måndag 30 april 2012

Trädgården artar sig

Sitter med min vanliga kopp té och förundras över hur snabbt naturen satt igång med att måla allting grönt. Jag hänger liksom inte med.

I helgen var min föräldrar och hälsade på. De har köpt ny bil och tyckte att det var fantastiskt roligt att åka 25 mil, bara sådär. Fast de är gamla nu, det märks. Över 70 båda två.

Sambon slet som ett djur för att flytta på jordhögen, som har legat som ett litet berg på gräsmattan sedan vi dränerade i höstas. Vi hann att göra i ordning så pass mycket att det är dags att så gräs på baksidan. Uteplatsen är lagd och kökslandet är nästan klart för vidare plantering. Läste i min trädgårdsbok i efterhand att det kan vara riktigt klurigt att få dill att trivas, så med tanke på min oerfarenhet kommer jag bli överraskad om det blir någonting alls.

Jag har planterat min första ros! En klätterros, som jag tänkt ut att det skulle bli en New Dawn. Det blev inte alls en New Dawn, utan en annan, som ska blomma hela fina sommaren med blommor som är snarlika New Dawn men med starkare doft. Såklart har jag glömt namnet på den. Men det är den finaste lilla rosknodd jag sett!

Det är så mycket kvar som ska återställas att jag blir smått modstulen ibland. Så mycket grus och sand och sten. Jag ville aldrig mer dränera kring ett hus, men det tog bara tre år så hade jag varit med om det igen. Om man kan låta bli, så rekommenderar jag det. Låt bli. För själens skull. Det gör ont i den att vända omkring på så stora massor, att så brutalt ta bort levande växter och köra omkring med stora maskiner. Då såg det så här hemskt ut:

 Foto: Solsippan
Foto: Solsippan


Jag har ingen Fotoshop att redigera bilder med, så bilderna är som de är.

Nu är det inte lika hemskt. Plantskolorna här i närheten har dessutom massor med vackra växter, som jag mycket gärna skulle plocka med mig hem. Så fort jag bara bäddat fint för dem. Snart, snart...






torsdag 26 april 2012

Filosoferar fritt

Emellanåt blir jag trött på gamla slitna uttryck. I eftermiddags hörde jag ett av dem som jag ältat fram och tillbaka i en halv evighet; Du träffar de personer som du behöver träffa.

Oftast brukar andra säga de där orden i samband med att man brottas med en otroligt jobbig person och man försöker finna meningen i det hela.

Idag kunde jag inte låta bli att fråga vad det var för nyttigt för mig att träffa min före detta, eftersom jag har så rackarns svårt att förklara för mig själv vad som möjligen kunde vara positivt med det.

"Du behövde lära dig att sätta gränser" blev svaret.

Med tanke på att jag spenderade tolv år tillsammans med O så måste jag vara en ovanligt trög person, tänkte jag med lite småfnissig svart humor, men hann inte säga det högt förrän vi blev avbrutna.

Jag tycker mycket om kollegan jag pratade med, men just den där ödesmättnaden som finns i orden "du träffar dem som du behöver träffa" känns alldeles för tunga för att jag vill packa med dem i min ryggsäck. Om jag enbart tänker positivt så har jag träffat människor i precis rätt tidpunkt för att jag skulle överleva. De vackraste av människor, som funnits för mig, många gånger helt omedvetna om vilka avtryck de gjort. Men om jag ska tänka att de andra, mörka människorna, varit en nödvändighet i mitt liv, snuddar jag på gränsen till galenskap.

Är det bara tanklöshet som får folk att säga de där orden eller är det något slags halvfilosofisk fundering det ger uttryck för? När börjar nödvändigheten att träffa människor och vad i så fall är det man ska uppnå? Eller är jag bara alldeles för analyserande nu?


onsdag 25 april 2012

Dexofen?

Jo, jag borde veta att man blir hängig av värk. Trist hängig. Jag borde dessutom veta bättre än att bita ihop om värken och tuffa på som vanligt. Borde.

Fast jag har upptäckt att jag tycker att det är vansinnigt roligt att tuffa på som vanligt och inte alls bry mig om den där smärtan. Så nu ligger jag dexofentrött i soffan och hoppas på att jag inte haft ont för länge så att det inte släpper tills jag ska sova.

Typiskt.

Jag hann i alla fall vara ute en stund i kvällningen och lyssna på koltrasten och andas frisk, krispig vårluft medan jag föreställde mig blomprakten som komma skall. Så fint, så fint det ska bli!

Nu värmer jag nog vetekudden en stund och kryper ner i sängen. Det blir fint, det gör jag.

tisdag 24 april 2012

Alzheimer light och vardagsstress är inte heller PTSD

Jag har upptäckt en helt ny grej. För mig är det ganska spännande eftersom jag inte känt av det på två år.

Jag blir stressad.

Jo, det är en motsägelse i sig eftersom jag varit stressad över en människas förmåga när det gäller allt gammalt, men vardagliga saker har gått mig helt förbi. Men nu på morgonen insåg jag att jag stod och planerade för hur resten av veckan ska se ut. Det är lätt stressande eftersom jag fortfarande har väldigt svårt att komma ihåg vad jag planerar och tidsuppfattningen har för länge sedan kapitulerat och uppgivet lagt sig i ett hörn någonstans.

I morgon måste (måste har heller inte ingått i mitt vokabulär på riktigt länge) jag köpa nytt té och två gästtäcken och på fredag måste jag städa hela huset eftersom mina föräldrar kommer och jag inte vill skämmas.

De här små måstena och den lilla stressen som hände känns på det hela rätt så positivt.

För några veckor sedan när jag hängde uppgivet över skrivbordet på jobbet, kved över min alzheimer light och tacksamt ylade; vad skulle jag göra utan er?! till mina kollegor eftersom de är mina extraminnen fick jag som svar: Du är så söt så du kommer undan med allt!

Gissa om jag blev alldeles varm inombords. De är så rasande fina, mina kollegor och jag är så glad att de har tålamod med mig.

Nu ska jag stressa iväg och hälsa på en av dem innan det är dags att jobba.



måndag 23 april 2012

Tänker på när

Så var arbetshelgen avklarad och gråvädret på plats. Jag har varit ovanligt gnällig de senaste dagarna, men det blev ändå lite fnitter mellan varven. Två kollegor bjöd in sig hos mig och jag blev lycklig ända ut i tårna. Så fint av dem att vilja träffas! Jag tror till och med att jag kan lära mig hur kaffekokaren funkar om jag får detta som motiv. Måste erkänna att jag alltid varit en inbiten tédrickare, och nu är jag för gammal för att ändras på.

Den här dagen tänkte jag ägna åt att putta ner potatisen och löken i jorden, nynna på små sånger och upprepa "tänk när" försiktigt för mig själv. Jag fick de orden som en fin liten present av Lotta, Min plats i solen-bloggaren, i mitt förra inlägg och nu övar jag så gott jag kan. Det funkar faktiskt överraskande ofta.

Hoppas du har en fin dag!




onsdag 18 april 2012

Nä, "tänk om" är inte PTSD

Många tankar har cirkulerat i huvudet de senaste dagarna. Det har resulterat i en dånande huvudvärk som jag ger efter för runt klockan sju på kvällarna då jag kryper ner i sängen.

Det är det där lite jobbiga ordet "om" som nosar omkring i utkanterna av mitt medvetande. "Tänk om" och jag är inte helt överens. Mitt vanliga fighter-jag har börjat infinna sig oftare och oftare, medan jag bygger upp min vardag. Jag ska klara det här, och jag ska må bra! Här ska göras fint i nya hemmet, som vi snart bott i ett helt år, och nya fina vänskaper ska byggas och förhoppningsvis ska vår lilla familj spira, kanske till och med bli en till. Kanske.

Självklart börjar jag nu fundera över hur det kunde ha varit. "Om" blåser upp sig och ställer sig och frustar full av självförtroende innan den med full fart far iväg i mina tankar.

Jag började på allvar längta efter barn när jag var 27 år och tog försiktigt upp ämnet med O, som inte alls var intresserad och menade på att jag kunde släppa de där förhoppningarna eftersom jag inte skulle duga som mamma. Hans svar var så absurt att jag inte tog honom på allvar. När jag pressade honom fortsatte han dock att hävda att med de generna jag har, och en så inkapabel mamma jag har, så var det inte ens värt att fundera på att försöka få barn.

Om jag nu fullt ut hade förstått att han var ärlig och om jag nu förstått hur gärna jag faktiskt vill ha barn så hade jag avslutat förhållandet där och då. Om jag nu hade avslutat förhållandet hade jag haft betydligt större chans att kanske få barn med någon annan.

Tro nu inte att jag inte är glad att jag träffat min T! Jag är otroligt glad att jag har honom! Det är "om" som stormar fritt omkring och den ömmaste punkten som hittats är att jag kanske är för gammal. Om jag hade haft chans att försöka tidigare...

"Tänk om" är inte PTSD, men det gör precis lika ont. Fastän att O inte längre finns i mitt liv kan han ha berövat mig glädjen att få vara mamma till ett nytt litet liv.

Ibland önskar jag att om kunde gå och lägga sig och sova istället för mig, sluta lura i skuggorna och inte så närgånget lägga sig som en extra tyngd på mitt bröst. Jag ÄR glad att jag faktiskt får chansen att försöka överhuvudtaget. Tillsammans med någon som tänker att jag kan bli en bra mamma. Som vill, tillsammans med mig. Jo, jag är glad.



fredag 13 april 2012

Trädgårdsträning

Jag grävde en grop igår, inte åt mig själv dock. Tanken var att jag skulle flytta på en buske, som redan blivit flyttad en gång av sambon i höstas när vi grävde kring huset. Den skulle nu få en mer permanent plats i slänten bakom huset. Jag mätte busken med blicken och grävde, grävde och grävde ett hål, som jag trodde skulle vara passande för dess rötter. Efter ca 45 minuter hade jag lyckats få fram något som jag tänkte mig skulle kunna passa (det är rackarns besvärligt att gräva i slänter fulla med rötter). Smått trött i ryggen gav jag mig så på den stackars busken och döm om min förvåning när den endast hade en pyttepytte rotklump till sitt vida grenverk. Det där med att ha samma omfång av rötter som av grenar har tydligen min sambo missat. Jag drog fram grensaxen och gick loss på den efter att jag satt den i nya hålet. Nu återstår bara att se om den överlever den mer än lovligt grymma behandlingen.

Snart, snart kommer det vara dags att börja göra det som ska bli fint i trädgården. Jag längtar.

onsdag 11 april 2012

Små dumma ord

I går kväll fick jag en ordentlig flashback med sedvanlig påföljd av okontrollerbart skakande kropp, sprutande tårar, yrsel och illamående. Utlösande faktor? Sambon gjorde ett halvt ironiskt uttalande om att jag läser Harry Potter and the Deathly Hallows. Just det faktum att den råkar vara på engelska triggade honom att retas med mig lite mer än han skulle annars. Det han inte visste var att det påminde mig alldeles för mycket om hånet och föraktet jag fått höra tidigare från O, som gjorde sitt bästa för att förmedla sin åsikt om det totalt vansinniga i att roa sig med onödiga saker. Om han inte lyckades få mig att sluta läsa med sina haranger om mina försök att leka fin dam så kunde han gå mer handgripligen tillväga och mer eller mindre förstöra boken för att sedan skuldbelägga mig. Mitt fel att han var tvungen att förstöra boken...

Jag föreslog lobotomering för min sambo, men han menar att det inte hjälper. Han satt tålmodigt hos mig och strök mig över ryggen tills jag återfått kontrollen över min kropp. Sedan fick det bli en liten tablett Propavan och några timmars sömn. Typiskt att jag ska jobba ikväll, hade behövt vara hos en kompis och bara dricka té och prata skit.

Hoppas din dag är bättre!




tisdag 10 april 2012

Påskslut

Så var påsken plötsligt över. Jag har jobbat hela helgen med undantag för igår då vi arbetade i trädgården hela dagen, trots busväder. Det är mycket som ska göras innan vi kan börja göra fint med nya växter. Idag var planen att jag skulle fortsätta själv med det jag kan, men regnet vräker ner så jag kurar under filten istället. Kissekatten bytte bara sängen mot sin älsklingsfåtölj efter att han tiggt till sig lite frukostyoghurt.

Jag hoppas att du har haft en fin påsk och att du fått lite ny vårenergi!



Foto: Solsippan








I fullmånens sken

Det finns en gammal herrgård en bit utanför samhället där jag växte upp. Den har en vacker askallé, som leder fram till gårdsplanen mellan de båda flyglarna. Atmosfären där är fantastisk, naturen är så betagande att man tappar andan och fastän att det fortfarande är liv och rörelse där varje dag känns det nästan som att tiden stått stilla sedan 1700-talet. Mörka höstkvällar kan jag nästan svära på att jag hör hovklapper på vägen och man väntar på att få skymta en lyktas sken från det gamla stallet, som numera är sommarstall.

En natt satt jag med mina kollegor och pratade om den gamla herrgården och min känsla av att det finns mer där än vad man först tror. Två av dem bekräftade genast att jag hade rätt. De blev en aning bleka när de började berätta, de åkte ju faktiskt dit varje natt i tjänsten. Det de berättade ökade mitt intresse och vi bestämde att nästkommande natt skulle jag få följa med. Detta ville jag ju inte missa!

Det var en fantastisk natt, fullmånen hängde tungt över huvudbyggnaden och askalléns kala grenar nästan gnistrade i ljuset. Det var svårt att låta bli att rysa av lycka. Jag gick de tre trappstegen upp och fram till den tre meter höga ekdörren, som lätt och smidigt svängde upp. Därinne syntes tydligt den starka anknytningen till hästarna. Överallt på väggarna hängde vagnslyktor, bett, träns och seldon. Allt var smakfullt placerat och ömt vårdat, inga spindelväv här inte! Luften var krispig och fylld av en angenäm doft av läder. Mina kollegor gick genast en trappa upp och jag stod kvar innanför dörren en stund för att vänja ögonen vid dunklet. Tog sedan några trevande steg inåt rummet där det fanns en soffgrupp och en öppen spis. Tänkte att det faktiskt skulle räcka med att sitta ner en stund och bara finnas. Här fanns så mycket att titta på att det räckte både länge och väl. Men så kände jag plötsligt en stark dragning in i en ännu mörkare korridor, inte helt rak och jag fick känna mig fram med fingerspetsarna längs med väggen för att inte gå fel. Stannade på tröskeln in till nästa rum, som jag i skumrasket kunde ana mig till var köket. Jag drog mig snabbt till minnes att mina kollegor berättat att det hände att porslinet flyttade sig av sig självt. Mitt framför näsan på folk!

Man öppnar inte skåpen hemma hos andra bara sådär, men jag kunde inte låta bli att se längtansfullt däråt en stund, tänk att få se detta med egna ögon! Porslin som flyttas runt av sig självt... Men så drog det i mig igen. Det föll in en strimma av ljus i köket från en lampa i ett rum på andra sidan. Dit ville jag gå. Sakta, sakta tassade jag fram över det främmande golvet och var sånär framme vid tröskeln till det nya rummet när jag hörde någon andas. Lugnt och regelbundet. Det var som andetagen hos alla dem jag smugit in hos i mitt arbete för att bara lyssna på, sovande andetag. Förbryllad stannade jag upp och funderade, det skulle inte finnas någon mer i hela det stora huset förutom den personen som mina kollegor skulle besöka. Vem kunde det då vara som låg och sov med nattlampan tänd i rummet innanför köket? Jag tog ett steg till, sträckte ut handen mot dörrposten och insåg i samma ögonblick att de väsande andetagen ökade i styrka, kom närmare och inte alls tillhörde någon som sov. Det var någon som var väldigt irriterad över min närvaro och plötsligt kände jag tydligt ett fast tryck över mitt ansikte. Någon sköt mig därifrån med tankekraft och jag vågade inte ens kika in i rummet av rädsla för vad jag skulle se därinne.

Så snabbt jag kunde i mörkret vände jag mig om och gick tillbaka över köksgolvet, slog i smalbenet i något jag inte kunde se, och fortsatte ut i det stora rummet med den öppna spisen. Mina kollegor var redan där och nästan rusade ut när jag sa att jag mött någon därinne. Ute på trappen önskade jag att de inte haft så bråttom, jag kanske kunde fått gå in igen och se om jag kunde våga stanna kvar och träffa den som fanns i rummet? Men nej, närmast idiotförklarad stoppade de in mig i bilen och körde därifrån. Så dum får man inte vara att man ska prata med spöken. De förklarade för mig sedan, att han som bodde i huset berättat att han brukade "tale med de döde", de måste vara med och bestämma, och det var främst köksan som brukade vara aktiv. Hon som hade rummet innanför köket.

Det har nu gått flera år sedan jag var där och jag har bytt jobb ett par gånger också, men när jag tänker på den där natten blir jag fortfarande lite pirrig. Vilken fantastisk upplevelse och tänk vad tydligt det kändes! Det här var inte ett ställe där någon upplevt någonting för länge sedan, i det här huset fanns det åtminstone en stark närvaro och jag hade gärna stiftat lite närmare bekantskap både med henne och mannen som bodde där.




torsdag 5 april 2012

Dagslugn

Nä, det blev inget besök hos trädet igår. För mig skulle det bli en ny bekantskap, men det är över fyrahundra år, så jag gissar att det finns kvar en stund till. Därför blev det soffslummer och trädgårdsbesök istället. Min söta mormor urnsattes också och mamma ringde på kvällen och berättade hur det var. Fina sambon ville titta på kartan och se vart hennes barndomshem ligger, det är trakter som han aldrig varit i och det kändes fint att få berätta, peka och titta tillsammans. Små planer började formas om att åka dit, bara för att titta, trots att det blir en faslig omväg när man ska åka till mamma och pappa. Jag blev mjuk i själen av samtalet, han förstår vad som är viktigt för mig utan att jag behöver förklara och berätta, min älskade T.

Idag borde jag göra massor av saker. Det är bara det att jag är lite skör. Så det blir nog trädgård idag med...

onsdag 4 april 2012

Lyssna till sin kropp

När jag får upp hastigheten ibland, börjar känna att jag orkar mer som jag orkade förut innan det stora svarta kom och åt upp mig, blir jag ofta lite för ivrig. Som väl är finns det många fina människor omkring mig, som tar tag i mig och ber mig stanna upp. Igår var en sådan dag. Jag märkte själv att ilskan kröp fram, trött gick jag i korridoren på jobbet och ville inte alls le eller muntra upp. Plötsligt kändes det som att världen är full av gråa människor som jag inte vill ha nära mig och en besviken tår vällde fram.

När jag kom hem ringde jag en nyfunnen vän, trodde att det skulle bli ett jobbigt samtal då jag visste att hon hade tråkiga nyheter. Det visade sig att det istället kan bli en öppning till någonting som kan komma att bygga vår vänskap ännu starkare och oro byttes till glädje. Så fint det kändes!

Natten kom, men sömnen varade inte så länge som jag hoppades. Gick upp och åt frukost med en spinnande kissekatt på magen. Somnade sedan i soffan och inser nu att jag måste blivit påskinspirerad ut i fingerspetsarna då jag drömde att jag och flera andra skulle prova ut varsin kvast att flyga med. När jag hittat min for jag ut genom fönstret och bort till en tjärn mitt i skogen. Svävade där i stillheten och var så trygg och nöjd att jag somnade, hängandes på kvasten. När jag vaknade stod kissekatten på stranden och väntade på mig. Kissekatten i panterstorlek. När vi gick in i skogen tillsammans kände jag att jag hittat hem.


Jag tror att jag ska åka och hälsa på ett träd idag och lyssna på min kropp.



söndag 1 april 2012

Hicka

Idag håller våren andan en stund. Det spelar ingen roll att jag stampar av otålighet och fantiserar om blommor och nya rabatter som ska finnas i trädgården, vinden pinar bitande kall och hickan infinner sig gång på gång trots tjocka dunjackan och tofsmössan. Den enda som har hållt humöret på topp är räserkatten, som har jagat fjolårslöven och sprungit omkring helt galet fram och tillbaka i trädgården. Jättekul när matte och husse är ute!!

Nä, matte tjurar under varma ullpläden och har massor av tända ljus ikväll, medan regnet därute inte kan bestämma sig om det ska vara regn eller snö. Väck mig när det börjar närma sig maj, tack!