onsdag 30 maj 2012

Ännu en liten blomma



Foto: Solsippan

Jag hittade förresten den här lilla sötnosen i trädgården häromveckan. Har ingen aning om vad det kan vara för en, men jag tycker att den pryder sin plats och hoppas att den vill stanna kvar ett tag till.

Jo, jag får nog erkänna att jag äntligen fått tag på ett bildredigeringsprogram och försöker för fulla muggar att lära mig hur man kan göra för att förbättra sina ihopknåpade små bilder. Det är inte alls som det jag lärde mig på min fotoutbildning för hundra år sedan och jag måste erkänna att jag inte var speciellt engagerad på den tiden heller. Men med lite nyfikenhet så ska det nog gå att få ut det bästa ur det här programmet i alla fall. Så roligt, så roligt så jag har nog inte tid över att åka till jobbet i morgon.


Finbesök

Har just fått en riktig egokick då två av mina arbetskamrater var här och fikade hos mig. De for ut i en eufori av imponerade ord och var närmast hänförda över arbetet vi lagt ner och hur fint de tyckte det var. Jisses, det där borde man göra om. Själv går jag mest runt här och bekymrar mig för att allting tar så lång tid och att det inte märks att man gjort någonting. Fast det är ju det som är det kluriga när man återställer någonting, då ska det ju inte synas att hela trädgården varit fullständigt upp och nervänd. Alla spår av grus och sand ska vara borta, gräset frodas och blommorna ska helst vara överdådigt vackra. Helst.

Tja, det dröjer nog ett tag till. Men under tiden ska jag suga på karamellen jag just fick och glädja mig över att det syns att det kommer bli jättefint så småningom.

Fram tills dess väntar mer stenhårt arbete, nästa projekt är att återställa garageinfarten med tillhörande bilplats med allt vad det innebär av kånkande på plattor och skottande av grus. Hujeda mig. Det ska väldigt mycket till om jag ska bryta upp härifrån efter allt arbete jag lagt ner. Då skulle det få bli nåt litet torp, som stått på samma sätt sedan urminnes tider och inte alls behöver dräneras eller göras några stenlagda bilplatser. Det får gärna finnas en mossbelupen stengärdesgård, det gör ingenting, men om det trillar ner en sten eller två ifrån den så kommer de få ligga kvar nedanför och bara vara vackert shabby-chic utan att skämmas det minsta.

Foto: Solsippan





tisdag 29 maj 2012

Färjans dag



Foto: Solsippan




Foto: Solsippan

Det är skillad på färjorna, den första är den vi åkte på vår första förlovningsdag i Skottland och den andra är den vi mötte i sundet i helgen när vi åkte över till Helsingör. Det känns som att det kan bli en spännande resa nästa år om vi ska hålla den här traditionen.

Helsingborg/Helsingör känns ju förstås mer hemtamt än exotiskt men man upptäcker ändå ofta någonting nytt även hos det hemtama om man bara försöker lite. Själv hade jag aldrig tidigare varit på Axel torv då jag alltid skyndat vidare från Helsingör till något annat ställe. Fast jag måste erkänna att vi har pratat mer längtansfullt om att åka tillbaka till Skottland. Det är både whiskyprovning och landskapet som lockar. Jag som älskar att rida vill gärna prova på att rida på fler ställen än vad jag hann med sist. Det råkade vara bistert väder med full orkan ett par dagar och mycket regn när vi var över och så gott som alla skottar vi pratade med bad om ursäkt för det hemska vädret och berättade att det i vanliga fall brukade vara så fint att man med lätthet kunde traska omkring i kortbyxor. I en liten söt affär vi tog skydd från regnet stod en kvinna som brast ut i ett härligt skratt och erbjöd oss en frottéhandduk då vi blivit genomblöta på bara någon minut. Naturligtvis var jag tvungen att köpa några av hennes egentillverkade, underbart doftande tvålar (behöver jag nämna att en av ingredienserna är whisky?).



lördag 26 maj 2012

Finfint i Helsingör

Lite snurrig efter hemkomsten då vi firat ettårig förlovningsdag idag. Härlig dag i Helsingör bland röd pölsa och kvillrande öl på Axel torv i gassande solsken. Jag lyckades lura med sambon till Kronborgs slott men in, där vart det tvärstopp. Lite fnissig tyckte jag att det kunde ju vara värt ett nytt försök nästa gång vi åker över.

Förresten så hittade jag en exakt likadan prinsesskrona, som den jag har kvar sedan jag var liten. Misstänker starkt att den kan komma från just det slottet. Tänk, jag tyckte att den var så fin, så fin, så den har inte ens den minsta lilla skråma trots all prinsesslek den varit utsatt för.

Nu måste jag nog ha en kopp té som motvikt till all öl och gammeldansk jag proppat i mig under dagen.

Finare ettårsförlovning får man leta efter! Kram på er!!


fredag 25 maj 2012

Mitt i sommaren?

Massor med fågelkvitter, syréndoft, fjärilar, sol och värme idag. Satt i bilen på väg hem från Blomsterlandet och kom på mig själv med att tänka att vi var mitt inne i sommaren, högsommaren i slutet av juni. Så svettig att solglasögonen envisades med att glida ner på näsan mest hela tiden körde jag med fönsterrutorna nervevade i min gamla Volvo utan ac och skorrande kupéfläkt som egentligen inte gör någon större skillnad än vispa runt luften lite. Doften från rapsfälten var bedövande och alltsammans gjorde mig lycklig ända ut i tårna. Jo, bilen är gammal och sliten, men den är min. Det är jag som har spräckt högtalaren på förarsidan i ren entusiasm av en skitbra låt på radion, som är original med skruvrattar. Hettan som den innesluter en i om sommaren påminner mig om min barndom där jag satt och nästan smälte bort i en likadan gammal Volvo på väg hem från stranden, hemtamt och tryggt.

En alldeles för varm och härlig dag. Så fantastiskt skönt! Jag älskar alldeles för varma dagar, nyskoskav och vidöppna altandörrar i kvällningen medan koltrasten spelar högt mot skyn.



Mummelfestival?

Loreeeeeen!! Nä, jag blev inte ett dugg trygg hemma i min lilla soffa när hon gjorde sitt framförande. Jag började skruva på mig, hade hjärtat i halsgropen och oroade mig för att hon hade glömt texten. Magin var som bortblåst och jag gick skitbesviken därifrån och borstade tänderna. Hon må ha tagit sig till finalen, men ska hon mumla omkring som hon gjorde igår så tror jag att fler med mig undrar vad hon gör där alls.

Nu är det dags att hasa sig ut i trädgården, gräva grus och sand och förbereda för att måla det sista av grunden. Det är ju också ett evighetsprojekt...

torsdag 24 maj 2012

Etiska tankenötter

Nyss hemkommen från en dag vigd åt etik. Pju, det var en hel del tänk kring svåra frågor och mycket diskussioner kring hur man ska använda sig av den "verktygslåda" vi fick med oss. Fast jag måste erkänna att jag tycker att det är lite roligt att sitta och klura på svåra frågor och hur man ska förhålla sig till situationer som kan uppstå. Vi fick bland annat diskutera ett riktigt patientfall, naturligtvis avidentifierat, och spela ett diskussionsspel om likabehandlande, bemötande och etik. Det blev flera riktigt bra diskussioner i den lilla grupp jag var i. Skönt att göra någonting annat än de vardagliga arbetsuppgifterna.

Nu är det dags att se hur det går för Loreen. I alla fall så länge som jag orkar hålla mig vaken.


onsdag 23 maj 2012

Mitt i prick

Jag läste just ett citat som stämmer förbluffande väl överrens med mina egna närmast dagliga upplevelser:

" Just nu har jag minnesförlust och deja-vu-upplevelse på samma gång. Jag tror att jag har glömt det här förut."

Steven Wright
Ur boken Systrar i Jeans, fjärde sommaren
av Ann Brashares





Tittar efter blommor



Foto: Solsippan

Jag gillar rosa, fast det har jag förnekat i flera år. Resultatet blir att jag numera frossar så mycket det går. Den här lilla sötnosen fanns redan i trädgården när vi flyttade in. Den lever ett hårt liv, kuvad av thujahäcken som formligen vräker sig över den i all sin bullighet. Ändå stretar den på och har lyckats få fram några små kvistar med söta små kjolar på.

Så fort den har blommat över för i år tänkte jag att det får bära eller brista, den ska flyttas till en luftigare plats och så får vi se om den överlever. Min plan var egentligen att inhandla ett antal vita löjtnantshjärtan, men som vanligt är jag lite för långsam och andra hade redan tömt förrådet när jag kom till handelsträdgården. 


Foto: Solsippan


Fram tills det har fyllts på med nya, vackra blommor får jag passa på att njuta av sötnosen här ovan. Det är en liten tovsippa som faktiskt verkar trivas i den alldeles utarmade jorden. Åtminstone en liten krabat som jag inte behöver bekymra mig över. Den sprider sig glatt nu när ingen är och river upp små smitare som tuffat iväg en bit från sin modersplanta.

Det är fortfarande mycket thujor kvar här, men nu är så pass många borta att det börjar kännas som att det går att andas och snart, snart är det dags för ännu mer blommor.













tisdag 22 maj 2012

Sommardag

Det varma vädret har nog inte undgått någon, och här har den varit väldigt påtaglig idag. Man har ju inte hunnit vänja sig och jag gjorde ett fåfängt försök att pyssla i trädgården. Hade varit iväg och köpt lite mer jord och tänkte ta mig an stockrosorna som jag drivit upp från frö. Så svett som jag blev har jag inte varit sedan jag arbetade bland hundratals tomater i växthuset för tusen år sedan. Nu kom de i alla fall ut i rabatterna och förhoppningsvis blommar de fint nästa år. De extra tio som blev över satte jag uppe på åkern, som jag kallar den. Det är en plätt som är vigd enbart åt grönsaksodling och jag-vet-inte-vart-jag-ska-ha-den-här-växten-ställe. Väldigt praktiskt.

När det började svalna framåt femtiden gav jag mig iväg till stallet för en god portion hästar, hundar, katter och väldigt trevliga människor. Svetten lackade förstås fortfarande på både människor och djur, men det är ett väldigt stort plåster på själen att få andas lite riktig lantluft bland alla djuren.

Dagens höjdpunkt var ändå när det dök upp en sommarkompis till pållen jag rider. Han blev så glad att det riktigt spratt i kroppen på honom och de nosade och nosade och gosade i flera minuter. Det gick dock inte att rida med någon riktig reda efter det så vi lade ner det projektet. Gott att bara skritta någon stund tillsammans.



måndag 21 maj 2012

Ser svart, inte rött

I helgen hände någonting mycket märkligt när jag var på jobbet. Jag blev ursinnig. Inte så där vansinnigt arg, som man kan bli en gång vart tionde år utan så ursinnig att det svartnade för ögonen. Jag har hört talas om att folk ser rött när de blir riktigt arga, men det här var en så underlig upplevelse att jag för en sekund kom av mig. Jag slutade helt enkelt att se människan som retat upp mig.

Hade jag varit yngre hade jag först börjat skälla och gorma sedan gråta och snora och springa ut ur rummet, men jag har tydligen blivit så vuxen att jag gjorde varken eller. Däremot stannade jag kvar i rummet och bemötte människan som kränkte och behandlade mig på ett helt uruselt sätt. Det är så trist när man gång på gång konstaterar att man blir dubbelt sårad när man tror sig kunna förvänta sig en annan slags förståelse från vissa människor och upptäcker att det inte är så. Det handlar inte om utbildningsnivå, det handlar om empati och viljan att förstå.

Upprinnelsen till att jag överhuvudtaget träffade den kränkande människan var att ledningen har bestämt att alla anställda ska gå en utbildning i hur man ska hantera hot och våld. Programmet anses vara mycket framgångsrikt. Det som i mina ögon är anmärkningsvärt är att man förutsätter att all personal inom en väldigt stor sektor kan genomföra alla övningar. All personal. Ingen av dessa ska alltså ha varit med om våldtäkt, strypning eller annan kränkande handling utanför sitt arbete. Således finns ingen plan för hur man hanterar en situation där en personal ber om respit därför att det utlöser PTSD. Man utgår ifrån att personen helt enkelt bara vill slippa undan.

Det hör till saken att jag deltod i de två första dagarna som var vigda åt det nya hot och våldprogrammet. Trots att jag var nervös tänkte jag att jag i alla fall ville prova att genomföra uppgifterna. Tyvärr fick jag avbryta och gå därifrån, vilket tolkades även det som att jag försökte smita.

Det hör även till saken att jag har tränat ju-jutsu i flera år och att flera av övningarna som utfördes bygger på tekniker som jag redan praktiserat i ju-jutsun. Därför är jag mycket införstådd i hur de ska utföras. Det har inte hjälpt mig ett uns i verkliga livet. Man ska vara väldigt medveten om att det psykiska våldet är minst lika kraftigt som det fysiska. Man ska även vara väldigt medveten om att även om man är mycket väl utbildad i självförsvarande teknik så kan det uppstå situationer där ingen teknik fungerar om man så har svart bälte, fjärde dan.

Men jag ska inte vara kritisk, då är jag ju en bakåtsträvare, smitare och feg som inte vågar prova ny kunskap.

Mest förvånande är ändå att jag såg svart, inte rött, som man ska göra när man blir ursinnig.






lördag 19 maj 2012

Tålamod?

Jag fick både en trisslott och en donut med rosa glasyr på av min fina T idag, som lite plåster på min skitsura/ledsna själ. Det värmer så gott med de små sakerna han gör. Fick en extra liten klapp på kinden igår kväll. Så lite kan göra så mycket.

Suck, ja det tar längre tid än jag vill att det ska göra. Precis som det tar längre tid än jag vill för min hand att läkas. Mitt pekfinger har svullnat upp igen och är mer eller mindre obrukbart.

När jag var liten var det många som sa att jag skulle få bättre tålamod när jag blev äldre. Undrar hur gammal man måste bli? Jag tycker jag har mer bråttom nu än någonsin, det är ju så mycket jag har missat när jag gått omkring och försökt ha tålamod...

Tålamoda mig hit och dit, jag vill leva livet! Nu! Och jag ska sluta tänka bakåt, det som har skett har skett. Idag för femton år sedan har varit. Idag är det idag.


Per aspera ad astra!









fredag 18 maj 2012

Idiotiska årsdagar

Jag retar mig på allt idag. Det mesta känns fånigt trivialt och jag har inget tålamod alls.

Egentligen är jag mest ledsen, som vanligt när jag går omkring och är skitsur på allt och ingenting.

Idag för femton år sedan önskar jag, önskar, att jag hade suttit hemma på mitt rum och ägnat hela helgen åt att plugga och ingenting annat. Jag önskar att jag inte lovat min kusin att jag skulle komma ut och hjälpa dem med handelsträdgården och jag önskar, önskar, önskar att jag inte hade hjälpt grannbonden att sätta sallad för då hade jag aldrig träffat O. Aldrig.

Jag hatar att ha ett årsdatum. Helst vill jag att någonting annat, väldigt positivt ska hända samma datum ett annat år. Något som kunde ta luften ur det andra, dumma. Jag vet bara inte vad som skulle kunna överskugga det där andra. Tips?

Nä, nu ska jag tjura vidare, kanske begrava näsan i en bok innan det är dags att släcka lampan inför en ny arbetshelg.




torsdag 17 maj 2012

Liten ridtur

Den här dagen skulle jag äntligen få rida igen efter att ha haft ont i tassen sedan kattbettet 1a maj. Äntligen!! Det är fånigt att inte kunna röra sig som man är van. Nu var den visserligen lite mer svullen sedan jag grävde land i går, men med lite vilja går det ändå, tänkte jag, som vet att jag brukar glömma alla smärtor när jag sitter på hästryggen.

Nu var jag inte speciellt glad när jag körde iväg klockan tio på förmiddagen, sambon hade glömt stänga av larmet (som högljutt skrek ut att klockan var fem), en vän messade klockan sju och en kelsjuk kissekatt gnodde och gnodde och gosade i omgångar mellan mattes och husses magar/andra trampvänliga ytor. Att jag dessutom drömde hysteriskt om att en patient löpte amok på sjukhuset och jag desperat ringde 112 bara för att upptäcka att telefonisten beställde pizza i en annan telefon gjorde ju inte saken särskilt mycket bättre.

Trött och tjurig kom jag fram till stallet och mötte genast en alldeles fantastiskt glad och urskitig golden retriver och fina A som bara stod och log åt alltihop. Mitt hjärta mjuknade med en gång och all ilska bara rann ur mig. Tänk vad djur kan!

Mocka skit, bära hö, fylla på vatten, hämta häst, rykta, gosa, kela lite häst och så upp i sadeln. Det gjorde inte ett skit att det blåste genom märg och ben, jag var lycklig. Lycklig, som jag annars aldrig är.

Tassen trilskades lite, men inte mer än att jag kunde justera det och vi hade precis börjat jobba lite när det kom ett isande, piskande regn och den lilla fullblodskillen visade med hela kroppen att det alls inte var okej. Trumpet stannade han och vände upp rumpan mot vinden. Det här var inget väder att öva dressyr i, det dög endast till att försöka få regnet ur ögonen.

Vi höll helhjärtat med, A och jag, och vi gick in i stallet igen. Så snopet. Fast det är lätt att trösta sig med att veta att det kommer att komma så många fler tillfällen. Så jag är faktiskt fortfarande glad. Till och med så glad att jag tog en joggingtur när jag kom hem. Jag som hatar att jogga. Gör det enbart för att jag vet att kroppen mår bättre av att röra på sig.

Det har inte regnat på hela eftermiddagen, men det är fortfarande isande kallt i vinden. Jag vänjer mig nog aldrig vid att det blåser så otroligt mycket här nere i Skåne. Invandrare som jag är (från Norrland säger skåningarna, som hävdar att allt norr om Hallandsåsen är Norrland)...



onsdag 16 maj 2012

Väderberoende

Rackarns också, det har slutat regna. Det innebär att jag måste ut och kupa potatisen och gräva i landet så att jag kan så mangolden. Typiskt. Jag som tänkte sitta i soffan, äta muffins och läsa bok precis hela dagen. Hehe.

Dagens filosofistund

Tanken var att jag skulle måla grunden på huset idag, eller i alla fall en bit av den, men det spöregnar ute. Inget milt, fuktigt vårregn som lämnar små söta pärlor på grenar och sköra små blommor, utan ett elakt och kallt, hårt fallande regn.

Fast det innebär ju att jag kan sitta i lugn och ro i min soffa, läsa en bok och dricka té. Oftast brukar jag lägga ifrån mig boken efter en stund och fundera istället. Tankarna far mellan praktiska saker och mer filosofiska funderingar kring livet. Vad är det till exempel som gör att vissa människor klarar svåra händelser bättre än andra? Vad är det som gör att någon upplever en händelse som fullständigt förlamande och omöjlig att helas ifrån, medan en annan tycker att det kanske var obehagligt, men alls inte inkräktar speciellt på välbefinnandet?

Själv har jag alltid betraktat mig själv som en känslig och lite klen person. Jag har irriterat mig på att jag farit så illa av andra människors sätt att behandla mig och ständigt försökt att slå saker och ting ifrån mig. Inte slagit det ifrån mig, som i "jag accepterar inte din behandling av mig" utan "jag inser att jag är svag som blir ledsen av hur du är, och därför försöker jag att inte bli ledsen och du får fortsätta som du gör tills jag inte bryr mig mer".

Det har inte funkat särskilt bra. Jo, jag har ett väl utvecklat dissociativt beteende då jag utsätts för smärta (om det nu är en positiv egenskap). Min senaste psykolog, Anette, talade om för mig att jag klarat av långt mer än vad många andra gör och att det skulle ha varit nog för minst tre livstider. Ändå har jag svårt att greppa det. Vad är det som gör att vissa överlever, men andra inte? Vad är det som gör att jag väljer bort droger, alkohol eller andra destruktiva sätt att mildra min ångest, medan andra kastar sig in i den världen utan att blinka?

Jag har lyssnat på oräkneliga människors berättelser om "taskig barndom", farsan söp och slog och barnen hade trasiga kläder, och jag har oräkneliga gånger förundrats över det nästintill omöjliga i att bryta mönstret. Istället för att välja någonting annat har det lilla barnet vuxit upp och blivit precis som sin supande, våldsamma förälder. Är den destruktiva makten så mycket starkare än den positiva? Jag är förstås medveten om att jag bara möter dem som inte klarat att bryta mönstret, men även det är jag smått förundrad över. Var finns de som lyckats? Var finns de som med stolthet i rösten säger: Jag har haft en taskig barndom, och se vad jag har lyckats med! Trots all skit jag släpar på så har jag kommit så här långt! Jag har vunnit över destruktiviteten!!! Heja mig!

Kanske är det av samma anledning som jag själv släpar på. Min barndom kryllar av otäcka händelser som ett barn aldrig ska behöva uppleva, men ändå har jag bra kontakt med mina föräldrar. Jag inser att min mamma är sjuk, men hon är ändå välfungerande i samhället. Jag inser även att min pappa är sjuk, på ett helt annat sätt än min mamma, men även han har alltid varit välfungerande i samhället.

I flera år hade jag ingen som helst kontakt med mina föräldrar. Numera tar jag russinen ur kakan och när deras sjuklighet kryper för nära eller hotar att ta över så stryper jag kontakten med dem ett tag. På så sätt får jag behålla dem och glädjas över de bra stunderna, medan jag samtidigt lagt munkavle på mig själv. Jag är en av dem som inte kan stå upp och säga: Kolla! Jag har blivit torterad, förnedrad och tillplattad tills jag rent fysiskt försökte att inte finnas, men jag har överlevt! Jag har lyckats bryta destruktiviteten och jag är så jädra stolt! Heja mig!! 

Fast jag gör det här på min blogg. Fy vad jag är bra!

Och jag vet att det finns fler som lyckats, så som jag har lyckats, och jag är lika stolt över er!


Foto: Solsippan






måndag 14 maj 2012

Måndag?

Den här måndagen bara överföll mig. Jag var inte alls beredd. Det är helt klart någon som har mixtrat med tiden, jag tycker fortfarande att det är lördag. Om det hade varit lördag skulle jag ha dragit på mig joggingskorna och flåsat runt på min nyupptäckta "skogsrunda" som för närvarande tar mig 45 minuter att hasa runt. Tjugo minuter av tiden ägnar jag åt att ta mig till och från "skogen" så man kan ju lätt förstå att den inte är så stor.

Hemma igen skulle jag stretcha, duscha läääänge och sedan ägna mig åt att läsa min bok. Hela dagen. Fy vad skönt det hade varit.

Istället för den påhittade lördagen blir det en vanlig måndag. Ska strax duscha, fixa lunch och packa mig iväg i bilen till mitt lilla arbete. Jobbar kväll idag och dag i morgon. Mina absoluta värsta pass. Hela dagen i morgon kommer jag längta efter att komma hem för att jag är så trött att hela kroppen värker. Funderar helt klart på att byta jobb. Hm, sälja skor istället kanske? Fast jag gillar ju mina mitt-i-veckan-ledigheter... Jag får nog fundera lite till...






lördag 12 maj 2012

Kall lördag med varmt besök

Det är kallt om tårna idag.

Kissekatten väckte mig högljutt spinnandes, lade sig bekvämt tillrätta och vilade huvudet på min arm. Tills sambon skickade ett mess om att han ställt bilen på statoils parkering. Det ljudet kan man ju hoppa ur pälsen av skräck för.

Nu har fötterna fått gosa in sig i fårskinnstofflorna och yllefilten ligger tätt, tätt omkring mig. Det blåser ordentligt idag. Egentligen blåser det utomhus, men det känns som att den rör runt härinne också. Jag vill inte alls göra någonting idag, mer än elda i öppna spisen och dricka té. Dessvärre har jag lovat sambon att hämta stenar (såna som man bygger mur med). Fast jag behöver något handfast att skuffa undan nattens mardrömmar med, så det passar mig ganska bra.

Det verkar som att min bror tänker dyka upp också. Trevligt, trevligt. Fast jag får panik för jag måste verkligen städa också. Kära bekymmer. Trevliga bekymmer. Härligt vardagliga bekymmer. Såna som man faktiskt kan må lite bra av. 

NP Nilsson nästa!




  

fredag 11 maj 2012

The Crow - Eric VS Top Dollar Final Fight



The Crow - Jag älskade den här filmen när den kom. Det är en berättelse om kärleken, som övervinner allt, till och med döden. Nu tänker jag ibland på just den här scenen där Eric ger tillbaka all den smärta som den andra mannen orsakat honom och hans trolovade. All smärta, allt på en gång. Det är inte utan att det lockar mig att kunna göra samma sak. Fast det skulle bli tolv år då.

Göra-vad-som-helst-dag

Det är märkligt det där med alla mina planer. I början av veckan blev jag smått stressad över att så många människor plötsligt ville träffa mig under samma vecka. Lyckligt stressad. Nu har antalet träffa-solsippan-vänner reducerats till en mer hanterlig nivå och jag har en hel fredag framför mig som jag kan göra vad jag vill med. Efter att i två nätter kontinuerligt drömt att jag stått och skrikigt "jag vill inte!" till O skulle jag nog behöva ta en joggingrunda för att få ur mig frustrationen.

Om inte regnet hade hängt i luften hade jag gett mig ut och plåtat rhododendron. Det där med att hantera både paraply och kamera på samma gång är alldeles för komplicerat för mig och jag är på tok för rädd att fukten ska tränga in i någon känslig elektroniknerv så att den blir alldeles ledsen.

Om inte handen fortfarande var svullen, öm och köldkänslig hade jag gått ut och röjt i trädgården.

Kvar blir möjligheten att sitta i sköna soffan, dricka té, äta kakor och läsa bok nummer tre i serien om systrar i jeans och kanske planera lite fredagsmys. Jo, det kan jag tänka mig att göra. Fin dag.




tisdag 8 maj 2012

Skogletardag

Min kära bokkollega, som jag nu egentligen mest kallar min kära vän, har varit här hela dagen. Vi skulle ut och leta skog tillsammans, vilket vi också gjorde, men varje gång jag tyckte att vi kört fram till en skog, kommit ett par hundra meter, och skulle parkera bilen på nåt bra ställe tog skogen slut. Det hände gång på gång och vi kom på oss själva med att istället fashinerat titta på de ulliga små lammen, nyutsläppta kvigorna med den gigantiska tjuren mitt ibland sig, och annat medan vi mer eller mindre oavbrutet fnissade.

Det är härligt att ha en fnisskompis. Och hon dricker också té, inte kaffe (Hurra!).

Jag får leta skog en annan dag, men helt nöjt sitter jag fortfarande med ett fånigt flin på läpparna. Är väldigt glad att hon finns.



Fjortisvarning















Jag var en bokmal när jag var yngre. Läste flera böcker i veckan och tyckte inte att livet var särskilt värt att leva om man inte fick läsa (vilket aldrig hände att jag inte fick, men jag var likväl skräckslagen för att det skulle ske).

När jag började plugga på högskolan fick jag väldigt lite tid till att läsa annat än kurslitteratur, för att inte tala om hur trött jag var på skriven text överhuvudtaget efter ett par terminer. Dessutom var O negativ till att jag kunde sitta och inte vara produktiv i flera timmar (att han själv spenderade timtal med att titta på bilar som körde runt, runt på en bana tänkte han inte på) så mitt läsande minskade betydligt för att sedan dö ut helt en lång period.

Nu har jag börjat igen. Jag har läst sista boken om Harry Potter på engelska och en kollega lånade mig Ann Brashares Systrar i Jeans, som jag lite lätt irriterat tyckte att det var hög fjortisvarning på. Okej att jag är barnslig, men så långt ville jag inte sträcka mig.

Med min demolerade hand, strålande solsken och en suck över att mormors diktböcker eller tunga, svenska romaner a la Harry Martinsson kändes alldeles för allvarliga tog jag ändå med mig jeansboken ut på gräsmattan. Jag kunde ju sträcka mig till att läsa ett par rader innan jag ratade dem. Min kollega ville ju trots allt bara vara snäll.

Idag har jag snart läst ut den andra delen och har flera gånger kommit på mig själv med att fnissa, gråta och känna igen mig i flera av karaktärerna. Det är en varm och kärleksfull berättelse, som inte skyggar för de jobbiga delarna av livet, och jag kan inte sluta läsa. Så nu betraktar jag mig som en alldeles vanlig fjortis, bara några år för sent...



måndag 7 maj 2012

En kopp té är inte så dumt

Foto: Solsippan


Mamma köpte en tékopp för några år sedan. Hon sa att hon ville ha en som hon blev glad av och som var full av färg. Jag tyckte lite generat att hon fått en av sina smått galna idéer och undrade lika mycket över färgen som över att hon bara köpt en. En. Hon köper alltid minst åtta.

Förra helgen, när mamma och pappa var och hälsade på hade de med sig ytterligare fyra kartonger med saker från mormor. Sånt som skulle till second hand och sånt som kanske skulle intressera mig. Hon sa ingenting om att hon gömt den lilla tékoppen i en av lådorna. Jag har liksom börjat tycka väldigt mycket om den där koppen och tar alltid fram den till frukost när jag är hos dem. Kände paniksuget i magen, den kan ju inte bara slängas bort sådär!

Nu bor det en udda tékopp i ett av våra köksskåp härhemma. Och jag tänker på mamma varje gång jag ser den. Tänker på de bra mammastunderna. Känns riktigt fint. Ompysslat.


söndag 6 maj 2012

Nyskogsletande

Min fina T tyckte att man inte kan bli kompis med de nya träden om man inte går ut och hälsar på dem ordentligt.

- Det finns skog här också, sa han lugnt efter att han läst mitt förra inlägg.

Så nu har jag ingen ursäkt längre. Jag får använda åtminstone en ledig dag denna kommande veckan åt att trampa på nya stigar och hälsa på nya träd. Så är det.




fredag 4 maj 2012

Mjukmosseskogen

Månskensmossa, silvertrådar bland gungande mjuka grangrenar och pilande fladdermöss tätt, tätt över sjöns mörka spegel. Jag kan känna skogens söta doft, nattens stillhet och de kalla stråken av sjöns fuktiga smekningar mot min kind. Jag saknar det, saknar det så det värker i bröstet. Ett skogsrå, som flyttat från sin svala skog, tassar försiktigt bland åkermark och yrande saltstänk från upprört hav.

Nog för att de blanka, slätgråa stammarna av stora vackra bokar hälsat mig välkommen, men de är få och skira. De har ruskat av sig hängande lavar och bildar salar av gyllene grönt. Jag hör inte hemma där. De håller inte om, ger inte små överraskningar bakom mossmjuka stenbumlingar och fallna jättar. De susar inte tröstansfullt i vinden, knarrande visdomsfullt. De är släta, gråa och skira.

Jag hör inte hemma här.




torsdag 3 maj 2012

Alldeles för mycket känslor

Den här dagen har jag läst en bok, vattnat gräsmattan och gråtit. Flera gånger har jag försökt sluta, till och med tröstätit glass och nosat på plommonträdets blommor. Ingenting hjälper. Jag är så vansinnigt ledsen.

Jag är en sån där person som uppfylls helt av känslor, mycket känslor och emellanåt galet många på samma gång. För det mesta brukar jag kunna hantera dem och inte skrämma iväg folk och på sin höjd undrar någon kanske varför jag inte skrattar så mycket som jag brukar göra just den där dagen jag fylls av för mycket känslor. Men det tar en massa energi att trycka dem åt sidan och just nu har den energin tagit slut. Det spelar ingen roll att det är ett fantastiskt vårväder ute och jag försöker avleda mig, tårarna bara rinner och rinner. Självförtroendet har nog runnit ut tillsammans med dem och nu undrar jag om jag kan fatta ett endaste klokt beslut, någonsin. Jag har bara rusat på i min blåögdhet och trott att allting blir bra bara man älskar. Ännu fånigare är att jag tydligen inte har lärt mig ett dyft, jag tror fortfarande att kärleken är störst. Så dumt av mig.





onsdag 2 maj 2012

Solskensträdgård

Jo men om jag försöker låtsas som att det inte alls gör ont i handen så går det riktigt bra att bära krukor, vattna nysådda gräset och kökslandet och vifta runt med kameran en stund. Som sagt, jag har inget bildredigeringsprogram då det dog när min dator hade hicka för ett tag sedan, men jag måste få visa lilla plommonträdet. Det slog ut idag och jag blev så glad, så glad.



Foto: Solsippan







Hungrigt litet bi.
Foto: Solsippan















Foto: Solsippan

tisdag 1 maj 2012

Oväntade händelser...

Det är ju inte utan att det känns lite fånigt att ha suttit tre timmar på akuten, fått en stelkrampsspruta och ett lass antibiotikatabletter med sig hem efter en misslyckad räddningsaktion av en katt. Dessvärre är det sant.

Lilla missen hade trasslat in sig i sitt oändligt långa rep som den satt fast i ute på gräsmattan och den skrek väldigt högt. Eftersom jag hade handskar på mig for jag in till grannen utan att tänka och försökte få ett bra grepp om stackars misse för att trassla ut den. Det var bara det att den fick ett mycket bättre tag om min hand och bet alldeles fantastiskt hårt och mycket.

Jag har numera en väldigt svullen och ond hand.

Jobbigast var att sitta på akuten och inte veta hur det gick för kissekatten. Så vi for upp till grannen direkt efteråt och där satt den med en liten blodig klo innanför dörren. Han är i alla fall inte långsint, kom fram och kelade med oss och var väldigt mysig.

Ikväll får jag nog pusta ut med en liten whiskypinne, minsann.