När jag var hos överläkaren i psykiatri sist så sa hon att det är lite som att vara dement när man är utmattad. Jag har inte tänkt på det så förut, men liknelsen är inte helt dum. När jag fortfarande gick i skolan i augusti var jag rädd att jag skulle missa en buss eller ett tåg så att jag inte skulle komma i tid till lektionen. Vad som faktiskt hände en av dagarna var att jag glömde kliva av tåget. Jag var helt enkelt uppslukad av vad jag satt och läste i min kursbok och blev väldigt överraskad när de ropade ut nästa station i högtalarna. Jag hade ju inte ens märkt att vi stannat tidigare!!
Ännu ett problem var att mina förbaskade ögon slutade fungera så fort jag skulle läsa en text som rörde sig, vilket de gör på tågen nuförtiden. När jag var liten satt en liten blå skylt med vit text inkilad i en ficka på dörren när man klev ombord. Nuförtiden står det alla möjliga ortsnamn i en enda slingrande ramsa som far förbi alldeles för snabbt för en utmattad hjärna. När jag vid ett tillfälle försökt en sisådär tre, fyra gånger blev jag så förvirrad att jag inte ens längre kom ihåg på vilken plattform jag stod, i vilken stad och vad tusan klockan kunde vara. Vart skulle jag nu igen? Hm, jag fick tag i en människa som såg ut som tågpersonal och frågade med så låg röst jag vågade för att ingen mer än han skulle höra; vart går det här tåget? Stannar det möjligen i den staden jag ska till?
Han svarade vänligt, men med en aningens antydan till fnysning att det inte alls skulle vara i närheten av min stad. Jag tackade med det raraste leendet jag kunde frambringa och hade inte den blekaste aning om vad jag skulle göra härnäst.
Jag stod ändå kvar en stund och glodde på skylten som hängde över perrongen. Efter en hel del ansträngning att få ordning på ögonen kunde jag tyda den. Där stod nämligen någonting helt annat än på tåget. Den visade namnet på min stad (eller i alla fall stod min stad med mindre bokstäver under tågets slutdestination). Till slut bestämde jag mig för att stå kvar och vänta. Någon gång skulle det väl ändå komma ett tåg som gick åt rätt håll!
Det är otroligt generande att inte klara sådana saker som man enligt gemene man ska klara av. Jag är inte förståndshandikappad, men vid minsta stress stänger mina sinnen ner. Det har hänt för inte särskilt längesedan att jag blivit så upprörd att jag är på väg att svimma. Vid de tillfällena känner jag mig mer som en ihopsnörd 1700-talsbrud som glömt luktsaltet hemma. Inte särskilt macho med andra ord...
Att överläkaren jämförde min sjukdom med demens var på ett sätt befriande. Det är inte mig som person det är fel på, det är en sjukdom. En otroligt handikappande sjukdom, men den går att bli frisk ifrån. Den kommer förmodligen att lämna ärr av vissa slag, men det går att bli frisk. Det blir man inte från demens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar