fredag 28 december 2012

Jul, jul...

Det underlättar med ett uns galenskap för att leva, men det är inte utan att man blir en aning galen av att överleva.

Jag känner mig en aning galen och en aning gnällig. Den sista tiden finns ingen ork utöver den som jag uppbådar för att gå till jobbet. Tröttsamma tankar och jobbiga drömmar. Undrar om det någonsin går över? Fast just runt julen är det väl inte så konstigt om det tumlar runt en massa dåliga minnen. Det är väldigt lätt att minnas dem när man har ett så precist datum att hänga upp dem på.

Jag tror jag tar en chokladbit till...



torsdag 13 december 2012

Hårfunderingar

Efter att ha klippt mig i februari i år blev jag så besviken på att jag fick samma frisyr som jag hade när jag gick på högstadiet att jag helt kom av mig. Det är tröttsamt att hitta en frisör som man trivs med och jag kan inte påstå att hon som klippte mig var dålig, det var bara det att det blev för snällt, sött och platt. Jag har typiskt nordiskt, tunt och lite flygigt hår och fram till i fredags var jag övertygad om att det dessutom var universums rakaste. Efter att ha gjort två permanenter, en hemma och en på salong, utan resultat kände jag mig helt övertygad om att locktång och en faslig massa hårspray var min enda räddning.

I fredags hade jag bokat tid hos en ny frisör i en ny salong. Hon klippte mitt hår först och gjorde slingor sedan, helt tvärt emot vad någon har gjort förut. Sedan sträckte hon sig efter en mousse och sa; så ska vi se om vi kan krama fram lite lockar.

Jag fnissade högt då jag är svag för ironiska skämt och sa; ja, lycka till!!

Hon vände sig mot mig med en förvånad blick och svarade mig att lite självfall har jag allt!

Jag fortsatte att fnissa under tiden som hon fönade håret på mig och trodde mest att jag satt i en dröm jag just skulle vakna ur. Fram i mitt hår trädde den ena locken efter den andra och jag var tvungen att inse att jag efter mina 34 år som rakhårig plötsligt drabbats av lockar, vilket varit min dröm sedan urminnes tider.

Naturligtvis har mina egna taffliga försök inte resulterat i samma lockomfång som frisörens, men de finns där och jag blir lika fånigt glad varenda gång jag ens ser skymten av dem. Mitt raka, platta och trista hår har fått volym!!!

onsdag 12 december 2012

Mitt i veckan

Jag skulle bara handla ett par ridstövlar på GeKås i Ullared. Joråsåatteehhh... Jag kom ut utan ridstövlar men med ett par hinkar, några par ridstrumpor, två par ridhandskar, hästgodis och .... och .... och...

En gång förut har jag varit där, på det där jättestället som har alltsomärsåjäklabilligt och jag hatade det. Bara för att jag skulle köpa någonting tog jag en röd fleeceväst som jag sedan använde i alla fall några gånger. Den här gången var jag inställd på att jag i alla fall skulle hitta någonting på hästavdelningen. Till slut fick jag gå därifrån för att inte bli helt ruinerad. Inte hade jag uppfattat att det var så fasligt stort heller. Undrar om jag ens gick i hälften av huset förra gången. Den här gången tyckte jag att det aldrig tog slut, men det var definitivt mycket roligare också.

Lördagen spenderades kryssandes mellan människor, saftglögg och marknadsstånd i Göteborg. Där inhandlades ett par alldeles vansinnigt vackra örhängen och så förstås ett par rejäla yllesockor med höga skaft.

Min kompis T berättade att hon fått öronhåltagning i mors dagspresent, men att det inte blir av för henne att göra dem. Så när vi gick förbi ett drop in-ställe på Avenyn drog jag tag i henne och sa att om hon gjorde dem nu så skulle jag göra ett i min högra örsnibb, bredvid det andra. Hon tyckte nog att jag var bra tokig, men jag gav mig inte och till slut satt hon där lite blek om nosen, vilket nog inte bara berodde på kylan utomhus.

Mest nervös var nog hon som skulle göra hålen, så som hon darrade på händerna! Stackars lilla tjej. Hon glömde till och med att ta betalt för en hårprodukt jag tänkte köpa. Tackar för den rabatten!

Vi avslutade naturligtvis med en runda på Liseberg med ännu fler marknadsstånd, gluhwein och väl hemma en hel massa glögg för att tina upp stelfrusna leder.

I morse vaknade jag och kände mig som att jag klivit rakt in i Sagan om Ringen. Vilket fantastiskt vinterväder det var! Utanför drev dimman förbi blågråa trädstammar och emellanåt silade svaga solstrålar ner och gav allting ett förgyllt skimmer. Jag tog en runda barbacka på pållen sedan och blev andlös av det fantastiskt vackra landskapet som nu var helt rimfrostbeklätt. Balsam för själen, helt klart.

Bild från

torsdag 6 december 2012

I ärlighetens namn

Små snöflingor i virvlande dans, vindstilla och en försiktig kyla. Det ger mig lugn. De gnistrande små stjärnorna som tillsammans bäddar in världen i sin vita mjukhet ger mig något slags meditativt lugn. Det behövs efter en längre tid med vansinnigt onödig ångest.

Någonstans i början av den här bloggen hade jag bestämt mig för att inte försöka lägga orden vackrare än de är. Antar att jag inte riktigt har vågat följa mina egna rättesnören. Nu tänkte jag emellertid vara mera ärlig. Jag har börjat medicinera med antidepressiva igen. Naturligtvis sover jag inte speciellt bra och de nätter jag kan tar jag Propavan för att få fler än tre timmars sömn. Det sliter att ha ständig ångest. Inte bara det att vara andfådd närapå alltid, att hålla tillbaka kräkningar, med tillhörande kallsvett, och utföra finmotorik utan att avslöja hur händerna skakar, utan även den uteblivna vilan är tärande. Till slut är det svårt att veta vad som är vad.

Jag var hos doktorn för att förnya mitt recept på Fluoxetin och han svarade med att vilja sjukskriva mig en längre tid. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig så vi satt och sa emot varandra en stund innan han gav med sig. Två veckor kompromissade vi slutligen oss till, det tyckte jag var fullt tillräckligt. Jag tror inte alls på att jag skulle må bättre av att gå hemma, även om det är otroligt lockande vissa dagar.

Mitt i allt detta kaos i mitt huvud finns det ändå så många fina människor omkring mig som engagerar sig i mig och ger mig små uppmuntrande ord och fint stöd. Tänk att på den korta tid jag har bott här har jag träffat så många underbara människor!

Helgen som kommer är det meningen att vi ska träffa två vänner i Göteborg, gå på Liseberg och dricka glögg och äta pepparkakor. Det här året ska jag bara ha lite mer kläder på mig!

Puss så länge!

onsdag 21 november 2012

Oväntat möte

I förrgår var jag ute och red en skvätt, det var härligt väder med sol och det var helt vindstilla. Underbart! Så vi skrittade fram till ett samhälle lite längre bort, allt gick bra och hästen var väldigt lugn trots att allt var nytt för honom. På vägen tillbaka ser jag att en kvinna stannar sin lilla gråa bil på en väg som anslöt till min. Hon tittar och tittar och tittar och drar ut på stegen och ser ut som att hon till slut står och väntar på att jag ska komma närmare. Det gör mig smått nervös och jag frågar tyst för mig själv om det är ytterligare en trist människa som kommer säga till mig att jag inte är önskvärd på den där vägen. Det har hänt mig några gånger nu att jag blivit rätt tråkigt bemött men valt att göra en pudel varenda gång och bara förklarat att jag inte tänker visa mig igen till häst på just den där vägen det är frågan om.

När vi kommer närmre börjar kvinnan gå mot mig och hälsar. "Nu är det klippt" tänkte jag och kände genast hur ledsen jag blev. Hon undrar var jag kommer ifrån, berömmer den lilla hästen och frågar om det var jag som köpte Jennys häst.

När samtalet var slut kom jag på mig själv med att vara väldigt förvånad över att jag blivit så trevligt bemött och kände mig välkomnad. Vilken fin känsla.

Glad i hågen styrde vi kosan hemåt och med lite bättre självförtroende blev hemvägen ännu trevligare än vägen ut.


torsdag 15 november 2012

Gnagandets konsekvenser

Jag hade någon slags föreställning om att vara rädd om mina fina (och dyra) ridhandskar, som jag kommit att älska trots den fula gula färgen på skinnet. Det är rätt många år sedan jag köpte dem, men om man bara finrider lite så håller de en evighet. Nu när jag är i stallet nästan jämt har jag märkt att det slitit en aning på dem och därför bestämde jag mig för att ha ett annat par när jag gör grovjobbet. Dessvärre är jag inte van vid hundar. I alla fall inte vid norpande hundar. Absolut inte vid norpande, gnagande hundar.

Båda handskarnas kardborreband är prydligt avknipsade av ett stycke gnagande hund. Hon är så fånigt glad jämt, så det går bara inte att vara arg på henne. Bushund. Typiskt nog vet jag inte vart jag ska hitta ett par likadana. De här köpte jag i något stånd på Falsterbo horseshow. Suck. Antar att det här ger mig en anledning att leta reda på en bra ridsportbutik någonstans i närheten. Jag känner bara till Hööks än så länge. Eller så får jag vänta tills jag kommer till mina hemtrakter, kanske. Litet, men gnagande litet dilemma.



onsdag 14 november 2012

Till salu!

Huvud säljes till högstbjudande!
Det är en aning slitet efter flera års hårt användande, men alla anatomiska delar sitter på rätt plats och har inga udda proportioner, de fungerar även för det mesta på ett helt acceptabelt vis. Dock kräver det daglig skötsel, vilket tar en del tid i anspråk. Käken kärvar förstås och möjligen borde ögonen undersökas för behov av eventuella reservdelar. I övrigt är huvudet associationsrikt, fullt med meningslöst pladder, som i många fall resulterar i att andra skrattar. Det har inte alltid fått högsta möjliga omdöme, men fungerar väl till vardags.

För övrigt kan ett skulderparti inkluderas i köpet. Det har en del missljud på höger sida, men det torde inte behövas några radikala insatser för att det ska fungera, förmodligen är det tillräckligt med lite massage.






söndag 11 november 2012

Mobilt fniss

Ibland när jag har tråkigt tittar jag på mina bilder som finns i min mobil. De är inte särskilt bra, vare sig i kompositionen eller upplösningen, men den här blir jag lite fnissig av varenda gång jag ser den. Det var efter en ridtur i somras och vi kelade en stund i hagen innan jag skulle gå. Kan man bli annat än glad?




Kakornas dag

Misstänker att fars dag firas enbart i syfte att kunna proppa i sina barn så många kakor som möjligt under en enda dag. Hu! Har varit hos svärfadern idag och ätit hur mycket som helst under flera timmar. Det var väldigt gott, men hujeda mig vad magen är uppsvälld efteråt...

Samarin, samarin med detsamma!

Nu vill jag nog inte äta kakor på åtminstone en hel dag.



lördag 10 november 2012

Lycka

En god, mustig gryta och ett glas vin... Ibland är det små saker som gör en lycklig. Feberfrihet är också en himlans bra grej.

Hoppas du har en fin lördagskväll!!



torsdag 8 november 2012

Feber och arbetshandskar

Verkar ändå ha någon slags feberfri dag i dag. Den andra i ordningen i så fall och jag börjar blicka lite hoppfullt framåt. Med hjälp av Propavan har nätterna blivit lite drägligare också. 

En aning oväntat har jag fått sällskap hemma av en genomförkyld sambo, som hostar och snorar och har ännu mer feber än vad jag haft den här en och en halv veckan. Snacka om sjukstuga.. Fast kissekatten är nöjd, sällskap hela dagarna och massor med ledig tid att ligga i knäet eller framför tv-n och titta på djurprogram. Fast det behöver ju inte vara Stephen Kings Jurtjyrkogården förstås. Den var läskig, tyckte kissekatten, som trampade ängsligt fram och tillbaka när den elaka kissen morrade och fräste på tv-n. Själv insåg jag att jag blivit äldre och inte alls lika lättskrämd som första gången jag försökte titta på den. När slutet kom blev jag mest bara trött och undrade vad jag ödslat tid att titta på egentligen. Fast Stephen King är och förblir en mästare på att visa vad sinnesförvirring, sorg och kärlek kan leda människor till att göra. Den till synes helt vanliga medelsvensson-människan som plötsligt löper amok på ett totalt galet sätt är den ultimata skräcken. I alla fall i mina ögon.

Eftersom jag var feberfri igår tog jag mig en liten ridtur på min något motsträviga lilla pålle. Han har börjat testa vad jag går för, vilket leder till vissa meningsskiljaktigheter vad gäller uppsittning, gångart och tuggning av kläder etc. För det mesta har jag ett abnormt stort tålamod och har lite behandlat honom med silkesvantar och skiraste hjälper och massor med beröm. Det har inte blivit stort bättre för det och igår tog jag istället på arbetshandskar och de krävande hjälperna. Gissa om det lönade sig? Jag har haft stora problem att fatta galopp på just den här lilla pållen och han har inte alls låtsats som att han har förstått vad jag vill. I går gick det alldeles fantastiskt bra! Jag galopperade ett par varv med ett stort flin på läpparna.

Nu ska vi bara bygga lite muskler och få upp konditionen på den lilla kraken så kommer det gå ännu bättre om ett litet tag.

Små, små steg i rätt riktning. 

Och massor med té, kärlek och choklad.

Kram!


 

fredag 2 november 2012

Ska balansera

Jag pratade med dr Abdul idag, om min sömn (inte sömn) och kraftlöshet och en del annat. Det känns fånigt att egentligen ha ett behov av att berätta att den där invandrade läkaren är tusen gånger bättre än den svenska jag träffade förra gången jag var tvungen att gå till vårdcentralen. Men det är ett faktum jag inte kan bortse från. Många gånger fnyser man föraktfullt över invandrare, men de jag har fått vård av har varit fantastiska, empatiska, noggranna och ärliga.

Jag ville bara säga det. Sådana som jag är inga lätta patienter. Det är inte som att man ger en kur penicillin och sedan är allt bra. Att ändå bli mött som en person och inte som ett bekymmer ger ett fint plåster på själen. 

På dr Abduls inrådan tar jag det lugnt en vecka till och kommer förhoppningsvis i bättre balans. 






 Bild från



torsdag 1 november 2012

Smekningar

Vinden har klätt av bokarna deras löv och de rasslar färgglatt omkring på marken medan grenarna de nyss prytt suddar den blekgrå himlen i små vajande rörelser. Sävligheten i träden och de små smekande vindpustarna bjuder på ett skådespel jag skulle kunna njuta av hela dagen. Helst under en varm filt med en kopp té i händerna.

Om jag fick önska så skulle jag vilja att novembers vindar smekte sakta över landskapet och lämnade mjuka kontraster av höstens vackra färger.

Jag blundar. Och önskar.

Välkommen november.




 

tisdag 30 oktober 2012

Bergtagen

Vilken otroligt härlig morgon. Röken från grannens skorsten ringlar stilla uppåt i den klara, kalla luften, träden är stilla och solen silar ner genom tunna moln. Vid sidan av dem syns klarblå himmel med en anings morgonrodnad kvar vid horisonten.

I ärlighetens namn är jag fortfarande uppfylld av etikkonferensen jag var på förra veckan och en del av arbetstiden igår gick åt till att leta information om eventuella kurser eller program som jag skulle kunna gå. Jag hittade tyvärr inte rätt, men jag hittade namnet på den andra personen som jag pratade lite med, förutom KG Hammar. Det visade sig vara Nils-Eric Sahlin filosof och professor i medicinsk etik. För ett ögonblick fick det mig att glömma bort febern. Jag visste inte att man kunde bli professor i medicinsk etik. Jag visste inte ens att det var ett ämne man kunde studera på högskola. Tänk vad lite jag vet. 

En aning överraskad är jag av mina egna reaktioner. Inte visste jag att jag var en sån torrboll som fascinerades av gamla filosofer och ärkebiskopar. Det är ju så långt ifrån att mocka skit och bära halm som man kan komma. Jag trodde aldrig att jag skulle bli fullständigt hänförd av den lilla trånga och fullständigt hopplösa staden Lund heller. För att inte tala om hur trött jag var på att plugga efter min kandidatexamen. Men atmosfären i staden och högskolans byggnader fullständigt anföll mig. Jag är bergtagen. 

Undrar vart det här kommer leda?


måndag 29 oktober 2012

Äsch och äsch igen...

Eftersom jag är lite klent lagd (enligt andra, typ mina kärleksfulla syskon och sambo) har jag lyckats dra på mig en släng av feber efter gårdagens uteritt i det iskalla vädret. För säkerhets skull lade jag på pållen lite extra täcken och pysslade om honom efteråt, men glömde själv att ta på mig mössan igen. Är det inte typiskt, så säg?

Nåväl, jag fick äran att sätta hjärtat i halsgropen på min sambo när jag kom hem tre timmar tidigare ikväll. Han blev rädd att det var något allvarligare med mig och såg genast en sjukskrivning på minst fem veckor framför sig. Det var inte utan att han såg väldigt lättad ut när jag sa att det bara var feber.

Ett par dagars vila innan helgarbetet drar igång är inte helt fel. Bara jag nu inte får hosta...



fredag 26 oktober 2012

Fixering

När jag jobbade i hemtjänsten för många herrans år sedan blev jag förundrad över att folk var så fixerade vid sin avföring. Det var stora A och lilla a och det var stora D eller lilla d och det var prat om hur många gånger om dagen eller inte på flera dagar och ibland kändes det mer som att jag bara pratat bajs hela dagarna istället för att ha gjort något nyttigt. Jag fick förklarat för mig att det var oerhört viktigt att föra avföringslistor så att man höll reda på pensionärerna, särskilt som de kanske inte själva längre kunde minnas så bra. Jag fann mig i det, förstod att syftet var gott, men fixeringen som blev hos en del tyckte jag var allt annat än friskt. 

Anledningen till att jag kom att tänka på det där var att jag nu på morgonen kände för att skriva ännu ett inlägg på facebook om det där förbaskade sovtåget som jag inte är överens med. Sovtåget, berättade min barndomskompis för mig, kan man missa ibland men om man bara har tålamod så kommer det snart ett nytt. Häromdagen gnällde jag över att det är så glest mellan avgångarna och nu hade jag god lust att gnälla över att jag verkar ha ogiltig biljett eftersom de envisas med att slänga av mig mitt i natten. Sedan slog det mig att jag har blivit fixerad. Jag kan inte ens lägga mig utan att fundera över om jag kommer att få sova hela natten eller bara några delar av den. Jag vaknar, suckar, och konstaterar att det är dags att ligga och snurra några timmar igen och på morgonen räknar jag efter om det möjligen saknas några nödvändiga timmar den här natten också. 

Jag är fixerad. 

Nu gäller det väl bara att komma på hur man blir ofixerad. Inte tänka på sömnen och sömntåget utan bara åka med och tro att kroppen klarar det där på egen hand. Släppa rädslan för att bli utmattad igen av att ha sovit för lite under alldeles för lång tid. 

Hm. Hur gör man när man inte tänker? Tips, någon?





 
 Bild från: Katt





 

torsdag 25 oktober 2012

Ännu mer etik

Det är mycket lättare för dig att ta tåget, sa en erfaren och säkert mycket klokare kollega till mig igår när jag sa att jag skulle köra bil till Lunds universitet. Det har hon säkert alldeles rätt i, men jag blev så oerhört sugen på att inte göra det lätt för mig. Så idag har jag övat på att köra vilse i Lund. Det gick rätt så bra, vissa gator körde jag fram och tillbaka säkert fyra gånger sammanlagt och en liten stump cykelväg lyckades jag också ta mig fram på. Däremot hittade jag inte särskilt många enkelriktade gator, vilket jag skrämts upp med innan att det skulle vara. Då har de inte varit i Odense, tänkte jag, där alla gator är enkelriktade... 

På mitt lite vilsna vis hittade jag både sjukhuset, domkyrkan, biblioteket, järnvägsstationen och ICA kvantum. Jo, jag hittade förstås till universitetet också, fast inte lika lätt som jag trodde. I min värld är det skyltat till universitetet i en universitetsstad. Fast det verkar som att om man inte känner till vart det ligger ska man inte heller dit. Inte utan karta eller GPS i varje fall.

Lund är fyllt av galet många cyklister och fotgängare, men alla verkar vara lika trevliga och trots att man har hjärtat i halsgropen av trängseln emellanåt så ler de flesta och vinkar tack och verkar hur vänliga som helst, till och med busschaufförerna. 

Inte nog med denna fina övning i vilsekörning, jag fick också äran att sitta bredvid KG Hammar hela dagen. KG Hammar är professor emeritus i teologi- och religionsvetenskap och ledamot av Etiska rådet. Han har också varit ärkebiskop. Det är inte utan att det ruskade om lite i mig, den där mannen skulle jag bra gärna vilja prata mer med. Tänk vad han skulle kunna berätta!!

Överhuvudtaget var det en väldigt inspirerande dag för mig med mycket nytt tänk, funderingar över värdegrunder, principer, politik, budgetar och det viktiga i att hålla diskussioner uppe. 

Jag tror att jag vill ha ännu mera av etik i mitt liv. Det här var trevligt! Det som kanske drog ner det hela en aning var lunchen i plastlådan balanserad på knäna i den kalla stentrappen utanför föreläsningssalen. Mingellunch - jo jag tackar!

måndag 22 oktober 2012

Etik

Har varit på en heldag i etikens tecken idag. Jag har lite svårt att sitta still och lyssna bara sådär, men lyckades riktigt bra, enligt mig själv, idag. Dessutom var där en fantastisk föreläsare, Sofia Åkerman, som jag blev vansinnigt inspirerad av. Hon har en gedigen historia bakom sig då hon varit inlagd på sluten psykiatrisk avdelning med ett svårt självskadebeteende. Jag har enbart hört talas om henne och hennes böcker och hade med mig en del fördomar i bagaget. Hon var fantastisk! Engagerad, intelligent och hade en förmåga att förmedla energi och hopp trots att det var just självskadebeteende hon föreläste om. Helt klart värt att sitta på rumpan hela förmiddagen för att få ta del av hennes timme på scenen.

Så ikväll ska jag filosofera över det hon skickade med mig.

fredag 19 oktober 2012

Maran

Ibland är det en befrielse att vakna. Denna morgonen drömde jag att O:s bror kom på besök, klev in som att allting var hans och slog sig ner i källaren och åt vad som stod till buds. Han frågade mig hur jag hade det nu och om jag saknade dem. Jag svarade precis som det är, jag hatar dem allihop, förutom hans fyra döttrar. När jag pratade om dem kunde jag som vanligt inte hålla tårarna tillbaka, men när jag samlat ihop mig bad jag honom packa sina saker och ge sig av. 

Han nickade, jodå nog skulle han ge sig av. Det gjorde han inte. Han stannade kvar för att det passade honom bättre.

Jag vaknade, bokstavligen ihoprullad på huvudkudden, så hårt att det värkte i kroppen, snyftandes och kippande efter luft.

Respektlöshet. Jag hittar inget annat ord.

I nästa dröm var jag tillbaka på High Chaparral. En av stuntmännen råkade tända eld på en hel byggnad och medan människor sprang åt alla håll gick vi hand i hand åt ett annat håll.

Efter en mardröm är jag alltid tillbaka på HC. Precis som i verkligheten. Fast det är kaos även där.

Konstigt att en dröm kan följa en genom en hel dag.




 

torsdag 18 oktober 2012

Minns, minns inte, minns...

I morse upplevde jag en helt ny aspekt av min PTSD-slirande hjärna. Min vana trogen lediga mornar tog jag med mig frukosten in i vardagsrummet, läste tidningen i lugn och ro och tog mig sedan en runda på Facebook. Till min stora fasa såg jag ett långt inlägg, kommenterat av flera, där jag skrivit om energi och att behålla den. När jag läst inlägget tre gånger insåg jag sedan att det inte var ett obehagligt inlägg på något sätt, det var inte ens någon som kapat mig som jag först misstänkt. Jag hade bara totalt lyckats glömma att jag klagat över min brist på energi. Men fy, vilka läskiga sekunder jag upplevde när magen knöt sig kring mina rostade mackor och nästan tvingade upp dem igen..

Nu har jag fått fina tips på Rosenrot, något slags alger, ge katten sömnmedel, motion och byte av jobb då det är viktigt att sova mycket. Jag kan tillägga att det är en viktig del att man känner att man har makt att påverka sin situation på jobbet, vilket ledningen just nu inte är ett dugg intresserad av att ingjuta i oss då vi plötsligt ska utföra uppgifter som ligger över våra kvalifikationer, utan att få lämplig ersättning. Stön. Jag ska nog baske mig sälja skor istället, är kunden inte nöjd kan den helt enkelt byta eller reklamera. Så himlans simpelt.



 

Lägga eller skicka?

Bara av ren nyfikenhet måste jag fråga: Säger du att du lägger ett sms eller säger du att du skickar ett sms? 

Om du lägger ett sms, trycker du då inte på skicka-knappen? Eller menar du att du lägger det i utkorgen i väntan på att det ska mogna så att du kan skicka det?




Klara!

Trappen är på plats! Den är så fin, så fin, som bara en saknad trapp kan vara. Nu är det bara lite efterarbete som ska till, men det är ingenting i jämförelse med vad vi redan åstadkommit. Jag har sprungit upp och ner i den ett par extra gånger, bara för att känna på känslan av hur lätt det går och för att man inte får med sig en hel sandstrand in i huset längre. Det är så skönt att det nästan inte går att beskriva.

Pappas rygg har överlevt och mammas middagsinsatser var ovärderliga. Det var också skönt att de bara var där, de ifrågasätter inte när jag säger att jag inte kan för att det gör ont. De säger heller inte att jag är löjlig eller klagar, som vissa oförstående människor gör. Det är skönt att veta att de backar upp mig till hundra procent.

Jag har förstås hittat ett annat ställe att ta med mig sand och grus ifrån. Den lilla hästen som jag red i somras och som skulle säljas blev inte såld. Han har fått flytta till ett annat stall då hans mattes stall är fullt. Jag har tagit hand om honom i två veckor nu och det ger mig väldigt lite tid till någonting annat, men väldigt mycket mer grus. Under tiden som trappbygget pågått har jag inte kunnat gå in genom garaget då det varit fullt av saker där. Det resulterar i att enorma mängder grus har strandat innanför ytterdörren. Funderar på att återgå till att rida i gummistövlar, som jag gjorde vid mina sällsynta ridturer som barn. Dem kan man ju spola av på ett enkelt sätt, stövlarna alltså...

Enkelt är nog lösningen på de flesta problem. Att göra saker mer lättarbetade gör vardagen väldigt mycket trevligare. En trapp till ytterdörren är ett fint exempel.


torsdag 11 oktober 2012

På havet guppar trappen

I morgon kommer yttertrappen hem till oss. I flera månader har den guppat runt ute på de stora haven i en container bland en hel väldig massa andra containrar på en jättelik båt. I ganska exakt ett år har vi varit utan den. Inte för att vi för ett år sedan visste att det skulle bli just den, men åh vad jag har saknat och förbannat den för att den inte har kommit tidigare.

Vår yttertrapp är inte en liten trapp med fyra steg och en liten plattform att stå på framför dörren. Vår yttertrapp är tolv steg som vardera väger ca 130 kg. Tänk dig att gå uppför en sandslänt med två ica-kassar i händerna, en snurrande katt och sedan ta ett litet skutt på en halvmeter till plattformen framför dörren. I ett helt år!! För våra mindre viga gäster har jag i alla fall haft en mindre trapp att erbjuda på andra sidan huset sedan ett par månader. Den saknar räcke och är smal så man får inte ha dålig balans. Man får gå runt huset då också för att komma till ytterdörren. 

I går fick jag ångest över hur det ska gå till att lägga alla dessa kilon på plats. Hade jag varit man, inte haft ont i min kropp och känt tillförsikt att jag skulle reda ut det så hade jag inte haft ångest. Jag ringde till mamma, hon brukar vara riktigt bra på att hjälpa mig att reda ut mina trassliga tankar när de hopar sig som berg. Tio minuter efter att vi lagt på fick jag ett mess från min pappa: Jag kommer på lördag. Iklädd arbetskläder. Hur dags ska jag vara hos er?

De är inte unga längre, mina föräldrar, men de gör verkligen så gott de kan för att hjälpa mig. De försöker. Det är jätteskönt. Fast jag blir ju förstås orolig att pappa ska ramla eller så. Typiskt mig.

Hoppas du får en fin dag!!


 

tisdag 9 oktober 2012

Rastlösa vindar

I förrgår hörde jag någon prata om högtryck. I mina ögon är högtryck någonting som leder till kanske lite kyligare väder så här i oktober, men vindstilla och sol. Här är allt annat. Hela natten har vinden ilsket slitit i huset, hagelskurar vräkt sig mot fönsterrutorna och dessemellan har regnet piskat. Molntäcket har visserligen lättat, men fy bövelen vilket skitväder det är!!

Just nu tycker jag att mitt liv är en ständig ruta av jobb, stall och jobb. Det händer inte särskilt mycket annat mer än att jag tagit upp redigeringen av min bok ännu en gång. Det är kanske som ett avslut som bara måste göras och då är det väl bara att gå igenom och göra klart, antar jag. Vore fint om jag kunde släppa det sedan, slippa klumpen i bröstet och bara andas lättat.

Fast rastlösheten börjar riva i bröstet på mig också. Mamma påstår att det är ett arv från hennes sida där vi har fullt av oroliga själar, som flyttar utomlands, är resande musikanter och trolleriartister och jag vet inte vad. Arv eller inte, jag är rastlös. Fast inte till den grad att jag vill flytta utomlands. Kanske mer en resa, lite kultur, en och annan tur runt omkring här där jag bor och prata med intressanta människor. Jag älskar att prata med människor som har upplevt lite annorlunda saker. 

Nä, nu ska jag rastlösa mig iväg till stallet och se om det står kvar därute på slätten.




 

fredag 5 oktober 2012

En ny dag

Idag ska jag komma ihåg att gå till jobbet.

Jag ska även minnas att lägga på täcket på hästen innan jag släpper ut honom i hagen, så att vi slipper gå tillbaka in igen eftersom jag kommit på det då jag redan släppt honom.

Jag ska också minnas en väldigt massa andra saker, som folk i allmänhet bara gör utan att ens reflektera över det.

Hm.

Det hade också varit en väldigt fin dag att bara ge sig ut med kameran och promenera i lugn takt, andas in höstdofterna och lyssna på stillheten.



torsdag 4 oktober 2012

Länge leve Propavan!

Jag borde vara en sådan som förespråkar medicin. Borde. Sanningen är den att jag är ganska mycket motståndare. I alla fall när det gäller mig själv. Fast i går tyckte jag att jag kämpat alldeles för länge med att sova "naturellt" så jag tog en halv Propavan. En halv. Enligt ordination ska man ta en till två tabletter två timmar före sänggåendet. Då hade jag varit vaken någon gång i övermorgon.

I natt sov så gott och om jag ska vara ärlig så har tröttheten inte släppt förrän nu. Inga mardrömmar fick plats. Gäääsp. En hel natts sömn var så skönt, så skönt så jag tror jag gör om det hela i kväll igen.







 

onsdag 3 oktober 2012

Minnet som fenomen

"Jag vet inte" brukar vara mitt första tecken på att jag börjar kana ner i skoskaften igen. Ett tag nu har jag vetat väldigt lite. Ingen aning om någonting alls, faktiskt. Det som är svårast är att jag fortfarande har så svårt att minnas. Ett tag har jag gått omkring och trott att det blivit mycket bättre och att jag är tillbaka i normalnivå igen. I helgen blev det bara alltför uppenbart att jag lyckats lura mig själv ordentligt. 

I lördags flyttade vi hästen till ett annat stall. I det nya stallet finns nya hästar, ny sadelkammare, nya hundar, nytt tamejfan allting... Förlåt, jag svor. Men det är löjligt att behöva gå runt och repetera och repetera och känna sig lika dum i huvudet som första gången man satt framför ett mattetal i lågstadiet och inte kunde förstå på något sätt att de där siffrorna skulle kunna bli ett annat tal. Varför man nu skulle vilja göra ett nytt tal av två stycken redan befintliga?

Nu var det inte matte jag skulle skriva om.

Min egen högst ovetenskapliga tolkning av mitt ständigt slirande minne kom till efter att en psykolog sagt till mig att min största förbannelse är att jag minns allting så detaljerat. Jag minns strukturen på tyget närmast min hud, dofterna, ljuset, smärtan och rörelserna. Om det var dag eller natt, sommar, ljust eller mörker. Jag tror att det är så att jag är för rädd att minnas mer. Det har låst sig.

Om jag hade varit miljonär nu så hade jag skapat mig en bubbla av trygghet. Jag hade gått och lagt mig och gått upp samma tid varje dag, ridit varje dag och belastat min stackars hjärna precis så mycket som den klarat av, varje dag. I min egen takt. För det är min stora övertygelse att man ständigt ska utmanas, men absolut inte så mycket att man hinner tro att man inte ska klara av det. Ridningen är fantastisk på det sättet. Man kan lägga ribban precis vart man vill och känna att man lyckas varenda gång. En otrolig kick för självförtroendet!

Så, en miljon, någon? 


fredag 28 september 2012

Snabbvecka

Hej och hå, vad den här veckan har gått fort. Har varit ett par dagar hos min vän och hennes man och jag längtar redan tillbaka. Den kärleken som finns mellan dem är helt underbar att se och jag blir varm i hela kroppen av glädje att de har varandra. Det är dessutom en bonus att de har tre hundar i de mest extrema storlekar, från miniliten till jättestor. De slösar också med sin kärlek. Den mellersta hunden har varit minst sagt reserverad de första gångerna jag träffat henne, men den här gången var det som att polletten föll ner och hon både log (visste inte att hundar kunde det) och yrde runt som de andra båda när jag kom. 

Tonårsdottern hade lyckats dra på sig lite feber och var även hon lite lycklig över att träffas. Det måste tilläggas att jag älskar tonåringar, särskilt tjejer. Folk i allmänhet tittar på mig med tvivel i blicken och undrar hur skruvad man får bli, men oj vad roligt det är att lyssna på dem och deras idéer. Just den här tonåringen har gått från att vara en riktig tjurboll till en fantastisk ung kvinna som gav mig flera gapskratt med sin fina humor.

Hoppas att jag snart får tillfälle att åka tillbaka.

Idag hoppas jag på uppehållsväder och god mat i kväll. Fast det står still i hjärnkontoret så det är ingen större risk att jag kommer på något gott fredagsmys. Typiskt...

Ha en fin fredag, du också!!


 



 

måndag 24 september 2012

Som att sväva

Det for ett glädjerus genom min kropp idag. Jag formligen svävade i ett enda stort andetag av återsynen av min älskade hemstad, sedd från ovan precis som man gör när man kommer västerifrån. Här finns backar, många backar och fantastiska utsikter, så högt att man lika gärna kunde suttit i ett flygplan. 

Hisnande.

Jag tror aldrig att ränderna kommer gå ur den här zebran. Slätten är vacker, men landskapet i mina hemtrakter är oslagbara.

Inte blir det hela sämre av att jag hälsar på min allra bästa vän. Åh, vad jag har saknat henne. Blir liksom mjuk i hela kroppen av återseendet. 

torsdag 20 september 2012

Störd sömn

Tanken var ju att jag skulle skriva lite om övernaturligheter, som rubriken på bloggen antyder. Det har nu inte varit så värst mycket sådana inlägg så jag tänkte därför att det kunde passa bra med ett litet sådant nu när höstmörkret, blåsten och regnet smyger runt husknutarna.

Det här hände när jag bodde i ett annat litet hus, som byggdes 1946, så man kan ju tycka att det inte skulle vara gammalt nog för att hysa några spöken. Jag måste dock påstå att min första kväll i det där huset gjorde att jag inte tvekade en sekund på att det fanns något mycket bestämt som bodde där. Jag tänkte gå händelserna i förväg litegrann och berätta om en dag då jag bott i huset i ungefär ett halvår. På något sätt hade jag vant mig en aning vid att jag mer eller mindre varje dag som jag sov ut efter en arbetsnatt blev väckt av att någon drog i mitt täcke. Det var en ganska ljus dag då det var tidig vår och jag hade krupit ner ordentligt i sängen med täcket över huvudet för att stänga ute den kyliga luften i rummet. Allt var stilla och och jag sov gott efter en normal arbetsnatt. Runt tolvtiden vaknade jag så som jag sedermera vant mig vid av det där retliga dragandet i täcket. Det var bara lite mer ilsket än vanligt och jag vek ner den biten jag lagt över huvudet för att om möjligt få se vederbörande. 

Lite smått förvånad konstaterade jag att det hängde en dimma i ena hörnet av rummet, ungefär en meter i diameter. En rund klump. Först blev jag lite skärrad och tyckte att jag varit oförsiktig och tänt några ljus på byrån innan jag lade mig, men så var inte fallet. Jag blinkade några fler gånger och dimman började forma sig till en strut och som en fin, fin tråd for den sedan ut rakt genom fönstret. I min lite sömntrötta hjärna blev reaktionen mest att "jaha, jag trodde de där var tvungna att ta sig ut genom nyckelhål eller nåt sånt". Synd att jag inte kunde filma och se det igen.

Eftersom jag glömt att dra ner persiennerna i de fönstren, som dimman for ut igenom, kunde jag se att det inte var någon dimma utomhus. Så jag vände på mig och funderade på att det inte var som den där draculafilmen med den gröna dimman i innan jag somnade om.

Upplevelsen var för konstig för att prata om, så jag har inte berättat för någon om det tidigare. Inte hände det fler gånger heller. Däremot blev jag vansinnigt trött på att ständigt bli väckt efter mina arbetsnätter, vilket resulterade i att jag en dag satte mig upp och skrek: Det var väl då själva helvete om jag inte ska få sova i fred!! Jag fortsatte med en harang om hur min arbetsnatt varit, planen med huset och en hel del annat som jag glömt. Sedan lade jag mig ner och somnade igen. Efter det utlägget blev jag aldrig mer störd i min dagsömn. 

Natten efter drömde jag att jag såg mig själv ligga i sängen och vid fotänden stod en tant med knut i nacken och drog i mitt täcke. Samtidigt förmedlades känslan av frustration över att någon kunde ligga och lata sig mitt på blanka dagen. Jag tolkar det som någon slags förklaring till varför hon försökte köra upp mig, det passar sig inte att man ligger och slöar på dagarna. Söt tant.


Foto: Solsippan




fredag 14 september 2012

Spanien, som jag drömmer om att det är

 Men titta bara på det här stället:



http://www.rusticblue.com/images/aracena_8.jpg

Jo, det rycker i resetarmen. Jag skulle gärna åka till Sierra de Aracena. Väldigt gärna. Förmodligen kommer jag göra det en dag också. Det finns en så stark längtan inom mig. Ännu en gång förundras jag över att man kan sakna eller längta så överväldigande efter någonting som man inte upplevt. Tänk att sitta under en pergola i solnedgången och dricka ett glas bubbel efter en dagsritt uppe i bergen, lyssna på ett avlägset gitarrspel och känna dofterna från den varma jorden i små vindilar som dansar i ditt hår.

Eller så kan man klänga omkring i grottor också:
http://www.spainonline.com/images/HUELVA/Cuevas/Aracena-Gruta%20de%20las%20Maravillas07.jpg



 

 

onsdag 12 september 2012

Resfeber

Jag har aldrig varit i Spanien (eftersom jag inte räknar turistghetton på Lanzarote och Teneriffa till Spanien), men jag har en hemlig dröm om att åka dit. Igår kväll såg jag ett program där programledarna letar efter lämpliga boenden åt sina engelska landsmän och av en händelse så fanns där några stycken mer eller mindre fina hus i Sierra de Aracena. Paret bestämde sig slutligen för en gammal sommarskola för barn och jag drog en avundsjuk suck över deras mod. Så häftigt!! 

Av en händelse googlade jag lite i morse och hittade minsann både nationalpark, fantastiska grottor och hästritter på åtta timmar i just Sierra de Aracena. Sist, men inte minst, ett luxuöst boende (romantiskt förstås) för ca 17 000kr för de två veckor jag tänkte mig. De har även ett fint utbud av viner, cava och cocktails. De menar även på att sängarna är fantastiska med sina komfortabla madrasser och lakan av egyptisk bomull. Jomensåatt... 

Om jag börjar spara nu så kanske jag har råd när jag blir pensionär. Eller så kanske jag ska starta en lokal insamling? Skänk en slant till en liten solsippa med trasig själ och värkande kropp??

Någon gång, kanske.

Hoppas.

Då ska jag ha resfeber!

tisdag 11 september 2012

Kroppen säger ifrån

Konstaterar ännu en gång att jag vill lite mer än vad jag egentligen orkar med. Hela förra veckan var jag igång och gjorde saker i ett för mig högt tempo. Jag borde veta när jag glömmer vart jag ställt bilen att jag måste dra ner på det där tempot. Dessvärre har jag lätt att ignorera de där varningssignalerna. Min kropp har utvecklat diverse knep för att överlista mig och igår tog den i så att jag nästan sprack. Det stavas VÄRK och jag blir alltid lätt fascinerad över dess totala och oinskränkta makt. Jag blir totalt handlingsförlamad.

Somliga kallar symtomen jag har (de är fler än de ovan nämnda) för utmattningsdepression eller utbrändhet. Jag tycker att båda de där orden är alldeles för tråkiga och använder hellre en hel del andra omskrivningar. Tyvärr är det faktiskt utbrändheten som är det som är det mest uppenbara hos mig. Min PTSD klarar jag för det mesta att dölja när jag umgås med folk. Men att jag glömmer, inte hänger med i konversationer och beter mig allmänt förvirrat är desto svårare att skyla över. Då är humor en befrielse. Jag är inte dum i huvudet, bara väldigt mycket som Doris i Hitta Nemo emellanåt. 

Idag tänker jag inte engagera mig i någonting. Bara äta kakor och dricka té. Det blir bra.





Bild lånad från: http://shapemeup.se/wp-content/uploads/2012/03/te.jpg




 

torsdag 6 september 2012

Orättvist


Men vid flera tillfällen tänkte jag för mig själv att om jag någon gång skulle få frågan av en misshandlad kvinna om hon skulle fly, då skulle jag nog bara svara: ”Nej, döda honom i stället, för om du flyr kommer du bara att bli sviken och ännu mer ensam! Polisen kommer att vända dig ryggen, socialtjänsten kommer bara motvilligt att hjälpa dig med pengar, du kommer att leva i ständig skräck för att bli uppspårad, och dina mardrömmar kommer aldrig att sluta plåga dig utan troget komma på besök varje natt. Och skulle du någon gång återvända så är ditt liv ändå förstört, för du blir tungt skuldsatt och alla rycker bara på axlarna och struntar i dig. Din tyrann till man får bara ett kort fängelsestraff med permissioner efter någon vecka. Han behöver inte fly. Han har turen att ändå få stanna innanför murarna så länge att han hinner träna, sola, studera och träffa nya, intressanta vänner. Han kommer också att ha tid att få sina tänder lagade gratis hos fängelsets tandläkare. Sedan släpps han efter att ha avtjänat bara en tredjedel av straffet, och när han nu har avtjänat sitt straff så ska han ju naturligtvis få möjligheten att komma tillbaka in i samhället med hjälp av en bostad som man ordnar åt honom och diverse bidrag. Där har du den så kallade rättvisan. Så känn dig för allt i världen inte frestad att skuta skallen av honom i stället, även om du då i och för sig skulle få en mildare behandling än den du får om du flyr – och dessutom gratis tandvård…”

ur Magdalena Graafs bok Det ska bli ett sant nöje att döda dig

När jag var mitt uppe i allt (man kan inte på något sätt säga att jag var lika illa utsatt som Magdalena) hade jag många gånger tankarna kring att leva med skyddad identitet med allt vad det innebär. När jag så läste den här texten insåg jag att jag aldrig hade klarat det. I Sverige, på 2000-talet anklagar man fortfarande kvinnor för att vara klena som inte klarar att lämna ett destruktivt förhållande. Man fnyser åt dem och säger att hon kanske på något sätt tycker om att ha det så. Betraktar dem som lite jobbiga och udda. Handen på hjärtat, skulle du orka leva på ett sådant sätt? När myndigheter vänder dig ryggen och din familj som förhoppningsvis vill hjälpa dig inte kan för de vet inte vart du finns? Utan sina nära och kära är man inte särskilt stor på jorden, men det skydd kvinnor kan få är sådana som eldsjälar ställer upp med ideellt. Ideellt!! Det finns massor med utrymme att ta hand om våra kriminella, men de som är skyddslösa får klara sig själva. Jag kan inte riktigt greppa detta utan att storkna av ilska.



 

onsdag 5 september 2012

Vassa klor

Har fräst lite extra på jobbet i några dagar, kämpat i motvind och gjort mig obekväm både här och där. Inte konstigt att jag har huvudvärk ikväll. Men jag återupptäckte en sak hos mig själv; jag jobbar vansinnigt hårt när det gäller orättvisor. Måste jag klösa och fräsa även mot dem som står över mig för en annan människas skull så gör jag det. Ingenting retar upp mig så som när svagare personer sopas under mattan för att dölja sin egen inkompetens eller av ren lathet. Då vaknar vildkattan i mig. Det känns så klart skönt att min närmaste chef stöttar mig och flera av mina arbetskamrater har fått lyssna när jag stönat över allt dumt jag hört de här dagarna. De är säkert också glada att jag är ledig i morgon...hehe.

 

måndag 3 september 2012

Vardagsglädje

Vänner är lite som att borra ner näsan i en mjuk kattpäls och höra spinnandet i varje andetag. Det värmer så gott. 

Vi hade en vän på besök igår och jag skrattade och skrattade så jag nästan kiknade i flera timmar. 

Ett plus till är att han är allergisk mot katter, så hemmet blir i princip sanerat inför hans besök. Himlans bra.

Nu ska jag bara hålla tummarna för att hans pinfärska förhållande håller i sig och blir bra. Önskar dem all lycka!


 

fredag 31 augusti 2012

Ingenting

Tror att jag har så många tankar att de har stockat sig någonstans på vägen och inte hittar ut. Jag, som alltid brukar kunna sätta ord på allt sitter mest i soffhörnet och stirrar. Jag behöver någon som trycker på Ctrl+Alt+Del åt mig.



tisdag 28 augusti 2012

Förvirrad

Ofta läser jag andras bloggar och drar en avundsjuk suck över att alla verkar vara på väg någonstans, har sett någonting intressant eller upplever något alldeles underbart sådär mitt i vardagen. Jo, ibland är det lite ångestladdat med sjuka husdjur, borttappade barn och väder som sätter käppar i hjulen, men på det stora hela så förmedlas det en känsla av livsglädje och fightingkänsla.

Själv står jag still. Jag har kämpat så länge för att bygga upp skalet kring det som ska bli min vardag att jag glömt att fylla på det som är inuti. Min chef frågade mig förra veckan om det var så att jag var intresserad av att gå upp till 100 procent igen och en fadd smak spred sig i munnen på mig. De tror att jag mår bra nu. 

Jo, jag skrattar nästan mer än någon av mina kollegor gör på jobbet, engagerar mig, åker på konferenser, går interna utbildningar och månar om att andra ska må bra. Det gör jag för att jag minns att det var sådan jag var förut, innan jag brakade ihop till en liten vissen solsippa, innan jag slet upp rötterna och tog mig bort från allt sammanhang. Men jag är så tom inombords. Det är svårt att vara så öm och trasig och låtsas som att man inte är det. Svårt att veta hur mycket andra ändå förstår och ser och vad de orkar med. 

Det känns lite som att jag byggde huset utan att först göra grunden, fastän att det är det jag strävat efter att göra. Ville göra allting rätt för att slippa falla ner i den där avgrunden igen.

Ja, jag vet, man kan inte gå framåt utan att snubbla ibland. Det gör bara ont att skrapa upp knäna.



Foto: Solsippan
 
 
 

onsdag 22 augusti 2012

Vardagstankar

Första skoldagen verkar det vara idag. Bussar som slussar barn och föräldrar som stressigt bryter hastighetsgränsen på 30 km med råge och lite till på gatan utanför. Nu är allt som vanligt igen. Regnet föste in kissekatten från hans morgonpromenad och han gick surt omkring och jamade i tron att jag skulle ta bort det blöta åt honom innan han gav upp och uträttade sina behov i lådan istället. Jag kan inte låta bli att fnissa lite åt hans övertro på att jag kan göra allting för honom.

För ett litet tag sedan fick jag massage. Det var ganska intensivt då han rekommenderade att jag skulle ha fem gånger med täta intervaller. Jag kan inte annat än vara tacksam eftersom det löste upp väldigt mycket i mina skuldror och jag vaknar inte längre på nätterna av smärtor. Men det triggade även igång smärtor i lederna, mer än vanligt och inte ens mina starkaste smärtlindrande tabletter hjälpte. Det värsta har förstås släppt, men då sommaren i vanliga fall är min lindrigaste period dunkar hjärtat lite extra hårt när jag tänker på hösten. Efter att ha luskat lite efter tips från vikarierande kollegor kom någon på att antiinflammatorisk mat och dryck kanske skulle funka. Rawfood, sa hon också. Vadå, frågade jag, menar du rivna morötter då eller?

Det visar sig att rawfood är rivna morötter och grönsaker i största allmänhet. Så nu ska jag bli vegetarian ett tag, en rå vegetarian. Jag ska bara visualisera det först, inga fler blodiga biffar, mängder av pasta och mjukt saftigt bröd. Mja, jag undrar om jag klarar det egentligen. Jag kanske ska mjukstarta med att pilla in några saftiga smoothies på färska bär. Tanken att äta mer lockar definitivt bättre än att välja bort. Fast de säger att man ska få mer energi av att äta grönsaker. Det är ju förstås inte fel. 

Åååh, vad jag är ambivalent!! 

Under tiden som jag är ambivalent har jag börjat läsa Magdalena Graafs bok, Det ska bli ett sant nöje att döda dig. Det är en självbiografisk bok som verkar ge en helt annan bild av Magdalena än den jag har av henne. Ska bli spännande att läsa den.


Med min ledvärk är jag i alla fall glad att jag inte bor så här, även att det är sagolikt vackert under sommaren.


Foto: Solsippan
En av salarna på Glimmingehus.








måndag 20 augusti 2012

Hembygdsnostalgi

Jag måste bara få visa en liten, liten del av naturen som finns där jag vuxit upp. Det kommer säkert fler bilder allteftersom jag har redigerat dem. Min kärlek för naturen går nog aldrig ur mig.


Foto: Solsippan









Foto: Solsippan
 
När jag var liten tänkte jag alltid att Näcken satt på den där stenen och spelade så vackert om kvällarna. Det känns fortfarande som en trevlig tanke.
 
 
 
 
 
 
 
 

 

fredag 17 augusti 2012

Längtans hästar

Jag längtar så att det spränger i hjärtat. Det värker i bröstkorgen på mig så att jag baxnar av tyngden. Mycket vill ha mera, fnyser säkert somliga, som tycker att man ska vara nöjd med det man har. Jag är inte nöjd. Jag har mycket, men jag vill ha mer. Jag vill uppfylla mina barndoms fantasier om en egen häst. 

För fyra veckor sedan sjönk jag ihop i soffan i personalrummet efter några synnerligen påfrestande första timmar och sa spontant till en arbetskamrat: Vet du vad jag egentligen vill göra? Om jag får drömma?

Lite halvt förvånat slet han blicken från datorn och jag fick den vanliga känslan av att han skulle säga som de flesta andra att jag ju redan är högskoleutbildad och jobbar med det jag är utbildad till. Det hände inte. Så när jag började berätta att jag egentligen vill bo på en gård med stall och ha hästar inhyrda där för rehabilitering och eller vila, ungefär som ett hästhotell, svarade han med följdfrågor, nickade lite, funderade en stund och sa sedan; men det är ju möjligt. 

Jag är van vid att folk ler lite, tycker att jag är galen och fortsätter sedan med det de höll på med, så jag blev lite bragd ur fattningen. Resten av arbetskvällen gick jag och tänkte på vad han sagt. Hela min semester gick jag och tänkte på vad han hade sagt. 

Det är möjligt.

Det hela späddes på av att jag fick ett erbjudande om att köpa en häst som jag ridit ett tag nu. Med en häst har jag större möjlighet att gå utbildningar i hästhantering, praktisera nya kunskaper och lära mig allt jag kan komma över. Jag har bara inte den ekonomiska möjligheten just nu. Inköpspriset är inte högt, men de nödvändiga rullande utgifterna är för stora. Jag vet det. Det är bara det att det värker i bröstet av vetskapen att jag måste ta farväl av den lilla hästen i början av september. Han, som skulle kunnat bli min första häst. 

Jo, det är en sak till. Min sambo är inte förtjust i tanken. Inte alls faktiskt.





Solsippan till häst i skotska högländerna.
Foto: Solsippans sambo




 

måndag 13 augusti 2012

Sensommarrassel

I slutet av juli ändrar vinden ljudet i trädens kronor. Från att ha varit varmt, mjukt och böljande blir det mer torrt och rassligt. Några dagar senare börjar björkarna ruska av sig sina frön i små virvlande danser. Här, där jag bor nu är långt söderut i Sverige och det finns inte så mycket björk, men jag har märkt att även bokarnas kronor börjar sjunga om sensommar. I ett par dagar förra veckan har vinden varit ganska hård och nyfiket lyft locket på brevlådan flera gånger innan den sveper vidare neråt gatan och sliter ett par extra gånger i träden på vägen bort. Då kryper jag helst inomhus med en god bok i soffan. Det har dock inte blivit så mycket inomhus i ett par veckor, och inte mycket bok heller. Vi har haft semester och första tiden var det fint väder och dagarna ägnades åt att sila sand mellan tårna och svalka sig i havet. När vädret började bli sämre ägnade vi oss åt trädgården igen. Det finns fortfarande massor kvar att återställa och mycket mer grävande att göra. Fast vi börjar ana slutet på det hela, äntligen. Det är bara trappen upp till ytterdörren som ska på plats och en ny gräsmatta, ca 16 kvm kvar att så. Förutom lite fler plattor som ska läggas framför ytterdörren. Sedan blir det nog mindre sand inomhus. Ska bli gudomligt skönt.

För två veckor sedan var vi på en liten roadtrip. En miniliten, med bara en övernattning på ett bed & breakfast mitt i Skillinge. Då hade vi hunnit med att besöka Smygehuk och en u-sväng på parkeringen vid Ales stenar. Det var så mycket folk att vi resonerade som så att stenarna nog finns kvar tills i vår då det kanske kan vara dags för en tur igen. Dock stannade vi till en stund på Glimmingehus och såg oss omkring. Det var svårt att inte ryckas med av atmosfären och börja fantisera om hur människorna hade det där när det byggdes på 1500-talet. Jag menar, titta bara på trappen innanför ytterdörren:


Foto: Solsippan

Tänk bara alla fötter som trampat uppför dessa steg. Gästande, resande, arbetande och adelsfolk. Stegen är höga, folket var smått. Att gå uppför och uppför i långa klänningar och kanske ett barn vid handen krävde säkert sin kvinna. Glimmingehus byggdes tydligen för att både verka som försvarsbyggnad och bostad. Jag är glad att ha fått inspiration att åka dit av den fantastiska Lotta i hennes blogg  Min plats i solen. Spana gärna in hennes bilder!!

Den här morgonen har varit ljuvligt vindstilla och om inspirationen hänger kvar från mina tidiga planer så kommer kanske en och annan bild från mina barndomstrakter höljda i dimma i nästa inlägg.

Hoppas du har en fin sensommardag!



söndag 22 juli 2012

Små stunder lyckliga

Foto: Solsippan

Min fina kissekatt, som tagit en ny vana och sover antingen på mitt bröst eller bredvid husse. Helst ska husse ha armen runt kissekatten, som gosar in sig ordentligt med tassarna i vädret och spinner högljutt. Jag tror han känner på sig att det är semestertider. 


fredag 20 juli 2012

En såndär dag igen

Min första semesterdag och jag känner hur humöret dalar i takt med att regnet öser ner utanför. Kissekatten har fått ännu en ögoninflammation och jag är så trött på att droppa i ögon på motspänstig katt så jag tror jag spricker. Planen för idag var annars att gosa med häst, köpa några fler blommor och kratta det som ska bli gräsmatta. En jobbekompis vill vara social också, men jag känner mig inte social idag. Jag är en surtant.

Arbetskvällen igår var kaotisk. Det händer förstås ganska ofta att det är rörigt några timmar, det gör ingenting, men ibland förväntar sig folk att det ska bli värre än vad det faktiskt är. På något halvt magiskt vis brukar det också bli så då.

På vägen hem från jobbet spelade de Uno Svenningssons "Under ytan", vilket de har börjat göra oftare nu en period. Det är en fin låt, sorglig, men fin. För tre år sedan ganska exakt blev jag tvingad att sitta i en fåtölj närapå en hel natt och lyssna på låtar som O spelade på en gammal skivspelare. "Under ytan" var en av dem. O, som läst mina sms från de senaste dagarna, tyckte att han fått det ultimata beviset på att jag varit notoriskt otrogen genom alla år och satt med korslagda ben på golvet framför skivspelaren medan han med koncentrerad häftighet valde ut låt efter låt. Jag struntade i att försöka hålla tillbaka tårarna, struntade i hur han skulle tolka dem. Det var längesedan han förklarat för mig att kvinnor enbart gråter för att manipulera män, men jag var så förnedrad av att han erkänt att han under flera år läst mina sms bara för att hitta potentiella älskare så jag struntade i det. Hur är det ens möjligt att bli så besatt av sin partner att det inte spelar någon roll vad den säger, man utgår hela tiden ifrån att man blir bedragen? Varför vill man stanna i ett sådant förhållande? 

När jag slutligen fick krypa till sängs var jag så utpumpad att jag knappt orkade ta mig ur fåtöljen. Jag trodde att jag hade börjat förstå. Trodde att jag insåg att han var mycket sjukare än jag någonsin anat innan. Det var inte förrän dagen efter det som min inre rullgardin for upp med ett brak och jag till fullo insåg att jag kunde lita på min magkänsla om att det inte var säkert att jag ens skulle komma levande ur det där förhållandet.

Jag brottas fortfarande med insikten att somliga människor går igång på att skada andra. Det ger mig kväljningar och hela mitt inre protesterar vilt. För mig är det så otänkbart och så vansinnigt sjukt att jag balanserar på kanten till att tappa mitt sista förnuft och allt blir bara kaos. Han ville ha motståndet. Han ville att jag skulle protestera. Och jag var en idiot som fann mig i det han gjorde. 

Idiot, eller överlevnadsinstinkt? Han trappade alltid upp våldet ännu en nivå om jag sade ifrån. Bättre att leka kraftlös spaghetti, tänkte jag och insåg inte att jag bara behövde packa det mest värdefulla jag hade och ge mig av.

Min psykolog sa att jag inte kan lasta mig själv, jag hade inte förmågan att ta mig därifrån. Jag har inte ens rätt att kalla mig själv idiot eftersom ingen packat med mig kunskapen om min egen värdefullhet. Jag var bara tacksam över att någon ville ha mig överhuvudtaget. Fula lilla solsippan.

Det första året efter att jag tagit mig ur förhållandet med O blev jag överöst med beröm över mitt utseende. Dagligen. Det enda som var annorlunda var att jag rätat på ryggen och bytt ut mina trista, gråa kläder till sådana med färg. Jag får fortfarande fina kommentarer, ofta om mina ögon. Det är förvirrande (med tanke på att O oftast skrattade åt mig) men väldigt trevligt.

För det mesta klarar jag av att bära allt det som hänt på egen hand. För det mesta. Jag har ju delat en del med psykologer, gubevars. Ibland känns det bara så oerhört ensamt, oerhört skuldtyngt och oerhört omöjligt att orka med. Märkligast av allt är att jag skäms för vad han har gjort.


 

torsdag 19 juli 2012

Pool i trädgården

Jag har alltid varit tveksam till att ha en pool i trädgården, det ser nog så skönt ut när det är vansinnigt varmt ute, men det är ju det så sällan i vårt hörn av världen. Resten av tiden då? Ska den bara finnas där? Det här konceptet köper jag dock med hull och hår:





Naturlig pool, en bild som trädgårdsjournalisten Carolina, med fingrarna i (j)orden, tagit på sitt besök på Floriaden i Holland. Underbart!


onsdag 18 juli 2012

Efter arbete kommer vila

Ungefär så här trött är jag idag:




Foto: Solsippan






Eftersom jag verkar ha en förmåga att se osedvanligt ledsen ut när jag är trött så gick kollegorna runt och klappade mig uppmuntrande på axeln sista timmen innan jag fick gå hem. Jag vet inte om det är så att jag verkligen är så ledsen och jag inte har förmågan att dölja det. Kanske är det bara naturens spratt att mina ögon ser sorgsna ut. Fast jag har haft nära till tårarna idag, när jag tänker efter så är det nog så. 

måndag 16 juli 2012

Återbesök på High Chaparral

Det känns lite som att jag hade semester förra veckan. Jag hade två dagars ledighet på raken och passade på att hälsa på en kompis, som jobbar på High Chaparral. Det var ett tag sedan jag var där, förra året blev det ingen riktig reda med. Nu tyckte jag att det var mycket nytt folk där, fast visst fanns det flera som jag kände igen. Vissa blev tokglada att se mig och jag blev till och med mött med ett "Välkommen hem!!" vilket kändes både roligt och knepigt på samma gång.

För tre år sedan använde jag chappen lite som ett flyktingläger. Bättre ställe att gömma sig på får man leta efter. Det var en bit att åka, det kostar pengar att gå in och det är en hejdundrans folkmassa att gå igenom om man ska hitta en enda person. Om kvällarna låses portarna och det kan vara lite knepigt att hitta en annan väg in och jag sov dessutom inte alltid i samma stuga. På kvällstid umgicks jag dessutom ganska ofta med stuntmän som hyggligt nog eskorterade mig. Jo, det var ett fint gömställe med skjutglad underhållning på dagtid och trevliga människor att prata med på kvällstid.

Foto: Solsippan

 De kan se nog så tuffa ut när de jobbar eller kommer hungriga till personalmatsalen, men får de bara lite vila och mat så är de hur fina som helst. Jag hoppas verkligen att jag får tillfälle att åka tillbaka en gång till i sommar. Att sitta i kvällningen på vännens veranda, som faktiskt lutar sig ut över en liten damm, dricka té och lyssna på det porlande vattnet är som balsam för själen. Att vakna på morgonen av ånglokets hesa tutande, hovklappret från hästarna på väg till stallet efter nattens hagvistelse och yrvaket masa sig iväg till syateljén för att äta lite frukost är faktiskt också någonting som jag kommer att spara i själ och hjärta.


Efter att ha blivit lovad att bli ordentligt rånad på tåget var jag förstås tvungen att avvika från mitt traditionella besök på westernarenan, anta utmaningen och ge mig av till Mexico. Halvvägs dit blev vi dock stoppade av de utlovade tågrånarna och jag fick mycket riktigt en liten extra omgång. Men som det alltid går i de bästa sagorna så fick skurken vad han förtjänade och segnade död ner. Synd på en så vacker skurk...



  Foto: Solsippan


Jag hade någonstans tänkt mig att jag skulle ha lagt upp ännu fler bilder, men jag är fortfarande inte helt överens med bildredigeringsprogrammet så det går trögt. Damm och repor fungerar inte och jag vill ha mycket damm och repor. Med gamla vanliga negativ hade jag inte haft några som helst bekymmer med det...



 

tisdag 10 juli 2012

Trädgårdsvisit

Det är inte varje dag man har en bunt svärmande bin i trädgården. Det hade vi idag. Jag hann ta några bilder innan kamerans batterier dog och vi hittade en man som kom och hämtade de allra flesta i alla fall. Han klippte av en thujakvist och bumsade ner alla små bin i en låda som han preparerat med vaxtavlor. Jag kan inte låta bli att tycka synd om de som blev kvar. De surrar vilset omkring där de förut hängde i en tät, tät klunga. Jag älskar bin. Jag älskar honung. Jag älskar doften. Det är fantastiska små djur, helt klart.

Foto: Solsippan



 Foto: Solsippan