tisdag 23 december 2014

Lite mer jul?

Jag vet som sagt inte riktigt vad som hänt med mig i år, men idag har jag till och med rullat köttbullar och planterat hyacinter. Köttbullarna blev inte alls lika goda som jag har för mig att de blev sist (vilket år det nu var jag gjorde dem) så jag proppade besviket i mig några stycken så att jag i alla fall blev mätt. Min fina sambo menar förstås att de varken är sura eller beska och åt med god aptit. Det var inga fel alls på dem, sade han medan han glatt spetsade ännu en köttbulle på gaffeln. Måste ju erkänna att hjärtat sväller ännu lite till av sådana fina komplimanger...

På juldagen kommer vi ha ett ynkapynkalitet julbord tillsammans med en kompis. Hon är allergisk mot fisk så det tar ju automatiskt bort rätt så mycket och jag är för jäkla trött för att göra så mycket olika saker så det tar bort rätt mycket till. Kvar blir den finska kålrotslådan (som jag modifierar lite efter mitt eget tycke), de sura hemmarullade köttbullarna, prinskorv, skinkan och rödbetssalladen. Inte så mycket kanske, men jag hoppas att det blir bra ändå. Till efterrätt blir det clementinmousse med flisad choklad uppepå. 

Det ska bli så vansinnigt skönt att fira en lugn jul utan ilskna människor, utan att vara rädd för att man inte duger och utan att sova på en stackars madrass utslängd i ett hörn någonstans. Det ska bli så vansinnigt skönt att inte vara rädd för julaftonsnatten.

Jag bor med en ängel nu. 


 

måndag 22 december 2014

Ängeln vid min sida

Det där med julen... Tänk att det ska vara så besvärligt. En gång om året är det som att människor blir som förbytta. Min familj vill att allting ska vara gulligt, tindrande och fyllt av förväntan. Förut har jag försökt att uppfylla det där, men som vuxen har jag gett upp. Det är en helg som är fylld med jobbiga känslor för att man aldrig lyckas att uppfylla det andra förväntar sig av en och att alltid minst en person blir besviken. Man ska vara på än det ena, än det andra stället, man ska inte behöva tänka på julklappar men om man inte har någon med sig så blir personen besviken ändå, om man hälsar på över julen så blir de besvikna för att man inte stannar tillräckligt länge, och så vidare, och så vidare...

Förut har jag gjort många saker bara för att jag har känt att det har förväntats av mig. Det här året har jag gjort saker bara för att jag tycker att det är kul. Dessutom ska jag vara hemma, inte jobba, inte åka utomlands, inte åka till  någon annans familj, inte ens åka till någon i min egen familj. Jo, vi ska åka fem kilometer till min sambos föräldrar och äta jullunch. Det ska vi. Himlans bra. Fast det är väl inte jullunch heller egentligen, inte som jag är uppvuxen med i alla fall. Vi får kalkon. Jag har aldrig ätit kalkon på det sättet förut, bara som pålägg på smörgås, så det ska bli jättespännande. Efter det åker vi tillbaka hem igen. Sååå skönt. Ingen stress, bara trevligt. Enligt min sambo behöver vi inte ens ha med oss en julblomma eller den obligatoriska chokladasken. Ingen kommer att supa sig full heller, vad jag vet. Om inte annat så åker vi därifrån innan folk börjar bli för runda under fötterna.

Min sambo är en ängel. På riktigt. Jag tycker att det är ofantligt otäckt när människor dricker sig fulla. Det vet han om, och han bryr sig om det, så jag har aldrig behövt oroa mig för att behöva befinna mig i den situationen ens. Vi är inte absolutister, men dricker heller inte särskilt mycket. Det absolut bästa är att han inte ens ger mig känslan av att han måste offra någonting för min skull. Han har aldrig andats om att jag är en tråkmåns eller att jag hindrar honom på något sätt. Han är bara väldigt mån om att jag ska vara trygg med honom och må bra. Helt klart en ängel.

 

 

lördag 20 december 2014

Snart jul....julstämning?

Jag har kommit på mig själv med att vara en såndär person som gärna vill veta på förhand hur allt ska bli. Oerhört irriterande och inte alls särskilt charmerande. Jag kan sitta i en evighet och tänka fram och tillbaka, om jag gör si eller om jag gör så. Till slut är jag så trött på mig själv att det inte blir någonting av det alls. 

Litegrann har jag försökt att få lite julstämning de senaste dagarna. Jag vet inte riktigt vad julstämning är eftersom jag har sett till att jobba väldigt många jular de senare åren. Tänker att det ändå kan vara dags att vända den där läskiga magkatarrliknande känslan som alltid infunnit sig tidigare jular till någonting positivt istället. Så jag klämmer i med julpynt och julgran i år. Julgranen är visserligen i plast, men det passar min utmattningshjärna jättebra för jag kunde inte lista ut hur jag skulle få med mig en stor fet gran hem och ännu mindre hur i hela friden jag skulle få tag i en julgransfot. Små bekymmer blir detsamma som att planera en rymdfärd till Mars emellanåt.
 

Ett annat rymdprojekt jag har är att skaffa hund. Jag har velat ha hund ända sedan jag var liten. Raser har kommit och gått på önskelistan, men själva önskningen har stått kvar. När jag hade hästen att sköta om stod det plötsligt klart för mig att någon liten fishund kan jag ju inte ha om den ska kunna vara med mig i stall och ut på ritter utan att dö av ansträngning. Nu har jag ju ingen häst att sköta om längre, men tanken på en lite större hund har ändock stannat kvar. Om jag ska erkänna det så är det absolut inte vilken större hund som helst heller. Jag vill ha en irländsk varghund. Insikten slog ner som en bomb och stod helt i kontrast till allt jag tidigare tänkt. 

Då kommer den där dumma hjärnan in igen förstås. Den försöker fundera ut hur det skulle bli med en liten hund i vårt liv. Det är ju inte bara jag längre. Det är min sambo och de två katterna också. Hm... Jag hoppas i alla fall att min hjärna har läkt så pass bra att jag orkar med en liten lurv lagom till sommaren/hösten. Just nu känns det som en evighet dit, men det är heller inte så längesedan det var vår sist. Då var vi och klättrade runt bland klipporna vid stranden och beundrade det vackra och dramatiska landskapet. 

Foto: Solsippan

onsdag 10 december 2014

Stjärnor och psykologsnack

Jag gjorde ett ärligt försök att få upp ljusstakar och stjärnor i fönstren innan första advent. Släpade mig upp och ner på vinden, lyfte runt pynt och flyttade på kartonger. Det slutade med att glödlamorna visst inte tålt temperaturväxlingarna och jag inte alls hade lust att åka till affären och handla nya. Det tog ända fram till i förrgår innan de var på plats, men nu finns till och med en krans med mossa, hjärtan och små röda bär vid ytterdörren. Det är en säkerhetsdörr så det går inte att slå in en spik i den. Jag var överlycklig över den där dörren när jag flyttade hit, det kändes så tryggt och bra. 

För några veckor sedan fick jag min första tid till en psykolog. Det är ju plötsligt oerhört inne och positivt att gå till psykolog till skillnad från när jag var liten och det var vansinnigt skuldbelagt och nästan lite farligt. Jag har träffat ett par stycken och tyckte nog inte att det var varken farligt eller läskigt. De har lyssnat, nickat och ställt relevanta frågor. Den här gången har jag inte varit lika intresserad och inte alls särskilt sugen på att på att prata om destruktiva O. 

Jag gick i alla fall dit, fick ångest de lux och undrade vad jag höll på med. Andra gången hade jag jagat upp mig så mycket att jag fick svimningskänning medan jag satt ner. Det verkar dock inte som att det syns så väl på mig för psykologen rörde inte en min. Lagom till tredje mötet hade jag haft tillräckligt många mardrömmar, ångestattacker och paranoida tankar för att ha bestämt mig för att be om att avsluta kontakten. En halvtimme innan jag ska åka ringer dock någon människa och talar om att mötet är inställt. Snacka om att jag nästan inte orkade med det beskedet. Nu måste jag ladda om till nästa vecka. 

Men adventsljusstakarna är på plats och saffranet inhandlat lagom till Lucia. Bara att sätta igång och baka...