lördag 29 november 2014

Småfilosofier om egentligen ingenting

I två dagar har jag haft besök av en av mina absolut finaste vänner. Vi har tagit små försiktiga steg i vänskapsriktningen, men nu har nog bådas våra murar fallit och det är så himlans skönt. 

Idag är jag trött och har svårt att samla tankarna, men fasligt glad och nöjd.

Fokus denna veckan har varit mest i den vanliga världen, så jag har inte mediterat något särskilt på ett tag. Det är nog dags att göra det. Jag har en förmåga att kasta mig handlöst in i nya saker, vara helt betagen och tycka att det nya är det roligaste jag någonsin har gjort. Efter ett par månader när det har svalnat har jag inte lika lätt att upprätthålla entusiasmen. Antagligen är det väl som när man lär sig att köra bil, hitta en bekväm harmoni mellan gasen och bromsen. Fast varje gång jag gör min ceremoni känner jag en sån glädje så jag längtar efter nästa gång redan under tiden jag håller på. 


Lite stolt över mig själv är jag att jag har orkat ta fram ett par adventsljustakar och ett par värmeljusstakar. Fast jag får nog inte upp dem förrän i morgon.

Hoppas att du har en fin första adventshelg! 

onsdag 26 november 2014

Lilla hjärtat

Mitt hjärta tickar. 
Har börjat växa. Ta mer plats i mitt bröst. 
Kanske är det inte omöjligt.

Mitt hjärta tickar.
Har börjat hoppas. Svälla av glädje.
Kanske skulle det gå.

Mitt hjärta tickar.
Kanske vore det så. Kanske.
Jag hoppas att det går.

tisdag 25 november 2014

Tala eller inte tala?

Jag tänkte att jag skulle minnas samtalet med psykologen. Det var första besöket så hon hade avsatt en och en halv timme, sa hon. Men jag behövde inte utnyttja tiden om jag inte ville. Hon var noga med att berätta att det var på mina villkor vi träffades och att vi skulle lägga upp samtalen utefter vad jag klarar att prata om. Det var superskönt att höra det där. Jag har träffat dem som tycker att KBT (kognitiv beteendeterapi) fungerar på allt eller att rota runt i barndomen är nyckeln till frihet, så att möta någon som inte talar om för mig att de sitter inne med rätt verktyg och jag har bara varit korkad som inte förstått själv är underbart.

Hon pratade om kris och krisbearbetning. Pratade om att all skuld och skam som jag eventuellt känt skulle jag lägga åt sidan. Förklarade för mig att destruktiva O är psykopat. (Det har jag redan listat ut...) Mycket mer kommer jag inte ihåg. 

När jag kom hem var jag helt urlakad. 

Visst var jag nervös för hur samtalet skulle gå, jättenervös för hur psykologen skulle vara, men jag hade nog inte funderat så mycket över hur jag skulle tycka att det var att prata om destruktiva O med en främmande person. Jag upptäckte att jag kunde prata om det mesta, utom den sexuella delen. På min högra hand finns röda märken efter naglarna jag inte kunde låta bli att borra in. Huvudet surrade några gånger i ett försök att göra mig medvetslös och jag blir närapå fashinerad över hur starkt allting kommer tillbaka när man pratar om det. Jag hör honom visserligen väsa de där orden "läskigt va´" flera gånger om dagen, men det går inte att jämföra med att uttala dem högt.

När det bara var några skälvande timmar, dagar, veckor sedan jag sist såg honom önskade jag att jag inte skulle behöva genomlida de åren det skulle ta för mig att få tillbaka min balans. Det har gått fem och ett halvt år nu. Dagarna är absolut inte lika svåra, men jag är långtifrån i balans. Ja, jag räknade med att det skulle ta ett par år, men att jag därefter skulle ha lämnat honom långt bakom mig. Jag hade fel.


Foto: Solsippan

måndag 24 november 2014

Skamkänslor

Jag blir så ambivalent... Tänker alldeles för mycket som vanligt. Satt och läste gårdagens tidning i ett försök att fokusera tankarna på någonting annat än att jag ska till psykologen idag. Så slår jag upp "Världen Special" som ger en bild av den parisifierade journalisten Magnus Falkehed. Han är lite chic, enligt reportern, som även ser andra likheter med fransoser som påverkat Magnus Falkehed under de 25 åren han bott i Frankrike.

Men det var ju inte hans eventuella franskhet som skulle belysas utan det faktum att han suttit som gisslan i drygt sex veckor i Syrien. Det som slog an en igenkännande ton i mig är när han beskiver att det ska bli skönt när han och hans kollega har skrivit klart boken som behandlar tiden som gisslan. "Jag måste ju komma vidare, jag har ingen lust att i all framtid bli beskriven som "han som var gisslan i Syrien"."

"Det är inte bara det att det att det hände plågsamma och jobbiga saker som gör att det är svårt att berätta om gisslantiden. Ibland har jag själv svårt att förstå vad jag varit med om. Det kan kännas som en utomjordisk upplevelse. Och hur ska jag kunna begära att människor omkring mig ska kunna relatera till det?"

Citaten är från Sydsvenskan 141123 i artikeln Minnena från kidnappningen är fortfarande en plåga

Det beskrivs hur uppslutningen kring de båda journalisterna var massiv när de kom hem. Magnus Falkehed har alla förutsättningar att komma tillbaka till sitt gamla liv, med sina dryga sex veckor inkapslade i en skyddande sfär av vardaglighet fortsätta med det liv han trivs med. 

Hans ord är så exakta, beskriver med en fin precision hur man tänker och känner om sig själv och andra. Ändå finns där en avgrundsdjup skillnad, åtminstone mellan honom och mig. Den absolut största skillnaden är att han i det närmaste är hjälte, modigt tog han sig an sin arbetsuppgift och hade oturen att bli kidnappad. Han slipper skamkänslorna. Han behöver inte ägna timmar, dagar, år med att övertyga sig själv att det inte var hans fel. Jag är djupt avundsjuk. Självklart är jag glad för hans skull, men i mitt vältrande av självömkan erkänner jag vilt att jag hellre varit han, hundra gånger hellre.

Blundar hårt, mässar högt för mig själv: sluta jämför, sluta jämför, sluta jämför och känner mig inte alls stolt över mina känslor...




Du som vill läsa artikeln kan klicka här.

 

lördag 22 november 2014

Ung demens?

När jag var hos överläkaren i psykiatri sist så sa hon att det är lite som att vara dement när man är utmattad. Jag har inte tänkt på det så förut, men liknelsen är inte helt dum. När jag fortfarande gick i skolan i augusti var jag rädd att jag skulle missa en buss eller ett tåg så att jag inte skulle komma i tid till lektionen. Vad som faktiskt hände en av dagarna var att jag glömde kliva av tåget. Jag var helt enkelt uppslukad av vad jag satt och läste i min kursbok och blev väldigt överraskad när de ropade ut nästa station i högtalarna. Jag hade ju inte ens märkt att vi stannat tidigare!! 

Ännu ett problem var att mina förbaskade ögon slutade fungera så fort jag skulle läsa en text som rörde sig, vilket de gör på tågen nuförtiden. När jag var liten satt en liten blå skylt med vit text inkilad i en ficka på dörren när man klev ombord. Nuförtiden står det alla möjliga ortsnamn i en enda slingrande ramsa som far förbi alldeles för snabbt för en utmattad hjärna. När jag vid ett tillfälle försökt en sisådär tre, fyra gånger blev jag så förvirrad att jag inte ens längre kom ihåg på vilken plattform jag stod, i vilken stad och vad tusan klockan kunde vara. Vart skulle jag nu igen? Hm, jag fick tag i en människa som såg ut som tågpersonal och frågade med så låg röst jag vågade för att ingen mer än han skulle höra; vart går det här tåget? Stannar det möjligen i den staden jag ska till?

Han svarade vänligt, men med en aningens antydan till fnysning att det inte alls skulle vara i närheten av min stad. Jag tackade med det raraste leendet jag kunde frambringa och hade inte den blekaste aning om vad jag skulle göra härnäst. 


Jag stod ändå kvar en stund och glodde på skylten som hängde över perrongen. Efter en hel del ansträngning att få ordning på ögonen kunde jag tyda den. Där stod nämligen någonting helt annat än på tåget. Den visade namnet på min stad (eller i alla fall stod min stad med mindre bokstäver under tågets slutdestination). Till slut bestämde jag mig för att stå kvar och vänta. Någon gång skulle det väl ändå komma ett tåg som gick åt rätt håll!

Det är otroligt generande att inte klara sådana saker som man enligt gemene man ska klara av. Jag är inte förståndshandikappad, men vid minsta stress stänger mina sinnen ner. Det har hänt för inte särskilt längesedan att jag blivit så upprörd att jag är på väg att svimma. Vid de tillfällena känner jag mig mer som en ihopsnörd 1700-talsbrud som glömt luktsaltet hemma. Inte särskilt macho med andra ord... 

Att överläkaren jämförde min sjukdom med demens var på ett sätt befriande. Det är inte mig som person det är fel på, det är en sjukdom. En otroligt handikappande sjukdom, men den går att bli frisk ifrån. Den kommer förmodligen att lämna ärr av vissa slag, men det går att bli frisk. Det blir man inte från demens. 



Mörkerhund

I natt drömde jag att jag lämnade en festlig tillställning som plötsligt blivit märklig och folk började sjunga falskt. Jag gick bort längs en grusväg och befann mig plötsligt i totalt mörker. Sådär idiotmörkt som det bara blir i en grotta, kunde inte skymta en stjärna, inte ett förbihastande moln framför månen, ingen grantopp, ingenting. Ändå fortsatte jag att gå, trevande och försiktigt, jag ville inte vända tillbaka.

Mitt i allt det där svarta kände jag någonting som vidrörde min hand. En nos, en hundnos, och fram trädde konturerna av en golden retriever. Den ledde mig framåt med sin glada svans och mjuka ljus. Framåt, mot någonting nytt och härligt.

Med en sådan vän längs vägen kan man ju bara inte gå fel.






fredag 21 november 2014

Sprakande små kolbitar

När jag går och lägger mig har jag tusen idéer om vad jag ska göra dagen därpå, ett par dagar framåt, ja till och med ett par veckor fram i tiden. När jag vaknar är jag inte längre lika övertygad. Jag vill ha min frukost, mysa med kissekatten och helst bara stanna tiden. Tänk om dagarna hade varit lite längre, sådär så att man hann med att duscha på morgonen, hann med att vattna krukväxterna, hann att skriva handlingslappen...

Jo, det är faktiskt så att även om jag är sjukskriven, så hinner jag inte ett skapandes dugg. Det är kanske inte så konstigt att man från början kallade det för "utbränd". Som en eld som brunnit för hastigt, för hetsigt och utan att ha tillräckligt med bränsle. Ingenting finns kvar. 

Fast då borde det väl finnas en ordentlig glödhög? Massor med kolbitar som risslar och rasslar medan det sprakar små fyrverkerier av hetta inom dem. Jag har fått sådana små kolhärdar att ta sig till fina små sprakande brasor många gånger. Men i mig själv hittar jag ingen sådan glöd. Ingen liten sprakande, knastrande kolbit som vibrerar av värme och energi. Jag är bara så vansinnigt trött...

Den senaste månaden har jag varit medlem i en facebookgrupp för några få utbrända. Eller få och få, cirka 50 stycken. Igår fick några av dem totalt frispel och skrev hårda och sårande ord. De som lovat att istället för att skriva i affekt, ta ett steg bak och andas innan man skriver. Jag blev så ledsen. Ändå var det inte riktat mot mig direkt, men jag tog så illa vid mig. Återigen blev det skrivna ordet missuppfattat och vridet till någonting helt annat än det var menat från början. Ännu en gång blev människor sårade och ledsna helt i onödan. På grund av att man missuppfattar. Kanske ska jag inte ens ha en blogg? Vad jag skriver här kanske gör någon illa, när tanken inte alls är att göra illa? 

 Foto: Solsippan

Jag hade nog behövt sitta på den där ön ett tag. Bara andas havsluft och känna saltstänket i ansiktet. Gå in i fyren, ta ett bad och äta kvällsmat och dricka mitt té i skenet av stearinljus. Andas. Låta vinden ta med sig oron, smärtan och sorgen. Ingen internetuppkoppling, ingen uppkoppling alls. Bara jag och vinden. Och min fina D. Tillsammans med honom klarar jag allt.


 

torsdag 13 november 2014

Gransuset

Tänk att träden kan ge så mycket ro och vila. 
Jag är hos mina föräldrar där jag växte upp, vädret är lika grått här men ändå känns det mer ombonat, varmare och vilsamt. Jag lyssnar på suset som smyger sig in genom det öppna fönstret i sovrummet och njuter. Det är så skönt!! 

Om ett par dagar ska jag hem igen, hem till min stora varma famn, finaste D. Mitt stora stöd i livet. 


måndag 10 november 2014

Galet utmattad

Fantastiskt nog har jag lyckats få min före detta att inbilla sig att jag har känslor kvar för honom och att jag kommit med förslag som tvingat honom att välja mellan mig och sin nuvarande sambo. Det mina vänner känns som en prestation! 

Från början tog jag kontakt med honom via messenger för att be honom radera utkastet till min bok om alla övergrepp och resten av mitt liv ihop med destruktiva O. Jag glömde göra det innan jag flyttade och det kändes olustigt att hans nya tjej skulle behöva läsa det. Fast egentligen trodde jag att han redan hade raderat det. 

Nja, han svarade mig att hon inte tittade där. 

Jag skrev en gång till att jag ändå ville att han skulle ta bort det och blåögd som jag är trodde jag att han respekterade det. Vi fortsatte att skriva till varandra och jag trodde att alla var okej med det, själv hade jag ju berättat för min fina D att vi hade kontakt och vad vi skrev om. 

Det som tydligen ställde till det hela var när jag skrev att det hade varit en fin semester om vi hade åkt till fjällen ihop. Det var formulerat i dåtid och menat som dåtid, men han tolkade det som att jag önskade att vi skulle åka nu i vinter. Den poletten föll inte ner förrän efter några timmar. Jag förstod inte varför han plötsligt kände sig väldigt hotad av mig, men eftersom han bad mig att inte höra av mig mer så tänkte jag att det var helt okej, jag har inget behov av någon kontakt med honom. Men jag bad honom ännu en gång att radera det som fanns på hans hårddisk eftersom det inte var rätt av honom att behålla det. 

Sedan kom ett meddelande till min fina D från mitt ex sambo. Hon skrev att hennes sambo ljugit för henne, smusslat med telefonen och slutligen nu erkänt att han och jag fortfarande har känslor kvar för varandra. Det gjorde ont i mig. Stackars, stackars tjej!! Han hade raderat de andra meddelanden så hon kunde inte läsa vad vi skrivit, vilket skulle fått henne att förstå att det inte fanns någonting att vara rädd för. Inte från min sida i alla fall. Så fruktansvärt jobbigt för henne! 

Därefter skrev hon att hon läst min bok och att den låg öppen för alla att läsa. 

Märkligt att inte mitt ex förstått att skydda henne från det. Märkligt att han har haft behov av att spara på eländet, först ville han ju inte läsa den själv? Varför har han behov av att såra två människor på det sättet? Det är ju perverst. 

Jag har blivit sårad många gånger av honom, och det fanns inga varma känslor kvar för honom, men jag uppskattade honom som vän. Nu finns där ingenting annat än förakt. Vilken feg liten människa han är. Så gräsligt ynklig. Jag hoppas att hans sambo hittar en finare människa att leva ihop med, någon som inte smusslar bakom hennes rygg och som uppskattar henne och älskar henne fullt ut.

Om jag hade förstått att han hade känslor kvar hade jag aldrig fortsatt att ha kontakt. Tänk så otroligt mycket dumt som kan hända genom att man missförstår varandra. 

Jag är så glad att jag har min fina D! Han skrev ett fint svar till min före dettas sambo, jag läste det innan han skickade det, och även han bad henne att radera min bok. Jag tycker så rysligt synd om henne att hon har blivit behandlad så illa och så har jag ingen möjlighet att säga det till henne, ingen möjlighet att förklara.








tisdag 4 november 2014

Fullständigt galet inlägg!

Jodå, jag är komplett galen.

Därför kommer nu ett komplett galet inlägg.

Varsågod.

När jag var en sisådär 10 år gammal upplevde jag för första gången att jag ”såg” genom en annan persons ögon. I det här fallet råkade det vara mig själv jag såg och jag visste även klart och tydligt genom vems ögon jag såg. Största delen av mig befann sig på andra sidan en vägg så jag hade ingen möjlighet att se med mina vanliga ögon vem som befann sig i rummet och det var bara min fot som var synlig för den som såg mig. Det var en väldigt naturlig upplevelse för mig vid det tillfället, men jag förstod på alla vuxna som hörde min förklaring att det inte riktigt var acceptabelt. De såg så oförstående ut att jag till slut viftade bort det hela.

En annan gång, när jag var betydligt äldre, ringde min mamma i min mobiltelefon och istället för att säga "hej det är Solsippan" svarade jag henne att det inte var jag som var i trafikolyckan längre fram. Hon undrade förvirrat om det var så att jag såg hennes bil, som stod betydligt längre fram än min, men jag hade ju sett olycksplatsen genom hennes ögon så även om jag inte såg bilen från den plats jag befann mig så visste jag var hon var. Jag visste också att det var mig hon oroade sig för eftersom jag kände hennes känslor.

Ett fåtal gånger har jag även sett genom djurs ögon och kunnat känna deras känslor. Varje gång har detta skett spontant och då jag själv varit i ganska adrenalinfyllda situationer (inte nödvändigtvis negativa). Av olika anledningar har jag genom åren försökt att stänga av den där delen av mig, men har nu ändrat mig och försöker istället bejaka det. Efter att ha blivit invigd i de första fem riterna av Munai Ki har jag plötsligt kunnat se igenom solida ting, såsom tyg eller väggar utan att behöva ha någon annan som ”värd”. Det skiljer sig även genom att jag har kunnat flytta blicken och titta ordentligt, inte bara få en stillbild i ett kort ögonblick. De här gångerna har jag även varit väldigt lugn och samlad. Eftersom det sker spontant och utan att jag har någon kontroll blir jag en aning frustrerad. 

Oavsett vilken inställning jag har till mina "förmågor" så lämnar det mig lika frustrerad. Förnekar jag det, så finns det där ändå, bejakar jag det så är jag rädd att människor ska vilja spärra in mig eller i bästa fall bara avfärda mig som allmänt galen. (Nuförtiden riskerar man ju i alla fall inte att bli bränd på bål.) Det sämsta är att jag känner mig så förtvivlat ensam och tror att de flesta andliga människor antingen är medium som kan allt om andra världar och inte bryr sig ett skit om sådana som mig eller så är de falska människor som bara vill ha pengar.

Undrar alltså om någon har tips på hur man kan utveckla detta och kanske få mer nytta av det. Jag har ingen lust att spionera på vad grannen gör bakom sina väggar så det är inte det jag menar med nytta, jag är mest nyfiken på hur man går till väga för att ”träna”...