Ännu märkligare har denna dagen varit. I morse klev jag upp, fånigt nervös över läkarbesöket jag hade klockan nio. Det var på ett sjukhus jag inte varit på innan i en annan stad. Hursomhelst så var jag mer eller mindre ett nervvrak när jag väl var på plats, vilket inte alls syns på mig om man inte känner mig väldigt väl.
Läkaren lutade sig framåt mot mig och undrade hur jag mådde. Jag hade redan rullat upp den ena förutfattade meningen efter den andra och var nästan nöjd och på väg därifrån på en gång. Men något i hennes blick fick mig ändå att ge det hela en chans. Jag började att berätta, mycket väl medveten om att det är svårt att klämma in allt på en futtig timme. En liten stund senare både sammanfattade och drog läkaren alldeles relevanta slutsatser och formulerade väldigt fint hur det blivit som det gjort och var jag är nu. Jag uppskattade mycket av hennes ord och hon gav mig hopp om att äntligen få den hjälp jag behöver. Det är stort för mig!!
Väl hemma igen snurrade tankarna kring pållen igen och tanken på hovslagaren dök upp gång på gång. Det är inte längesedan han skoddes och hovslagarens ord klingade starkt i mig. Faktum är att jag nästan brukar längta efter skoningen då jag alltid får chans att fråga och undra och fundera över hästar i allmänhet och hantering i synnerhet.
Jag bestämde mig för att skicka ett kort sms om att jag inte sköter hästen längre och tackade mycket för de fina samtalen vi haft. Det slutade med att jag fick en inbjudan till henne och att få klappa och mysa med hennes hästar. Jag blev så lycklig! Tänk att hon uppskattar mitt sällskap också! Jag tror att jag växte flera centimeter av glädje! Hon har samma tänk kring hästar som jag har och för mig är det guld att få prata och fundera högt kring sådana saker. Så vansinnigt roligt! Jag förlorar en hästkompis men kanske vinner flera andra vänner, både fyrbenta och tvåbenta. Det vore väldigt fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar