lördag 25 juni 2016

Jodå, hemma på riktigt

Lite snett och vint, men charmigt ändå. I takt med att snön smälte bort öppnade sig fler promenadvägar och stigar eller rent av bara blåbärsrisvägar mellan stammarna. I sjöarna finns storlom och bland de många lite sanka områdena växer hjortron. De är ännu inte mogna, men de finns. Här råder norrlandsklimat fastän att det är bra långt söder om Norrland. Jag har kommit hem. Har säkert skrivit det förut, men jag gör det igen, jag har kommit hem. Så kan trasiga små strängar kanske hitta varandra igen, bilda nya starka nät och långsamt njuta av syret.


Foto: Solsippan




fredag 11 mars 2016

Hemma i skogen

Det har varit rörigt och mycket i mitt liv ett par månader nu. När allting börjar lugna ner sig gör dessvärre jag det också så nu finns det inte mycket kraft kvar. Har inte ens haft ork att läsa de bloggar jag följer. Förhoppningsvis vänder det snart.

Det som varit fint är att jag har fått underbara promenadställen att gå på varje dag. Underbart!!

Nu börjar en tid av läkning och massor av vistelse i naturen. Om det går så kommer jag att börja ta med mig kameran ut också.
Små försiktiga steg.
Kram!

torsdag 14 januari 2016

Skånefjällen

Idag kom fjällen till Skåne igen. Den enda gångerna jag upplevt att vinden piskar små snökorn i ansiktet och river sig igenom vartenda tättsytt plagg är i fjällen, innan jag flyttade hit. Termometern visar minus fem, men det känns helt ärligt som minus femton. Att ta av sig vanten för att ge pälsbollen en godis medför att hela handen pirrar av kölden när den väl är tillbaka i vanten igen. Prinsessan på ärtens lår fryser sönder, bokstavligen, och i alla små sår bildas kliande sårskorpor. Då har jag ändå långkalsonger på mig. I den här vinden behövs det vindbyxor utanpå också. Fast jag glömde det idag. 

Värmedynan jobbar för fullt. I hallen pustar Vidar sömnigt efter att han har bytt sovplats ännu en gång. Han tycker inte att det är kallt, snarare behagligt på de kyliga golven och utomhus glädjefnattar han över allt det festliga som händer.

Faktum är att jag tycker att det är rysligt roligt när det är sånt här väder. En vind som slätar ut snön, lite snöflingor som virvlar runt husen och ändå anar man att ljuset är ljusare än det var före jul. Talgoxarna tycker definitivt att det är vår nu igen och har som vanligt satt igång med sina vårpip. Fast det går ju inte att se dem för de har fullt upp med att hålla sig kvar på någon kvist i en buske någonstans.




Foto: Solsippan




onsdag 13 januari 2016

Om nätterna har man inte den blekaste aning

Jag vaknar och oroar mig om nätterna. De är långa, mörka och märkligt nära. Känns som att det är så många med mig som också ligger vaken om nätterna. För mig händer det särskilt när jag någon gång under dagen har fått brottas med vänner eller familjens oro uttryckt i ord som "men hur ska du klara detta?" Hur i hela världen ska saker och ting gå till nu när jag är utmattad, sådant som jag klarat tidigare, sådant som ingen har funderat över att jag klarat tidigare. Hur!? 

Ja, inte går det lättare när man tröstar andra i förbifarten och man själv försöker att inte lyfta de där tankarna till ytan.

Jag är formad i "jag vet att jag kan". Det mantrat har jag upprepat för mig själv sedan jag var väldigt liten och hittills har jag inte misslyckats. Även om jag är utmattad. Även om det inte går lika lätt som det gjort tidigare. Jag vet att jag kan. 

Om nätterna är jag kanske lite mindre, ynkligare till sinns. Då rullar funderingar omkring. Frågor stöter ihop med andra frågor, de suger upp varandra likt amöbor och forsar sedan fram i en grumlig massa där ingenting går att skilja från det andra. 

Hur?!?

Jo, precis så som när äventyrare bestiger Mount Everest. Mycket träning, förberedelse och rätt packning. Därefter, ett steg i taget.

Ett

steg

i taget.

Kanske till och med några steg bakåt ibland. Oplanerad väntan vid något basläger på grund av oförutsedda omständigheter, men med siktet inställt på toppen. 

Livet är som ett äventyr och om vinden ökar i styrka kommer jag hädanefter att slå läger och vänta på bättre förutsättningar, inte försöka forcera mig fram och förlora onödig energi. 




Foto: Solsippan




söndag 10 januari 2016

Vårvindar i januari?

Det blåser idag. En såndär vind som skulle varit underbar om den kom i mars och innebar att snödrivorna sjönk ihop och började rissla iväg i små strilar som blev till små strömmar som blev till... Men det är bara januari än så länge och snön som var här i går var bara tillräcklig för att dölja grässtråna och göra yttertrappen hal. Fast det var förstås tillräckligt för att göra vovve superlycklig. Han har totalt glömt bort hur man går lugnt och sansat i koppel. Det försvann i takt med den singlande snön. Fast det är längesedan jag själv skrattat så mycket under promenader så just nu gör det inte så mycket. Tänker att han måste få vara liten en stund till. Fast det är klart...han väger ju närapå trettio kilo snart. Hur kan det kännas så litet? Min instruktör skrattade åt mig igår när jag sa att det känns mer som att promenera ett varmblod än en hund. Ganska ofta trippar han fram på tårna, tappar balansen och hittar något jätteläskigt grässtrå att kasta sig undan ifrån. Men gårdagens valpkurs gick utomordentligt bra. Så bra att jag funderade på när han byttes ut och jag fick en annan hund istället. 

För ett par dagar sedan var vi nämligen iväg och skulle på bio utan Vidar. Han är inte ordentligt ensamhetstränad än så det kändes alldeles för länge att lämna honom ensam i ett par timmar. När vi kom in i lägenheten och han fick lov att gå iväg for han in som en tromb och ingen hann att reagera innan han kravlat upp på ryggstödet på soffan. Helt vild! På samma gång som man blir full i skratt blir man ju tokig av att han inte sansar sig. Enligt rasbeskrivningen ska han inte bry sig så mycket om andra människor, men han har inte läst den instruktionen. Han älskar människor!! Alla människor! Jättemycket! Vem har tid att lyssna på sin matte då? 

Fast till slut fick jag fatt i honom och begärde att han skulle gå bredvid mig in i vardagsrummet istället. Duktiga lilla vovven skötte sig jättefint, alla slappnade av och började prata. Då passade den lilla hunden på att gå ut i köket och kissa på mattan. Han har inte kissat inomhus på någon månad innan han fick för sig att det gick utmärkt att börja med det igen dagen innan biodagen. 

Tur att han är söt. 




måndag 4 januari 2016

Januarifunderingar

Snökalla dagar i december har bytts mot frostnupna kinder och frusna tår nere i Skåneland än en gång. Det som kändes väldigt långt borta kommer nu tillbaka med stormsteg, ljuset. I alla fall här. I alla fall idag. 

Kylan virvlar dock runt husknuten och tar med sig små iskristaller i all hast. Allra helst vill jag bara burra in mig i mina filtar och vänta ut vintern. Jag är inte byggd för vassa vindar. De skrapar sönder min hud och är en anings för buffliga för min smak. Fast med vovve har man inte mycket val, och glädjen i hans ögon över små isbitar, snöbollar och virvelkristaller gör allting värt det. Till och med när ivern gör att matte faller handlöst i snön är det värt det. Gapskratt och blöta valppussar. Eller tja, valppussar... han fyller ju unghund snart, den lilla bollen...




Foto: Solsippan



söndag 27 december 2015

Virvelsnö

Hasar ut i morgonrock och vinterjackan med båda luvorna uppdragna över huvudet. Tackar min knasiga hjärna som ändå fungerat litegrann så att jag drog på mig kängor istället för tofflorna som gällt under morgonkissen förut. Vidar tyckte först att vi inte alls kunde gå ut. Sådär såg det ju inte ut igår? Det är ju alldeles vitt? Väl ute var det ju förstås störtroligt och jättesvårt att komma ihåg vad det nu var som vi egentligen gått ut för.

Ute virvlar snön. Lägger sig på granar och tallar. Träden har börjat röra sig i vinden.

Den kommer inte att ligga kvar länge, snön, men den är vacker i soluppgången.
Vidar har busat med sina kompisar i ett par dagar nu. Det är så roligt att det inte går att sluta och matte är urtråkig som begär att man ska vara stilla emellanåt. Om man inte själv väljer att lägga sig två sekunder under soffbordet och tjuvgnaga på kompisens ben förstås. Utomhus är han sorgligt långsam i jämförelse med kompisarna och han skäller frustrerat i galoppsprången. Men vem hinner ifatt en whippet?

fredag 4 december 2015

Försöka duger

I ett par dagar nu har jag försökt att ta en selfie med mig och valpen. Det går sådär och resulterar oftast i att jag har en mindre fläskläpp, en boxad näsa och blött hår. Fast jag tror att vi har ungefär lika roligt båda två.
Vidar har närapå inga tänder kvar just nu och utforskar världen med de nya framtänderna till största delen. Fast populärast är förstås de där benen med torkad kyckling runt om.

Apropå kyckling så har jag alltmer börjat glida över till att gå ifrån mat med kött i och är mer noga med var djuren jag äter kommer ifrån och hur de levt. Det känns bra och förmodligen kommer jag att gå över än mer till vegetariskt. Det som retar mig är att det är så galet svårt att få samma information vad gäller foder till djuren. Hittills har jag hittat ett svenskt foder, men då är jag inte nöjd med sammansättningen. Suck. Som det är nu får både hunden och katten ett foder från Canada. Egentligen skulle jag vilja ge dem rått foder eller så kallat BARF, men jag har varken kunskap eller tillräckligt med ork.

Utmattningen är aldrig så tydlig som när vi går på valpkurs. Det är då jag märker hur kort närminnet är och att jag har grymt svårt att omsätta det jag lyssnat och tittat på till min egen kropp. Det är faktiskt riktigt läskigt ibland. Att få en instruktion, resa sig från stolen och därefter inte ha den blekaste aning om vad jag skulle göra.

Hunden är glad ändå. Han älskar valpkursen. Eller egentligen det mesta vi hittar på. Förutom att vara utomhus när det är mörkt. Det är läskigt. Då moffar man åt det mesta som rör sig eller inte rör sig, mest för att morska upp sig själv lite bättre, skulle jag tro. Fast kissen som var ute på promenad med sina människor i går kväll fick sig en rejäl utskällning av bara farten. Den syntes ju inte förrän den var en halvmeter ifrån... Därefter gick valpen alldeles intill mitt ben ända fram till gatlyktan hundra meter längre fram.

Det är ungefär så livet rullar iväg just nu. Valptänder, foder åt människor och djur och dammsugning förstås. Det blir visst en vardag i det också.


God fredag önskar jag dig 


Foto: Solsippan



söndag 8 november 2015

Små märkliga promenader

Vaknade lite tidigare än vanligt idag av den försiktiga lilla hundpussen och det långsamma dunket av svansen mot golvet. Hur bufflig han än kan bli om dagarna så är morgonpussen alltid lika mjuk och försiktig. 

Natten var lång, blåsten tog i för alla krafter och regnet piskade mot rutorna. Vidar tyckte att det var en aning läskigt så natten har även bestått av en hel del trampande fram och tillbaka över golvet för att hitta en bekväm sovställning. Han tycker inte om att ligga i sängen, eller knappt i sin egen mjuka bädd. Golvet funkar alldeles utmärkt, tycker Vidar, fast ibland lutar det kanske åt fel håll. För lutar gör det, så om han råkar skvätta en liten olycka kan man inte vänta med att torka upp det för då har det runnit in under någon list eller kanske någon möbel eller så. Golvet har ju trots allt hundra år på nacken så då får man väl ha lite personlighet, tänker jag. Det inte bara lutar, det pratar sitt lilla knarrande språk, knäpper och knakar när man går eller står. Precis så som ett gammalt golv ska göra. 

Morgonpromenaden var en anings läskig den också. Där låg ett nedfallet träd på en gräsmatta, soptunnor som virvlat runt låg också på ställen där det aldrig funnits soptunnor förut, och presenningar fladdrade vilt i vinden. För att inte tala om hur konstig pälsen blev i motvind. Nä, detta var man tvungen att lägga öronen bakåt för och kisande streta sig framåt så att man kunde komma hem någon gång och mysa istället. Fast det har slutat regna, så för en gångs skull var det inte en lergubbe jag hade med mig in genom dörren. Fast jag skrattade åt att det mer var som att försöka gå med en häst, som är skräckslagen av allt som rör sig och låter, än att promenera med en hund.

Apropå att vara rädd. Mycket av denna första tiden går åt till att vovve ska få se så mycket som möjligt och vara med om så mycket som möjligt, på ett trevligt sätt. På mornarna går vi förbi ett par hästar i en hage och svag som jag är för speciellt vissa raser tittar jag trånande på åtminstone en av dem varje gång. De är så mjuka och rara i sinnet att jag vågat låta Vidar gå nära och nosa. Själv har han varit väldans ängslig de första gångerna och hästarna har haft det största tålamodet jag sett. De har nyfiket gått stillsamt och luktat och tittat och betat på sin sida staketet medan vovve har virvlat omkring strax bredvid. Nu har det lugnat sig och jag har kunnat fokusera mer på att berätta vad han får och inte får göra i närheten av hästar. Fast igår tyckte fåren i hagen bredvid att vi var särdeles intressanta. 

Vidar är en herdehund. Alltså en vallande hund. Men trots att han sett får på en sisådär tjugofem meters håll varje dag i flera veckor så var de här fåren tydligen någonting helt annat. De var superläskiga! 

Själv blev jag en anings nervös, för jag vet att de där fåren är väldigt rara och väldigt gärna blir klappade, så till den milda grad att stängslet en gång lossnade när de i sin iver lade sig emot det så att jag skulle komma åt bättre. Jag tror att halva byn såg mig i min skamsenhet när jag försökte tråckla tillbaka stängslet i sina märlor utan verktyg och med kärleksfulla får alldeles intill. Fast det var bara en som stannade och undrade vad i hela friden jag höll på med. 

Så där stod jag och var en aning stressad ännu en gång. Fast denna gången var det mer för att jag hade en vallande herdehund i koppel och att den med alla medel försökte visa att de där andra pälsbollarna var det ruskigaste och otäckaste han någonsin hade upplevt... De som äger de där stackars djuren kanske tröttnar på mig snart. Fast djuren själva står kvar och tittar intresserat på den där märkliga pälsbollen som far runt och låter och virvlar och flämtar. Förmodligen tycker de att det är ett konstigt får. 







lördag 7 november 2015

Pälsbollen tog liksom över allt...

Det är så mycket som kretsar kring lurvtussen, så mycket nya rutiner och så många saker som följer i kölvattnet. Jo, på ett sätt var jag förberedd, på ett annat sätt är jag helt tagen på sängen. För jag trodde lite att jag hade ganska bra koll, eller i alla fall i stora drag. Men nu är det ju plötsligt en individ och inte ett antaget exempel. Det här är på riktigt. Här och nu. 

Efter att han blev magsjuk blev vi rekommenderade ett annat foder än det som uppfödaren skickat med en liten påse av. Det är ett foder från ett märke som är känt, eller till och med väldigt känt och som alltså säljs i de flesta djurbutiker. Därför kände jag mig trygg med det och köpte glatt en säck på 15 kg och släpade hem. Fast fisarna som Vidar släpper ifrån sig på kvällarna skvallrar om att i alla fall hans mage inte är lika glad. Det som kommer ut är heller inte riktigt så som det ska vara. Svårt det där. Magar och fisar... Vill ju inte att det bara ska vara nästan bra. Så nu provar vi snart ett annat. Smyger in det lite försiktigt, trots andras axelryckningar åt att vara försiktig. Det behövs inte, menar de. Blir hunden lös i magen så blir den, inte mer med det. 

Jag är sådär onödigt försiktig kanske, men jag tycker att om man kan undvika en lös mage så vore det väl bättre? Av samma anledning släpper jag inte en häst rakt ut på vårbete utan att ha vant den vid gräs i små försiktiga etapper under så lång tid som jag tror att det behövs. Allt för att den ska slippa vara dålig i magen.

En annan sak jag lagt märke till är att hela internet är fyllt av tips och råd och filmer på hur man ska bära sig åt med en valp som slänger sig framåt i kopplet. Jag har däremot inte hittat några tips på hur man får den med sig, att lyfta nosen från precis allting som är mer intressant än att röra sig framåt. Tro mig, efter några skuttande hoppsasteg är man inte så trött, men efter tusen små skuttande hoppsasteg är man både trött och less på att skutta. 

Nåja, så småningom lär vi väl oss båda två hur man gör när man går i koppel. Fast det är lite läskigt det där att pröva sig fram, jag är ju rädd att göra fel. Tänk om jag skapar ett nytt bekymmer istället för att lösa problemet jag har från början? Det är det här jag inte riktigt var förberedd på. Fast jag känner mig en aning fånig när jag tänker på det. Hur många gånger har jag inte stått inför de där problemen som ingen talat om innan med både hästar och katten? De där som man löser allteftersom. De där gångerna jag testat och testat och testat. Om jag gjort på ett sätt några gånger och det inte har lett till önskat resultat har jag satt mig ner och funderat ut ett annat sätt att göra samma sak på. Fast på samma gång har jag önskat att jag haft lättare för mig när det gäller sånt. För en del verkar det närmast vara en medfödd egenskap, suckar jag avundsjukt. Natural horsemanship och hantering av hundar och katter som är fantastisk. Så vill jag också göra, på det där fina och ödmjuka sättet. Fast jag måste erkänna att jag nog inte riktigt befinner mig på den nivån. 

Men mest har det gett mig så mycket positiva saker, positiva och skrattfyllda och glädjerika. Många möten med människor som ler över pälsbollen, skrattar åt mina taffliga försök att styra honom rätt under våra promenader och igenkännande flin då jag tampas med trassliga koppel och en vidunderligt yster pälsboll. 

Själv ser han ju närapå alltid väldigt glad ut. Förutom då han går uppför trappen här hemma. Då måste man i ren koncentration lägga öronen bakåt, som en bakvänd keps ungefär. Vilket i och för sig också framkallar leenden hos den som går med honom upp. Koncentrationen sitter i öronen... 



Foto: Solsippan