håller i sig blir det inte mycket ridet för min del, och den stackars pållen hoppar nästan jämfota av överskottsenergi i motsats till mig. Jag tycker lite synd om honom och funderar på om det kanske kan fungera att rida lite senare på kvällen istället. Fast då brukar vinden avta istället... Suck. 

Det reder sig nog så småningom. 

Ikväll läser jag en ny bok, Den kalla elden av Arnaldur Indriđason. Det är ett otroligt upplyft jämfört med de två senaste av Rosamund Pilcher. De är i och för sig alltid upplagda på samma sätt och man vet att den söta flickan alltid får sin prins i slutet så om man inte vill ha hjärtsnörp så är det ett bra val. 

Den nya boken verkar vara fylld av ond bråd död, gärna i otäckt väder under mystiska omständigheter på Island så jag tycker att det är en fin motvikt till det heta sommarvädret. 


Färglöst sprak

De senaste dagarna har jag gått omkring och tänkt att jag var roligare förut, hade starkare åsikter, mer åsikter och färgsprakande filosofier om det mesta. De senaste dagarna har jag varit sämre i mitt tankesnurr också. Det kanske inte är så konstigt att jag inte känner mig så sprakande då. 

Mesta tiden går åt till att inte vara alldeles för varm. I vanliga fall älskar jag när det är så här varmt, till och med när det är ordentligt fuktigt och så där som folk brukar kalla för kvalmigt, tryckande och åskvarmt tycker jag är underbart. Fast inte nu tydligen... 

Det är till och med ganska läskigt att vara på stranden med alla intryck och vind som rör upp sand som klistrar sig fast överallt. Annars brukar jag inte vara rädd för att bränna mig, trots att jag har ljus hy brukar det ta lång tid innan jag blir röd, men nu har jag drabbats av nån konstig ängslan för att få otäcka små brännblåsor eller något annat oförutsett. 

Nåja, det är bara en noja i största allmänhet antagligen. Tråkigast är nog att det är för varmt för att rida. Till och med tidigt på morgonen är det varmt, varmt. Om sanningen ska fram så klarar jag inte att gå upp i tid heller. Gjorde det tre mornar i sträck och fick en alldeles urhäftig fysisk reaktion som slog mig i backen fullständigt i ett par dagar. 

Så jo, jag var nog mer sprakade, mer fylld av energi och roligare förut. 

Idag ska jag i alla fall åka och pussa på lilla mulen, borsta och gosa en stund. Det brukar vara uppskattat det också, även om det inte är lika kul som att idiotgaloppera så fort det bara går. 


tisdag 15 juli 2014

Ny kattbekant.

Vi har två grannar här i det gamla huset. En man, som bor mittemot oss, och en man på bottenvåningen. Han därnere brukar ha ett fönster öppet så att hans katt kan hoppa in och ut som han vill. Hela vintern och större delen av våren har jag och min sambo sett även en annan katt hoppa in och ut genom det där fönstret. En vit med lite morotsfläckar här och där. Men grannen hävdar envist att han bara har en katt. 

Den senaste månaden har min sambo sett den vita katten allt oftare och till och med börjat få lite kontakt med den. En kväll satt vi båda två på stentrappen upp till ytterdörren och lyssnade på de varma sommarljuden när hon plötsligt kom spatserande mot oss, men hon vågade naturligtvis inte hoppa in genom fönstret när vi såg på. 

Jag tyckte så rysligt synd om det magra skrället (fast min sambo tycker egentligen mer synd om henne än jag) så jag gick upp och hämtade lite kattmat. Det var duktigt uppskattat och slukat i en blink och ett nafs. 

Varje kväll i några veckor nu har vi gått ner med en skål kattmat och roat sett på medan hon glufsar i sig. Hon är även avmaskad en omgång och man får lov att klappa och leka lite. Stora framsteg från att inte ha låtit sig röras alls! Nu känns inte heller ryggraden som taggiga utskott längre och pälsen har börjat bli len och vacker. 

Från början visste vi inte vad vi skulle kalla henne och sambon som tyckte att hon såg bra ynklig ut kallade henne "spöket" medan jag tycker att hon ser ut som en snorpa. Så då blev det Spöket Snorpan. 

Frågan är nu om det är så att vi plötsligt har två katter, eller om det är så att det istället är en av dem som har adopterat oss (mest min sambo) och hur det kommer att utveckla sig känns väldigt spännande. Lite läskigt är det i och med att det redan bor en katt här, annars hade det inte varit någon diskussion, men vad gör man om de inte går ihop?? Jag vet att jag kommer att få väldigt svårt för att veta att hon är ensam därute i vinter, om det inte fungerar, även om hon nu uppenbarligen klarade hela förra vintern alldeles på egen tass. Hu, så hjärtknipande... 

Fast jag måste erkänna att min sambo har tagit ut vår lille tjockis i koppel när Spöket Snorpan har fått mat för att de ska vänja sig vid varandra. Tjockiskissen har även varit lös en gång alldeles intill henne. Visst, hon fräste lite åt hans fräckhet att bara komma sådär utan hyfs och nosa på henne, men annars var det lugnt. 

Håll tummarna att det ska gå bra!! 

Spöket Snorpan efter maten ikväll. 
Foto: Solsippan 




tisdag 8 juli 2014

Osammanhängande

Jag ska inte påstå att homeopaten var nöjd med vad hon såg, men jag ska fortsätta att ta alla piller och droppar precis som förut. Min hosta, som jag haft i flera veckor nu är varken någon konstig förkylning eller allergi utan zinkbrist. Min tarm har ju fått fullständigt släpp och i och med det så tar den inte upp några spårämnen eller mineraler. Zinkbristen går hårt åt slemhinnorna och de blir torra och eländiga. 

Undrar varför vi inte vet sådant inom sjukvården? Enligt doktorn jag var hos sist är det inte några fel på lungorna eftersom hon inte hörde något som kunde vara dåligt. Nä, de är ju torra som fnöske, antar att det är därför det inte hörs någonting. 

Inflammationen i kroppen är i det närmaste obefintlig i alla fall så någonting är på rätt väg. Jag har inte så ont heller längre. Det är otroligt skönt. 

Egentligen vet jag inte varför jag inte går ut en så här härlig dag, men orken tryter och hjärnan drar varv efter varv i sådant jag inte alls behöver fundera över längre. Man kanske skulle uppfinna ett piller som stoppar dåligt tänk? 

Jag vill hellre kasta mig ut i fantasin, där jag rider hästar barbacka i fantastisk miljö och inte behöver bekymra mig om någonting. Härligt, härligt. 




fredag 4 juli 2014

Många tankar små

Idag är det dags för ett nytt besök hos homeopaten igen. Jag är lite fundersam över vad hon kommer att säga idag. Jag har ju varit utan en del av pillrena och dropparna ett tag då jag inte kommit ihåg att beställa nya. Fast det kanske inte syns bara sådär utan vidare. 

I två dagar har jag träffat min bästa vän, druckit té och pratat massor. Det är välbehövligt och väldigt skönt att få bara vara sig själv utan krusiduller. 

Hon tog med mig till en av hennes andra vänner, som bor bokstavligen mitt ute i skogen. Jag satt i bilen och pratade och pratade i början av färden till honom, tittade på träden och hagarna med djuren och njöt av grönskan. Efter nästan en halvtimme började jag undra hur långt vi skulle egentligen och för en gångs skull blev jag tyst när vi väl stannade på en helt underbar och stilla plats med tre små trähus i en liten klunga intill varandra. Bakom boningshuset sluttade det brant ner till sjön där en brygga letade sig ut genom vassen. Det var verkligen en härlig plats! 

Igår var jag dessutom extra modig då jag åkte tillbaka till en plats som är infekterad av destruktiva Os hela väsen. Alla känslor rullade i vågor, jag blev yr, illamående, ledsen och arg om vartannat, men klarade att vara där och klarade att skapa ett nytt och fint minne med människor jag älskar och som ger så mycket av sig själva. Är så stolt!! 


tisdag 1 juli 2014

Osamlade tankar

Igår var jag hos läkaren på vårdcentralen. Hon beklagade att jag inte fick träffa samma läkare som de senaste gångerna och jag kunde inte låta bli att svara henne att hon förmodligen var mer ledsen än jag när hon upprepat samma sak tre gånger om. 

Det var inte utan att jag stressat upp mig inför det där mötet också, men försökt att förbereda mig genom att upprepa för mig själv vilka knasiga symtom jag faktiskt har för att komma ihåg att nämna dem. 

Läkaren antecknade och lyssnade och menade väldigt mycket att det här kommer att ta tid och att jag förmodligen behöver vara sjukskriven ännu längre än de första fyra veckorna som hon skrev åt mig. 

Våra åsikter gick isär om huruvida man behöver utreda sex veckors diarréer och om öppenvårdspsyk är någonting att ha. Hon gick vinnande ur diarréstriden men jag har bokat en tid med en privatpraktiserande psykiater som jag hört en del bra om. Vi får väl se om det blir lugnare för mig eller kanske bara mer stress om han ställer orimliga krav på mig. 

Framåt eftermiddagen idag skrapade jag i alla fall ihop mig och for till pållen. Det var mycket vilja och väldigt lite lust i det beslutet, men som alltid var det bra mysigt att borsta och gosa mule när jag väl var där. Jag tyckte att det var alldeles för varmt för att göra något avancerat, men pålle var väldigt bestämd över att vi inte skulle upp i skogen i alla fall. Nänä, tänkte jag och gav honom långa tyglar åt andra hållet istället. Nere vid t-korset ville han rakt åt andra hållet än vår vanliga runda och jag kunde inte låta bli att skratta åt hans iver. Det gick inte att tveka på att han längtade efter att få idiotgaloppera uppför den där backen igen. Så vi red ner till gården där hans kompis står på vintrarna, rundade åkern med det midjehöga vetet och drog iväg i en än mer sanslös galopp än förra gången. Idag var det lite motvind också, vilket han tycker är riktigt roligt, då känns det nästan som att man flyger. 

Om jag fick önska mig hur det vore när man dör så vill jag ha oändliga ridturer i fantastisk natur och med massor med valmöjligheter till olika turer. Naturligtvis helt bilfritt  och med bra underlag för små trampande hovar. Tänk så skönt att slippa ha hjälm på sig så här varma dagar och att få ha en riktigt varm mössa nerdragen över öronen en kylig vinterdag. Det vore verkligen toppen. Ridning och varm choklad med vispgrädde. Ja tack!!