Så konstigt det kan bli ibland. Detta är den tredje sommaren jag har hand om bästaste lilla pållen. Det blev nog också den sista. Jag har inte haft ork alls att rida honom så som hans ägare vill och om sanningen ska fram så månar jag hellre om att han är glad och tillfreds än att han har bästa konditionen och snyggaste musklerna. Våra åsikter går isär och eftersom det inte är min häst så valde jag att backa ur. Det gör definitivt ont som fan att mista en kompis på det sättet, men hans ägare måste ju vara nöjd. Jag miste i alla fall inte två vänner på samma dag...
Det har legat och grott länge, beslutet om att inte fortsätta vara fodervärd åt pållen. Åtminstone ett halvår.
I vintras slet jag bokstavligen som ett djur för att överhuvudtaget orka mocka hans box. Jag kunde inte klä på mig utan att bli andfådd och gråta av smärta. Att röra sig kostade mycket energi och min mamma fick komma och hjälpa mig en vecka (inte mocka, det vet hon inte hur man gör) och redan då insåg jag egentligen att jag inte hade råd. Men det är svårt att stå emot en kärlek, stå emot en lycka och en kompis som alltid ställer upp och finns där för en. Man säljer ju inte sin bästa vän...
Idag snorade jag i hans päls medan han förstrött viftade bort lite flugor. Jag känner mig som en stor svikare samtidigt som jag är lättad över att det dåliga samvetet och de stora utgifterna tagits ifrån mig.
Jag ville fortsätta att utvecklas tillsammans med honom. Kanske får jag möjligheten att utvecklas tillsammans med en annan häst så småningom. Just nu gör det bara ont att skiljas, även om jag får träffa honom. Det kommer att bli någon annans häst, någon annans kompis. Jag kommer bara att komma på besök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar