Sprakande små kolbitar

När jag går och lägger mig har jag tusen idéer om vad jag ska göra dagen därpå, ett par dagar framåt, ja till och med ett par veckor fram i tiden. När jag vaknar är jag inte längre lika övertygad. Jag vill ha min frukost, mysa med kissekatten och helst bara stanna tiden. Tänk om dagarna hade varit lite längre, sådär så att man hann med att duscha på morgonen, hann med att vattna krukväxterna, hann att skriva handlingslappen...

Jo, det är faktiskt så att även om jag är sjukskriven, så hinner jag inte ett skapandes dugg. Det är kanske inte så konstigt att man från början kallade det för "utbränd". Som en eld som brunnit för hastigt, för hetsigt och utan att ha tillräckligt med bränsle. Ingenting finns kvar. 

Fast då borde det väl finnas en ordentlig glödhög? Massor med kolbitar som risslar och rasslar medan det sprakar små fyrverkerier av hetta inom dem. Jag har fått sådana små kolhärdar att ta sig till fina små sprakande brasor många gånger. Men i mig själv hittar jag ingen sådan glöd. Ingen liten sprakande, knastrande kolbit som vibrerar av värme och energi. Jag är bara så vansinnigt trött...

Den senaste månaden har jag varit medlem i en facebookgrupp för några få utbrända. Eller få och få, cirka 50 stycken. Igår fick några av dem totalt frispel och skrev hårda och sårande ord. De som lovat att istället för att skriva i affekt, ta ett steg bak och andas innan man skriver. Jag blev så ledsen. Ändå var det inte riktat mot mig direkt, men jag tog så illa vid mig. Återigen blev det skrivna ordet missuppfattat och vridet till någonting helt annat än det var menat från början. Ännu en gång blev människor sårade och ledsna helt i onödan. På grund av att man missuppfattar. Kanske ska jag inte ens ha en blogg? Vad jag skriver här kanske gör någon illa, när tanken inte alls är att göra illa? 

 Foto: Solsippan

Jag hade nog behövt sitta på den där ön ett tag. Bara andas havsluft och känna saltstänket i ansiktet. Gå in i fyren, ta ett bad och äta kvällsmat och dricka mitt té i skenet av stearinljus. Andas. Låta vinden ta med sig oron, smärtan och sorgen. Ingen internetuppkoppling, ingen uppkoppling alls. Bara jag och vinden. Och min fina D. Tillsammans med honom klarar jag allt.