söndag 26 februari 2017

När ingen tid är tillräckligt lång

I maj är det åtta år sedan jag slet mig själv från det destruktiva förhållandet som höll på att kasta mig utför branter jag inte kunde klara av. Åtta år sedan jag maldes genom den starkaste viljan att trasa mig sönder och samman till sinne och själ. 


Solsippan 2009-03-14
Då, i mars var jag helt övertygad om att jag var stark att jag hade en egen vilja och ett eget liv, att jag fick bestämma över mig själv. 

Ju längre tiden gick desto räddare blev jag. 

Då, när bilden togs trodde jag att jag var trygg. Då fanns det fyra andra vuxna i samma hus och såklart kände jag mig som en del av dem och fann tröst i det. 

Väl hemma igen var jag ensam med kvarnstenarna som sakta malde mig till smulor och gjorde mig rädd och ängslig. 


Solsippan 2009-03-14
Då trodde jag inte att den jag levde ihop med kunde vara ett så stort monster. Jag trodde inte att det skulle hända mig. Jag skulle ju bara bryta upp från någonting jag inte mådde bra av. Inte brytas ner, malas sönder i den malström av känslor som odjuret inte längre förmådde hålla inom sig. När monstret väl klivit ur sin förklädnad behövde det inte längre dölja sina intentioner. 

Monster.

För ingen människa med en själ gör så mot andra människor och i synnerhet inte mot dem de påstår sig älska.

Åtta år sedan.

Åtta.

Hur länge ska det hålla på?

Hur länge är man trasig innan man blir hel igen? Hur trasig kan man bli och fortsätta leva? 

Jag söker mina svar i böcker, musik och filmer. Försöker vila i att andra har gått igenom större trauman och överlevt. Till och med verkar de leva. 

Men jag är inte säker.

Kan man trasas fullständigt sönder och samman, lappa ihop sig själv, resa sig och gå? Håller limmet? Hittar man alla skärvorna? Tänk om några stulits? 


"It has been four years on the day since Weathertop."
"It has never really healed."

Frodo i Sagan om Ringen blev ärrad både till kropp och själ. Hans skador läkte inte helt. Men han drog iväg med alverna över havet. Den jäveln.

Jag avundas honom. Avundas att han kunde lämna allt och dra ifrån skiten. Vara bland dem som fulla av kunskap och insikt kunde hjälpa honom att leva, inte bara existera. 

Jag är trött på att existera.

I åtta år har jag försökt att hålla mig på fötter, att hitta rätt, att bli frisk, bli hel och inte låta det som hände påverka min vardag. Ibland tror till och med jag själv att jag lyckats.

Då kommer mardrömmarna.

De sliter mig itu, maler mig till kropp och själ mellan stora, långsamma kvarnhjul. Hånskrattar mig rakt i ansiktet, påminner mig om hur det känns att inte kunna dra ett andetag när man behöver, att inte ens önskan om luft behöver uppfyllas, att jag inte var värd att lyssnas på, att mina behov för överlevnad inte var väsentliga. 

När jag vaknar om nätterna drar jag långa, flämtande andetag. Flåsar i mörkret och välkomnar smärtan i mina lungor. Det betyder att jag fortfarande kan andas. Luft. Ingen ligger bredvid mig. Ingen som kanske eventuellt väntar på att jag sover så djupt att jag inte märker när ansiktet täcks och hålls för. 

Kvarnhjulen maler och maler.

Mullret fortplantar sig fortfarande i mina drömmar. Smular mig sönder och samman. Spottar ut resterna med en likgiltig rap.

Åtta jävla år.

Det går inte att limma smulor.



  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar