Sorgens borg vek ihop sig som ett pappersark och tumlade klumpigt ner i det grönsvarta havet. Det stora, oöverstigligt hotfulla famlade sig plötsligt bräckligt framstupa och löstes upp i intet. Jag stod förundrad på den steniga stranden och tittade på. Kände hur perspektivet förändrades utan att våga ta in dessa nya fakta som en sanning.
Sakta vände jag mig åt sidan. Lyfte blicken mot det ställe där det stora sjömonstret brukar sträcka sig högre än något annat jag sett. Där var bara samma grönsvarta vatten, fastän kanske något mer upprört än vattnet runt omkring.
Så förundrad över detta att jag plötsligt kände mig alldeles vilse där på den kalla stenstranden och tappade jag sedan andan. Jag var tillbaka under händerna på shiatsumassören och smärtan av hennes tryck. Det tog mig två plågsamma inandningar till innan paniken lade sig och jag inte längre hungrade efter luft.
Jag berättade för henne sedan, om min märkliga syn, och hon nickade nöjt och sa "bra" på ett sådant sätt att jag kände mig fullständigt normal. För henne är det inte alls konstigt att jag ser syner och tappar andan.
Hon sa att jag har satt mycket trauma i nedre delen av lungorna och mycket i andningen, därav smärtan och känslorna som kommer av hennes tryck.
När jag funderat ganska länge över detta undrar jag lite om det inte är så att det är mina lungor som blivit traumatiserade av allt våld de upplevt. Mitt liv har så många gånger hängt i de små, små syremolekylernas yttersta att lungorna på egen hand arbetat hårt för att erövra ytterligare några till.
Inte konstigt att jag inte kan jogga utan att hela tiden vara uppmärksam på att lungorna ska orka med. Blir jag det minsta ytterligare andfådd är det som att de vräker sig i desperation och häver sig utom kontroll. Då funkar det bara att promenera. Långsamt.
Jag kanske ska börja acceptera att det har satt sina spår. Börja vara snäll mot min kropp och lyssna lite bättre. Den behöver bara kärlek resten av sitt liv.
Kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar