söndag 8 november 2015

Små märkliga promenader

Vaknade lite tidigare än vanligt idag av den försiktiga lilla hundpussen och det långsamma dunket av svansen mot golvet. Hur bufflig han än kan bli om dagarna så är morgonpussen alltid lika mjuk och försiktig. 

Natten var lång, blåsten tog i för alla krafter och regnet piskade mot rutorna. Vidar tyckte att det var en aning läskigt så natten har även bestått av en hel del trampande fram och tillbaka över golvet för att hitta en bekväm sovställning. Han tycker inte om att ligga i sängen, eller knappt i sin egen mjuka bädd. Golvet funkar alldeles utmärkt, tycker Vidar, fast ibland lutar det kanske åt fel håll. För lutar gör det, så om han råkar skvätta en liten olycka kan man inte vänta med att torka upp det för då har det runnit in under någon list eller kanske någon möbel eller så. Golvet har ju trots allt hundra år på nacken så då får man väl ha lite personlighet, tänker jag. Det inte bara lutar, det pratar sitt lilla knarrande språk, knäpper och knakar när man går eller står. Precis så som ett gammalt golv ska göra. 

Morgonpromenaden var en anings läskig den också. Där låg ett nedfallet träd på en gräsmatta, soptunnor som virvlat runt låg också på ställen där det aldrig funnits soptunnor förut, och presenningar fladdrade vilt i vinden. För att inte tala om hur konstig pälsen blev i motvind. Nä, detta var man tvungen att lägga öronen bakåt för och kisande streta sig framåt så att man kunde komma hem någon gång och mysa istället. Fast det har slutat regna, så för en gångs skull var det inte en lergubbe jag hade med mig in genom dörren. Fast jag skrattade åt att det mer var som att försöka gå med en häst, som är skräckslagen av allt som rör sig och låter, än att promenera med en hund.

Apropå att vara rädd. Mycket av denna första tiden går åt till att vovve ska få se så mycket som möjligt och vara med om så mycket som möjligt, på ett trevligt sätt. På mornarna går vi förbi ett par hästar i en hage och svag som jag är för speciellt vissa raser tittar jag trånande på åtminstone en av dem varje gång. De är så mjuka och rara i sinnet att jag vågat låta Vidar gå nära och nosa. Själv har han varit väldans ängslig de första gångerna och hästarna har haft det största tålamodet jag sett. De har nyfiket gått stillsamt och luktat och tittat och betat på sin sida staketet medan vovve har virvlat omkring strax bredvid. Nu har det lugnat sig och jag har kunnat fokusera mer på att berätta vad han får och inte får göra i närheten av hästar. Fast igår tyckte fåren i hagen bredvid att vi var särdeles intressanta. 

Vidar är en herdehund. Alltså en vallande hund. Men trots att han sett får på en sisådär tjugofem meters håll varje dag i flera veckor så var de här fåren tydligen någonting helt annat. De var superläskiga! 

Själv blev jag en anings nervös, för jag vet att de där fåren är väldigt rara och väldigt gärna blir klappade, så till den milda grad att stängslet en gång lossnade när de i sin iver lade sig emot det så att jag skulle komma åt bättre. Jag tror att halva byn såg mig i min skamsenhet när jag försökte tråckla tillbaka stängslet i sina märlor utan verktyg och med kärleksfulla får alldeles intill. Fast det var bara en som stannade och undrade vad i hela friden jag höll på med. 

Så där stod jag och var en aning stressad ännu en gång. Fast denna gången var det mer för att jag hade en vallande herdehund i koppel och att den med alla medel försökte visa att de där andra pälsbollarna var det ruskigaste och otäckaste han någonsin hade upplevt... De som äger de där stackars djuren kanske tröttnar på mig snart. Fast djuren själva står kvar och tittar intresserat på den där märkliga pälsbollen som far runt och låter och virvlar och flämtar. Förmodligen tycker de att det är ett konstigt får. 







lördag 7 november 2015

Pälsbollen tog liksom över allt...

Det är så mycket som kretsar kring lurvtussen, så mycket nya rutiner och så många saker som följer i kölvattnet. Jo, på ett sätt var jag förberedd, på ett annat sätt är jag helt tagen på sängen. För jag trodde lite att jag hade ganska bra koll, eller i alla fall i stora drag. Men nu är det ju plötsligt en individ och inte ett antaget exempel. Det här är på riktigt. Här och nu. 

Efter att han blev magsjuk blev vi rekommenderade ett annat foder än det som uppfödaren skickat med en liten påse av. Det är ett foder från ett märke som är känt, eller till och med väldigt känt och som alltså säljs i de flesta djurbutiker. Därför kände jag mig trygg med det och köpte glatt en säck på 15 kg och släpade hem. Fast fisarna som Vidar släpper ifrån sig på kvällarna skvallrar om att i alla fall hans mage inte är lika glad. Det som kommer ut är heller inte riktigt så som det ska vara. Svårt det där. Magar och fisar... Vill ju inte att det bara ska vara nästan bra. Så nu provar vi snart ett annat. Smyger in det lite försiktigt, trots andras axelryckningar åt att vara försiktig. Det behövs inte, menar de. Blir hunden lös i magen så blir den, inte mer med det. 

Jag är sådär onödigt försiktig kanske, men jag tycker att om man kan undvika en lös mage så vore det väl bättre? Av samma anledning släpper jag inte en häst rakt ut på vårbete utan att ha vant den vid gräs i små försiktiga etapper under så lång tid som jag tror att det behövs. Allt för att den ska slippa vara dålig i magen.

En annan sak jag lagt märke till är att hela internet är fyllt av tips och råd och filmer på hur man ska bära sig åt med en valp som slänger sig framåt i kopplet. Jag har däremot inte hittat några tips på hur man får den med sig, att lyfta nosen från precis allting som är mer intressant än att röra sig framåt. Tro mig, efter några skuttande hoppsasteg är man inte så trött, men efter tusen små skuttande hoppsasteg är man både trött och less på att skutta. 

Nåja, så småningom lär vi väl oss båda två hur man gör när man går i koppel. Fast det är lite läskigt det där att pröva sig fram, jag är ju rädd att göra fel. Tänk om jag skapar ett nytt bekymmer istället för att lösa problemet jag har från början? Det är det här jag inte riktigt var förberedd på. Fast jag känner mig en aning fånig när jag tänker på det. Hur många gånger har jag inte stått inför de där problemen som ingen talat om innan med både hästar och katten? De där som man löser allteftersom. De där gångerna jag testat och testat och testat. Om jag gjort på ett sätt några gånger och det inte har lett till önskat resultat har jag satt mig ner och funderat ut ett annat sätt att göra samma sak på. Fast på samma gång har jag önskat att jag haft lättare för mig när det gäller sånt. För en del verkar det närmast vara en medfödd egenskap, suckar jag avundsjukt. Natural horsemanship och hantering av hundar och katter som är fantastisk. Så vill jag också göra, på det där fina och ödmjuka sättet. Fast jag måste erkänna att jag nog inte riktigt befinner mig på den nivån. 

Men mest har det gett mig så mycket positiva saker, positiva och skrattfyllda och glädjerika. Många möten med människor som ler över pälsbollen, skrattar åt mina taffliga försök att styra honom rätt under våra promenader och igenkännande flin då jag tampas med trassliga koppel och en vidunderligt yster pälsboll. 

Själv ser han ju närapå alltid väldigt glad ut. Förutom då han går uppför trappen här hemma. Då måste man i ren koncentration lägga öronen bakåt, som en bakvänd keps ungefär. Vilket i och för sig också framkallar leenden hos den som går med honom upp. Koncentrationen sitter i öronen... 



Foto: Solsippan

måndag 2 november 2015

Måndagstankar

Den rullade in idag. Dimman från havet. Den som inte ens vinden sopar bort och som kryper in i minsta lilla por av kroppen. Jag kan se det vackra i det, men just idag är jag lite extra känslig. Lite extra känslig för deppkänslor. Så för att trösta mig äter jag Geisha hjärtformade chokladkex och dricker nyinhandlat té från téaffären med den lilla söta damen i. Vi pratade efternamn idag, då hon mindes att jag har ett lite ovanligt efternamn när hon letade efter stämpelkortet. Jag är ju stammis. Fast jag är lite stammis på fler ställen så det dröjer mellan varven innan jag dyker upp hos henne. Det var ändå mysigt att stå och prata som att man litegrann känner varandra. Lindrar lite deppkänslor och ökar känslan av att höra till. Någon känner igen mig. 

När jag ändå var på prathumör så passade jag på att berätta om den trevliga expediten i affären bredvid. Han är så rar och hjälper sina kunder med att bära ut tunga fodersäckar och kattsandspaket till bilen. Ingen fara, säger han, det gör jag gärna! Han håller ordning på oss också, och berättar vad vi senast köpte för sorts kattsand eller typ av foder. Tänk vad viktigt det är att få känna sig lite ompysslad. Håller ordning på ens förvirring mitt i novemberdimman som snurrar in bomull i hjärnan. 

Johoo, fnissade damen i tébutiken. Han gör ju sådär för sina kunder. 

Så log vi lite mot varandra. Så skönt att de finns, de där människorna, som gör livet lite vackrare.

Nu finns det i alla fall en ny säck foder till valpen hemma. Han lyckades att göra oss rejält stressade förra veckan då han plötsligt började halta på vänster framben. Vi fick tid hos veterinären dagen efter, på eftermiddagen, så det kändes som en evighet i ovisshet. Själv tyckte han att det var grymt trist att inte få rusa runt som vanligt och plötsligt bli buren upp och nedför trapporna igen. Fast det där sista har han förstås inte jättemycket problem med. Det är bara jag som stånkar då han har börjat närma sig tjugo kilo i vikt plötsligt. Förstår inte när det hände? Han är ju fortfarande en liten lurvtuss? Fast med några nya tänder då förstås...