torsdag 26 juni 2014

Luftig dag

Kuratorbesöket idag fick min kropp att vibrera svagt av nervositet. Jag är så rädd att inte bli tagen på allvar, bli nickad lite lätt trött åt och kanske suckas det åt mig efteråt på kafferasten att det är då en fjollig flicka som inte förstår att livet inte är dun och flädersaft utan minsann innehåller en del törnar också!! 

Fast det kändes inte så när jag pratat med henne en stund. Hon tyckte snarare att det lät som att det var för tungt för henne att ta i, så hon remitterar mig vidare till öppenvårdspsyk med frågeställning om utbrändhet. Det är ju ett steg framåt i rätt riktning. 

Jag fick nog lite luft under vingarna av det där besöket och har fått lite jobbiga saker gjorda men även en ridtur på en timme. Det är så skönt att komma iväg på en hästrygg och bara känna de rytmiska stegen under sig. Synd bara att det blir så mycket ridning på väg utan möjlighet till lite snabbare tempo. Både jag och pållen älskar när han får springa så fort han bara orkar. Han steppar av otålighet innan jag låter honom lägga iväg som skjuten ur en kanon. Då står jag i stigbyglarna och bara njuter av fartvinden och kraften hos den lilla hästen som smugit sig så långt in i mitt hjärta. Fastän att det är en vansinneshastighet han får upp räcker det med att jag nästan viskar fram "oooh saaakta" så slår han av på takten och faller mjukt in i trav innan han pustar ut i skritt. 

I morgon får vi sällskap, så då blir det inga vansinnesfärder, men det kan vara mysigt ändå. 


onsdag 25 juni 2014

Sommarvinden

Sommarvädret kan inte bestämma sig, somligt regnar det och somligt är det strålande solsken. Oavsett vilket är känslan av ljuva dofter och midsommarvind i håret helt oöverskridligt vacker. 

Efter en osedvanligt jobbig natt ställde jag in hästmyset idag och släpade mig till hälsokostbutiken istället. På jakt efter någonting som kan hjälpa mig att slippa min nattliga ångest tills jag fått kraft att beställa homeopatmedicinen igen. Den hjälper otroligt bra. Det är bara det att jag har så svårt att komma till skott. 

Jag tänker prova med pepparmyntsté på kvällen och valeriana. När jag ändå hade spenderbyxorna på så slank det med en ask silicea också. Förhoppningsvis hjälper det att mota bort en del av mitt eksem. 

Hu, när man lägger ihop alla symtom så blir jag nästan trött på mig själv. 


tisdag 24 juni 2014

Leva

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag lever bara när jag sitter till häst. 

Två dagar i rad har jag fått äran att rida en gammal fälttävlanshäst förutom min egna och det är då jag kan andas, vara och leva. Fullständigt trygg, inte alltid särskilt graciös, men självklar. Det är där jag hör hemma. 




Mindfulness

Herr Ångest kom och vred om mitt hjärta igår igen. Vred och skar och tryckte. Ändå tog jag mig samman och gick till en av mina gamla stallvänner så som vi bestämt. Jag skulle få rida en av hennes gamla fälttävlanshästar. En stor en. Han är fux och har den största manken jag någonsin sett, men hans sadel låg så fint att man inte märkte av det när man väl suttit upp. De stora stegen vande jag mig inte vid förrän efter en timme ungefär. Traven var minst lika överraskande, men galoppen var mjuk och härlig. Stabil och positiv häst, hur nöjd som helst och lyssnade fint. Det är mindre än jag kan säga om min lilla pålle. Han blev skitsur på mig för att jag bad honom jobba lite och drog iväg som skjuten ur en kanon. Det hade han nu inte mycket för, jag blir ju inte rädd av lite fart. 

Herr Ångest då?

Jo, så länge jag satt på de olika hästryggarna så höll han sig borta. 

Det är bara det att jag undrar om jag ska orka att jobba när jag nu även går hos kurator. Det river upp så fruktansvärt mycket mer än tidigare och jag är så vansinnigt matt. Men hur förklarar man för en läkare att man kan rida två hästar på en dag, men inte jobba? Hur förklarar man att det är den mest naturliga mindfulness som existerar? Och dessutom det minst destruktiva för min del? Så länge jag sitter på en hästrygg mår jag bra. Det är bara det att ingenting annat fungerar. Jag åt inte mat förrän halv tio på kvällen och då fick det bli kalla potatisar och sill på en macka. 

Just nu önskar jag mig semester på en oändligt stor ranch där jag kan sitta till häst hela dagarna och inte ägna mig åt att tänka överhuvudtaget. 

Ska bara ta mig igenom den här dagen också. 


måndag 23 juni 2014

Underlig förkylning

Det var ju nu jag skulle vara bra igen, frisk från den där konstiga förkylningen, pigg och brunbränd efter min veckas ledighet. 

Tji fick jag. Varje kväll har jag pallat upp mig med kuddar bakom ryggen, tagit hostmedicin och mammas inhalator. Efter en stund har jag stoppat en halstablett i munnen och frågat min fina D om det är säkert att han står ut med mig i natt också. Han svarar likadant varje kväll, han älskar mig och han tycker om att sova bredvid mig och att han inte tröttnar. Varje gång undrar jag hur det kommer sig att jag har fått lov att träffa någon så underbar som han. 

I två veckor har jag haft den här konstiga förkylningen, som började med lite diffust halsont på nätterna. Hostan är som sagt också mest uppenbar på nätterna. Nattförkylning? 

Det har plågat mig att vara tvungen att sjukanmäla mig. Så pass mycket att jag drömde om det i morse. Invecklad och oroande dröm var det med läkare som inte riktigt kunde bestämma sig för vad det var jag led av och jag vaknade lika förvirrad. 

Dagen har rusat fram utan att jag har fått särskilt mycket gjort och speciellt inte sånt som jag tänkte mig att jag skulle göra. Men så långt har jag kommit att jag inte skuldbelägger mig själv för det åtminstone. 

De senaste dagarna har tanken börjat sväva omkring ifall jag ska ta upp mitt skrivande igen. Det finns en halvklar bok i min dator som är viktig att få färdig. Jag vill bli klar att berätta min historia. I alla fall en del av den. 

Apropå böcker så började jag att läsa en bok om självhjälp till att bli fri från depression. Där stod att jag ska sluta tycka synd om mig själv. Om jag fortsätter med att ömka mig själv så kommer jag aldrig ur depressionen. 

Det kastade mig rakt i famnen på destruktiva Os sarkastiska ord som han spottade över mig allt som oftast. Jag skulle inte tro att det var synd om mig. Jag hade blivit behandlad som att jag var någonting, men nu var det dags att vakna upp och inse att jag inte var förmer än någon annan och jag skulle härdas så som jag borde ha blivit härdad om det så innebar att jag skulle stupa på kuppen. Smärta var bara till hjälp i sådana lägen. Smärta driver en framåt och eggar att sätta upp en högre hastighet, tänka klarare och aldrig ge vika. 

Den smärtan har mina psykologer döpt om till tortyr. 

Jag ger aldrig vika.


måndag 16 juni 2014

Kuratorsbesök

Tja, inte vet jag om det blev ett bra möte hos kuratorn idag. Jag började med att komma tjugo minuter försent, stod i den alldeles för långa kön till receptionen och försökte att inte blir alldeles för yr. Det är märkligt det där med att jag alltid blir yr när jag står i kö. Det spelar ingen roll vilken sorts kö det är, så blir världen lite fluffigt grå och armaturernas ljus för skarpt.

Jag har ingen aning om varför jag kom försent heller. Hade gott om tid på mig, hade påmint mig själv om tiden flera gånger om och ändå slank den liksom runt bland alla vindlingar i hjärnan på jakt efter ett roligare ställe att befinna sig på. Inte kom jag ihåg vilken väg jag skulle åka heller, bara ungefär vilket håll, så jag chansade och kom faktiskt rätt med en gång. Under över alla under.

Kuratorn verkade lugn och sansad, bad mig att förtydliga typen av misshandel jag upplevt och personligheten hos destruktiva O. Fortfarande fasar jag för att beskriva honom och berätta vad han gjorde inför en främmande människa. Det är ganska obehagligt att sitta och berätta de vidrigaste saker för någon som veckar pannan, tittar förstående på en och säger "mhm?" som uppmuntran att man ska fortsätta. Jag tror att jag hade klarat ett "å fy fan" bättre än "mhm?". Det gör mig nervös.

Jag lade alla korten på bordet, jag berättade för henne att jag var rädd för att träffa henne, att jag var rädd för att läkarna ska vilja sätta in antidepressiva igen, att jag känner mig sviken av läkarvärlden och att jag är vansinnigt trött på att må dåligt. Jag nämnde homeopaten också, men tänkte vänta med zonterapeuten och shiatsumassagen till ett annat tillfälle. 

På något sätt kom jag hem, och väl hemma kom jag på att jag tänkt åka till affären efter terapin. Eller i alla fall ett par timmar efter att jag kommit hem. Någonstans i bilen tänkte jag att det är tur att jag har kört så mycket bil innan att jag inte blir rädd när jag inte minns om jag ska frikoppla först och växla sen, eller tvärtom. Jag kanske är tröttare än jag trott.

Under kvällen har jag roat mig med att läsa gamla inlägg på Facebook. Inte ens när jag var som sämst, inlagd på psyk och prepsykotisk har jag skrivit någonting som andas om att jag absolut inte orkade leva längre. Däremot är det inlägg om att jag har myst i soffan, ätit min oumbärliga choklad och har njutit av någon promenad eller så. Emellanåt finns där något litet inlägg från den närmaste familjen med pepp och kärlek, det kanske är det tydligaste tecknet på att allt inte var bra. 

Ska nog krypa upp i myssängen en stund, tror jag. I början var den tänkt som gästsäng, men jag använder den själv varenda dag. Mysigaste någonsin.


 

Skalar lök

Trots all skit de senaste typ 15 åren, trots folks misstro, klumpiga försök att hjälpa och förmåga att få mig att känna mig som en obstinat skolflicka så känner jag mig starkare än någonsin. Jag har fällt ner plogen igen och jädrar i min lilla låda om du står i vägen för mig!! 

Visst har jag också börjat förstå att det är precis som någon sa att det här är som att skala en lök; lager efter lager kommer fram och när den ena händelsen ältats klart så kommer nästa. Skillnaden är att det inte rör sig i cirklar längre. Det kommer nytt och annat läggs åt sidan. Stor skillnad! 

De senaste dagarna har jag ältat runt mötet jag hade med chefen och hon som jag inte riktigt minns vad hon hade för funktion. Det känns mer och mer meningslöst att gå i deras ledband och jag vill ha en ordentlig plan för vad som är tänkt att det ska hjälpa mig att jag ska visa upp mig för någon när jag inte mår bra. 

När jag får min förlamande ångest så sätter jag mig inte i en bil och kör ett par mil fram och tillbaka, utan håller mig hemma. Man är inte någon bra bilförare med fullt ångestpåslag.

Idag är tanken att jag ska träffa en kurator. Jag har träffat tillräckligt mycket folk vid det här laget för att vara en aning skeptisk. Jag bryr mig inte så mycket om vad de har för titel, det är deras erfarenhet och grundläggande människosyn som är intressant för min del. Jag ska försöka ha ett öppet sinne, men märker jag att det tar mer energi än det ger så tänker jag tacka för mig. Jag tänker inte bli slussad runt bara för att ingen orkar ta ett ordentligt tag i det hela. 


torsdag 12 juni 2014

Sömniga fötter

Huvudvärken, som slet hjärnan i bitar i några dagar tycks ha ramlat ner i mina fötter. De vill inte alls tassa fram som de brukar och jag ligger hellre nerbäddad i gästsängen än att vara ute och ta vara på det fina vädret. För övrigt har jag kommit att avsky det där uttrycket "ta vara på" sedan destruktiva O använde sig av det för att skyla över sin sjukliga rastlöshet och oförmåga att befinna sig i nuet. Han jagade ständigt upplevelser som kunde ge honom åtminstone några minuters adrenalinrusch eller känsla av manlighet. 

De senaste dagarna har jag sovit tio-elva timmar per natt och en del under dagen också. Ändå känner jag mig lika utmattad. Min fina D tror att det till viss del beror på allergi och jag hoppas att han har rätt. Det vore i alla fall en trevlig förklaring.

Det finns mycket jag är tacksam för i min vardag, så mycket som ger glädje och skönhet, och jag hoppas att det är det som kommer att vara det som är övervägande så småningom. Fast just nu har jag rasat ner ganska mycket igen. Att göra vardagliga saker kräver en enorm insats och jag gömmer mig hellre under täcket en stund till. 


onsdag 11 juni 2014

Obekvämt på arbetet

Sådär ja... Ny chef, ny ordning. Hon hann inte vara chef länge innan de magiska orden kom; får jag prata lite med dig? 

Jag har mycket frånvaro från jobbet och det tyckte hon var mycket märkligt. Jag undrade om inte den förra chefen pratat med henne om det, vilket han uppenbarligen inte hade. Jag stönade i mitt inre och hoppades att det inte skulle bli för stora vindar kring det hela. Berättade så ärligt som möjligt och så kort som möjligt och chefen tittade på mig och menade att så här ska jag ju inte behöva gå runt och må. Själv ville jag bara bli ignorerad. 

Chefen M ringde i vilket fall som helst till en kvinna som skulle lyssna på min historia och se om det finns någonting att göra, men hon drog en djup suck och tyckte att det var ju fruktansvärt och eftersom det inte är arbetsrelaterat så gör de ingenting. Jo, kanske de kopplar in försäkringskassan. Enligt min erfarenhet så blir försäkringskassan tokig efter ett tag och hotar att jag ska börja jobba på samhall om det nu är det som krävs för att jag ska komma tillbaka på heltid. Det är ju inte min rättighet, skulle jag veta, att få 20 procents tjänstledigt utan det är bara arbetsgivarens goda vilja jag har att tacka för det. 

Jag hade hoppats på att det skulle bli ett konstruktivt möte, men det blev lika illa som mina farhågor förutspådde. Nu kommer de dra åt nätet hårdare kring mig och sjukdagarna kommer inte att bli vilsamma då jag ska infinna mig på företagshälsovården för att det ska dokumenteras hur jag ser ut när jag mår dåligt. 

Jag kanske ska ge dem utkastet till min bok, så kan de gissa sig till hur jag mår de där dagarna istället... 

Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kommer in på utbildningen jag sökt till hösten. Då kan jag fortsätta på min egen väg, ta eget ansvar för mitt mående och styra belastningen på egen hand. 

Många gånger får jag frågor om inte det är så att mitt jobb får mig att må sämre, men faktum är att det är smalheten hos samhällets tänk och frånvaron av andra resurser än de befintliga som står mig upp i halsen och gör mig rosenrasande. 

Jag tog mig hem efter mötet, med en dånande huvudvärk och har legat i sängen sedan dess. Nu har det släppt, men jag vågar inte ta mig för särskilt mycket idag för jag är rädd att det kommer tillbaka väldigt lätt. 

Min sötnöt i sommarhagen. 
Foto; Solsippan 



fredag 6 juni 2014

Sjukdomsvinst...?

Ibland funderar jag över varför jag bloggar överhuvudtaget. Är det bara en form av öppen dagbok, eller vill jag nå ut till någon särskild? Tanken från början var att kanske, kanske vara till stöd och hjälp till någon annan som också har ptsd eller haft en jävlig tid i sitt liv. Nu vet jag inte om jag lyckats med det precis. För det mesta tycker jag att det blir ganska mycket hästinlägg eller något om mitt vardagliga stretande i en ångestkantad tillvaro. 

Ibland säger någon till mig att jag ska titta bakåt och se att jag har kommit väldigt långt, jag är mycket starkare nu, mår bättre och har ordnat mitt liv till någonting bra. 

Jo, jag kan också se det, men jag kommer inte ifrån att jag fortfarande inte mår bra. 

Då kommer motfrågan att det kanske är jag som inte tillåter mig att må bra. Det kanske är så att jag på något sätt får en vinning av att fortsätta ha ångest och ligga och gråta en hel dag. 

Om dessa människor kände mig tillräckligt väl så skulle de aldrig säga så. Att jag kommit så långt som jag har gjort är resultatet av en benhård vilja att vinna över ondskan och ta mig upp ur all skit som skoningslöst har östs över mig i alla dessa år. Tolv år. Tolv år av nedbrytning och tortyr. 

Idag kan jag se mig i spegeln utan att förakta det jag ser. Jag kan till och med vara lite stolt ibland. Det vet jag många som inte är. Jag känner till många, många som fortsätter det destruktiva som andra människor har gjort mot dem. Jag känner till kraften som fängslar ens tankegångar och hindrar en att bryta sig loss. Det är inte bara rent fysiskt man måste göra sig fri, psykiskt är man lika tvungen att spränga sig loss. Det, min vän, är ännu svårare än man kan föreställa sig. 

Så svaret är alltså nej, jag får ingen vinning av att tycka synd om mig själv, men fortfarande är det så att massor med energi går åt till att tänka i nya banor och att hålla ondskan på avstånd. Då orkar jag emellanåt inte med så som jag har gjort och ibland ligger jag hemma och gråter en hel dag. 

Inte lika jagad, men fortfarande lika plågad.