tisdag 31 januari 2017

Kreativitetsglädje

Det är lätt att dra på alldeles för mycket när man redigerar bilder har jag upptäckt. De senaste dagarna har bjudit på ett mjukt och fint ljus och jag har tagit bilder med en entusiasm jag inte känt på flera år. Fast jag har glömt. Åh vad jag har glömt. Kameran har jag väl kanske lyckats bli lite kompis med den sista tiden men redigeringsprogrammet sopar mattan med mig. Så de bilder som jag tänker är rätt okej blir fullständigt galna efter att jag har pillat lite med dem. Fullständigt. Galna. Inte alls sådär mjukfina som jag har velat förstärka lite bara. I morgon får jag ta och göra om det jag stollat till. Eller i alla fall försöka. Den här dagen var tanken att jag skulle städa sovrummet. Byta lakan och städa ordentligt. Jag somnade och sov istället. Någon hade ett jättefint namn på det där, jag tror att det var "händelsebakis" eller något sådant. Jag tror att det är det jag är. Händelsebakis. Eller tja, jag har helt enkelt gjort för mycket. Jag vill så mycket mer än vad min hjärna klarar så idag är det bara grus i ögonen och helst vill jag bara ha tystnad, lugn och ro. Det vill inte min lille tuss. Han vill ha bus och promenader i en evighet.

Foto: Solsippan

Idag har han rusat runt som en galning, som vanligt, men har ändå lyssnat fint på kommandon och velat samarbeta. Jag ställer inga höga krav på honom alls, utan fokuserar på att vi ska ha roligt och hitta fram till hur vi ska leva ihop på ett förhoppningsvis trevligt sätt. Det är så härligt när han lyssnar och att jag kan ha honom lös så glädjen är stor. Just där bilden ovan är tagen kändes som en extra utmaning eftersom det är utanför vårt hem och det finns en annan hund ungefär femtio meter därifrån och vägen går inte långt ifrån. Grannen har ofta sin hund lös och det är relativt mycket trafik på vägen så för mig var det jättestort att våga släppa honom. Tänk att det gick så bra! 


Foto: Solsippan


För Vidar är det en utmaning att sitta stilla när jag tar bilder och det är svårt att hitta till det där meditativa tillståndet jag brukar hamna i när jag bara går och tittar efter ett fint motiv, men samtidigt är det skönt att slippa ha dåligt samvete för att han är hemma och har tråkigt medan jag är ute. Det är någonting jag tydligen inte klarar, att lämna honom hemma alltså. Han är alltid med mig. Inte inne i affären när jag handlar förstås, vilket jag allra helst hade velat, men annars är vi tillsammans jämt. Fast jag har lärt mig att stänga dörren när jag ska bada. Själv tycker han att det är extremt otäckt att bli duschad så när jag badar gör han allt för att rädda mig från vattnet, eller i alla fall att försöka få mig på bättre tankar. Ju högre vattnet stiger desto intensivare blir försöken att få mig att fokusera på hans bollar, leksaker, pipande och springande fram och tillbaka. Lika så bra att han slipper den stressen. 

Foto:Solsippan

Ett av mina framtida projekt är att klättra upp i något av alla dessa älgtorn som är utplacerade överallt och förhoppningsvis få lite bilder på djur som passerar. Det tråkiga är att jag inte har något teleobjektiv. Djuren måste med andra ord passera väldigt nära... Ofta ofta ser jag rådjur när vi går promenader och varje gång välsignar jag kopplet. Inte för att Vidar ens drar det minsta lilla när rådjuren springer iväg, men han går på klorna av iver så jag tror inte att han skulle stanna en sekund om han visste att han inte behövde släpa mig med sig om han stack iväg. Men övning ger färdighet, tänker jag. Förhoppningsvis kommer vi att komma så långt också att jag kan bryta eller stoppa honom från att jaga vilt om han skulle vara lös när det händer.

Foto: Solsippan

Just nu önskar jag att det kan fortsätta att vara sådär härligt väder som man kan ta bilder i utan att ljuset blir för starkt. Jag orkar inte stressa ut på morgonen för att ta bilder i soluppgången och solnedgången kommer alltid alldeles för snabbt. Kanske så småningom att hjärnan har läkt ihop tillräckligt för att jag ska klara av både morgon- och kvällsplåtningar, men än så länge är det mest slumpen som avgör. Jag är i alla fall overkligt glad över att det finns någon som helst kreativitet kvar hos mig, eller att den är återuppväckt i alla fall. Jag skyller på naturen. Det är så fantastiskt skönt att vara hemma bland träden igen att jag är alldeles kollrig. Här finns dofterna, ljuden och ljuset så som jag är van vid. Här finns dofterna från insjöarna och isens sång i natten. Här klagar kattugglorna över kylan om nätterna och räven tassar kring huset i jakt på borttappade godisbitar från träningen med hunden. Äntligen är jag hemma.






söndag 29 januari 2017

Att välja rätt person

Mamma blev nästan lite stressad idag när jag sa att jag skulle träffa en kompis under eftermiddagen. Hon tyckte ju att jag skulle gå till den där trevlige mannen som jag pratade med i början på veckan. Ibland är hon väldigt söt. Jag fnissade lite för mig själv och tänkte att han nog säkert bor kvar i sitt hus ett tag till. Dessutom hade jag inte träffat just den där vännen på ett tag. Min fina vän sedan urminnes tider. Av en ren slump har vi flyttat bra mycket närmare varandra nu men det finns inte alltid så mycket tid att träffas på ändå. Såklart vill jag då ses när tillfällena dyker upp. 

Förutom att jag pratat och druckit té halva eftermiddagen så har jag tagit ytterligare lite mer bilder nu innan frosten försvann i något slags underkylt regn och jag har tappat mitt ena favoritörhänge. Det är världsligt, jag vet, men det är så hemskt tråkigt när det är ett smycke som inte så många andra har och som man trivs väldigt väl med. Det är tredje gången det händer mig nu. Inte med samma hänge då förstås. 

Jag kom på mig själv med att glömma bort lite att jag inte kan lita på att hunden inte rusar iväg hej vilt när jag tar bilder och inte alltid håller i kopplet, men det verkar som att Vidar växer lite med uppgiften och har börjat ha lite mer koll på mig istället för tvärt om. Kanske kan det vara bra för oss båda? 



Foto: Solsippan 

Det är i alla fall mysigt att gå tillsammans när det väl fungerar. För det mesta tycker jag att det verkar som att de flesta har ett problemfritt liv med sina hundar, men jag ställs inför många olika små eller stora problem varje vecka. Det stora problemet har varit att jag inte vågat släppa honom eftersom han har sprungit iväg. På forumsidor jag läst tycker de flesta att det bara handlar om lydnad och träning av det. Det är bara det att det funkar klockrent med de flesta kommandon så som stanna, hit, stanna kvar och så vidare så länge det inte dyker upp någon fantastiskt rolig hare eller en doft man absolut inte kan motstå. Då är det helt kört. Men jag övar på att bryta innan det går så långt att doften har fångat honom helt och för att undvika plötsliga sammanstötningar med eventuella rådjur pratar jag högt och ljudligt och känner mig urfånig under tiden. Om mitt sätt att öva på är bra eller dåligt har jag ingen aning om, men det känns skönt att våga prova åtminstone. 



Foto: Solsippan 



Kanske är det så att vädret förändras än en gång och det blir plusgrader igen, men jag tycker att jag har haft väldigt tur med ljuset de här dagarna. På något sätt har det varit skönt med den gråa melankolin och den fuktiga kylan, men jag längtar såklart efter lite mer värme och ljus nu. Det gör jag varje januari. 



lördag 28 januari 2017

Stannar kvar

Nope, jag har bestämt mig, tror jag... Just nu tänker jag stanna kvar här med den här bloggen. Jag får helt enkelt förändra det som finns litegrann och engagera mig mer så att jag lär mig hur allt funkar lite bättre. Hur kommer det sig att bilderna jag lägger ut blir så små till exempel? Jag känner mig både gammal och trög när jag mest tycker att allt blir gröt när jag försöker få till något så som jag vill ha det. Nåja, skam den som ger sig. 

Igår tog jag mig i alla fall ut och gick vägen som jag tänkte skulle bli min nya runda. Trots att det är ljust längre numera så kände jag mig lite halvt stressad ändå när jag låste ytterdörren vid kvart över tre. Jag visste ju inte hur långt det skulle bli. 


Foto: Solsippan


Lilla vovven var övertaggad, precis som han brukar när vi går på ett nytt ställe men jag utmanade min rädsla för att han ska springa bort och släppte honom en stund ändå. Det gick bra som väl är och jag börjar känna mig lite bekväm i att jag verkar kunna se när han tycker att det är mer intressant att hitta på annat än att busa med mig. När jag tar bilder får han förstås sitta lugnt bredvid mig. 

Ibland finns där helt plötsligt saker som till synes har legat på samma ställe i år och dagar. Så som den rostiga prylen på bilden här ovanför. Är det en hink? En bildel? Något som hör till en större maskin? 

Vi travade i alla fall vidare och kom ut på en aningens större väg lite längre fram, precis som jag räknat med. Det blev en runda på ungefär fem kilometer. Eller snarare en promenadväg i form av ett lasso. Men ett bra lasso och ytterligare ett ställe att gå på. Där går nog förmodligen inte särskilt många fler än jag heller. De enda två som har hund här ute förutom jag är inte så glada i att ränna runt i skogen eller så långt som jag är.


Foto: Solsippan

Nästa utmaning blir att följa skogsvägen åt andra hållet, uppåt i terrängen. Det kommer kanske att bli läge att ta med sig fika för det känns som att det kan bli hur långt som helst. Eller så ligger det en liten stuga där borta runt kröken. Hoppas att det inte finns en lös hund där också... Det har blivit en sån där klump i magen på mig under våra promenader. De lösa hundarna. Det händer relativt ofta att det kommer rusandes någon vaktig hund som inte alltid nöjer sig med att morra och skälla enbart. Som väl är har det inte påverkat Vidar nämnvärt mycket, inte mer än att han skäller som en galning när de kommer för nära. Det är nog mest jag som blir rädd. Det är jätteläskigt när det kommer hundar rusande sådär. 


Foto: Solsippan 




torsdag 26 januari 2017

Om jag ska eller inte ska

Lite sådär från ingenstans funderar jag på om jag ska avsluta den här bloggen och starta en ny. En helt annan och bara lämna den här lite vind för våg. Jag har inte skrivit på så länge ändå att den känns som min längre. Men å andra sidan är jag ju inte en helt annan människa bara på grund av att jag varit tyst i nära ett år. Jag är förändrad, ja, men inte till oigenkännlighet. 

Jag får väl fundera lite till. 

Under tiden kan jag berätta att jag surar över mina promenadvägar som gav mig gåshud av lycka för bara några månader sedan. Just nu suger de, eller så är det vädret och snurrandet kring nollan och avsaknaden av solsken som suger. Oavsett vilket så har jag klagat nästan hela dagen över hur trist det är. Ganska olikt mig med tanke på att jag i somras travade runt med en gräslig värk i högra hälen utan att bry mig nämnvärt. Allt var så vansinnigt vackert att jag inte hade tid att bry mig om smärtan. Jag slogs av att den lite kommit smygandes tillbaka den senaste veckan och hur skönt det varit att slippa den. 

I ren uppdämd surhet i eftermiddags gick jag iväg in på en skogsstig som jag ännu inte gått hela vägen fram på grund av att det varit alldeles för sankt. Nu håller tjälen fortfarande det värsta blöta på plats och Vidar och jag hoppade över de djupa dikena och stretade uppåt så långt vi kom. Till min stora överraskning tog den inte bara slut så som de flesta av den typen gör utan gjorde en nittiograderssväng och fortsatte att slingra sig fram mellan träden. Vi fick ta oss över en glatt porlande bäck och därefter var vi plötsligt ute på en skogsväg. En sån där som egentligen mest är två hjulspår och en gräsrand i mitten, men ändå en väg. Jag har ingen aning om vart den leder eller var den börjar, men det tänkte jag ta reda på i morgon. På en gång blev promenaden spännande igen! Det tog mig lite drygt en timme att gå fram och tillbaka så jag räknar med att det blir en långpromenad. Om det nu inte ösregnar förstås. Det verkar kunna hända precis vad som helst vädermässigt just nu. 

Vinkevink från surlisan


Foto: Solsippan





måndag 23 januari 2017

Att bli hemmablind

När jag flyttade hit visste jag att jag förr eller senare skulle komma att tröttna på promenadvägarna här omkring, ungefär samtidigt som jag glömt bort Skånes fyrkantiga vägar kring oändliga åkrar och den eviga blåsten. Det tog ungefär tills nu. Jag har med lätthet fem olika rundor av varierande längd att gå med startpunkt från ytterdörren. De är alla typiskt svintråkiga för tillfället. Inte en enda av dem ger mig rysningar av sin skönhet så som för bara ett litet tag sedan. Jag har gått och blivit hemmablind. Till slut hände det. Fast när jag tänker tillbaka på de ynkliga rundor jag lyckades skrapa ihop i Skåne så skäms jag. Idag klev jag helt sonika av vägen, som för övrigt fortfarande är täckt av isbark trots flera dagars plusgrader, och travade på ut i lingonriset. Det var ett tag sedan nu, men bara möjligheten att kunna göra så är en lycka i sig. Visst är jag begränsad, här dräller av mossar och sumpmark, men i Skåne hade jag inte kunnat göra så. Där kanske man kan gena lite över en åkerlapp där ingenting odlas för tillfället, men nej... 

Idag sjönk jag ner i mossan invid en gran och lyssnade på vinden i träden, ljudet från vingarna på korparna som flög förbi och hackspetten som letade mat ovanför mig. Detsamma gjorde Vidar, om än lite mindre tålmodigt, innan vi undersökte den nya delen av skogen. Vilken lyx. Jag går samma väg flera gånger i veckan, men 20 meter åt sidan finns en helt ny värld. Där finns upptäckarglädjen åt oss båda och när skymningen kom var det egentligen ingen av oss som ville vända ut på vägen igen. Den lilla promenaden som jag haft i tankarna blev till två timmars utevistelse. Det var inte alls så fint väder som igår, men det gjorde gott för själen.

Idag ska jag lämna in bilen på service så jag gissar att det är därför jag vaknade vid halv tre. Det gäller att vara redo, tydligen... Nu är klockan tio över fem och jag har ställt larmet på sex så att somna om nu känns som en utopi.

Egentligen snurrar tankarna kring blodsband och vad det är som egentligen binder oss samman. Vad är det som gör en familj till sin familj? Vad binder oss samman? När svek efter svek och de hårdaste orden kommer från dem som ska stå en närmast och vara skölden mot den kalla omvärlden, vad är blodsbanden då värda? Är de värda någonting alls? 

Förvirrande och tomt blir universum ibland. 

Foto: Solsippan







lördag 21 januari 2017

Natten tassar vidare

Det där med att ha med sig kameran har visat sig vara långt mycket lättare än att faktiskt använda den. Att ha den hängandes över axeln i den klassiska reporterstilen är bara att glömma så jag blev superglad när jag kom på att jag kunde ha den på ryggen i den lilla ryggsäcken som är totalt meningslös i alla andra sammanhang. 

Trist nog försvann all snön som i ett trollslag under gårdagsnatten. Lite frost glimmade här och där på grenar och kvistar, men humöret lyckades inte vända tillräckligt för att jag skulle kunna se det vackra riktigt. Det är inte konstigt att man använder sömnbrist som tortyrmetod. Efter min tredje vakennatt kände jag mig redo att använda långt brutalare metoder än kamomillté med honung. Missförstå mig rätt, jag hade redan gett mig på de tunga läkemedlen som läkarna envisas med att skriva ut, men med myrkrypningar i hela kroppen är det än svårare att slappna av. Jag verkar inte vara kompatibel med de där kemikalierna. 

Till min stora lycka har jag sovit i natt! Befriande känsla och inte ens kattens hårbollskräkning halv sju i morse fick mig ur balans. Den här dagen kanske kommer att bli mycket bättre. 

Igår kväll började en kattuggla försiktigt med sitt frusna läte att göra sig hörd utanför fönstret. Min lilla vovve fick för sig att han minsann aldrig har hört något sådant förut och sprang oroligt fram och tillbaka och morrade oupphörligen. När pippin till slut var nöjd med sin serenad och vovven fortfarande var lite orolig fick han lov att komma upp i sängen. Det är inte vanligt att någon av oss trivs med den konstellationen men igår gick det bra. I trygg närhet passade han på att nästan somna.


Foto: Solsippan

Det var helt klart mysigt att ligga riktigt nära. Tur att katten föredrog att ligga i soffan den kvällen... De båda tillsammans i samma säng kommer nog aldrig att bli mer än en fantasi.





söndag 15 januari 2017

Börjat tänka mer på kameran

Jag blev så glad när jag kom på ett sätt att kunna ta med mig kameran ut när jag går utan att det ska bli en extra belastning. Det är en systemkamera och på grund av att jag har ständiga smärtor har jag valt bort att ha ett extra batteripack eller för mycket annan utrustning i väskan som jag har med mig, men det är ändå alldeles för mycket och alldeles för krångligt när det väl kommer till kritan så då får den alltid stanna hemma istället. Min hjärna har dessutom varit inställd på antikameratänk ett bra tag nu så det har inte lockat så mycket ändå i och för sig. Men nu kom jag på att jag har en sån där liten, liten ryggsäck som var modernt för många år sedan nu. Det går i princip bara i en plånbok, ett anteckningsblock och lite o.b och sedan är det fullt. Fast nu går min systemkamera i (när jag tömt den på en överraskande stor mängd o.b). Alltså kan jag ta den med mig i tid och otid utan alltför mycket och stora besvär. 

Första dagen var idag. Jag hängde kameran på ryggen och gick ut min vanliga promenad och tänkte att idag skulle det ju kunna fotas hej vilt eftersom det var så fint väder. Oj så fel jag hade. Kullen som jag alltid vilar blicken på när jag går förbi låg i skugga. Det tänker jag aldrig på annars. När jag gick förbi den och tänkte mig en annan vinkel så upptäckte jag att kullen slutade vara kulle i den andra vinkeln och blev en ointressant bit land med några enar på. Bara sådär... Min vanliga runda bjuder även på en spektakulär utsikt ner över sjön eller nere vid sjön så bjuder den på utsikt upp mot kyrkan, men idag bjöd den på gassande skarp sol och inga dramatiska vyer alls. Allt var bara platt och vitt. Härligt att gå i, dödens tråkigt för fotografen. Det blev en halvt oinspirerad bild på broarna över flödet till sjön. Hunden som inte alls är van vid den stora kameran och dessutom var i trotsåldern de lux idag tyckte att jag genast kunde sluta med de där dumheterna och ägna mig åt honom istället. 



Foto: Solsippan

Resultatet blev som ovan. En frustrerad vovve bunden i stolpen alldeles bredvid för att inte mina händer skulle ryckas fram och tillbaka och en frustrerad matte som inte kunde koncentrera sig alls på kameran. Nåja... Vovven blev nöjd så fort allting var som vanligt igen. 

Så många det är som kommer ut nu när vädret är bättre. Jag har vant mig vid att inte möta på folk alls under mina promenader och får plötsligt öva på detsamma när hurtfriska motionärer travar fram i solen. Känns som att jag har blivit en enstöring under vintern. Fast nog är jag också glad över ljuset. Det behövs nu efter all dysterhet som har varit.

Hörde förresten talgoxen för första gången idag. Blev lite förvånad över att det inte varit tidigare, men så har jag ju varit iploppad med lurar i öronen också för det mesta, så jag kanske har missat den. Vad vet jag... 

Litegrann överrumplad fick jag en invit att komma med Vidar och leka hos en kompis. Båda vi två har våra bekymmer med ork och värk och sådär så tidigare har vi inte riktigt orkat med all fart och fläkt det innebär med två busiga hundar, men just idag var de båda två små odågor och behövde få rusa av sig. I närapå en timme for de omkring i snön i kompisens trädgård och viljan fanns där nog fortfarande efter den tiden, men då hade våra tår stelnat till små istappar i skorna så själva ville vi ge upp och komma in i värmen. 

Såklart kom jag inte ihåg att ta med mig kameran till lektillfället. Det hade varit superkul eftersom Vidar är vit och kompisen svart och för en gångs skull syntes mot snön... Men men, någon gång har hjärnan läkt tillräckligt för att komma ihåg sådana där saker.



fredag 13 januari 2017

Andas i nuet

Funderar vidare på kaxigheten, men känner att i takt med att månen börjar gå över i avtagande minskar min ilska och frustration. Jag är fortfarande lite förvånad över vad jag gjort. Eller ganska mycket förvånad. Någonstans slits jag nog fortfarande mellan lättnad och sorg. Jag sörjer det som inte blev. Sörjer det jag önskat ha i alla år, försökt att få, försiktigt tassande små steg mot det jag trott varit rätt sätt att försöka på. Mjukt bett om ursäkt för allt som uppfattats som elakheter, förtal eller annat som jag aldrig haft som intention eller ens trott att det kunde bli sådär. Bett om ursäkt för det mesta som jag inte vetat att jag gjort fel. Men det fyller bara på med nytt. Nya händelser, nya fel och nya brister. Till slut går väl en människa sönder? 

Jag vill inte ha mer sådant i mitt liv. Aldrig någonsin mer vill jag slitas itu av någon som anser sig ha rätt att slita mig itu. Inte ens om det är min syster.

Inte ens då.

Inte ens när hon själv är ute på en gungfly som livet slängt ut henne i.  

Jag försökte följa henne en bit på vägen, finnas där och bara vara ett tag, i den mån jag hade energi nog själv. Till och med då spred hon ut sin galla. 

Två nätter efteråt låg jag och grät över allting. Allt som var och allt som kunde varit. Allt som kan bli så fel och den ständiga saknaden i bröstet. 

Hur kan det bli så fel? 

Nu har jag förhoppningsvis stoppat upp för fler sorgsna och vakna nätter. Hettan och ilskan har lagt sig. Det är dags att läka nu. Dags att resa sig upp och älska mig själv för den jag är med alla mina fel och brister. 

Jag har i alla fall försökt.

I alla dessa år har jag försökt. 

Det är jag färdig med nu.



Foto: Solsippan

Från den människan går jag bort

Mitt liv är mitt

Mitt liv är mitt
och ingen ska ta det ifrån mig.
Vad jag har vill jag ge
helt av fri vilja
när mitt hjärta är redo 
och stunden inne.
Ingen har någon rätt till mig.
Ingen enda.
Ingen känner min väg.
Inte heller jag känner den
men den blir synlig för mig
medan jag vandrar.

Bara den kan jag leva nära
som bejakar
att jag drar mig undan
som hejdar sig vid mina gränser
och inte hotas av min tystnad.
Den som hävdar sin rätt till mig
dödar min glädje
kväver min kärlek 
tar mitt liv
Från den människan går jag bort 
även om hon skulle vara
min mor, min man, mitt barn.

Den som kräver min kärlek
hindrar mig att älska.
Den som tar
hindrar mig att ge.
Den som tar mig
mister mig. 
Men den som litar på livet 
ger min kärlek vingar.
Livet
som inte kan styras
som är vågor och vind
och färdas sin egen väg.

Jag är ett vindens barn
som inte kan fångas levande.
Jag är en grå liten fågel
som förstummas i fångenskap
och dör.
Men i frihetens rymd
och nattens tystnad
sjunger jag lycklig 
utan att bli trött
som lärkan min syster
och broder näktergal.

Vinden blåser 
vart den vill.
Jag är vindens barn.
Ingen kan mäta 
min värld
följa min färd
fånga mitt namn.
Jag är vindens barn.


Margareta Melin



Foto: Solsippan

torsdag 12 januari 2017

Har gått och blivit en kaxboll

Tankarna snurrar i samma hastighet som den virvlande vinden idag. Fullmånen har fullt upp med att hinna med att göra det den ska mellan framrusande regnmoln och vindkast. 

Två av mina vänner har sagt till mig idag att de tycker att det är konstigt att jag har blivit en så fin människa som jag är. Det är otroligt smickrande och jag tycker att det är lite jobbigt att skriva det eftersom det känns som skryt om sig själv, men att få höra de där orden när man är som mest på randen av sina värsta farhågor om hur det står till i huvudet egentligen är som balsam för själen och en stor mugg té på samma gång. Det är kanske inte jag som är tokig ändå. 

Idag förlorade jag min syster. Nej, hon är inte död, men jag bad henne att inte höra av sig mer. Det är såklart en hel del från vår barndom som ligger och skaver som en vass sten mitt i allt, men nu var plötsligt måttet rågat. Jag har fått nog, till slut orkade jag inte ta mer skit och jag sade ifrån. Jag sade ifrån. Smakar på de där orden. Det var jätteläskigt! Jag gör inte sånt, säger ifrån. Eller, jag gjorde inte det. Förr. 

Jag är annorlunda nu och jag tar inte lika mycket skit längre och jag blir fullständigt rabiat när folk ljuger mig rakt i ansiktet, inte en gång utan flera. Då är det inte mycket jag har till övers för den personen. 

Undrar om jag har gått och blivit kaxig? 



onsdag 11 januari 2017

Veterinärbesök och snöstorm

Snöstormen ryter runt knutarna och i skymningen blir det än mer effektfullt. Dock har jag en unghund som tycker att det är särdeles tråkigt att sitta inne när man kan busa hur mycket som helst ute i snön. Jag har ingen som helst ork till det idag. Dåligt samvete har jag, absolut, men det hjälps inte. Klockan nio i morse satte vi oss i bilen och for in till stan. Det tar mellan trettio och fyrtio minuter att köra, lite beroende på vart i stan man ska och vilket väglag det är. Jag skulle dessutom till en ny veterinärklinik på en gata jag inte brukar köra till så jag var extra nervös för den skull. Varje gång det där händer att hjärtat liksom slutar slå riktiga slag och bara fladdrar lite oroligt i bröstet blir jag så trött på att vara utmattad. Det suger fett att alltid stressa upp sig för minsta lilla sak. 

Men vi kom iväg. Fast först efter att jag fått gå upp och hämta Vidars papper som jag lagt fram för att jag inte skulle glömma dem. Sedan glömde jag dem i bilen när vi gick in till veterinären också. Fast bilen var ju inte så långt bort så jag kunde gå och hämta dem, men då hade hunden stressat upp sig totalt och luktade ordentligt stressat när jag kom tillbaka. Han har lätt för att bli orolig om jag lämnar honom en kort stund på ett nytt ställe. 

Veterinärbesöket gick bra annars, bara han fick inspektera vilka instrument som skulle användas och om han fick luta huvudet mot min mage och titta mig ordentligt i ögonen under tiden som det hemska hände. 

Nu var det ju inte så gräsligt egentligen, men öronen är ju så känsliga och att titta i dem med någonting som ska stoppas ner en bit dessutom kan ju få vem som helst att bli tokig. På det stora hela så kände jag mig rätt mallig över att han ändå var så pass samlad som han var, min lilla tuss. Men nu är jag trött, så trött. Det finns inte mer ork än så. Ett litet besök. Tur för mig att jag fixat lunchen igår så att jag bara behövde värma den lite och sjunka ner på stolen och äta. Hungrig är jag ju jämt. 


Foto: Solsippan

Min explosion av kreativitet för någon dag sedan tycks ha stannat upp i takt med att vädret försämrats. Jag ville ta med mig kameran ut och ta riktiga bilder, inte bara med mobilen och jag ville skriva intressanta och långa texter med min témugg rykandes av sitt heta innehåll bredvid mig. Å andra sidan vet jag också att inspiration och kreativitet sällan kommer av sig självt. Det är lättare att bara sätta igång och göra utan att tänka så mycket. 

Det har varit flera dödsfall i den närmsta vänkretsen och familjen under hösten och vintern och föräldrarna skulle gå på en begravning i morgon egentligen. Nu ställer vädret till det en hel del, även om det slutar snöa så är de gamla och oron över väglaget gör det inte så lätt för dem så de har bestämt sig för att stanna hemma. Men hela senhösten och vintern är präglat av sorg och mitt hjärta brister för deras skull. De har dessutom hjälpt mig väldigt mycket sedan jag flyttade hit, men nu finns inte den orken längre, vilket jag absolut förstår. Däremot känns det otroligt jobbigt att inte kunna stötta dem tillbaka. Det skulle ju ha varit jag som skulle ha skjutsat dem och hjälpt dem nu. 


Foto: Solsippan



tisdag 10 januari 2017

Alla årstider på en gång i ett litet inlägg

Litegrann undrar jag varför Moder Jord smälte bort all den fina snön som puffade in granarna i mysigt fluff bara för att sockra över ny snö bara ett halvt dygn efteråt? Fast det är bra mycket halare att gå nu eftersom det är ruskigt mycket is istället. 

Ett par nätter i rad har jag haft otroligt svårt att sova. Igen. Ingenting tycks hjälpa och kylskåpet ekar tomt eftersom jag inte orkar ta mig till affären så jag kan inte koka mig lite mjölk att slurpa på i nattmörkret heller. 

I somras gick jag till en homeopat på grund av sömnbristen och vakenheten om nätterna. Jag vaknade nästan exakt vid halv tre varje natt och hade en rusande ångest till halv fem innan jag somnade om till klockan sju. Varje natt. Även att jag inte lade mig att sova under dagen. Homeopaten gav mig två olika sorters droppar och efter några dagar sov jag gott hela natten. Med bara några enstaka undantag så har min sömn blivit otroligt mycket bättre och det är inte utan att jag känner att jag kanske kan bli lite bättre, hela jag, så småningom. Efter en ordentlig dos B12 och järntillskott är jag inte längre så lätt andfådd vid uppstigandet ur sängen heller. Järnbrist och ångest har ju ett samband så det gjorde säkerligen inte saken bättre förstås.

I morgon blir det en sån där dag som jag egentligen inte orkar med. Först ska jag ta med Vidar in till veterinären för den årliga sprutan och lite titt i ett öra och därefter kommer en man som ska rätta till min sönderfallna persienn. Två saker. Förr hade det inte varit några som helst bekymmer, men det är inte lika lätt idag. Inte alls faktiskt. Jag kommer att vanka oroligt av och an i lägenheten och inte veta hur jag ska bära mig åt för att få ihop allting. Fast vi ska vara hos veterinären klockan tio så hur jag ska få ihop morgonen är ju en gåta i sig. Dessutom är det en ny veterinär som jag inte varit hos förut, så stressen över att hitta dit och hitta en ledig parkering är ju ännu ett kapitel för sig. 

Nåja, jag får väl le brett bara och hoppas på det bästa. 

Idag utmanade jag mina komfortzoner ordentligt under eftermiddagspromenaden dessutom. Vidar har sprungit iväg som en iller de gångerna jag släppt honom lös när det bara har varit han och jag så jag har utövat strikta koppelpromenader de gånger det inte varit andra hundar med under en ganska lång tid nu. Jo, jag kompenserar honom på annat sätt, så han får sin dos av att springa ändå, men idag släppte jag honom helt lös under en del av promenaden och han skötte sig som den mest uppfostrade hunden i världshistorien! Snacka om att jag tappade både hakan och andra kroppsdelar i pur förvåning. Vi hade jättekul och lekte hela vägen. Kanske, kanske, kanske finns det hopp om att jag kan ha honom lös vid promenader så småningom igen. Det hade varit så fantastiskt roligt! 

Den senaste gången han stack för mig satt jag vid foten av ett älgtorn och försökte trycka undan oron och rädslan som kröp i bröstet på mig. En halvtimme hade jag gett mig själv i väntetid, sedan skulle jag gå hem hade jag bestämt. Han kom precis minuterna innan jag tänkt resa mig för att gå. Längre tunga får man nog leta efter och han var galet andfådd. Förhoppningsvis hann han aldrig ikapp älgen som han spårat så att den slapp bli skrämd av honom i alla fall. 

Jag vet ju inte så mycket om hur andra människor fostrar sina hundar, men jag har fått höra att just min är ganska okej ändå så jag gör väl någonting rätt i alla fall. Vi har spårat en del under sommaren och hösten och det är hans absoluta favoritlek, förutom den ihåliga bollen som ska kastas i tid och otid. 

I höstas gick vi dessutom en kurs i kantarellsök som resulterade i att jag hittade betydligt mer kantareller än vad Vidar gjorde. Till slut förstod han att de växer lite varstans ute i det vilda, men han har ingen som helst lust att berätta för mig att han har hittat dem. Får inte han äta bajs så får inte jag några kantareller! Rättvist och bra, enligt Vidar. 


Foto: Solsippan

För det mesta hittade jag tillräckligt ändå, både till kursen och till min kvällsmacka. Väldigt märklig känsla då jag är usel på att hitta svamp i vanliga fall. Men så har jag inte varit ute och letat speciellt mycket tidigare heller. Tycker att det är en urtrist syssla att gå med näsan i backen och glo efter saker som man ändå inte ser. De springer ju alltid och gömmer sig när jag kommer!


Solsippan och Vidar


I våras gick vi kurs i allmänlydnad och Vidar var otroligt snabb på att lära sig att nudda (slicka hela handflatan) för att få en godis. Han älskar att gå kurser, även om han inte alltid lär sig det som han ska lära sig utan mest bara är fantastiskt glad hela tiden. Men det där med att gå promenader med andra hundar som går både före och efter är inte hans melodi. Då hoppar han runt som en pingpongboll och skäller så det ekar hela tiden. Jag blir helt genomsvett av stress och har ingen aning om hur jag ska tackla situationen. Inget roligt alls!


Solsippan och Vidar


När sommaren började närma sig hade vi som allra roligast på kursen. Varmt och skönt och roliga uppgifter ute i skogen! 

Jo, jag längtar efter ljus och värme igen. Inte nödvändigtvis så jättevarmt, men i alla fall tillräckligt för att slippa de allra tjockaste kläderna. När den värsta kylan slog till hade Vidar problem med is mellan trampdynorna så det tog bort mycket av det roliga med att vara ute. 


Foto: Solsippan

Men det är åtminstone duktigt vackert där vi går. Förhoppningsvis ska jag väl orka med att ta med mig min riktiga kamera ut på promenaderna så småningom också. Då blir ju kvalitén lite bättre. Här finns så mycket att stanna vid och fota så egentligen skulle promenaderna ta dubbelt så lång tid mot vad de gör.

Värst vad rörigt det här inlägget blev! Men nåja, det blev ett i alla fall.

Kram på dig! 



 

måndag 9 januari 2017

Hej igen!

När jag var mitt upp i min flytt för ganska så exakt ett år sedan tänkte jag att mitt bloggande skulle ta ny fart. Jag tyckte att jag fylldes av så mycket vackert och skogsdoftande att jag skulle ha kilometervis med text att skriva. Det visade sig inte alls bli så. Jag har däremot gått med lurarna i öronen och lyssnat på kilometervis med böcker istället. Här finns massor av fina promenadvägar och lilla fluff och jag går och går och går. Det ska vara bra för kropp och själ har jag läst någonstans, men det är inte därför vi går. Vi känner för det bara. Det är vackra omgivningar här och vad mer för argument behövs? Jag behöver inte sätta mig i bilen och fara iväg någonstans för att kunna gå en runda, men jag kan göra det om jag vill. Det är klart, jag surar lite över att det är dagsljus så kort tid ännu, även om det faktiskt går att märka skillnad redan. Ibland är det ändå skönt att gå långa, långa promenader mitt i mörkret utan att ens ha pannlampan tänd. Jag behöver inte bekymra mig om att möta någon annan hundägare för de enda jag känner med hund häromkring larvar inte runt lika länge som jag om kvällarna, lika långt eller ens med hälften av entusiasmen. 

Lilla fluff ja, han har blivit lite mer av en stor fluff egentligen. Numera väger han trettionio kilo och är fortfarande lika valpig som för ett år sedan, fast med lite mer egensinnighet. Han är aldrig tjurig eller ens dum, men mitt i all leksugenhet har han utvecklat stora öronproppar och en total ignorans mot tillsägelser. Åtminstone när vi är på promenad. Somliga kallar det för slyngelperioden och jag är benägen att hålla med. Superslyngel! Fast de gånger han överraskande nog har både känsel och hörsel skriker han i högan sky när man råkar peta på honom, så jag får förklara för folk som eventuellt hör honom att jag inte alls pryglar honom eller tänker mörda honom, som han själv är övertygad om, utan att jag mest bara petat på honom. Eller i alla fall inte tillåter att han kastar sig hejdlöst i kopplet och närapå sliter av mig armen. 

Nåja, förhoppningsvis blir det väl hund av honom också så småningom. Han är ett och ett halvt år nu, så ännu har jag hoppet kvar. 

Vad har mer hänt? Jo, jag har fått en jättefin vän, med en lika stor slyngel till hund, även om han storleksmässigt är mycket mindre än min. Hon är nog det snällaste och mest omtänksamma jag träffat i mitt liv. Häromdagen, när det varit så ruskigt kallt några dagar i rad (-20) kom hon med ett konvektorelement i högsta hugg och räddade mig från mina fjorton grader i hallen och knappa sjutton i resten av lägenheten. Det är lite speciellt att bo såhär ovanpå en kyrka och när kölden slår till känns det extra märkligt. Jag har ingen riktig hyresvärd att ringa och klaga till och jag vill ju inte direkt vara till besvär så det är inte helt lätt att veta hur jag ska göra. Värmen går nog inte att styra så att jag kan få ut mer värme på mina element än vad det blir i resten av huset, och jag kan förstå att det inte går att hålla så varmt i resten av huset enkom för min skull. Men som väl är så har vädret vänt till plusgrader igen, så nu är det inte någon som huttrar här längre. Lilla fluff tycker nog allt att det till och med är lite för varmt. 

Min lilla kisse blev väldigt sjuk i mitten av oktober och det tog drygt fyra veckor innan jag kunde andas ut och våga tro på att han skulle överleva. Ingen vet exakt vad som utlöste det hela men han fick en inflammation i urinblåsan, vilket den första veterinären jag pratade med inte upptäckte. Hon trodde att det var stenar i urinblåsan och rekommenderade mig att ta bort katten på studs. Jag fick en otrolig chock och bad om en second opinion. I efterhand förstår jag inte hur jag klarade av att tänka ut någonting sådant för jag hade fullt upp med att inte hicka av gråt mest hela tiden, men jag är glad att jag fick det. Katten lades in på en annan klinik och repade sig någorlunda. Därefter fick han förstås en urinvägsinfektion till följd av katetern han hade eftersom han inte kunde kissa själv. Ytterligare turer in till veterinären och återigen hängde hans liv i en tråd då det inte gick att få i honom antibiotikan. Den fjärde veterinären i ordningen hade dock bättre koll på läget och gav honom en antibiotika som han faktiskt åt. 

Nu lever kisse livets glada dagar och älskar det nya fodret han fått. Han är tydligt smärtfri och har till och med börjat leka mer och känns betydligt mer tillfreds med livet. 

Själv upptäckte jag den otroligt jobbiga känslan av att veta att man plötsligt en dag kommer att stå inför det obevekliga. Att behöva ta bort sitt älskade djur. Inte ens nu kan jag skriva om det utan att ögonen fylls med tårar. Jag trodde inte att jag skulle klara av att förlora den där katten. Han har funnits där för mig i nio år, genom panikattacker, genom skräcken och sömnlösa nätter har han suttit eller legat bredvid mig och tålmodigt bara funnits där för mig. Visst har vi haft våra dispyter, särskilt när han var en liten spoling och trodde att han var kungen över allt, men en så kärleksfull katt visste jag inte att det fanns. Nu är han så erfaren att han vet att världen inte går under om jag är borta ett par dagar, men han kommer fortfarande och möter mig vid dörren när jag kommer hem. Även om jag bara varit borta en timma. Även om han själv är ute på äventyr i det vilda så tar han en paus, välkomnar mig hem och springer sedan iväg igen. Fast nu när det är blött och mörkt ute slappar han helst på ryggstödet på soffan förstås. 

Oj, det blev långt det här och ännu finns det så mycket mer att berätta. Fast nu ska jag nog ta tillvara på de sista ljusstråken därute och gå ännu en promenad med min lilla fluff. 




Foto: Solsippan

Foto: Solsippan