måndag 24 november 2014

Skamkänslor

Jag blir så ambivalent... Tänker alldeles för mycket som vanligt. Satt och läste gårdagens tidning i ett försök att fokusera tankarna på någonting annat än att jag ska till psykologen idag. Så slår jag upp "Världen Special" som ger en bild av den parisifierade journalisten Magnus Falkehed. Han är lite chic, enligt reportern, som även ser andra likheter med fransoser som påverkat Magnus Falkehed under de 25 åren han bott i Frankrike.

Men det var ju inte hans eventuella franskhet som skulle belysas utan det faktum att han suttit som gisslan i drygt sex veckor i Syrien. Det som slog an en igenkännande ton i mig är när han beskiver att det ska bli skönt när han och hans kollega har skrivit klart boken som behandlar tiden som gisslan. "Jag måste ju komma vidare, jag har ingen lust att i all framtid bli beskriven som "han som var gisslan i Syrien"."

"Det är inte bara det att det att det hände plågsamma och jobbiga saker som gör att det är svårt att berätta om gisslantiden. Ibland har jag själv svårt att förstå vad jag varit med om. Det kan kännas som en utomjordisk upplevelse. Och hur ska jag kunna begära att människor omkring mig ska kunna relatera till det?"

Citaten är från Sydsvenskan 141123 i artikeln Minnena från kidnappningen är fortfarande en plåga

Det beskrivs hur uppslutningen kring de båda journalisterna var massiv när de kom hem. Magnus Falkehed har alla förutsättningar att komma tillbaka till sitt gamla liv, med sina dryga sex veckor inkapslade i en skyddande sfär av vardaglighet fortsätta med det liv han trivs med. 

Hans ord är så exakta, beskriver med en fin precision hur man tänker och känner om sig själv och andra. Ändå finns där en avgrundsdjup skillnad, åtminstone mellan honom och mig. Den absolut största skillnaden är att han i det närmaste är hjälte, modigt tog han sig an sin arbetsuppgift och hade oturen att bli kidnappad. Han slipper skamkänslorna. Han behöver inte ägna timmar, dagar, år med att övertyga sig själv att det inte var hans fel. Jag är djupt avundsjuk. Självklart är jag glad för hans skull, men i mitt vältrande av självömkan erkänner jag vilt att jag hellre varit han, hundra gånger hellre.

Blundar hårt, mässar högt för mig själv: sluta jämför, sluta jämför, sluta jämför och känner mig inte alls stolt över mina känslor...




Du som vill läsa artikeln kan klicka här.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar