lördag 31 januari 2015

Sov lilla Snorpan



Det här med att se. Ibland känner jag att jag har sett mer än jag vill ha sett, jag har hört mer än jag velat höra och jag har känt mer än jag någonsin har velat känna. Att se men inte kunna hjälpa är nog dock det som gör allra ondast. 

Idag fick lilla Snorpan somna in. 




Foto; Solsippan 



torsdag 29 januari 2015

Amor vincit omnia

Just idag är det tomt. Det är tomt på idéer och det är tomt på entusiasm. Fast å andra sidan har det sprudlat rätt mycket ett tag nu, så en liten dipp är väl inte så konstigt. Jag funkar i min lilla bubbla, men så fort den stora läskiga världen gör sig påmind så slutar min hjärna upp att fungera. Destruktiva O stod och bankade på PTSD-porten igår och lyckades nästla sig in på något sätt. Kanske när jag stod och stekte potatisen och hans röst om hur vansinnigt dålig jag är på att göra just det började eka i köket. Jag kröp ihop och tog spjärn, men tårarna föll ändå till slut. 

När hudlösheten gör sig påmind är det som att hela världen rasar. Min fina D klappar och klappar och klappar långsamt och snällt över min rygg, lyckas så småningom få mig att stilla mig så pass att han kan hålla om mig och till och med sätta mig ner. Hans mjuka värme sprider sig stilla i min kropp och påminner mig om att jag inte alls är kvar i det där helvetet, jag ska inte tillbaka och inte behöver jag lyssna på ekot av det gamla heller. Jag är fri nu och även om det blir lite knaggligt på vägen ibland så är jag på väg åt rätt håll.

Det där samtalet med försäkringskassan blev inte heller någon mardröm, kvinnan jag fick prata med lät inte alls som det monster jag målat upp i mitt inre. Hon lät faktiskt rent av mänsklig. 

Jag är så tacksam att jag har min fina D. Han hittar mig i min vilsenhet och leder mig rätt ut från labyrinten och plåstrar om mina knän efter att jag har fallit. Tillsammans med honom kommer jag nog allt att klara av att stå upp ett tag till. 


Foto: Solsippan
 




onsdag 28 januari 2015

Var är mina tår?

Mm, det var det där med att röra på sig. Jag har ju mer eller mindre legat stilla sedan jag inte har hästen att ta hand om längre och det är nog gott och väl ett halvår sedan. Den enda motion jag håller för är att gå de två trapporna upp och ner i källaren när jag ska tvätta. Idag var jag på mitt andra yogapass, som tillägnades rotchakrat. Det är nya termer för mig sedan några veckor tillbaka i tiden, men det går rätt snabbt att förkovra sig i de allra mest grundläggande sakerna kring tankarna om chakran. Även här finns det olika teorier och flera slåss om att äga den absoluta sanningen. Hursomhelst så kändes det rätt spännande att göra övningarna som tillägnades den här lilla punkten av våra kroppar. Fram tills dess att vi skulle göra en sittande övning med benen så brett isär som vi kunde. Det var då jag upptäckte hur otroligt stel min ländrygg är och hur otroligt ovig jag blivit. Till slut kunde jag liksom inte hålla tillbaka ett leende, för det spelade ingen roll hur mycket jag försökte, jag kunde inte göra den där övningen som vi skulle. Det var helt omöjligt. Så nu får jag ägna några minuter varje dag åt att få tillbaka min smidighet igen. Det går, det är jag helt säker på, jag har ju kunnat ha händerna i golvet med raka ben förut, jag har kunnat sitta och krama om mina fötter, gå ner i spagat och så också. Men innan jag kan det igen kommer jag sitta på golvet och le åt min stelhet ett tag till...

Bild via
 

tisdag 27 januari 2015

Att kopplas ihop ..?

Nästa vecka ska jag göra någonting jag inte vet om jag tror på. Det är så totalt tokigt att jag inte kan låta bli att ifrågasätta mig själv. Jag ifrågasätter i och för sig rätt mycket av mig själv och hur jag tänker, men jag har ganska fort ändrat uppfattning om mycket jag haft en fast föreställning om tidigare. För ett halvår sedan förnekade jag starkt tanken på ett liv efter detta. Jag menade också att det var helt märkligt att det skulle finnas en makt som dömer människor med knivskarp skärpa att antingen hamna i ett evigt helvete eller i en evighet skutta omkring på en äng med gräsätande lejon och så vidare. Ledsen om jag gör någon illa nu, men jag kan inte förstå att en skapare av allting kan vara så grym. Ingen kan få mig att ändra uppfattning om detta.

Jag påstår inte att jag numera har ändrat uppfattning så tillvida att jag är anhängare av himmel/helvete-teorin, men jag har fått inblick i ett par tidigare liv. Bara små ögonblick, men ändock så starka och verkliga att jag inte tänker förneka upplevelserna. Jag har levt tidigare. Helt absurt, men samtidigt så fantastiskt spännande att jag är ivrig att kanske få fler små inblickar. Det är ju som att läsa en bok om sig själv, av sig själv, fast utan att man visste om det... Oj, nu blev jag snurrig...

För ett halvår sedan skulle jag tyckt att det var lite grann knasigt att boka in och betala för en healingsession. För ett år sedan förkastade jag idén helt när jag fick det rekommenderat till och med. Va? Kraniosakral healing? Njaaeee, nää det ska jag nog inte testa... Jag försökte läsa lite om det, men drunknade i alla sidor på internet om healing där allas speciella sorts healing naturligtvis var den bästa grundat på människors kommentarer i gästboken. Nä, var det någonting jag inte skulle beblanda mig med så var det healingmänniskor, det blev jag bergsäker på. Aldrig. Inte förrän jag bokade in shiatsun hade jag tänkt att jag skulle få healing. Det är nämligen så att efter varje shiatsubehandling så avslutar A med att ge mig en skvätt healing. Jag har lite besvärat luggit kvar och bara pustat ut efter all smärta och försökt att låtsas som att A bara pustar hon också. Det är bara det att jag har känt att det händer saker i min kropp som bara händer när jag ligger där och pustar lite. Konstiga ryckningar i fingrarna, ilningar ända ner i fötterna som att det killar på insidan av kroppen och andra märkligheter. 

Därefter har jag läst en bok. Samma bok som ledde A in på spåret med healing. Det som hände var ännu märkligare och inte alls vad jag förväntade mig. Mina handflator började pirra. I början var jag ganska övertygad om att det bara var något nytt konstigt sätt som min utmattning visade sig på. Det som var läskigt var att jag något kapitel senare i boken läste att författaren förutspådde att de där pirrningarna fanns i mina handflator, de fanns där enbart av den anledningen att jag läste just hans bok, påstod han. Kaxigt. Jag drabbades av en idiotisk känsla av att vilja kasta bort boken just för att en person som jag inte kände och som befann sig, tja var en sån person kan tänkas finnas, men i alla fall väldigt långt bort, kunde veta hur det skulle komma att kännas i mina handflator efter att ha läst en stund i hans bok. Men kanske var det just kaxigheten som i alla fall behöll min nyfikenhet, det här bröt ju mot min föreställning om att åtminstone inte jag skulle kunna ägna mig åt healing. Det märkligaste av allt är att jag blivit så pass övertygad att jag alltså nästa vecka ska genomföra någonting som kallas The Reconnection, alltså "återkopplingen". Det är så fullständigt galet att jag tvivlar på att jag gör rätt. Men det värsta som kan hända är att det ingenting händer... Det häftigaste som kan hända... Hm, jag tror jag lämnar det till ett annat inlägg...



Foto: Solsippan





 

måndag 26 januari 2015

Svävar på kärleksmoln

Bild via


Jag har skrivit om det förut, men jag bara måste göra det igen... Shiatsu är så otroligt häftigt!! Tänk, någon trycker på olika ställen på din kropp och det händer så otroligt mycket! Jag måste erkänna att jag inte kan så mycket teori bakom fenomenet, men jag kan definitivt intyga att det gör både skillnad, verkan och nytta. Vid det här laget har min kropp stärkts så mycket att behandlingen tar på djupet och jag kan känna hur det jobbar i min kropp flera timmar efteråt. Flummigast är nog alla inre upplevelser, men dem tar jag bara som en bonus och låter mig flyta med bland alla bilder och insikter jag peppras med. Fast ibland gör det ju bara så ont att jag ligger och flåsar förstås. När man har provat den traditionella medicinen och att försöka tänka så positivt att man nästan storknar av sig själv under så lång tid som jag har gjort och bara känner att det blir sämre så är det ett himmelrike att få verklig hjälp. Hands on. Det kan ju inte bli mer konkret än så här. Möjligen kommer yogan kanske att bli min nästa förälskelse, det är nästan så att jag hoppas det, men just nu är min stora kärlek den meridianöppnande shiatsun. Låt livet flöda! 




Bild via    




söndag 25 januari 2015

Nya övningar

Flera gånger har jag hört att det ska vara väldigt enkelt att se sin aura, eller i alla fall för vissa, hrm.. Det verkar vara lite så i den andliga världen att man antingen är på den där sidan tillsammans med de som vet eller så är man helt enkelt en som är lite utanför, en wannabe. Tröttsamt, men envis som jag är så tänker jag inte ge mig, inte för att jag vill vara en i gänget utan helt enkelt för att det intresserar mig enormt mycket. Alltså gjorde jag ett nytt försök idag att se den där auran som ett medium i höstas påstod ska vara orange.

Jag gjorde som jag läst att man ska, med undantag för att jag inte stod framför en spegel eller stod upp eller tja, för att vara ärlig så låg jag ner i soffan och kisade med ett öga. Så långt ifrån vad man ska göra som man kan komma. Där låg jag och tittade på min hand och såg som vanligt den där lite ljusa markeringen som man ser runt vilket objekt som helst om man bara stirrar tillräckligt länge. Den har jag avfärdat som icke-aura för länge sedan eftersom jag vet att ögonen liksom blir programmerad när man gör sådär, ungefär som en dator utan skärmsläckare, efter alltför lång tid har bilden bränt sig kvar.

Med nästan inget hopp alls fortsatte jag att kisa och njöt en del av solljuset som ohejdat flödade in genom fönstren. Jag tappade nästan andan när jag så plötsligt såg hur ljuset från min hand växte och antog en böljande blå färg, skiftande i intensitet. Sådär har det aldrig blivit tidigare. Fast därefter sansade jag mig och tänkte att det kanske bara var som jag önskade att jag skulle se, och den skulle ju vara orange? Så jag tittade på motsatta sidan av handen istället, vilket blev min handflata. Efter en liten stund framträdde det tveklöst en grön färg. Grön....inte det minsta lilla orange där heller... Så jag provade att byta bakgrund mot en svart istället för den ljusa som rekommenderas. Samma sak där. Blått på handryggssidan och grönt på handflatssidan. Hm.. 

Novis som jag är har jag ingen aning om vad färgerna betyder. Det spelar ingen större roll just nu. Jag är nöjd med dagens övning.



Foto: Solsippan




 

lördag 24 januari 2015

Ett pissinlägg

Jag är på pisshumör... Eller tja, jag har torkat urin i flera dagar känns det som. Det är inte någon av oss människor som inte längre klarar att hålla tätt. Nä, det är vår lilla hittekatt som har ökat sin intensitet när det gäller strilandet. När han kom var han ju så mager, tufsig och eländig att jag faktiskt trodde att det var en hona. Det är det inte. Numera är det en ganska bortskämd tjockis med fluffig päls som tycker om att gå sina små rundor och strila på undanskymda platser i hemmet. 

Ett tag hade vi så mycket övervakning vi kunde så fort han promenerade runt i hemmet. Det hjälpte en del. Vi köpte en Feliway (lugn- och rohormon för katter) och har försökt att på alla sätt med lugna och fina metoder få honom att inte vilja strila inomhus. Den andra katten är underbar i de där situationerna. Han går och städar lite där den första har strilat. Det är inte så ovanligt att det är han som gör oss uppmärksamma på det nya kisstället genom sina krafsningar på golvet där en del av skvätten finns.

Idag rann tålamodet dock. På morgonen gick vi in i ett kök som stank av nysprayad katturin. I vanliga fall har vi åtminstone sluppit lukten då den alltid varit ganska diskret. Ugnsluckan var prydligt markerad, köksbordet var även det markerat och efter en nödröjning intogs frukosten i gästrummet under diskussion om huruvida vi ska flytta ut oss själva i tält i trädgården eller göra andra väldigt inhumana saker med den skyldiga katten. Det slutade med en suck och storrengöring av köket. 

Därefter upptäcker min fina D att katten gått loss fullständigt i ett litet undanskymt ställe i sovrummet, på golvet vid min klädstol och på mitt nattduksbord. Då rann mitt tålamod ut och jag blev så vansinnigt uppgiven. Vad gör man med en katt som förstår att han inte får strila och därför gör det i smyg?? Varför strilar bara en katt (tack alla högre makter för det i alla fall) och inte båda två? Varför strilar han mest i vårt sovrum och vid den andra kattens matskål?

På nätet verkar det finnas fullt av andra minst lika uppgivna kattägare, massor av olika försök att få katterna att sluta med sina oönskade beteenden men liksom inte någon som helt och fullt har lyckats. 

Halva sovrummet är nu sprayat med Piss Off, golvet är skurat och dörren dit in är stängd. Undrar om vi vågar sova i natt...


Snorpan ligger och ser oskyldig ut...



 

Andlig utbildning?

Jag blir totalt forcerad ibland. Driven av en inneboende hets som letar sig igenom varje por i min kropp. Den nästan svider i sin iver att putta mig framåt och samtidigt gör den mig så otroligt trött. Till slut kan jag inte koncentrera mig på någonting och jag vill hellre bara studsa runt som en gummiboll för att få ur mig min frustration. 

Det där hände mig igår. Jag satt och letade på nätet efter utbildningar inom medialitet och hamnade på alla möjliga hemsidor som var mer eller mindre röriga. En sak verkar de flesta ha gemensamt; oordning. Att vilja få fram hur mycket kurserna innehåller i alla möjliga färger så att det knappt går att läsa för att bokstäverna bara skriker ut att de har en annan färg än svart. Till slut blev jag så frustrerad att jag gav upp. Jag lär mig hellre på egen hand än att försöka skilja ut vilken trasslig utbildning som möjligen kan ge mig mest kött på benen. De flesta utbildningarna börjar ju med att man ska bygga upp sin tillit till sin egen intuition. Alltså gör jag det. Litar på att jag kan själv. Det som verkligen kommer att ha betydelse i mitt liv kommer att komma av sig självt. De senaste månaderna har det formligen flödat in och jag har bara behövt öppna armarna och ta emot. Antagligen är det bara barnet i mig som blivit insläppt i godisfabriken utan någon vuxen som säger åt mig vad jag får eller inte får göra. Då blir det lite svårt att inte stoppa hela truten full på en gång och totalt ignorera det faktum att man kommer få superont i magen och må jätteilla en liten stund senare. 

Idag är det jag som gör eldsceremonin för mina Munai Ki-frön och njuter av kunskapen jag redan har. Det andra får komma efter hand. När jag är redo.



Bild via
 

fredag 23 januari 2015

Drogfri

I morgon har jag varit drogfri en vecka. Alltså, det är ju inte drogklassade saker jag pratar om utan mitt stora hatämne medicin. I morgon har jag alltså varit fri från Saroten i en hel vecka. Jag är skitstolt! De första tre dagarna var värst och jag vet fortfarande inte om eller hur jag klarar mig, men än så länge går det i alla fall. Fast jag måste erkänna att jag haltar mig fram nattetid med en halv Propavan (en sömntablett) för att om inte annat få lite placeboeffekt och myrkrypningar i benen. Jo, jag får myrkrypningar av en halv tablett. Det ska väl förmodligen inte vara möjligt eftersom man inte ens ska somna av en halv tablett heller. Men min kropp har väl inte läst bipacksedeln antar jag... Än så länge vågar jag mig inte igenom en natt utan att ta piller innan sänggåendet. Tänk att man kan bli så fäst vid det där, ungefär som att jag inte skulle kunna tänka mig att gå och lägga mig utan att ha borstat tänderna innan. Nu kan jag inte lägga mig utan att svälja åtminstone en halv liten tablett... Men så småningom ska jag bli fri från det! 

Under tiden tackar jag alla högre makter för att det inte är något värre än så som jag är beroende av. Min största last och beroende förutom medicinen är mitt té och det tänker jag aldrig släppa. Nu gäller det bara att hitta min inre styrka och ta mig långt upp ur skiten. Det ska gå!

 

Bild via

Föraningar om saker som ska hända

När jag började min djupdykning i den andliga världen så tänkte jag mig att det skulle börja hända riktigt magiska saker, sådär som man ser på tv. Kanske skulle jag se gnistrande föremål hänga framför näsan och få insikt i saker som inga andra människor någonsin skulle förstå och så skulle jag sitta där och nicka för mig själv och komma med otroliga lösningar. Haha, nja det kanske fungerar på tv... Men jag måste erkänna att jag blivit otroligt nyfiken på vad som kommer att bli min "specialitet" för det verkar de flesta spirituella människor ha. En del hittar borttappade saker, en del skickar oroliga andar till ljuset, en del...tja du fattar. Jag har så många saker jag är intresserad av så jag kanske blir lite halvtaskig på allt? Jamen som när jag varit på ICA och handlat sist. Jag satte mig i bilen och såg att det gick att köra rakt fram istället för att backa mig ut från min plats eftersom p-platsen framför mig var tom. I samma ögonblick som jag planerade det "såg" jag att det inte var någon idé att jubla över det för att det skulle komma en ny bil och ställa sig framför mig. Jag hann inte ens vrida på tändnyckeln förrän det kom en blank och fin Volvo och gled in i just den rutan. Flera andra platser bredvid den åt båda håll var fria, men den ställde sig just nos mot nos med min gamla skruttvolvo. Självklart. Varför fick jag en syn om det? Totalt onödigt och totalt skrattretande. Jag slutade inte skratta förrän halvvägs hem. Tror jag kan skrota min förhoppning om att få föraningar om viktiga händelser så att jag kan rädda människor innan olyckan sker eller liknande. Jag får syner om att parkeringsplatsen blir blockerad...

torsdag 22 januari 2015

Sprakande hår hos frisören

Det var inte riktigt meningen. Inte alls faktiskt. Jag skulle bara göra några slingor sådär som jag brukar, eller brukade är det väl mer ärligt sagt. Förut gick jag till frisören vart tionde vecka, på senare tid har det blivit en gång om året, men just nu tyckte jag att jag kunde göra ett upplyft och ge mig själv en liten makeover. Inte sådär brutal eller jättemärklig, men piffa till sig lite sådär som man kan få behov av ibland. Alltså letade jag reda på en ny frisör på lite närmre håll och åkte dit på morgonen glad i hågen. 

Det var en ung tjej som mötte mig när jag klev innanför dörren. Hon ledde mig fram till sin stol och jag sjönk ner framför spegeln samtidigt som jag drog in dofterna av frisörsalong djupt genom näsan. Det här var en perfekt dag, det kände jag ända ner i lilltårna. 

Till min stora glädje ifrågasatte den unga frisören mina funderingar, kom med egna förslag och sa hur hon såg på det hela. Jag blir alltid superglad över sånt och gick plötsligt med på att färga hela håret istället för att bara göra slingor. Hela håret. Rött. Inte sådär lite sött rött utan ganska ordentligt, för att inte säga knallrött. Jag måste säga att jag till och med överraskade mig själv. Trodde faktiskt inte att det skulle bli riktigt så intensivt eftersom det inte såg ut så på den lilla hårlocken som var fäst vid färgproverna. Fast jag ångrar mig inte, inte ett dugg, för sådär sprakande har jag varit en gång och det är dit jag är på väg igen. Den här resan börjar bli alldeles fantastisk och härlig!



onsdag 21 januari 2015

Långsamma läkande rörelser

För ett tag sedan började jag följa Malin Berghagens blogg där hon bland annat beskriver sitt yogiliv. Om jag ska vara ärlig så var jag inte ett dugg intresserad av yoga från början, jag tyckte mest om att kika på hennes bilder och läsa hennes tankar om livet. Det fångade mig. Det gav genklang i mig någonstans och jag kunde själv inte förstå det. Jag är långtifrån något träningsfreak, långtifrån renlevnad, fasta eller detox. Shiafrön och gröna juicer skrämmer mig då min kropp brukar reagera våldsamt på nyttigheter. En enda gång har jag försökt mig på att ta ett pulver som skulle detoxa kroppen min och det resulterade i fruktansvärda eksem över hela kroppen så det pulvret står ensamt på en liten hylla tills jag bestämt mig för vad jag ska göra med det. 

Ändå kan jag inte låta bli att fortsätta läsa Malins blogg och under min andliga resa har tanken så smått börjat gro i mig att även jag kanske skulle kunna testa yoga. Med tanke på min galna utmattning är det en helt idiotisk idé och jag har gett upp tanken flera gånger, valt att lyssna på min kropp istället för min vilja och bara njutit av att läsa och drömma mig bort i de vackra bilderna. Fram tills idag. I morse ringde larmet och mitt i mina drömmars värld kunde jag inte alls minnas varför jag ställt det på just den tiden. Jag hasade mig så småningom upp, åt min frukost och gav mig iväg till den nästan gömda studion där yogan skulle hållas. Det var läskigt, det måste jag erkänna, hela kroppen var superstressad och jag hade alla möjliga orsaker uppradade i mitt bakhuvud om varför jag absolut borde ta mig tillbaka till mitt hem igen. Det här var ju löjligt... 

Så fort jag öppnat dörren och klivit över tröskeln blev jag lugn. Ljuset var dämpat, där satt flera kvinnor runt ett lågt bord och mysstämningen flödade runt dem. Jo, här skulle jag våga stanna.

Jag fick hjälp av yogainstruktören att hitta en matta, placera den och känna mig hemma och bekväm i den nya situationen och döm om min förvåning att jag även klarade att vara med på hela passet, göra alla rörelserna (om än med nybörjarens klumpighet) och känna i kroppen att det gjorde skillnad. 

Jag har valt Mediyoga en typ av yoga som är utformad från kundalini yoga och tillsammans med modern sjukvård. Valet föll på att jag skickade två mejl samtidigt varav jag fick svar snabbast från mediyogastudion. Inte konstigare än så. Det tilltalade mig att rörelserna var långsamma, övningarna lade stort fokus vid andningen och inte så mycket på styrka och smidighet. Det passar mig som handen i handsken för tillfället. Dessutom pratade instruktören om de olika chakran och att flera av övningarna var till för just sitt speciella chakra. Mycket intressant! Jag ser redan fram mot nästa vecka, och då kommer jag förhoppningsvis inte att vara så stressad innan...
   





tisdag 20 januari 2015

Nya upplevelser

Jag funderar ofta över det där att det för det mesta måste vara indianer som representerar det andliga. För min del hade jag gärna sett att vi hämtat inspiration och andligt tänk från samer och samers historia. Där finns mycket klokskap att hämta. Men jag måste erkänna att jag instämmer till fullo med texten på bilden och mannen på hästen kan jag också känna med då det är en fantastisk upplevelse att vara tillsammans med en häst och färdas tillsammans, inte bara kräva av hästen att den ska röra sig åt det håll jag har bestämt.

Jag funderar även mycket över det andliga. Hade någon frågat mig för ett år sedan om jag trodde på tidigare liv och livet efter döden hade jag vänligt men bestämt svarat att jag inte tror ett skvatt på det. Innan man föds finns man inte och när man dör är man död, inte konstigare än så. Det är här och nu som gäller och vad andra säger är jag inte speciellt intresserad av. Så hade jag sagt. 

Idag är jag inte alls så säker. Jag har sett glimtar av tidigare liv, jag har hämtat hem en borttappad själsbit från ett tidigare liv och jag har krävt tillbaka andra som har slitits från mig under detta livet. Jag har gjort resor, trumresor och spontana resor, träffat mina kraftdjur och besökt andra världar. Det är fullständigt rubbat, helt galet och utan förklaring, men när jag väl tog steget och erkände det för mig själv så känns mitt liv inte längre lika tomt, inte lika ensamt och oförklarligt. Jag har hittat min plats i livet. Samtidigt vill jag inte rusa iväg i allt och tappa fotfästet. Det kanske kommer att bli en utmaning, eller så hittar jag en jämnvikt ganska snart. Vissa dagar är fyllda med upplevelser, nya lärdomar och insikter i saker jag inte haft den blekaste aning om tidigare medan andra är som vilken dag som helst alla föregående år som varit. 

Det som är mest spännande är att jag plötsligt har öppnat så många nya dörrar i ett möjligt yrkesliv. Från att ha legat totalt utslagen i utmattningens klor känner jag för första gången att det faktiskt finns en möjlighet för mig att hjälpa andra i en takt som jag orkar med. Frågan är bara vilken inriktning jag ska välja? Gissar att det också kommer att ge sig med tiden. Just nu njuter jag bara av detta fantastiska som händer runt mig och inom mig. Men jag tror ändå inte att jag kommer att gå runt med underliga kläder, prata med en mumlande röst och titta mig omkring med halvslutna ögon och nicka instämmande med mig själv om någonting som bara existerar i min lilla värld. Hoppas jag...då är det nog dags att ta en time out igen.


måndag 19 januari 2015

Traditionell vård vs alternativ vård

Det är inte ett dugg vetenskapligt det jag tänker, men jag bara måste skriva av mig det. 

Förra året, mitt i min fullständiga krasch med grymma smärtor i hela kroppen, kom en läkare på att om inte vanliga smärtstillande tabletter hjälpte mig så skulle Saroten göra det. Saroten, sa hon, har en lugnande och avslappnande effekt i låga doser. I högre doser fungerar de som antidepressiva, vilket hon även tyckte att jag skulle fundera på då hon anade en underliggande depression i mig. Jag var villig att testa allt som läkarvetenskapen erbjöd mig och började därför att ta de små rödbruna tabletterna med en gång efter jag fick receptet. 

Jodå, nog blev jag mer avslappnad alltid. Jag somnade fortare på kvällen och sov mer sammanhängande då jag inte ständigt vaknade upp av smärtorna i framför allt axlarna. Tabletterna hjälpte mig så pass att jag inte längre grät då jag var tvungen att fickparkera bilen, eftersom man då är tvungen att göra större rörelser med armarna, men det hände även andra saker. Jag blev hungrigare, jag blev ännu mer yr, tappade balansen hundratals gånger på en dag, fick dimsyn, rubbad syn, torr i munnen....väldigt mycket som också inskränkte min vardag. För min del fick jag bara andra bekymmer, men smärtan var mindre.

Läser man bipacksedeln står det så här:

Hur verkar Saroten?

Orsaken till depression är inte helt klarlagd, men man vet att mängden av vissa ämnen som överför impulser mellan nervceller i hjärnan är mindre. Det är här Saroten anses ha sin effekt. Saroten har antidepressiva, lugnande och ångestdämpande egenskaper. 
Man vet inte. Man anser. Det är inte helt klarlagt. Läser man vidare hittar man biverkningslistan:

Vanliga (fler än 1 av 100):
Huvudvärk, svettning, trötthet, dåsighet, viktökning, yrsel, desorientering, koncentrationssvårigheter, aptitökning, illamående, förstoppning, muntorrhet, förändrad smakuppfattning, hjärtklappning, snabb puls, yrsel tex då man hastigt reser sig upp, förändrad sexuell lust och potens, oförmåga att samordna rörelser, darrningar, myrkrypningar, pupillvidgning, svårigheter att fokusera blicken, dimsyn.

Ovanstående är bara en del av biverkningslistan, den som de allra flesta drabbas av. Om man då jämför med vad man vill att Saroten ska hjälpa mot så står det så här: Behandling av depression. 

Jag tycker att det osar död och begraven hund. Man tror sig veta hur depression fungerar (jag vet en del om det via min utbildning, eller tror mig veta kanske jag numera måste tillägga) och man tror att läkemedlet har effekt på sagda funktion. Man har också upptäckt att det har väldigt många andra effekter, som inte alls är lika åtråvärda. De är heller inte värderade i den mening att patienten har fått tala om hur det faktiskt känns att få biverkningarna, men genom att godkänna läkemedlet anser man sig ha bestämt att depressionen vida överstiger lidandet som tabletten åsamkar dig. Man tror även att det är så att biverkningarna lättar efter de första magiska två veckorna. Tror. Därför att man inte har tagit reda på. Man tror även att den här typen av tabletter ska intas regelbundet under minst tre månader men helst ett halvår efter att depressionen har gått över.

Depression är enligt min utbildning någonting som går över av sig självt. Jodå, jag har sett många fall där människor har blivit svårt deprimerade, där tabletter inte har hjälpt ett skit och man har fått ta till mer drastiska åtgärder så nog är det en vidrig sjukdom, det är inte det jag säger, jag vill bara lyfta blicken en aning och ifrågasätta varför man är så pigg på att skriva ut och berätta för en patient att man ska bli fri från depression (eller smärta i mitt fall) men tar så lätt på biverkningarna? Hur kommer det sig att man inte erbjuder alternativa åtgärder? I mitt fall kanske det skulle varit lönt att fråga sig om sjukgymnastik, terapeutiska varma bad, massage och deltidssjukskrivning under en period skulle ge samma effekt, men utan biverkningar. Varför är ett läkarbesök samma sak som en quick fix? Varför anses de alternativa behandlingarna vara någonting som är lyx i form av spabehandlingar och inte lika tillförlitligt som en rödbrun tablett? Är det helt enkelt tanken "no pain no gain" som spökar? Du får inte omedelbar effekt av en antidepressiv tablett, men eftersom du känner av alla biverkningarna så vet du att den gör någonting i alla fall.

Efter ett halvår med Saroten ville jag inte fortsätta ta dem. Min läkare ville höja dem eftersom hon fortfarande ansåg att jag var deprimerad. Jag lyckades inte sätta ut dem själv eftersom utsättningssymtomen var minst lika svåra som biverkningarna när jag började ta dem. Där stod vi, på var sin sida om sarotenkampen. Ingen vann.

Det skrämmer mig att man inte söker alternativ vård i första hand när det gäller icke akuta saker därför att man inte är säker på att det hjälper och att det kanske till och med är något hokus-pokus som man inte har kontroll över eller vet att det har effekt, men det är helt okej att söka läkarvård där de skriver ut tabletter där det klart och tydligt står att de anser att medicinen ska ha effekt men man är inte säker. Läkarvården är med andra ord minst lika osäker som den alternativa vården, men biverkningarna kan vara svåra. Jag fick dessutom utskrivet den antidepressiva medicinen i hopp om att den skulle hjälpa mot smärta. Läkaren visste inte, men hon trodde att det skulle hjälpa. För att vara övertydlig här så drar jag paralleller till vad man ofta tänker om den alternativa vården där man är belagd med munkavle eftersom den oftast går under den så kallade kvacksalverilagen och alltså inte ens får påstå att de tror att det hjälper. Det är just det argumentet jag ofta hör och tidigare ofta själv hade emot den alternativa medicinen, att man inte fick någon garanti att det skulle ha effekt. Men, men... Det får jag ju tydligen inte med den traditionella heller? Vilket är i så fall bäst?

I två dagar har jag inte tagit Saroten. Förra gången klarade jag inte mer än fem dagar, men den här gången har jag både säkerhetsbälte och störthjälm så jag hoppas att det ska gå bättre. Jag känner mig lurad, misstänkliggjord och fånig av den traditionella vården och från och med nu tänker jag i högre utsträckning söka mig till det alternativa. Så länge jag inte får en hjärtinfarkt eller så förstås. Jag vill ju inte bli fanatiker, det har väl sällan gynnat människan...

 

söndag 18 januari 2015

Den andliga sidan av världen

Konstigt att man kan känna att man står still och stampar på ett enda ställe när saker och ting egentligen skenar fram i en galen hastighet. När jag började med den här bloggen tänkte jag stoppa in ett och annat inlägg om andlighet, andar eller om du föredrar spöken och diverse sådana upplevelser. Ett par stycken sådana har det väl blivit under etiketten "Övernaturligt" men absolut inte så mycket som jag hade tänkt mig från början. Jag lider inte brist på övernaturliga upplevelser, men ofta är de inte intressanta nog att nämna i en blogg. Inte tillräckligt häftiga, skrämmande eller med någon knorr värt att nämna. Eller så har jag väl inte haft självförtroendet nog att nämna dem. Jag vet inte riktigt, men sedan jag blev sjukskriven igen i somras för utmattning så har den andliga delen av mitt jag fått en fantastisk skjuts. Den här resan har förändrat mig in i märgen. Om jag ska vara ärlig så startade den i november förra året då jag i ren desperation och smärtfylld ut i hårspetsarna tog en depottablett som heter Orudis retard två dagar i rad och därefter fick fruktansvärda smärtor i magen också. Efter att ha levt på té och skorpor i en vecka fick jag uppsöka vårdcentralen, fick ett gräsligt bemötande och ytterligare en veckas sjukskrivning. 

Jag var långt ifrån bra när jag återgick till jobbet igen och smärtorna gjorde att jag var långsam och klumpig. Eftersom jag åtskilliga gånger sökt läkarhjälp för smärtorna och för huvudvärken utan att bli hjälpt av deras mediciner och råd och uppmuntran började min resa på den alternativa vägen. Jag kunde helt enkelt inte ignorera den längre. Den vanliga världens läkarkunskaper bet inte på min kropp och att bara byta skor, tänka positivt och promenera utomhus tjugo minuter per dag räckte inte. Jo, jag fick det rådet av en läkare, men om sanningen ska fram hade jag redan provat den medicinen.

Mitt första möte med alternativmedicinen var hos en homiatriker. Hon satte sig mitt emot mig, tittade i mina ögon med hjälp av något som jag associerar med optiker och berättade för mig att jag hade ont i knäna, men mest det högra för där hade jag början till artros. Mina tankar gick till sjukgymnasten som uppmuntrat mig till att börja jogga för att det skulle ta bort värken i min kropp. Inte helt utan bitterhet förstås. Därefter fortsatte homiatrikern att klockrent berätta för mig hur min kropp kändes och var jag hade problem. Till slut slet hon blicken från den optikerliknande makapären, tittade oroligt på mig och frågade mig hur jag överhuvudtaget lyckats orka med att köra bilen de där 27 milen det var till henne. Hela min kropp skrek av sjukdom, men ingen vanlig läkare hade sett det. Av ren lättnad steg tårarna i mina ögon av att någon kunde se på mig och berätta hur det kändes att vara jag, helt utan att jag ens behövde förklara eller stå på mig eller känna mig som att jag bara inbillade mig alltihop.

Jag fick med mig diverse piller och droppar och magnesium från henne men för att försöka angripa problemet från fler håll började jag även på zonterapi och efter andra behandlingen trodde jag nog att jag blivit ännu sämre. Under tre dagar låg jag nerbäddad med en känsla av att ha fått en rejäl influensa. Under ett täcke, flera filtar och med en elektrisk värmemadrass låg jag och ömsom sov ömsom kved av självömkan. Det var inget lätt läge och ingenting kunde jag göra för att försöka lindra eftersom både mina njurar och min lever redan var så påfrestade att jag inte vågade ta smärtstillande. Så jag bet ihop.

Efter den där fruktansvärda omgången träffade jag zonterapeuten återigen och när hon började känna på mina fötter blev hennes ögon klotrunda och sa till mig att min kropp mer eller mindre haft ett vulkanutbrott. Det hade skett så otroligt mycket i mig så hon menade på att jag egentligen bara gått och väntat på att få den där knuffen i rätt riktning. Efter den behandlingen började kroppen att jobba lite mer i medvind. Men jag hade fortfarande ont och jag ville verkligen inte att det skulle ta två år som homiatrikern påstått att det skulle ta för att läka min kropp. Två år kändes som att sitta på en flotte mitt ute på öppet hav. Jag hade inte tålamod för två år. Alltså satte jag mig ner och letade ännu mer bland alternativa behandlingar. Det finns ruskigt många kan jag säga, men jag hade ju bråttom så jag tänkte att jag skulle prova någonting som jag verkligen trodde på skulle ge effekt. Efter vad som kändes som eviga timmar spenderade på att leta på nätet efter behandlingar inom rimligt avstånd från mitt hem och inom rimlig kostnad blev jag bara än mer förvirrad. Vad i hela friden skulle jag välja? Tja, kanske någonting som man hört talas om eller hade något litet erfarenhet av? Akupunktur hade jag fått i öronen några gånger med ganska stor effekt, så det trodde jag mer på än kraniosakral healing som jag också fått rekommenderat att testa. 

Sagt och gjort, jag bokade in en tid för akupunktur och åkte smått nervös dit. Efter ett ganska kort inledande samtal fick jag lägga mig på en massagebänk iklädd endast trosor och bh och med en tunn filt över mig. Upplevelsen jag fick då var enorm, fantastisk och fullständigt brutal på samma gång. Det tog mig åtskillig tid att enbart komma av britsen efter behandlingen eftersom min kropp skakade som ett asplöv. Vi kom gemensamt fram till att jag var alldeles för skör för att kunna gå igenom en så stark behandling varpå vi nästa gång provade shiatsu istället. För mig lät det som att vi skulle göra någon konstig form av yoga och kanske skriva lite kinesiska tecken under tiden för det var ingenting jag hört talas om tidigare och jag var minst lika nervös inför shiatsun som jag varit inför att få nålar över hela min kropp.

Själva shiatsun var fruktansvärd. Det gjorde så ont att jag blev förvånad över att jag upptäckte en ny form av smärta när jag trott att jag redan visste allt utom att föda barn, men på samma gång kände jag att det verkligen gjorde nytta. Det tog på djupet och samtidigt som jag låg och flåsade av smärtan kunde jag känna hur kroppen gjorde allt för att samarbeta med de där händerna som orsakade smärtan. Det var värt varenda sekund.

Nu händer det även någonting annat i samband med att jag får shiatsun. I början reflekterar jag inte över det och det tog flera behandlingar innan jag vågade berätta för A om vad jag ser under tiden som hon trycker på olika ställen på min kropp. Men hon lyssnar utan att döma och hon bekräftar även min känsla om bilderna jag målar upp för henne. En stund efter att hon börjat behandlingen ser jag hur jag står på en stenig strand. Det är ingen vacker strand och jag får känslan av att den är målad med vattenfärg. Havet är svart och till höger om mig reser sig en klippa högt upp. På toppen av klippan ruvar en svart borg. Men det är inte borgen jag är rädd för. Det är havet. Upp ur det annars så stilla, svarta vattnet reser sig ett urmonster, stort och skräckinjagande. Vareviga behandling ser jag det otäcka monstret komma mot mig och det enda som hindrar det från att sluka mig är den tunna linjen som skiljer vattnet från den steniga stranden.

Efter så många behandlingar att det kändes som en evighet insåg jag att det var min egen sorg jag blickade in i. Det jag inte visste var hur jag skulle hantera det. Allting var ju svart. Inte minsta lilla ljusglimt någonstans. Ändå visste jag att det jag gjorde var rätt, jag gav mig hän åt smärtan från behandlingen, lät borgen vara borg och monstret vara monster. Jag kunde inte ändra på det så då fick jag ju acceptera det. Gång efter gång stod jag bland de svarta stenarna och tittade och jag blev fullständigt överraskad den där dagen då borgen knycklades ihop och rasade tillsammans med klippan ner i havet, monstret försvann och även om allting fortfarande var mörkt såg jag i ögonvrån hur det plötsligt började lysa en liten, liten punkt långt borta. 

Det var så genom flera behandlingar. Jag såg den ljusa punkten i ögonvrån om jag tittade åt höger och som vanligt var det stora svarta havet kvar där det alltid varit. Det enda som saknades var klippan och monstret.

Under en av behandlingarna bestämde jag mig för att titta närmare på den där ljuspunkten, den fick mig att känna att jag borde veta vad det var, att jag glömt någonting viktigt och jag längtade så efter att komma närmare. 

Det var inte precis som att gå, inte som att sväva och inte som att åka, men jag tog mig långsamt närmre punkten, som faktiskt blev större när jag kom närmare. Lite ironiskt upptäckte jag att det var precis som de där klassiska berättelserna om folk som färdas i tunnlar mot ett starkt ljus. Det var nämligen just så det var. Men när jag kommit ända fram så kunde jag inte komma in. Jag vände blicken nedåt och såg att på marken låg flera av de där svarta stenarna som funnits på stranden. Där stod jag, ville inte gå tillbaka, men kunde inte komma längre. Så jag tänkte att jag kunde lika gärna hänga kvar där i mittemellanlandet, ljuset som strålade ut på mig gav mig lugn. 

Sekunden efter att jag tänkt tanken att jag var nöjd med att ha kommit så långt drogs jag in över den överdimensionerade tröskeln och flöt fram i ett ljust och stilla landskap. Jag lät mig föras åt det håll jag drogs, ville för allt i världen inte bli utslängd i tunneln igen. Framför mig skymtade jag nu ett annat vatten, en annan strand och på mycket närmre håll fanns en stor byggnad med kolonnliknande pelare och mellan varje pelare stod en varelse. Allting var så ljust att jag hade svårt att urskilja detaljer, men det gjorde inte ont i mina ögon. Jag lade mig ner i gräset framför byggnaden och kände hur varelserna hjälpte till i min behandling, de var där för mig och jag fylldes av en kärleksfull känsla att jag aldrig upplevt något liknande tidigare.

När behandlingen var slut rann mina tårar av lycka och jag förklarade för A att jag varit i himlen. Det var precis så det kändes. Hon tittade på mig, var tyst en stund och sa sedan till mig att det jag just gjort spontant är sådant som andra människor sliter i flera år med för att uppnå. 

Efter den upplevelsen har jag inte längre tvekat. Jag måste, vill och tror att det är den här riktiningen mitt liv måste ta. Från att jag fattat det beslutet har det andliga formligen stormat in i mitt liv från ingenstans. Det är som en fördämning som har brustit och jag står och tittar ut över ett fantastiskt vattenfall, fullt av glitter och små regnbågar.

Det här är bara början av ett nytt liv. Jag skyndar långsamt.


måndag 12 januari 2015

Två steg fram, två steg bak

Det går trögt ibland. Tillfrisknandet. Fast emellanåt tycker jag att jag seglar på moln av lycka, att jag hittat en ljusning ett sätt att komma upp ur utbrändhetsträsket. Jag blir stark, glad och framåt. Kanske inte så handlingskraftig ännu, men säker på att jag hittat rätt och går åt rätt håll. Dagarna ägnas åt att utvecklas andligt, vilket innebär att jag slipper lägga tid på att fundera över det jag inte klarar. Jag slipper att känna mig misslyckad över att jag inte klarar att hålla hemmet rent, laga näringsrik och nyttig mat och vara fräsch varje dag. Jag gör mina små mentala övningar istället och väntar på att resten ska komma lite av sig självt. För det förutsätter jag att det gör. Så småningom.

När jag läser vad andra i min situation skriver så märker jag av förtvivlan, irritation och uppgivenhet eftersom de flesta vill kunna påverka sitt tillfrisknande så att det går fortare. Lite som att ta halstabletter mot infektionen i halsen, de är bakteriedödande så nog borde förkylningen gå över snabbare. Jag har också sådana dagar. Det är superjobbigt att bara behöva vänta ut allting, att anstränga sig för att ta det lugnt och inte bara i ren destruktivitet köra på som man har gjort innan. Att vara skör. Att inte orka. Att tacka nej. Att tycka sig se att alla andra brinner för sina intressen, utvecklas och gläds åt livet. 

Ja, idag är jag ledsen. Som fan.

Det är slitsamt att se sina egna tillkortakommanden. Att se samma väggar dag ut och dag in, att vilja men inte klara ens vardagliga saker. Jag skulle vilja berätta om massor med saker jag lärt mig, inspirerats av och gläds av, men idag är det inte en sådan dag. Idag är en sån där "två-steg-bakåt-dag". Idag är en såndär dag då jag inte tror att det kommer att bli bra. Någonsin. Att kämpa är bara fånigt.