fredag 30 mars 2012

Att våga gå framåt trots att man snubblar

De senaste två dagarna har jag haft överraskande härliga känslor emellanåt, vilket jag mest kopplar ihop med att det alltid är lika fint att höra koltrasten tidigt, tidigt i den mörkgråa gryningen och att solen tittar fram alltsomoftast. Sedan tänker jag förstås på hur det kunde ha varit. För det är ju faktiskt så, som den senaste psykologen jag pratade med, ganska otroligt att jag har kommit så här långt. Hon tyckte att det nästintill var ogreppbart att jag inte var en självdestruktiv missbrukare efter allt jag varit med om. Sista gången vi sågs sa hon till mig att fastän att hon jobbat länge så var jag den som haft en av de värsta livshistorierna att berätta. Hon erkände att det varit en riktigt jobbig period för henne. Jag drabbades av en stöt av dåligt samvete, samtidigt som jag vet att hon har ett skyddsnät omkring sig där hon kan prata av sig, och på samma gång sjönk det in i mitt medvetande vad hon just sagt. Det jag gått igenom är för stort för att man ska orka med.

Så vad är det då som driver mig?

Det jag är mest förundrad över själv är att jag är sambo med en man. Jag skulle aldrig mer i hela mitt liv släppa en karl över tröskeln till mitt hem, det hade jag bestämt mig för. Fånigt nog gick det bara ett par månader innan han fanns hos mig. Då var jag fortfarande i en euforisk bubbla av lycka över att ha överlevt mitt förra förhållande och jag tyckte att världen aldrig varit så vacker.

Jo, på ett sätt var jag ändå försiktig. Min bästa kompis kände honom och det var hon som såg till att vi träffades. Om inte hon sagt att han var okej hade jag inte vågat. Om inte kissekatten varit nöjd med honom hade han inte fått fortsätta komma hem till oss. Kissekatten brukar högt och ljudligt morra på dem han inte accepterar. Jag skäms över att jag inte lyckades skydda ens honom mot O, vilket har resulterat i att främst män blir morrade åt om de kommer in i hans hem.

Jag släpade omkring min stackars sambo till alla dem som har betydelse i mitt liv och studerade noggrant deras reaktioner. Det var ett eldprov han gick igenom, men jag tror inte att han var så medveten om det själv. Nog för att jag berättade att jag varit med om ruskiga saker och att det skulle bli en kaotisk resa en tid framöver, men medan han nickade allvarligt undrade jag i mitt stilla sinne om han ens anade ett uns av vidden i vad jag sa.

När jag frågar honom så här ett par år efter så säger han att han inte förstod. Fast numer har det mindre betydelse. Det som är viktigast är att han stannade kvar. Mitt i orkanen av känslor som helt styrde mitt liv var han mitt ankare. Jag är trygg med honom.

Jag tar fortfarande små försiktiga steg, ibland snubblar jag och faller, men numer får jag mest bara små skrapsår istället för att falla ner i bottenlösa hål. Jag vågar gå framåt.






torsdag 29 mars 2012

Pratglad

Ibland dyker det upp intressanta människor där man minst anar det. Jag har träffat en person under fem veckors tid ungefär och inte alls anat att det finns massor med intressanta tankar innanför det pannbenet, jag har bara tyckt att han har haft humor. För någon dag sedan gled vi dock in på ämnet gudstro och jag tror att vi kunnat prata i timmar om inte jobbet skulle skötas också. Bådas våra uppfattningar är helt skilda från varann men respekten finns ändå för den andre, vilket jag förstås uppskattar. Det var ruskigt längesedan jag hade ett djuplodande samtal om existentiella frågor med någon som är lika intresserad. Hoppas verkligen på en fortsättning!

Nu är det dags att krypa ner i sköna sängen, pussa på kissekatten och klappa sambons kind god natt.

Sov gott, du också =)

tisdag 27 mars 2012

Det blir nog säkert bra

Hjärtat mitt bultar lite extra idag.

Morgonen bjöd på soffmys i morgonrocken, länge, länge. Eftersom solen trängt undan dimman, som låg som en lovikavante runt huset igår kväll, gick jag ut för att pyssla lite i trädgården. Kissekatten följde med, skuttade efter fjärilar som han aldrig hinner ikapp, och tokrusade fram från buskar som han gömt sig i bara för nöjet att kanske få mig lite rädd och bli jagad tillbaka. Han har humor, den där katten...

Jag grävde och klippte, tänkte, funderade och planerade. För första gången sedan vi flyttade in i juni förra året fick jag känslan av att det här var min trädgård. Den kommer att bli som jag vill ha den, så småningom, och det var inte som att jag olovligen klampade omkring hemma hos någon annan längre.

På eftermiddagen ringde sambon. Han ville bli hämtad så han kunde bygga på planket som ska upp istället för det som rasade i höststormen. Jag kunde inte alls låta bli att vara med och bygga. Egentligen är jag lite rädd för att göra sådana saker. Jag kan ju inte. Fast jag tyckte att det var fantastiskt roligt, och att få göra någonting tillsammans med min lugna, fina sambo var alldeles underbart. Han säger bara "men älskling" när jag gör någonting tokigt, visar mig hur jag ska göra och ler sådär fint med sina vackra ögon att jag blir alldeles kvillrig av glädje. Han tycker om mig ändå, fastän att jag både fumlar och är långsam.

Hjärtat mitt bultar lite extra idag. Jag har någonting jag aldrig trodde jag skulle få. En vardag full med kärlek. Tänk, så underbart!





Foto: Solsippan

måndag 26 mars 2012

Pälsmjuk tiger

Det gick bra att vara tiger. Jag fick fram det jag skulle och resultatet blev helt okej. Det är svårt att veta att man ska göra livet surt för någon annan ett tag. Jag älskar människor och jag älskar att få dem att må bra så jag var en utpumpad solsippa efter samtalet i fredags. Men igår fick jag en kram som hejdå och jag hoppas, hoppas att livet far väl fram med honom, min stackars elev.

Min egna lilla tigerkisse sov hos husse hela natten så när jag försökte få lite morgongos var han inte alls intresserad. Lite mat och ut i solen, var hans plan för idag.

Själv tänker jag lägga upp dagen med lite filosoferande i soffan, pyssel i trädgården, hästar och kanske nytt porslin.

Hur är din dag idag?


fredag 23 mars 2012

Ondskan vilar inte för att man blundar

Dimman tassar tätt, tätt kring husen idag. Solskenet som var för någon dag sedan finns bara i minnet och lusten att se om krusbärsbuskens knoppar spruckit ut får vila något.

Det skulle vara skönt att få vila själv också. Jag är så in i märgen trött och sömn ger inte mycket lindring.

Under den tiden då jag tyckte det var som svårast att ens ta ett andetag för att fortsätta leva skrev jag en del. Orden växte till meningar och meningar till små kapitel och slutligen har det blivit 73 sidor med text om mina upplevelser.

I början var det flera som stöttade mig, bland annat mina föräldrar. Alla sa att det var bra att "skriva av sig". Även när jag sa att det kanske skulle bli en bok av det hela var det ingen som opponerade sig, inte förrän för några månader sedan då jag sa till mina föräldrar att det började kännas som att den var klar. En tunn liten bok, men dock en bok. Då var det inte lika bra längre. Argument efter argument kom fram om hur det skulle skada mig och min sambo. Livet skulle bli hemskt och det skulle sluta med att vårt förhållande kraschar och ingen vill umgås med mig.

Jag vågar inte försöka ge ut min bok. Den är inte riktigt klar, men jag har slutat skriva. Mina föräldrar skäms för det som hänt mig. De skäms. De vill inte vara föräldrar till någon som kanske borde skylla sig själv för det som hänt. Det är bättre att hålla käft än att skrika ut att man varit ett fullblodspucko, som låtit någon annan bära sig åt hursomhelst med en.

Han sa att han älskade mig. Att jag trodde honom är det största felet jag gjort.

Han sa att han skyddade mig. Att jag trodde honom är det största felet jag gjort.

Jag trodde inte på ondska. Innerst inne är alla goda, var min hypotes och jag tolkade allting utefter det. Han förstår bara inte att han gör mig illa. Om jag bara kan förklara så att han förstår kommer han inte att göra mig illa igen, tänkte jag.

Han sa att han älskade mig. Han sa att han skyddade mig. Han sa att jag gjorde fel och han var tvungen att hjälpa mig att ändra mig.

Om jag försöker ge ut min bok, gör jag fel igen då?  Hur fel kan en människa ha?

Dimman bäddar om, dämpar ljuden och håller världen stilla. Jag tror jag kokar en kopp té.







tisdag 20 mars 2012

Liten tiger

VERKLIGT MOD ÄR INTE
HÅRDA MÄNS RÅA STYRKA
UTAN ATT BESTÄMT VISA
INRE KRAFT OCH KLOKHET.

alfred north whitehead (1861-1947)



På fredag ska jag vara modig. Det har varit jobbigt att komma fram till det, men så skönt att äntligen ha fattat beslut. Tänk vad ofta man behöver vara modig mitt i vardagen. Vara en liten tiger som tassar mjukt och försiktigt, men ändå veta när det är klokt att klösa. Eller i alla fall få fräsa lite...

Kram på dig!






måndag 19 mars 2012

Nattliga tankar

Jag vaknade i natt när vinden kom. Den hade med sig en massa tankar. Mest var det sånt som jag borde ha gjort, sånt som jag tänker att jag ska göra och triviala saker som vad jag ska ha för kläder på mig. Visst är det fånigt, men mycket fängslande, samtidigt som man lyssnar på ljuden som vinden skapar.

Klockan sex gav jag upp och kravlade mig ur sänghalmen. Då hade sambon gett mig sin morgonpuss och gått iväg till jobbet. Kissekatten mötte mig med ett morgonpip och trodde att han ville gå ut. Jag öppnade altandörren åt honom, men vinden blåste upp honom till en rund liten pälsboll så han vände resolut in igen. Det var ju inget väder för en kissekatt!

Mamma och pappa var här natten till idag. De hade med sig två flyttkartonger fulla med saker från min mormor. Den ena innehöll böcker och den andra allt från hemvävda lakan till en liten tomtegubbe, som jag gett henne någon gång för länge sedan. Den hade hon omsorgsfullt skrivit mitt namn i botten på. Hon ville minnas vem som gett vad.

Jag gav henne en bok med klokord i på en av hennes födelsedagar. Däri ligger ett tidningsurklipp, ett fantastiskt vackert, knypplat, bokmärke och en liten handskriven dikt av någon som jag tolkar som Lotten Plan.

Hon har läst, min mormor. Det värmer mer än jag trodde att det skulle.

Vinden är fortfarande här. Den flyttar som vanligt grannarnas soptunnor ut på gatan och får barnen att skrika än högre när de leker. Föräldrarna har åkt.

I den röda pläden sitter ett och annat av mormors kritvita hårstrån.




Foto: Solsippan




lördag 17 mars 2012

Samtal

Jag pratade med mamma idag. Pratade om V som är min elev i några veckor. Berättade om hans sätt att vara och hans fullkomligt inkompetenta uppträdande. Jag har försökt och försökt och försökt på alla sätt och vis att få honom att kliva fram i rätt situation och kliva bak när det är viktigt att han gör det. Men det är som att försöka dreja med en tegelvägg.

Jag tror jag blir tokig!! Det är fascinerande att det finns så många människor därute som borde förses med varningsskylt. De är farliga på alla sätt och vis och inte ett dugg måna om att få andra människor att må bra.

Mamma gav mig rådet att försöka förtränga honom under min lediga tid, men eftersom han triggar igång minnen från mitt förra liv är det inte så enkelt. Hon insåg det själv i samma andetag.

Det stod någonstans på www.kvinnofridslinjen.se att man inte kan få sinnesro förrän man inte uppfylls av några känslor alls inför mannen som tidigare plågat ens hela väsen. Jag har gått igenom alla andra faser, allt från kärlek, skräck, äckel, hat, medömkan och avsky, men inte har jag nått till "jag-känner-ingenting-stadiet". Det vore skönt att inte behöva tänka alls på honom, måste jag erkänna.

Det är därför jag så gärna skulle vilja ha någon att prata med. Någon som vet, som kan berätta. Jag har suttit hur många timmar som helst i terapeutiska samtal med kuratorer, pedagoger och psykologer. De har varit bra, ibland en förutsättning för att jag skulle orka fortsätta leva. Men jag saknar någon att dela erfarenheter med. Inte nödvändigtvis älta alla övergrepp och hemskheter, men det vore så fint om någon kunde säga; "Du, jag har varit där, men jag mår bra nu. Det går att må bra."

Jag har träffat två. Tyvärr minns jag inte ens deras namn, men mötet med dem var så fint. Att kunna prata med dem utan att skämmas. Att med en blick förstå vad den andre känt var helt fantastiskt. Det mötet varade kanske i en timme, men jag bär det med mig fortfarande som en tröst och uppmuntran.

Tänk vad samtal kan vara viktiga.




fredag 16 mars 2012

Härlig dag!

Jodå, jag hittade något riktigt glittrigt ute i trädgården... Strassen på min katts halsband gnistrade i solskenet. Vi lekte och lekte och det var så mysigt att leka kurragömma, precis som när han var liten och vi kunde jaga varann i evigheter.


Jag hörde tranor och lärkor och en och annan snödroppe har tittat upp.


Nu ligger båda mina godingar här hos mig i soffan och sover. Den ena viftar med svansen i sömnen och den andra killar mig i nacken med sina fingrar i sömnen.


Jag är så glad, så glad att jag har dem båda.

Guld och glitter!

Jo, man kan väl lugnt påstå att det var en tung dag igår. Det är lätt att fastna i ältandet. Så idag blir det inget ältande. Idag blir det gos med kissekatten, brödbak och städning.

Den gråa gryningen har börjat få lite guld i kanterna och mitt favoritträd därutanför sträcker ordentligt på sig.

Jag älskar saker som glittrar. Det kan vara allt från vackra ädelstenar till små söta vattendroppar. Tror att jag ska gå ut i trädgården och leta efter något riktigt glittrigt idag.




 

Bild hittad på Google


torsdag 15 mars 2012

Rosenöga

Jag önskar jag var blåögd
rosenögd och glad
Lycklig över en skiva rostat
och hemgjord björnbärsmarmelad

Jag önskar jag var blåögd
ljushårig, som förr
Lycklig över tédoften
som mötte vid min ytterdörr

Jag önskar jag var blåögd
rosenögd och smart
Som förr, då allt ont försvann
och resten var underbart

Jag önskar jag var blåögd
rosenögd, och söt
Mötte människor med kärlek
log och njöt


Solsippan, 2009





Foto: Solsippan









Att förstå varför är inte lätt

"Att så få kvinnor definierar sig som misshandlade kan till viss del antas bero på ett ensidigt medialt fokus som enbart belyser det grova, fysiska våldet, trots att olika former av psykiskt eller sexuellt våld många gånger är vanligare och upplevs som mer kränkande. Många kvinnor tycks därmed uppleva att de inte ”kvalificerar sig” som misshandlade och riskerar därigenom att bagatellisera de kränkningar de utsatts för. SKR vill därför verka för att synliggöra och problematisera alla former av våld mot kvinnor."

Från www.kvinnojouren.se

Om mormor berättat

Ibland blir jag oerhört engagerad i det faktum att människor kan ha så svårt att förstå varandra. Det är inte mer än drygt en månad sedan min mormor gick bort efter ett långt och friskt liv. Hon släckte lampan och gick ut. Gick rakryggad med all värdighet i behåll. Min söta mormor. Trots att hon var närmare 94 år kan jag utan att skämmas påstå att hon var vacker. Hon har alltid funnits i mitt liv och ändå har jag aldrig förstått henne.

De senaste tre åren har min mamma börjat berätta om min mormor på ett sätt som hon aldig har gjort förut. Jo, jag vet att hon växte upp på en jättestor gård och att de var välbärgade, men inte så mycket om någonting annat. Mormor blev förälskad i min morfar, som stod mycket lägre i samhällets rang än henne och dessutom tolv år äldre. När de gifte sig flyttade hon in i ett rum och kök med honom. Den stora gården hon kom ifrån hade i alla fall närmare tjugo rum. Vilken otrolig omställning...

Vad jag inte har fått veta fram tills alldeles nyligen är att min morfar, som jag avgudat över allt annat och som funnits med mig, även att han gick bort när jag var liten, var vansinnigt svartsjuk och slog mormor blodig emellanåt. Även min mamma har råkat ut för hans fruktansvärda humör. Min fina, fina morfar.

Mamma berättade även för mig att pappa slagit henne så hårt när hon var gravid med deras första barn att hon for rakt ner i badkaret. Hon hade då hotat honom med att om det hände någonsin igen skulle hon lämna honom, vilket tydligen hade effekt.

Häromveckan sade en terapeut, helt ovetandes om min bakgrund, att om man håller misshandel dolt i familjen är det stor risk att det går i arv.

ATT INTE PROTESTERA ÄR ETT TYST MEDGIVANDE

Eller är det verkligen det?

Är världen verkligen så grym att empati och förståelse enbart är förunnat dem som har käft nog att säga ifrån?

Om min mormor berättat. Om min mormor sagt hur det egentligen var. Om hon käftat ifrån. Hade hon levt tillräckligt länge för att få tillfälle att berätta då?

Om jag hade känt stödet från kvinnorna i min släkt. Om de hade slutit upp vid min sida.

Om inte om hade funnits.

Kommer jag någonsin att förstå?

Varför är det fortfarande kvinnans fel när mannen är en förtryckare, empatilös och ett själlöst monster? Varför förstår inte människor att "du kunde ha gått därifrån" inte existerar i det fängelse som mannen skapar?

Jodå, jag bröt mig loss. Det tog bara tolv år innan jag insåg att jag kunde. Visst skrämde det mig vettlös av insikten att jag kunde dö på kuppen, men å andra sidan visste jag även att jag skulle dö om jag stannade kvar. 



tisdag 13 mars 2012

Små vindpustar i rätt riktning

I går kväll var jag iväg och red. Ett fint litet halvblod med väldigt studsig trav. Mitt självförtroende var lågt igår och fastän att jag fick henne fint i form i traven så knöt sig magen när det var dags för galopp. Vi skulle ju göra galoppombyte.

Jag har en svag aning om att jag någon gång i mitt tidigare liv övat på, och lyckats med några galoppombyten, men det var så länge sedan, så längesedan.

Hjärnan började slira och som vanligt när jag blir lite stressad glömmer jag helt hur kroppen fungerar, men tänk, det gick ändå bra. Visst, det blev både korsgalopp och byte både före och efter bommen som låg på marken, men jag klarade ridvägen och jag satt kvar. Jag klarade det.

Jag klarade det!!

Snacka om ett steg (galoppombyte) i rätt riktning!

Jag minns ju hur det var den där gången jag satt i bilen och plötsligt inte mindes hur man gör när man växlar. Hur svårt det var att göra minsta lilla sak som man mestadels gör på rutin. Så det här var stort. Jag var helt klart utmattad när jag borstade av den lilla griniga tanten (det killas att bli borstad) men pirrig av nyväckt självförtroende fick hon ändå en puss på nosen och lite gos med näsborren som hon gillar.

Puss på dig också!

måndag 12 mars 2012

Konstiga konstigheter och konstig magi

Tänk att det ska vara så svårt. Jag började ju blogga för att jag skulle skriva om sånt som jag inte vågar berätta om annars... Konstigt att det ska vara så svårt att komma till skott ändå, jag letar efter fina formuleringar dagarna i ända, men det blir liksom aldrig riktigt bra. Kanske för att jag inte hört så många andra formuleringar kring ämnet förut, inte utan att jag har backat undan och undrat vad jag har för märkligt framför mig...


Nu tänker jag i alla fall göra ett försök.


För en vecka sedan, ungefär, gick jag runt i huset och kände plötsligt att husets väggar var som papper, tunnare än finaste silkespapper. Det var som att tryggheten jag känt i nya huset plötsligt var som bortblåst.


När jag känner så där brukar jag sätta upp en sköld, jag brukar gå runt och "stänga" alla fönster och dörrar med magiska ramsor. Därefter brukar jag spänna en kupol av skimrande magi över mig och min fina sambo när vi lägger oss för att inget ont ska slippa in.


Den här kvällen spände jag ett starkt, starkt nät runt hela huset, gick runt till alla dörrar och tog även en och annan innerdörr. Kände mig så lugn när jag lade mig och kände efter en extra gång så att det höll. Somnade tryggt.


Klockan var tjugo minuter i tre på natten när jag vaknade av att det ringde på dörren. Två korta signaler och jag var klarvaken. Sambon snusade vidare helt lugnt och stilla och katten rörde inte en fena. Han brukar vanligtvis kasta sig in under sängen i vild panik när dörrklockan ljuder. Han gillar INTE besök.


Jag lät några minuter passera, tänkte att om man vill en familj någonting den tiden på dygnet brukar man vara lite mer ihärdig. Jag hade en konstig känsla i magen, som sa mig att jag inte borde öppna. Jag ville inte själv göra ett hål i min omsorgsfullt uppbyggda barriär. Tittade på mobilen. Den hade inte ringt. Så småningom somnade jag om.


Morgonen efter bekräftade sambon att han ingenting hört och jag hittade heller inga fotspår i sanden utanför huset.


På kvällen fylldes jag av samma rastlösa känsla. Hela tiden infann sig den där lite hala, sliriga oron som inte ville låta sig fångas. Fram och tillbaka gick jag i vardagsrummet och kom så småningom på att det enda som hittills fått mig att må så där är min före detta. Han, O, som så när ändat mitt liv samtidigt som han väste tätt i mitt öra: Läskigt va?


Så slog det mig. Han har varit här. Trots att det numera skiljer mer än 50 mil mellan oss har kräket tagit sig ända hit för att om möjligt se och träffa mig. Jag tappade balansen av de starka bilderna som visades för mig. Hela sekvensen spelades upp för mig hur han kom hit och vad han tänkt när han såg.


Desperat förstärkte jag mitt skydd ännu en gång, väl medveten om att det är lättare att ge sig på det som man upplevt i fysisk form.


Den natten kom han in i min dröm. Det är det enda tillfället där han fortfarande kan skada mig. Han flinade brett och segervisst och jag vaknade lika förlamad i kroppen som när den var hans.


Tar det någonsin slut?


Foto: Solsippan

söndag 11 mars 2012

Hitta lyckan

Varenda dag går jag och hoppas på att det ska dyka upp någonting som skulle göra att jag tyckte livet hade lite mer mening. Att det nu är totalt meningslöst har jag litegrann funnit mig i. Det gör åtminstone inte lika ont, hela tiden, numera. Inte som för två och ett halvt år sedan då jag vred mig maktlöst i ångestanfall á la supertung svensk film som frossar i snor och tårar. Inte heller som för ett och ett halvt år sedan, då jag inte längre orkade med smärtan och lades in på sjukhus. Det är mer som ett för längesedan urtuggat tuggummi, som man inte blir av med. Stort, grått och skitsegt. 


Jobbehelgen är över för den här gången, och jag konstaterar att den här dagen har sugit mer energi än föregående. Behöver tanka lite ny energi. Kan faktiskt finna lite i den enda lilla snödroppen som stuckit upp ute i trädgården och min ivrigt spinnande katt, som hälsar och hälsar och hälsar i tio lyckliga minuter innan han piper fram ett mattiggarjam. Han vet ju vilken liten gourmetburk som väntar på honom...
Foto: Solsippan

lördag 10 mars 2012

Jobbhelg

Det är min arbetshelg. Idag är det jag som har varit plåsterlapp på trasiga själar. Anade små glimtar av hopp i ögats spegelbild hos en och annan. Ibland är det skönt att vara balsam åt någon annan.


Kram på dig <3

fredag 9 mars 2012

Änglar - finns de?

För några veckor sedan lyssnade jag med ett halvt öra till en diskussion om änglar. Den ena personen i debatten var övertygad om att de inte finns. Hans argument var att om man samlar ett flertal personer, som påstår sig se änglar, i ett rum så skulle inte någon av dem kunna peka ut och beskriva samma ängel.

Till en början tyckte jag att det var ju förstås ett övertygande argument, om inte två stycken kan beskriva samma ängel... Mitt mod sjönk. Jag vill så gärna tro att det finns positiva motpoler till all ondska som härjar i världen.

Nu i natt kom jag på en lösning. Det händer ofta att jag sitter i en intervjuliknande situation i samband med mitt arbete. Vi är flera personer som enbart är koncentrerade på att uppfatta och förstå vad en person säger till oss. Efter samtalet är det jag och ytterligare en person som sammanfattar samtalet och skriver ner det, oberoende av varandra. När jag så läser vad den andra skrivit är det emellanåt så väsenskilt att jag undrar om vi verkligen suttit i samma rum, med samma personer.

Om detta kan hända i en synnerligen bekant värld där vi menar att vi kan uppfatta allt med våra fem sinnen, hur kan man då begära att två personer ska kunna uppfatta en och samma ängel på exakt samma vis?

Jag konstaterade nöjt att änglar visst finns, vände på mig (försiktigt så att jag inte skulle väcka katten) och somnade om.

Har du mött en ängel?


torsdag 8 mars 2012

Jag vet ju så väl

Det är ju inte precis som att jag inte vet att man ska vara tacksam över livet och allt som det ger. Jag vet, jag vet, jag vet.


En alldeles fantastiskt vacker (på alla sätt) kvinna i min närmaste släkt har fått bröstcancer, behandlats för detta och (peppar peppar) det verkar gå bra. Jag läser hennes blogg och jag läser de bloggar hon följer. Många är de som inte överlever sin cancer. Det är en jävlig sjukdom, oärlig och smygande kryper den inpå och när den väl fått fäste är det inte mycket vi kan göra för att bromsa dess framfart. Jag tar del av deras känslor, deras vardag, läser om deras kärlek till livet, sina barn och sin man. Läser om hur de strider för att få vara med i livet bara en liten stund till och jag känner mig nästan pervers när min egen avundsjuka slår mig hårt i magen. All den livsglädjen som finns och som jag själv inte har. Varför drabbas dessa stackars människor?


Hade någon frågat mig för ett och ett halvt år sedan om jag var villig att skänka mitt liv och i gengäld rädda någon annans hade jag gladeligen tackat ja. Mitt lidande hade då plötsligt tagit ett kliv rakt ut ur meningslösheten och fyllt en funktion. Nu är jag mer tveksam, det händer att jag hittar andningshål, vilket jag ärligt talat inte riktigt trodde på. Det händer, men jag är alltid förberedd på storm.

Nattmaran

Förr tyckte jag om att sova. Jag kunde längta och längta efter att det skulle bli kväll så jag kunde gosa ner mig under täcket, skriva lite dagbok eller dikter tills ögonen föll ihop av sig själva och lyckligt sucka med näsan i mjuka kudden.

Det är inte riktigt så längre. Efter sommaren -09 har det inte varit så alls faktiskt. Fast jag måste erkänna att det har blivit bättre. I början sov jag med en kniv under huvudkudden, sen fick den bo gömd alldeles bredvid sängen (det slog mig just att den inte har flyttat längre bort än till lådan i nattduksbordet) och jag var hur nöjd som helst om jag lyckades att sova mer än två timmar. I alla fall den första månaden. Sen insåg jag att kroppen inte klarar att bränna ut sig på det där viset. Den ständiga träningen och bristen på sömn gjorde att jag inte kunde fokusera och min idé om att bli någon slags verklig Jennifer Lopez i "En kvinnas hämnd" (Enough, 2002) resulterade istället i att jag vägde 52 kg och inte längre kände hunger. Det ska tilläggas att jag är 176 cm lång. Till skillnad från en anorektiker, som är besatt av mat, var jag helt enkelt inte intresserad. Allt smakade papper och att få fram saliv var nästintill omöjligt. Men jag skulle slå ihjäl den jäveln som orsakat mig detta!!

Pöh, säger jag bara. Det hände att mina vänner ringde mig och sa att jag skulle sno mig hemifrån för att O var i faggorna. Min chans att slå ihjäl honom skulle ju då vara nära förestående, kan man tycka. Istället för att bli en ninja-solsippa så blev jag en liten darrig blomma som hyperventilerandes kastade sig in i bilen á la typisk skräckfilm där skådisen skakar så mycket att han/hon har svårt att få nyckeln i låset. För att inte tala om hur det är att växla när hela benen viberar...

Sömnen var det då... Jo, det blev ju så illa att jag var tvungen att börja äta medicin. Först Fluoxetin mot flashbacks och sedan med tillägg av Mirtazapin och Propavan. Jag sov som en klubbad och gick upp i vikt som en knubbsäl. Ingen mer skör solsippa. Efter ett halvår på Mirtazapin trappade jag ut den och tänkte irriterat att det finns en gräns någonstans för hur vadderad man ska bli, jag kom inte i mina kläder längre och hade inte råd att köpa nya.

Nu sover jag utan hjälp av kemikalier. Ibland går det riktigt bra. Nu är jag dock inne i en period av mardrömmar igen. Hur jag än försöker blir jag inte av med honom. Precis som i verkligheten så står han där och förstår inte ett förbannat dugg av vad jag säger till honom. Till slut blir jag så ifrån mig att jag skriker på honom allt vad jag kan och precis som i verkligheten flinar han åt mig och leder mig in till sängen eftersom han vill ha sex.

Hur är man funtad om man tänder på att ens partner är förbannad på en?

Jag vaknar alltid helt ifrån mig och gråter hysteriskt. 



onsdag 7 mars 2012

LÖRDAGSBARN får arbeta för födan och slita hårt. Den som är född på en lördag, har sällan tur med kärlek. De har vanligen lycka med sig i handel och penningaffärer.
Jag är tydligen ett lördagsbarn. Inte något vidare lyckat, verkar det som. Fast det verkar ju inte vara som myten att man måste vara född på en söndag om man ska uppleva övernaturliga saker...

Små plåster på själen

Foto: Solsippan

Jag har alltid varit en riktig skogsmulle. När jag var liten var jag övertygad om att jag skulle flytta långt norrut och räkna vargar. Det var innan jag lärde mig att jag inte kan räkna... Nu när jag är på väg tillbaka till livet och försöker lära mig hur man gör ger blommor mig plåster på själen. I somras blommade den här vackra pionen i vår trädgård. Hoppas nu bara att den kan göra om samma sak.

Vågar jag egentligen?

Jo, jag har länge tänkt på att göra en blogg. Fast jag tror egentligen inte att jag vågar. Alla andras bloggar är så fina, vackra bilder, vackra ord och meningsfulla aktiviteter. Själv vill jag berätta om sånt som jag inte vågar säga högt. Berätta om mitt liv, som inte verkar vara som alla andras liv.

Jodå, jag är en medelsvensson. Jag har ett jobb, som jag älskar att hata, jag har en sambo, ett hus, en katt och en bil. Jag är så vanlig, så vanlig, precis som jag ansträngt mig så hårt för att bli. Ändå passar jag inte in.

Jag lever med PTSD (post traumatisk stressyndrom) och mest för att inte försura livet för dem omkring mig försöker jag dölja det så gott det går. Emellanåt lyckas jag ganska bra (tror jag själv i alla fall) men ibland är det som att PTSD-filten brer ut sig och inkluderar precis allting runt om mig och den enda som står ut är katten som tyst lägger sig bredvid mig när ångesten är som värst.

För det mesta förknippar nog folk i allmänhet PTSD med soldater från Vietnamkriget, besvärliga män som inte vill tillbaka till svenssonlivet. Jo, det är sant att många soldater lider av PTSD antingen av kriget som sådant eller efter tortyr. Jag skulle bara vilja upplysa om att det finns tortyr i vanliga, svenska, hem också. Alldeles vanliga hem.

Dessutom skulle jag vilja berätta om det där som man absolut inte får prata om. Fast man kan frossa i det på tv i serier med namn som "Det okända" och Ghost Whisperer" - tja, du fattar. Fast säger jag att jag vet att världen innehåller så mycket mer än vi för det mesta brukar uppfatta så får jag menande blickar och i bästa fall får jag svaret att jag sett för mycket på de där nyss nämda programmen. Jo, jag erkänner att jag ser på dem ibland, mest för att jag är nyfiken på hur det fungerar eller att rysa lite. För mig är det dock inte spöken som är mest aktiva i mitt liv, det är annat.

Har du någonsin upplevt (före nummerpresentationens tid) att du vet vem som ringer innan du svarar? Har du någonsin upplevt att du hört någon ropa på dig fastän ingen finns i din närhet? Har du någonsin drömt någonting så intensivt att du tvekat på om det verkligen är en dröm? Du kanske till och med tycker att det är så vanligt att det inte är någonting speciellt? Du bara vet. Fast om du försöker få tag på den där känslan så är det som att den rinner mellan fingrarna och det är helt omöjligt att sätta fingret på vad det är som egentligen händer. Sådan är min vardag. Fast för mig handlar det mer om känslor. Jag vet vad andra känner. Deras känslor borrar sig in i mig, nästan lika intensivt som att det vore mina egna.

Eftersom det här är min blogg tänker jag inte försvara mig, inte förklara mig och inte resonera om det verkligen är sant. Tro mig, det har jag gjort nu i hela mitt liv. Så till den milda grad att jag gjort våld på mig själv. Nu vill jag egentligen mest veta hur det fungerar och hur jag ska hantera det. Fast det verkar vara oerhört hemligt, jag har inte hittat någon annan som skriver om det (förutom flummiga gubbar som hummar nåt om meditation, rökelse och initieringsriter). Flummiga förslag undanbedes! Annars vore det fint med en liten vink om dina egna upplevelser =)





Foto: Solsippan
En fin liten kisse i Skottland.