söndag 26 mars 2017

När våren är lite för snabb

Jag har gjort alldeles för mycket under alldeles för lång tid. Tänkte att min kreativitet som plötsligt slog till var ett tecken på att min hjärna läkt så pass att jag numera skulle kunna ta mig an uppgifter och mer spännande saker lätt som en plätt under tiden som jag tog några danssteg i köket, ungefär. Jo, jag är väl en aning blåögd. 

Förra helgen var jag och besökte en vän som ordnat tjejmiddag med sammanlagt åtta kvinnor i varierande åldrar. Hade det varit som förut så skulle jag ha spritt över av entusiasm. Jag älskar att träffa människor, jag älskar mat och inte desto mindre att prata. Det hade varit superroligt. Det var superroligt också. Jag försökte hålla mig på mattan och åka hem när jag fortfarande hade krafter kvar, men ändå tog det mig två dagar innan jag kunde kravla mig upp så pass att jag inte bara satt och stirrade rakt fram. Snacka om bakfylla. Fast jag var förstås nykter hela kvällen. Det skulle aldrig gått om jag druckit alkohol dessutom. Så nu sitter jag och funderar över hur man ska veta vad som är värt vad. Jag vill inte bli totalt isolerad och aldrig träffa folk, men å andra sidan är influensakänslan som kommer som ett brev på posten inte speciellt spännande heller. Att jag dessutom träffade en väldigt trevlig kvinna med en vit herdehund för att gå promenad för några dagar sedan minskade inte min influensakänsla det minsta. Den ökade däremot drastiskt. Jag älskar att se glädjen i ögonen på hundarna när de leker så då är det värt vartenda värksekund, feberdimma och illamående i världen, men sedan tycker jag ju förstås att det kunde lätta lite snabbare än det gör.

Den här helgen har jag inte gjort särskilt mycket. Det är väl lite som att svära i kyrkan om man erkänner att det vackra vädret och de varma temperaturerna faktiskt är en aning jobbigt. Tror att jag är den enda som tycker att det är lite jobbigt. Helt plötsligt myllrar det av människor utomhus. Överallt. Här har jag gått och murvlat omkring hela vintern och fram tills nu utan att möta på så särskilt många människor så det blir lite chockartat när helgerna kommer. Plötsligt far de omkring på cyklar, i flock helst, med glada tillrop till varandra eller med bestämda ansiktsuttryck mot vinden. Släpper sina hundar lösa i ystra vårgalopper och skyndar fram i fettförbrännande snabbpromenader så att jag blir alldeles yr. Visst, man vill ta vara på ljuset, njuta av alla plusgrader och insupa alla vårtecken så djupt in i kroppen att det kvillrar i tårna, jag förstår det. Det är bara det att jag själv inte hinner med. Jag murvlar gärna på i min murveltakt en stund till. 

Foto: Solsippan
I morgon är det dags att göra något så oromantiskt som att rensa tänderna på tandsten. Riktigt tidigt på morgonen. Jag kan ju ta sådana där tider som ingen annan kan. Om jag inte svimmar på vägen dit.



torsdag 9 mars 2017

Vintervädret som är på väg bort

Foto: Solsippan

Den där snön som föll. Redan på väg bort. Men ändå var den där och förvirrade det mesta en stund. Morgonen efter snöfallet sjöng gulsparven lite dämpat på en snöklädd kvist. För mig är det ett sensommarljud, när de flesta andra fåglar har tystnat kan den fortfarande sjunga sin stillsamma trudelutt, liksom hoptryckt av den kompakta värmen. Nu var det istället snön som dämpade och höll ljudet i schack. Jag kände mig förflyttad till ett galet land där allt var upp och ner och ingenting som det borde. Kisade mot den svidande, iskalla vinden halkade vi fram, Vidar och jag.

Då fanns inga spår. Knappt ens en hare hade skuttat fram och även det gjorde att den surrealistiska känslan kröp längre in under skinnet. Ingen har vaknat än, ingen vill gå ut i snön. Inte ens en hare.


Foto: Solsippan

Den här dagen var det dock fullt av spår. Kors och tvärs och överallt. Jag tittade lite extra eftersom en av gårdarna här omkring fått ett får rivet av en lo för lite sedan. I mina ögon fanns det flera spår som kunde vara från lo och hjärtat bultade lite extra. Det var nästan så att jag kunde skymta en i ögonvrån i går kväll när jag gick promenaden i mörker. Eller så är det kanske bara min vilja som gör att jag ser spår och skymtar. Spåren kanske bara är rävspår som flutit ut lite i den töande snön och skymtarna kanske bara är av rådjur som snabbt tar ett par extra steg in bland träden. Men man vet aldrig så noga...


Foto: Solsippan




Den här dagen är jag egentligen fortfarande snurrig efter gårdagen. Då var jag inne i stan som ligger några mil bort. Jag och städer är inte någon bra kombination och att både köra bil och att prata gör mig ofantligt trött. Jag hann bara komma hem, ut snabbt med hunden och dricka lite té innan jag slocknade med ljudboken inpluggad i öronen. Skönt att det går att spola tillbaka! Det är förresten en alldeles väldigt bra bok. Kafka on the Shore. Jag läser den på engelska eftersom den inte fanns på svenska. Känns lite överdrivet eftersom originalspråket är japanska, men har man inget val så har man inte. Jag älskar när böcker är lite annorlunda och den här är full av märkligheter och filosofiska små klurigheter. Det är lite som att äta en liten, men fantastisk bakelse som man vill njuta av länge, länge. Som väl är har jag sju timmar kvar på den, så den räcker en stund till.





tisdag 7 mars 2017

Det som var då är kanske nu

Det händer att någon frågar varför jag är singel, som är så snygg. I den ordningen. Varför någon som är så snygg är singel. Eller är du kräsen? Det skulle kanske ge det bästa svaret. Kräsenhet.

Det får mig att vilja fråga vilken del av reptilhjärnan det var som fick luft den här gången. 

För det första kämpar jag med ett uselt självförtroende när det gäller utseendet, vilket jag förstått att andra inte alltid förstår och det känns dumt att förklara ibland. Mina vätskande och blödande eksem är närapå borta, men jag bär dem ändå. Som en hinna runt det ytliga i världen. Jag har stått inför mångas pekande fingrar, gapande munnar, bortvända ryggar och äcklade miner. Det sätter spår, vare sig man vill eller inte. Dessutom vet jag att det när som helst kan blossa upp igen. 

Jo, jag är kräsen. Jag hoppas verkligen att alla är det när det gäller sin livspartner. Att välja någon efter utseendet ger mig gåshud av ilska. Vad spelar det för roll om din partner är vackrast i världen om du inte tycker om att umgås med dens tankar? Om den sparkar hunden, tvättar sönder dina kläder och spyr på golvet i fyllan på lördagsnatten? 

Det är personen du ska dela ditt liv med, inte bara stå intill vid familjesammankomster och se snygg ut tillsammans med. Le fint på bild tillsammans med. 

Nä, då står jag hellre själv.

Och ler.

Med mina vätskande och blödande eksem som en skyddande hinna mot den galna världen.



onsdag 1 mars 2017

Innergårdar mitt i solstrålarna

Mitt i allt regnande och snögloppande och skitsura vädret glimtade plötsligt solen till. Jag var mitt inne i samhället och travade fram för att miljöträna hunden. Det låter ju helt absurt, men jag är tvungen att åka till bebyggelse för att han ska få se lite annat än träd. 

Så där stod jag plötsligt, mitt i solstrålarna och insåg att jag lyckats ta mig in på en gårdsplan som förmodligen var en del av ett gammalt jordbruk en gång i tiden. 

Foto: Solsippan
Jag som surat vilt över vädret hade inte ens med mig kameran. Atmosfären där på innergården var så stilla och mjuk, bara ett par meter in från huvudgatan. Det var som att hamna i en annan värld. 

Foto: Solsippan 


Jag bestämde mig ganska raskt för att åka tillbaka någon dag när det åtminstone inte regnar. Det vore fint att se om jag kan lyckas med att fånga åtminstone en smula av den fina stämningen där bland de låga husen. 

Ibland kan jag inte låta bli att skratta åt mig själv. Hur jag än bär mig åt för att vara mer bland folk och modern bebyggelse så hamnar jag på något märkligt sätt ändå alltid på rakt motsatt ställe. 

En annan gång när jag föresatt mig att miljöträna hunden bland folk och byggnader fann jag mig plötsligt promenerandes på en grusväg med kossor och hästar i hagar bredvid. Så mycket för den träningen... 

Nåja, det är väl bara att finna sig i hur man fungerar, antar jag.