tisdag 23 april 2013

Fjällen är i Skåne...?

Jag kör mycket bil nu. Många mil fram och tillbaka över den skånska slätten och får koncentrera mig rejält många gånger för att inte fara av vägen då vinden sliter tag i bilen. Det har varit ordentligt torrt ett bra tag nu och åkrarnas jord formligen forsar fram helt obehindrat. Det är inte utan att jag får en känsla av att vara i fjällen, högst upp på toppen en stormig morgon med nypistad backe framför mig, mer eller mindre osynlig av snöröken som yr runt benen. Vilken känsla! 

En kväll när solen sved i ögonen på väg ner blänkte den i rad efter rad av nysatt potatis, blixtrade i osynliga kristaller i jorden, och påminde mig även då om den fantastiska känslan av att stå beredd att fara ner i backen helt utan bekymmer om hastighet eller lutning.

Märkligt att någonting som är så platt som Skåne kan påminna mig om de brantaste branter. Kanske kan jag bli vän med det här landskapet också?





 Bild via

torsdag 11 april 2013

Vårförkylning

Runt huset smyger vinden och ringduvornas lite hesa rop tränger igenom både väggar och själ. Det är vår nu. Den virvlar glatt omkring, viskar, smeker och och lockar.

Min morfar blev alltid "vårförkyld" och nös alldeles fruktansvärt mycket när vitsipporna blommade och björkarnas hängen fyllde luften med gult pollen. Jag minns hans stora näsdukar, som for upp och ner ur hans ficka mellan hans ljudliga nysattacker. 

Själv har jag också fått en ganska kraftig vårförkylning. En riktig sådan. Den pollenartade förkylningen har jag medicin mot. Men jag tyckte att jag behövde lite mer tid att vila på och uppsökte farbror doktorn för ett par dagar sedan. Han började med att lyssna på mina lungor på ryggen, först högt upp, sedan längre ner. Fortsatte med att lyssna på framsidan, högt upp och sedan längre ner. Själv började jag tycka att det blev en aning löjligt, jag var visserligen bättre, men hostade fortfarande, och kände att om det var så svårt att höra att jag var rosslig så kanske han borde byta stetoskop. Jag tittade ner i hans mörka kalufs samtidigt som jag lydigt andades in och ut så gott jag kunde utan att frammana en hostattack på köpet. Så vände han blicken upp mot mig och hade ett helt annat uttryck än det jag förväntade mig. 

- Har du astma? frågade han oroligt.

Mja, näe inte direkt... Jag testades för astma för flera, flera år sedan men det enda man då kunde konstatera var att jag har en mindre lungkapacitet än jag borde ha och att jag oförklarligt blir väldigt slemmig i halsen emellanåt. Fastän att jag protesterade skrev denna nya farbror doktor ut Bricanyl åt mig.

Ibland far vården iväg väldigt mycket bland sina kunskaper och glömmer bort att lyssna. Jag har bott i den här kroppen i 150 år och vet hur den fungerar. Jag har känsliga slemhinnor, överdrivet känsliga och ibland när jag blir förkyld så tar de i så att de nästan spricker. Inget konstigt med det. Jag behöver bara lite mer tid än vad man vanligtvis behöver. 

Och massor med té.



 

 

tisdag 9 april 2013

Våga blogga!

Ibland är det roligare att läsa än att skriva. Det är otroligt få som vet om vem Solsippan är i verkliga livet och när jag fick lite feedback för några dagar sedan på det jag skrivit tidigare blev jag plötsligt nyfiken på mig själv och vad jag egentligen skrivit. En hel del har jag glömt och många tankar som jag präntat ner finns bara kvar som en svårgreppbar känsla någonstans långt inom mig. Ändå känns det riktigt bra, jag vågar ha en blogg numera, jag vågar till och med inte skriva i den i perioder. 

Idag ska jag till farbror doktorn igen. Förra veckan tyckte jag att det var väldigt svårt att stå på benen och inte svimma efter lunch på jobbet. Tänkte att det skulle göra mig gott att vara hemma en stund och räknade inte alls med att få en brakförkylning på köpet. Så jag ska bara be om att få vara hemma ett par dagar till. För en förkylning. Känns en aning teatraliskt, måste jag säga. Men med en fantastisk hosta och småfeber så är det inte lätt att jobba. Det fina med förkylningar är att de går över, och man kan passa på att bli lite ompysslad. 

Kram och host!


lördag 6 april 2013

Livsutrymme

En gång på våren och en gång på hösten brukar jag bli förkyld. Varje år. Det är bara det att jag blir lika överraskad varenda gång det sker. Märkligt. I natt hostade jag så att kissekatten tröttnade och gick iväg. Själv hade jag velat gjort detsamma. Gå iväg, stanna upp, andas fritt och finna friden inom mig. 

Tänka om.

Förra veckan blev jag så ilsken på mig själv när det jag försökte göra med hästen inte gick, han gjorde inte som jag ville att han skulle. Irriterad åkte jag hem, funderade och funderade. Visste att det var jag som gjorde något fel, men jag kunde banne mig inte komma på vad det var. Frustrerande.

Varför ska jag uppfinna hjulet på nytt? tänkte jag sedan, sökte och fann en instruktionsfilm som jag tittade på i går. Där fanns mycket riktigt lösningen. Hästen går inte att leda på det sättet jag tänkte mig att jag skulle leda. För att få den att gå framåt måste man ibland kräva att få tillgång till platsen bakom hästen. Kräva och hävda sitt utrymme. Sin plats.

Det är nästan chockerande sant. Jag måste börja hävda min rätt till min plats i livet. Mitt liv.

 

fredag 5 april 2013

Kvillrandets små kittlingar

En smygande yrsel drog igenom mig under gårdagen. Stilla, försiktigt och mjukt. Vaggade mig långsamt, smekte min kind och lekte i mitt hår. Våryrseln. Den är här nu, går inte att stoppa och kvillrar i min hud. Så skönt, så skönt, jag tror jag njuter lite till.