söndag 27 december 2015

Virvelsnö

Hasar ut i morgonrock och vinterjackan med båda luvorna uppdragna över huvudet. Tackar min knasiga hjärna som ändå fungerat litegrann så att jag drog på mig kängor istället för tofflorna som gällt under morgonkissen förut. Vidar tyckte först att vi inte alls kunde gå ut. Sådär såg det ju inte ut igår? Det är ju alldeles vitt? Väl ute var det ju förstås störtroligt och jättesvårt att komma ihåg vad det nu var som vi egentligen gått ut för.

Ute virvlar snön. Lägger sig på granar och tallar. Träden har börjat röra sig i vinden.

Den kommer inte att ligga kvar länge, snön, men den är vacker i soluppgången.
Vidar har busat med sina kompisar i ett par dagar nu. Det är så roligt att det inte går att sluta och matte är urtråkig som begär att man ska vara stilla emellanåt. Om man inte själv väljer att lägga sig två sekunder under soffbordet och tjuvgnaga på kompisens ben förstås. Utomhus är han sorgligt långsam i jämförelse med kompisarna och han skäller frustrerat i galoppsprången. Men vem hinner ifatt en whippet?

fredag 4 december 2015

Försöka duger

I ett par dagar nu har jag försökt att ta en selfie med mig och valpen. Det går sådär och resulterar oftast i att jag har en mindre fläskläpp, en boxad näsa och blött hår. Fast jag tror att vi har ungefär lika roligt båda två.
Vidar har närapå inga tänder kvar just nu och utforskar världen med de nya framtänderna till största delen. Fast populärast är förstås de där benen med torkad kyckling runt om.

Apropå kyckling så har jag alltmer börjat glida över till att gå ifrån mat med kött i och är mer noga med var djuren jag äter kommer ifrån och hur de levt. Det känns bra och förmodligen kommer jag att gå över än mer till vegetariskt. Det som retar mig är att det är så galet svårt att få samma information vad gäller foder till djuren. Hittills har jag hittat ett svenskt foder, men då är jag inte nöjd med sammansättningen. Suck. Som det är nu får både hunden och katten ett foder från Canada. Egentligen skulle jag vilja ge dem rått foder eller så kallat BARF, men jag har varken kunskap eller tillräckligt med ork.

Utmattningen är aldrig så tydlig som när vi går på valpkurs. Det är då jag märker hur kort närminnet är och att jag har grymt svårt att omsätta det jag lyssnat och tittat på till min egen kropp. Det är faktiskt riktigt läskigt ibland. Att få en instruktion, resa sig från stolen och därefter inte ha den blekaste aning om vad jag skulle göra.

Hunden är glad ändå. Han älskar valpkursen. Eller egentligen det mesta vi hittar på. Förutom att vara utomhus när det är mörkt. Det är läskigt. Då moffar man åt det mesta som rör sig eller inte rör sig, mest för att morska upp sig själv lite bättre, skulle jag tro. Fast kissen som var ute på promenad med sina människor i går kväll fick sig en rejäl utskällning av bara farten. Den syntes ju inte förrän den var en halvmeter ifrån... Därefter gick valpen alldeles intill mitt ben ända fram till gatlyktan hundra meter längre fram.

Det är ungefär så livet rullar iväg just nu. Valptänder, foder åt människor och djur och dammsugning förstås. Det blir visst en vardag i det också.


God fredag önskar jag dig 


Foto: Solsippan