måndag 27 juli 2015

Luftig dag

Kylan och fukten gjorde luften rå och väldigt lite inbjudande idag. Fastän att det kändes bättre att ligga kvar och dricka té och bara blunda sig igenom dagen tog jag mig upp och mediterade en stund efter frukost. Jag hade lovat en vän att göra en ceremoni för hennes skull och med lite ringrostig tveksamhet tog jag mod till mig och gjorde min egenkomponerade ceremoni. Den blev inte helt perfekt, men kändes äkta och med humor, precis som jag gillar. Nu hoppas jag bara på den positiva effekt som jag bad om för min vän.  

För att fortsätta på samma tema, att vända blicken inåt och fokusera på kropp och sinne fortsatte jag därefter med ett yogapass och en lite längre promenad. Inte särskilt lång med mina gamla mått mätt, men med utmattningsmåtten blir det mesta långt.

Vinden lyfte luvan på min jacka och på åkrarna viskade säden med sin lite hesa ton så här en stund innan det är dags för skörd. Annars var det mesta tyst. Jag passerade de vackra hästarna och fnissade åt fåren som ännu inte lyckats beta ner gräset så det ser ut som små vita bollar i ett hav av grönaste gräs där de går. För en gångs skull njöt jag av att promenera. Det var bra längesedan...






fredag 24 juli 2015

Perspektiv på cykelvägar

Fastän att jag har hunnit bo i Skåne i flera år nu har jag ändå inte vant mig vid hur långt man ser. Där jag växte upp byggdes det en ny väg för många år sedan nu och  den fick genast smeknamnet "Långa rakan". Att cykla den där vägen var alltid lika trist då man av någon anledning dessutom alltid hade motvind. 

Här är det lite annorlunda. Här är allting i större proportioner. "Långa rakan" är väldigt mycket längre och blåsten är blåsigare. Men i rak motsats står hållet det blåser ifrån. Istället för ständig motvind blåser det i princip alltid västan. 

Jag fnissar lite åt mig själv, tar tag om styrets handtag och tar den längsta rakan någonsin med större ro än jag trodde att jag hade. Det finns så mycket vackert att vila ögonen på och ljud att lyssna till. Sakta... 


Foto: Solsippan 



söndag 19 juli 2015

Bara lite tankar

Så infann sig känslan av semester. Konstigt med tanke på att jag är sjukskriven ännu, men ganska många år har jag haft semester vid den här tiden. Tänk att det kan sätta sig så djupt. Kanske har det att göra med att sambon och jag bokat ett bord på en italiensk restaurang denna veckan. Den ligger mitt ute på landet, men vi har tur så det är cykelväg nästan hela vägen. Härligt att komma ut och röra på sig lite försiktigt och ändå ha ett trevligt mål på vägen.

Jag har försökt att meditera dagligen, eller i alla fall så ofta som min uppvridna stresshjärna har förmått den sista tiden och i vissa fall gör jag framsteg och i vissa fall känns det som att jag glider tillbaka. Eller kanske är det så att jag börjar bli van vid allt som händer runt omkring mig. Kanske tar det också lite paus för att inte jag ska bli alldeles förvirrad. Jag är så ivrig att jag har svårt att stilla mig ibland och irritationen över att det inte går fortare slår undan koncentrationen emellanåt. Det är ofta flera veckor efter att någonting har hänt som jag förstått vilken fas jag just gått igenom och varför det hände som det gjorde. 

Just nu njuter jag av koltrastens sång i skymningen. Den bästa tiden på dygnet, enligt mig. Stillheten som sänker sig. Mjukheten och nyfikenheten. Andra ljud och varelser är ute. Jag tror inte att jag med ord kan beskriva känslan som kommer till mig en sensommarkväll i skymning och tidig natt. Den är bättre än all frid som meditation kan ge, bättre än att vakna utsövd en morgon, bättre än mjuka fötter mot solvarm sand, bättre än allt. 



torsdag 16 juli 2015

Gnissel

Harmoni? Nja... Jag har nog haft för många bollar i luften det sista. Vissa tankar har klarnat, medan andra stressar mer. Det kanske är en sån period bara. Hoppas att den perioden går över snabbt. 

Egentligen borde jag väl ägna mig åt att njuta av solen och sommaren, drömma mig bort bland blommorna och andas in doften mer än någonting annat. 

Eller så kunde jag drömma om valpen. 

Det gör jag förstås. Massor. Men det är mycket som ska förberedas i hemmet innan den kan komma in och härja runt. Visserligen är det många veckor kvar, men i min värld går dessa veckor snabbare än i andras världar. Tror jag i alla fall. Dessutom är jag inte helt säker på vad som behöver göras. Plocka undan sånt som man inte vill ska bli gnagt på är ju en självklarhet, mattorna ska bort likaså, men sen? Är det något mer, som jag inte tänker på? Om inte annat kommer jag väl att upptäcka det när valpen väl har kommit... 

måndag 13 juli 2015

Fluffboll

Vilar i lyckan. Suger på karamellen. Tänker inte gå in i de där orosmolnen som bekymrade anhöriga blåser in över horisonten. Tänker bara på den luddiga känslan av lycka av att dra in valppälsen så långt det går i lungorna och låta stråna kittla hela ansiktet. Flufflycka. 

Jag förstår deras oro. Nekar inte till den eller bortser från den heller. Men jag tänker inte ta ut något sådant i förskott. Planerar och försöker röja undan så mycket bekymmer som möjligt i förväg istället. Nynnandes medan jag spikar upp kablar och röjer undan tuggvänliga saker. Mattorna kommer jag att rulla undan sist. Då kommer nog hjärtat att ta några extra frivolter. Då är det på riktigt. Så otroligt barnsligt lycklig! 

söndag 12 juli 2015

Äntligen svar..

Efter ett mindre helvete av väntan ringde så äntligen kennelägaren. Jag visste att det varit en förlossning hos veterinären, men inte mer än så, så naturligtvis ville jag höra hur det hade gått och om alla mådde bra och allt det där. Den första valpen dog tyvärr, men därefter kom de andra sex valparna utan problem och lever allihop. I min lilla fantasivärld var allihop väldigt fluffiga och söta, men kennelägaren tog ner mig på jorden med att säga att de mest påminner om labbråttor än så länge. Fast hon sa det med kärlek så det blev ju helt klart ett gapskratt av alltihop.

Så till det viktigaste... Jo, det blir en liten kille till oss. 

Jag är så lycklig att jag inte riktigt vet hur jag ska vända mig. Tänk, om åtta veckor blir hemmet aldrig mer sig likt och helt invaderat av en liten vit pälsboll...som jag inte har en aning om vad den ska heta... Hjälp... Tips mottages tacksamt! Just nu går ögonen i kors efter flera timmars brainstorming och sökandes på nätet efter varianter på namn från jordens alla hörn. Tyvärr är det mer eller mindre blankt än så länge.

Pappan är vacker i alla fall...


Foto: Solsippan



lördag 11 juli 2015

Väntans tider, fast lite till

Nu känns det riktigt som att jag hålls på halster. För inte alls längesedan kom det sex stycken små valpar till världen, tiken och valparna mår bra, men än så länge vet jag inte om det kommer att bli en till mig och min sambo. Ägaren har bara skrivit ett kort meddelande där hon inte avslöjar mycket mer än att hon inte är nöjd med könsfördelningen och att det är fler förväntansfulla människor än det finns valpar. Det får vänta tills i morgon. Känns som ett hål i tiden på något konstigt sätt...


Foto: Solsippan




fredag 10 juli 2015

Börjar bli lugnt

De här sista veckorna har det verkligen hänt mycket i mitt liv. Mötet igår visade sig bli riktigt bra. Jag var hemskt orolig inför det och många onödiga ord och händelser blev till på grund av det. Oro skadar mycket på många olika sätt. Jag som skulle lära mig att inte vara så rädd... Antar att jag får öva ännu lite till. Det tar emot, men jag måste erkänna att på sikt kanske det där hemska mötet gör att det kommer mer gott ur det än jag kunde tro från början. Jag fick mer hopp nu än förut.

På det andliga planet har jag börjat öppna upp mer igen. Vissa saker går fortfarande trögt medan andra saker bara väller fram. Det är roligare nu, känns inte lika läskigt och när det är mer bekant blir man inte heller helt tagen på sängen när det händer. Så småningom kanske jag kan lära mig att styra det bättre. Tar ett steg i taget. Så småningom kanske jag kommer till en plats där det råder mer harmoni. 


Foto:Solsippan





torsdag 9 juli 2015

Utanför staden

Dagarna har rusat iväg. När värmen omslöt oss som tätast satt vi uppe sent om kvällarna på balkongen och pratade om allt och ingenting. Fiskmåsarnas skrin dränktes närapå av rösterna från uteserveringar medan månen hann försvinna bakom hustaken. 

Jag är en lantlolla. Genuint. Det där med städer kan roa mig korta stunder men jag är totalt utpumpad efteråt. I natt sov jag elva timmar. Hade kunnat fortsatt sova en stund till om jag inte haft en tid att passa och en hungrig katt att värja mig mot.

Men detta mötet oroar mig. Väldigt. 
Hoppas att jag kan vända detta till något bra... 

lördag 4 juli 2015

Oväntat och nödvändigt

Somliga dagar är både underbara och svåra på samma gång. 

Denna har varit full av sommar. Glass, promenad i strandkanten, många människor och brända axlar. Samtidigt kom ett svårt samtal som jag dragit mig för. Skyllde på att jag var för stressad och för trött, många undanflykter och inga bra tillfällen. Ändå kom det av sig självt till slut. 

Det blev ett bra samtal. Svåra känslor, men bra. Härefter kommer en annan tid. Det är dags nu. Ännu ligger vägen otrampad, men det finns mer hopp än jag trodde. 

Så trött. Men nöjd. 

Vet du? Det finns träd även i en storstad:



torsdag 2 juli 2015

Stadstankar

Skymningen har sänkt sig. Skratt och prat från en balkong letar sig in genom det öppna fönstret. Fiskmåsarna har inte heller lagt sig. 

Det är en annan stad, inte så långt från mitt hem och ändå så totalt olikt. Har varit här så många gånger nu att det borde kännas som hemma, men ändå är det alltid som att den inte riktigt vill behålla mig. Den skaver i skinnet och skrubbar sig hårt mot mig, bullrigt och hjärtligt, men utan sympatier för om man inte hinner med. Här finns ingen medelmåttans mellanmjölk, här andas allt fart, ungdom och kontinental medvetenhet. Så olikt mig i min mera stillsamma takt. 

Jo, jag tycker att staden är vacker, härligt kaxig och medveten. Men ingenting gör mig så ofantligt trött på samma gång. 

Borde kanske sova nu...


onsdag 1 juli 2015

Gör plats för nytt

Små tunna ord sätter ibland igång jordskred. På vägen ödeläggs det gamla välkända och invanda. Men den här gången har jag lutat mig tillbaka och tänkt att det där jordskredet har jag väntat på länge. Det är ohejdbart och ganska läskigt, men sååå trevligt att det river bort det gamla och gör plats för nytt. 

Ute kvillrar fåglarna och fläderblommorna sveper in sin doft genom de öppna fönstren. Jag skyndar långsamt, min vanliga takt numera, och gläds åt det nya som kommer att växa. Det kanske kommer att göra ont, det är mycket möjligt att det gör det, men jag är inte rädd för den smärtan. Inte när det är så starkt och hoppfullt.

I morgon väntar nya utmaningar, jag ska iväg med en vän några dagar. Jag vet inte riktigt om jag orkar det egentligen, om jag ska vara helt ärlig, men det är inte så långt hem om det inte skulle fungera. Helst vill jag nog bara ligga på en liten och väldigt enslig strand med en bok de här soliga dagarna som väntas. Bara låta den sista vintern och kalla våren rinna ur mig för att samla in ljuset i hela kroppen. Bäras iväg av värmen och solstrålarna. Njuta av stillheten och grönskan. 

Det kommer. Jag har hittat en plats i min fantasi där jag har allt det där. Dit åker jag ofta...