torsdag 9 mars 2017

Vintervädret som är på väg bort

Foto: Solsippan

Den där snön som föll. Redan på väg bort. Men ändå var den där och förvirrade det mesta en stund. Morgonen efter snöfallet sjöng gulsparven lite dämpat på en snöklädd kvist. För mig är det ett sensommarljud, när de flesta andra fåglar har tystnat kan den fortfarande sjunga sin stillsamma trudelutt, liksom hoptryckt av den kompakta värmen. Nu var det istället snön som dämpade och höll ljudet i schack. Jag kände mig förflyttad till ett galet land där allt var upp och ner och ingenting som det borde. Kisade mot den svidande, iskalla vinden halkade vi fram, Vidar och jag.

Då fanns inga spår. Knappt ens en hare hade skuttat fram och även det gjorde att den surrealistiska känslan kröp längre in under skinnet. Ingen har vaknat än, ingen vill gå ut i snön. Inte ens en hare.


Foto: Solsippan

Den här dagen var det dock fullt av spår. Kors och tvärs och överallt. Jag tittade lite extra eftersom en av gårdarna här omkring fått ett får rivet av en lo för lite sedan. I mina ögon fanns det flera spår som kunde vara från lo och hjärtat bultade lite extra. Det var nästan så att jag kunde skymta en i ögonvrån i går kväll när jag gick promenaden i mörker. Eller så är det kanske bara min vilja som gör att jag ser spår och skymtar. Spåren kanske bara är rävspår som flutit ut lite i den töande snön och skymtarna kanske bara är av rådjur som snabbt tar ett par extra steg in bland träden. Men man vet aldrig så noga...


Foto: Solsippan




Den här dagen är jag egentligen fortfarande snurrig efter gårdagen. Då var jag inne i stan som ligger några mil bort. Jag och städer är inte någon bra kombination och att både köra bil och att prata gör mig ofantligt trött. Jag hann bara komma hem, ut snabbt med hunden och dricka lite té innan jag slocknade med ljudboken inpluggad i öronen. Skönt att det går att spola tillbaka! Det är förresten en alldeles väldigt bra bok. Kafka on the Shore. Jag läser den på engelska eftersom den inte fanns på svenska. Känns lite överdrivet eftersom originalspråket är japanska, men har man inget val så har man inte. Jag älskar när böcker är lite annorlunda och den här är full av märkligheter och filosofiska små klurigheter. Det är lite som att äta en liten, men fantastisk bakelse som man vill njuta av länge, länge. Som väl är har jag sju timmar kvar på den, så den räcker en stund till.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar