söndag 26 mars 2017

När våren är lite för snabb

Jag har gjort alldeles för mycket under alldeles för lång tid. Tänkte att min kreativitet som plötsligt slog till var ett tecken på att min hjärna läkt så pass att jag numera skulle kunna ta mig an uppgifter och mer spännande saker lätt som en plätt under tiden som jag tog några danssteg i köket, ungefär. Jo, jag är väl en aning blåögd. 

Förra helgen var jag och besökte en vän som ordnat tjejmiddag med sammanlagt åtta kvinnor i varierande åldrar. Hade det varit som förut så skulle jag ha spritt över av entusiasm. Jag älskar att träffa människor, jag älskar mat och inte desto mindre att prata. Det hade varit superroligt. Det var superroligt också. Jag försökte hålla mig på mattan och åka hem när jag fortfarande hade krafter kvar, men ändå tog det mig två dagar innan jag kunde kravla mig upp så pass att jag inte bara satt och stirrade rakt fram. Snacka om bakfylla. Fast jag var förstås nykter hela kvällen. Det skulle aldrig gått om jag druckit alkohol dessutom. Så nu sitter jag och funderar över hur man ska veta vad som är värt vad. Jag vill inte bli totalt isolerad och aldrig träffa folk, men å andra sidan är influensakänslan som kommer som ett brev på posten inte speciellt spännande heller. Att jag dessutom träffade en väldigt trevlig kvinna med en vit herdehund för att gå promenad för några dagar sedan minskade inte min influensakänsla det minsta. Den ökade däremot drastiskt. Jag älskar att se glädjen i ögonen på hundarna när de leker så då är det värt vartenda värksekund, feberdimma och illamående i världen, men sedan tycker jag ju förstås att det kunde lätta lite snabbare än det gör.

Den här helgen har jag inte gjort särskilt mycket. Det är väl lite som att svära i kyrkan om man erkänner att det vackra vädret och de varma temperaturerna faktiskt är en aning jobbigt. Tror att jag är den enda som tycker att det är lite jobbigt. Helt plötsligt myllrar det av människor utomhus. Överallt. Här har jag gått och murvlat omkring hela vintern och fram tills nu utan att möta på så särskilt många människor så det blir lite chockartat när helgerna kommer. Plötsligt far de omkring på cyklar, i flock helst, med glada tillrop till varandra eller med bestämda ansiktsuttryck mot vinden. Släpper sina hundar lösa i ystra vårgalopper och skyndar fram i fettförbrännande snabbpromenader så att jag blir alldeles yr. Visst, man vill ta vara på ljuset, njuta av alla plusgrader och insupa alla vårtecken så djupt in i kroppen att det kvillrar i tårna, jag förstår det. Det är bara det att jag själv inte hinner med. Jag murvlar gärna på i min murveltakt en stund till. 

Foto: Solsippan
I morgon är det dags att göra något så oromantiskt som att rensa tänderna på tandsten. Riktigt tidigt på morgonen. Jag kan ju ta sådana där tider som ingen annan kan. Om jag inte svimmar på vägen dit.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar