I natt drömde jag att jag lämnade en festlig tillställning som plötsligt blivit märklig och folk började sjunga falskt. Jag gick bort längs en grusväg och befann mig plötsligt i totalt mörker. Sådär idiotmörkt som det bara blir i en grotta, kunde inte skymta en stjärna, inte ett förbihastande moln framför månen, ingen grantopp, ingenting. Ändå fortsatte jag att gå, trevande och försiktigt, jag ville inte vända tillbaka.
Mitt i allt det där svarta kände jag någonting som vidrörde min hand. En nos, en hundnos, och fram trädde konturerna av en golden retriever. Den ledde mig framåt med sin glada svans och mjuka ljus. Framåt, mot någonting nytt och härligt.
Med en sådan vän längs vägen kan man ju bara inte gå fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar