onsdag 27 november 2013

London!

Det var inte utan tvekan jag satte mig på planet till London i fredags morse. Kroppen är inne på sin femte vecka av värk, kramper, yrsel, matthet etc, etc och jag undrade om jag gjorde rätt som reste iväg tillsammans med min älskade D. 

Resan gick väldigt lätt, vi behövde inte stå eller gå så mycket fram tills vi möttes av D:s bästa vän. Hon tyckte att en liten promenad på ca 5-10 minuter inte var så länge. Jag tog inte tiden, men det kändes minst som det dubbla. Fast det var väldigt fint ändå. Det var första gången jag träffade henne och jag måste erkänna att jag var lite spänd inför det mötet. Bara för att D älskar henne så var det ju inte så säkert att jag också skulle göra det. 

Hon tog oss hem till sitt rum i lägenheten som hon delar med två stycken andra och jag slogs nästan till golvet av kulturkrocken (-chocken?). I det lilla, lilla rummet fanns hela hennes liv och det enda gemensamma utrymmet i lägenheten var det fantastiskt lilla köket där det endast fanns plats för två barstolar vid en liten bänk. Det betalar hon lika mycket för som jag gör för mina 90kvm, som jag inte delar med någon annan än D. Vilken kvinna att stå ut med att bo sådär!

Vi var bara där i tre dagar, men det var fullspäckade dagar och jag kan nu stoltsera med att vara en av alla turister som har sett Big Ben. Fast jag måste erkänna att jag blev mer förtrollad av att se det blå ljuset från London Eye spegla sig i Themsen allteftersom skymningen föll. Det var magiskt.

Jo, kroppen trasslade en del. Hade jag varit hemma hade jag gett upp flera gånger om och bara lagt mig i sängen med en massa värme, men detta ville jag inte missa! Vi blev otroligt bortskämda av våra vänner och jag upptäckte att jag hade väldigt lätt att tycka om D:s vän och hennes pojkvän. De bjöd på ett fantastiskt London! Nästa gång hoppas jag bara att jag inte har lika mycket värk.



Bild via
 

lördag 16 november 2013

Rätt fråga till rätt person

För säkert ett halvår sedan ringde jag min gamla vårdcentral där de hade tagit min ledvärk på allvar och försökte forska fram vilka prover som tagits och vad ledvärken kallas med ett fint medicinskt namn. Distriktsköterskan jag talade med då blev förmodligen ganska stressad över det (förmodar jag) lite underliga uppdraget och kunde inte hitta någonting av vad som sagts eller gjorts. Sålunda gick jag till den vårdcentralen jag hörde till då och hoppades på att få hjälp där. Läkaren jag hade tyckte inte alls att det var någonting att ta i och trots att jag berättade för henne att vanliga reumatiska tester inte visat utslag togs de om ändå. Sedan skickade hon hem mig med orden att om inte vanliga Ipren, Alvedon och mina Orudis hjälpte mig så finns det ju cellgifter. Någonting annat var inte att göra. 

Jag grät resten av den dagen. Ibland tror jag inte att vårdpersonal reflekterar över hur mycket deras position gör att man som patient hamnar i ett otroligt stort beroende av hur man blir bemött. Känslan av att inte bli trodd kan förminska ens person på ett otroligt effektivt sätt.

Igår repade jag mod och ringde ännu en gång till min gamla vårdcentral. En annan distriktsköterska svarade och hon hittade både anteckningar och prover som tagits. Dessvärre hade läkaren inte skrivit någon konkret diagnos, men han hade ordinerat blodprovet ANA (antinukleära antikroppar), vilket gett positivt utslag. Jag har försökt hitta mer information om ANA, men inte lyckats så bra. Men det gör inte speciellt mycket just nu, för äntligen har jag fått svart på vitt att det faktiskt är ett test taget. I Läkemedelsboken 2007/2008 (ja, jag vet att den är gammal) står det att "de muskuloskeletala smärttillstånden står för en mycket stor del av socialförsäkringskostnaderna i Sverige, drygt 13 miljarder kronor år 2001, och detta avspeglar förmodligen det faktum att medicinsk behandling hittills bara delvis kunnat hjälpa dessa patienter."

Det är ju både positivt och negativt för min del. Jag tror emellanåt att jag bara går och inbillar mig att jag har ont eftersom ganska starka mediciner inte alltid hjälper, men nu förstår jag ju att det finns det otroligt många andra som inte heller tycker att det gör. Det är ju förstås mer nedslående att det inte finns så mycket annat att göra.

Jag tror dock fortfarande att alla människor behöver uppmuntran emellanåt och det kan kanske räcka med att man får en uppdatering av sin läkare på området, om något annat läkemedel kan testas eller en ny träningsform, fokus på uppmuntran att röra sig regelbundet, etc. Bara för att hålla uppe motivationen.

Fast jag vet ju inte om det passar alla förstås.

Kram på dig!!

 

torsdag 14 november 2013

Ompysslad av mamma

Mammadagarna försvann alldeles för fort. Det var fint att ha henne här, vi skrattade massor och jag blev alldeles fantastiskt bortskämd och ompysslad. Det var väldigt skönt. Vid sådana där tillfällen är min mamma faktiskt riktigt underbar. Jag sållar förstås en del skräp som hon pratar om. Till exempel när hon ska berätta om hur synd det var om henne när jag var liten och störde henne på nätterna med mitt eksem. Jag vet att hon alltid, alltid berättar om det där. Men nu gör det inte lika ont längre, och jag satt omslingrad av min fantastiska prins D som vet allt. Bara det att han höll om mig gjorde mig stark. 

Mamma uppmuntrade mig att boka en tid hos en homeopat. Inte vet jag om det hjälper, men jag vet att det definitivt inte har hjälpt att gå till en traditionell doktor. Jag är så slut i kropp och själ att jag är redo att testa vad som helst snart. 

Har du varit hos en homeopat? Vad är din erfarenhet? När man söker på nätet så finns det ganska mycket alternativmedicin, men det är sällan man hör att någon faktiskt går dit. Om det inte handlar om massage, zonterapi eller akupunktur. Det verkar vara mer accepterade alternativa behandlingar. 

Jag såg ett program en gång för många år sedan, där man mer eller mindre idiotförklarade homeopatins mediciner. Kemimänniskorna menade på att ämnena var så otroligt utspädda att de inte kunde ha någon verkan, medan homeopaterna å andra sidan pratade om att det fanns ett minne i de delar som fanns kvar och att de fortfarande var verksamma. 

För mig var allting konstigt. Har ingen aning om vad jag ska tro på. Egentligen skiter jag i vilket. Fungerar det så må det vara cellminnen, kemiminnen eller vanlig sketen placeboeffekt, jag kommer att jubla och slå kullerbyttor och räcka lång tunga åt vår traditionella medicin. 

På tisdag nästa vecka ska jag dit. Hoppas de kan hjälpa mig.