Livet är allt bra konstigt ändå. Bara någon dag efter mitt senaste inlägg brakade min kropp ihop totalt. Själv hade jag ingenting att säga till om. Inte något. Fast jag tänkte ju att även om kroppen är dum och inte klarar att ta sig någon annanstans än mellan sängen och toaletten så kunde jag i alla fall läsa kursboken och lyssna på föreläsningarna via nätet, men nääähä nä det kunde jag inte alls tyckte kroppen som fixade så att mina ögon inte kunde fokusera och gav mig en karusellyrsel utan dess like.
Arg, jag var arg, pissförbannad. Det här var ju vad jag ville göra, jag mådde bra av det och hade verkligen roligt, men ju närmre tentan kom, desto mer märkbart blev det att kroppen inte klarar stress. Inte det minsta, ynkapynka minstaste lilla roliga stress ens...
Ett par dagar efter kraschen var jag hos en psykiatriöverläkare, som sa åt mig att jag säkerligen behöver vara hemma ett år, minst. Ett år? Nää, tyckte jag, jag ska ju börja plugga igen efter jul?
Ett bestämt och unisont "nej" hördes då både från överläkare och sambo. Det kommer inte på fråga, jag ska vara hemma och inte stressa på något sätt. Möjligen kan jag få gå långsamma promenader och klappa katt.
Hyggligt..
Men någonstans känner jag på mig att det är rätt, jag kan inte göra speciellt mycket utan att det händer något knasigt med kroppen eller att all energin rinner ur mig som vatten ur en uppochnervänd flaska. Ändå är jag inte deprimerad. Jag är glad, fullständigt nöjd med tillvaron. Jag behöver inte vara rädd, inte det minsta lilla ängslig över någonting. Det är en befrielse.
Det svåra är att inte ligga och planera en massa saker att göra. Jag inbillar ju mig fortfarande att jag orkar så som jag har orkat. Fast det räcker med att gå upp ur sängen så förstår jag...det här kommer att ta tid...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar