tisdag 31 mars 2015

Återfall suger fett

Jag måste mot min vilja erkänna att jag inte klarade av det. Efter två månader utan Saroten var jag tvungen att börja igen. Smärtorna i kroppen blev övermäktiga och fastän att jag har fått tid till reumatologen för utredning om ett par veckor så orkade jag inte vänta tills dess. Vanliga receptfria läkemedel hjälper inte nämnvärt och att ständigt vakna på nätterna av en kropp som känns som att den håller på att falla i bitar är inte okej.

Sedan tre dagar tillbaka har jag alltså tagit 10 mg Saroten på kvällen och smärtorna har minskat. De går att stå ut med. Däremot är jag som ett vulkanutbrott då det gäller allt annat. Jag har myrkrypningar i hela kroppen och berg- och dalbanor de lux i humöret och de gräsliga mardrömmarna är tillbaka. Jag har fler biverkningar än så, men det blir liksom mest trist att rabbla upp allt. Det otroliga är att detta inträffar på ynka 10 mg. Rekommenderad startdos är 75 mg vilket ska ökas med 25 mg till max 150 mg per dygn. Det hade inte gått att väcka mig med så hög dos...

Nåväl.. Jag tar mina tio milligram och känner mig en aning generad. Jag var så himla taggad och inställd på att det skulle gå vägen den här gången. Det skulle inte bli några som helst problem och om det blev problem ändå så var jag rustad att hantera dem. Trodde jag ja... 

Tja, jag får väl svälja den stoltheten och larva på som vanligt. Om ett par veckor hoppas jag att de värsta biverkningarna har släppt tillsammans med värken. Men nu har jag ju även det nya att ta till. Yogan och min meditation och stödet från min sambo. Det är guld värt. 

Fast idag gick meditationen inte alls bra. Jag hade tänkt mig en liten kanalisering också, men jag gjorde visst allt annat än det för det enda som mötte mig var ett stort ljus. Men att öppna och stänga chakran gick lättare idag av någon anledning. Inget ont som inte har något gott med sig, tydligen.



 

söndag 29 mars 2015

Bland alver och orcher...

När jag var nio år började jag läsa Sagan om ringen. Fastän att den var både tjock och väldigt besvärlig när det gällde att förstå språket så älskade jag den från första stund. Tja, om man hoppar över allt upprabblande angående Bilbos släktingar och släktingars släktingar som skulle delta i det där förbaskade födelsedagskalaset som aldrig tycktes bli av förstås... 

Filmerna har jag sett flera gånger och upptäcker nya saker med dem nästanpå varje gång. Mot min vilja blev jag lite imponerad av dem, även om vissa saker som ändrats naturligtvis retar min fanatiska sida litegrann. Jag menar, byta ut Glorfindel till Arwen istället? 

Det är en massa andra saker jag funderar över också. Den där absolut magiska känslan av att färdas tillsammans med de andra till Lothlórien till exempel och den tröstlösa känslan när Gandalf faller i Moria. Skulle den finnas kvar om jag läser böckerna som vuxen? En liten del av mig ville ta reda på det och den andra delen av mig ville bevara den allra första känslan. Det blev svårt att välja men till slut tog nyfikenheten överhanden. För ett tag sedan började jag därför att läsa första boken, insåg att Bilbos födelsedagsfest inte alls var så utdragen och trist som jag ville minnas den, men att det fanns konstigheter i översättningen och märkliga namn och angivelser om hur långt de förflyttat sig som klingade illa. Det sög mer och mer i mig av längtan efter att få läsa den på engelska. Tolkien var ju trots allt professor i engelska, så bara av den anledningen skulle det ju vara fantastiskt att läsa. 

Internet är fantastiskt på det viset, man kan beställa hem och frossa i nya böcker efter bara några dagars väntan. Numera börjar nog de stackars postutkörarna bli vana vid min bokkonsumtion för denna gången blev de levererade direkt till dörren. Fantastiskt! 

Däremot blev känslan lite märklig när jag öppnade paketet med böckerna, för inuti låg fyra mycket små pocketböcker och känslan av att hålla en märklig variant av Nya Testamentet i handen gjorde situationen en aning absurd. Jag öppnade en av dem och insåg att texten var även den väldigt lik det där testamentet och lite besviket insåg jag att jag för första gången i mitt liv kände mig hindrad av att en text var för liten. 

Jag har vant mig nu och läser med brinnande iver, trots att det går en aning långsammare än om jag läst dem på svenska. Äntligen klickar allting rätt och jag njuter i fulla drag. 

Foto: Solsippan









fredag 20 mars 2015

Pausar in våren

När kriget i min kropp var över blev den istället ofantligt mycket tröttare än tidigare. I flera dagar har jag legat som en hösäck i gästsängen och nästanpå blivit lite rädd. Hur är det möjligt att krascha såhär hårt? Jag är i alla fall oerhört tacksam över att jag inte behöver strida för att jag är dålig som jag hört att andra får göra. 

Det enda som rusar på i oförminskad styrka är medialiteten. Där har en damm öppnat sig och allting störtar ut i en glad yra. Jag står förundrad och tittar på. 

Hoppas på en bättring strax. Bara en ynkapynka liten förändring, så att jag orkar hasa mig upp lite och bara glutta ut på våren en stund eller hitta nåt recept som verkar enkelt och gott. 

För att ta mig igenom dagarna kramar jag mina meditationer, har små sovpauser med kissekatten på magen och gömmer mig i böckernas fantasi. 

Det ska gå. 

Jag ska bli frisk.

Så småningom.


 

tisdag 17 mars 2015

Älskade förbannade...

Utmattning. Jag tycker att det är ett för klent ord. Utbränd känns definitivt bättre. När jag lyssnat på andra som blivit utmattade så säger de att utbränd känns alldeles för hemskt och definitivt, som att inget hopp finns kvar. Jo, jag kan hålla med om det, absolut, men det är också så det känns många gånger. Den värld man skapat har brunnit ner och det är dags att börja bygga upp på nytt, men först måste man röja bort den gamla skiten och det blir man både smutsig och tröttare av. Fast under tiden man röjer hittar man små skatter som undkommit branden, små korn av gnistrande diamant, glimrande guld eller svala safirer. Det var inte allt som branden förstörde. 

Det finns dock många krafter som tycker att man borde röja undan fortare, mer effektivt och att man kanske till och med kan börja bygga lite i ena änden under tiden som man fortfarande röjer i en annan. Det stressar enormt mycket samtidigt som man gärna skulle vilja det själv. Att sitta och titta på ruiner dagarna i ända är ju inte speciellt upplyftande. Sådär har jag hållt på bara alltför länge nu och det känns fantastiskt skönt att ha kommit fram till att jag inte kan göra som andra vill, jag måste göra det i min takt. 

Idag ska jag alltså propagera för att få fortsätta vara sjukskriven. Jag var trygg med läkaren jag träffade i juni förra året, hon behövde inte övertygas, hon berättade närapå för mig hur det var att vara mig. Nu är jag tilldelad en annan läkare eftersom min första var stafettläkare, visar det sig. 

Min kropp tror att vi ska dra ut i krig.

Själv häller jag upp en ny mugg té och konstaterar att det ännu inte är dags att åka. Hoppas av hela mitt hjärta att jag kan få fram hur jag mår och att jag blir tagen på allvar även av denne läkare.

 

lördag 14 mars 2015

Tvivlaren som inte ser

Det där med auran då... Jag har ju som de flesta andra hört talas om aura. Hört att vissa kan se den och att alla har den och att den ser olika ut beroende på en mängd olika saker. Nu ingår det i min mediala utvecklingskurs att jag ska lära mig att se de där aurorna. Gissa om jag fick prestationsångest? Jag har ju inte ens bestämt mig för om det är så att jag är med på att det finns auror alls? 

Med ett någorlunda öppet sinne läste jag igenom instruktionen till auraseende och insåg ganska snabbt att det är beskrivet hur man ska gå tillväga för att känna den med händerna, men ingenstans står det nämnt hur man ska göra för att se. Jag blev besviken. På andra ställen har jag läst att man ska stå vid en spegel i dagsljus och typ titta lite suddigt på sin spegelbild. Det har jag provat. Jo, jag blir trött i fötterna av att stå där och uttråkad, det händer, men ingenting mer. Ibland tvivlar jag på att det ens finns en aura, ingen vetenskaplig text jag läst beskriver den eller hur den fungerar. Inte blev jag mer övertygad av det tunna kursmaterialet heller. Mer tvivel, mer uppgivenhet spred sig inom mig. Jag kanske inte valt rätt ändå? Gissa om jag blev lycklig när jag fick ett utskick idag från mediyogainstruktören som bland annat innehöll detta:


"Den moderna vetenskapen och teknologin kan idag bekräfta att allt som har en atomsammansättning har en aura som omger det. All materia, levande som död har ett energifält på grund av sin atomstruktur. Varje ämnes atomer består av elektroner och protoner i ständig rörelse. Detta skapar ett fält av elektriska och magnetiska energivibrationer. Energiutstrålningen från människan inkluderar även ljud, ljus och värme. Det elektromagnetiska och psykiska fält som är auran omsluter alla levande varelser. Auran är en subtil tredimensionell energikropp utan vilket inget liv kan existera. Genom auran projicerar vi oss själva ut till andra och den skyddar oss från faror."


Så nu sitter jag och övar och övar och övar. Jag har börjat se en liten, liten vibration eller förtätning av luften kring vissa kroppsdelar, inga färger, men det kanske kommer det också? Jag behöver i alla fall inte tvivla på att det finns auror.

  

onsdag 11 mars 2015

Tålamod i vinden

Det skulle bli några dagar i solen. Så var det tänkt, men det var inte så det blev. Istället har det blivit några dagar i blåst och ganska mycket moln. Men jag har blivit bortskämd av mina föräldrar. Bara behövt välja tésort och vilken sorts kaka jag vill ha. Det är jätteskönt ibland, men jag ska erkänna att det blir jätteskönt att åka hem i morgon också. Den där blåsten har gjort att grannens flaggstångslina har klapprat hårt i vinden och sömnbristen gör att jag känner mig en aning i obalans. 

Ändå har det varit otroligt spännande att vara tillbaka i sitt föräldrahem med sina nya ögon, som är mer öppna för det övernaturliga. Jag har sett mer och jag har känt av mer. Plötsligt förstår jag en del av vad jag upplevde som barn och att jag då blev väldigt rädd ibland. Nu kan jag hantera det på ett helt annat sätt. Det enda som är frustrerande är att jag inte har lärt mig hur man öppnar upp för att de ska kunna komma in i ljuset. Men gång på gång inser jag att det förmodligen är det största jag har att lära mig; tålamod. Helst ska jag redan kunna det jag föresatt mig att jag ska lära mig. De flesta förstår att det är en omöjlighet, jag har aldrig kunnat förlika mig med det. Kanske inte så konstigt att jag har blivit utmattad heller när jag tänker efter? Jag tror ju att jag ska klara allt. Precis allt. Så korkat.

Mina älskade träd har i alla fall stått och gungat och sjungit för mig i vinden. Jag klarade att öppna dörren för den främmande mannen utanför huset då när mamma och pappa inte var hemma på en liten stund. Fastän att jag blev så rädd att hjärtat flög upp i halsgropen på mig. 

I morgon ska vinden föra mig hem igen. 


onsdag 4 mars 2015

Yogiskt blå ögon

Jag ville inte idag. Det stressade mig enormt mycket att åka de få kilometrarna in till yogastudion. Jag ville hellre sitta hemma och gråta och tycka synd om mig själv. Det fanns tusen anledningar att bara ligga kvar hemma och endast en för att åka. Jo, precis så dramatiskt kändes det. 

Alltså åkte jag dit. Det tar emot att ligga hemma och vara en tönt. 

Jag hann inte mer än kliva över tröskeln förrän yogaläraren frågade hur jag mådde idag. "Nu pratar vi inte mer om det" svarade jag och försökte flina upp mig i något slags övertygande leende och vi övergick i en ömsesidigt humoristisk ton att prata om det vackra vädret istället. Men hon släppte inte sin oroliga blick helt. Ibland behövs det inte mer än så, en kommentar, en blick, ett "jag ser dig" för att man ska må en anings bättre. Ingen annan kan vända måendet åt en, men att bli sedd är väldigt viktigt.

Så gick vi in i dagens yogapass som var tillägnat pannchakrat, eller det så kallade tredje ögat. Jag måste erkänna att det var rätt mycket som skramlade på plats och kändes mer intensivt idag och när yogaläraren förklarade hur man kan se sitt tredje öga gick en stöt igenom mig, det var ju precis det jag hade gjort! Jag hade sett just det som hon beskrev! Vilken häftig känsla! 

När passet var slut småpratade vi lite till och så säger hon att mina ögonvitor har antagit en yogiskt blå ton. När jag kom var de röda, sa hon. Ute i bilens backspegel konstaterade jag att hon hade rätt. Ögonvitorna skimrade i en lätt blå ton.

Vad jag skulle vilja veta lika mycket som hon...



Bild via

tisdag 3 mars 2015

Men om man skulle ta en söndag?

Solljus genom söderfönstren, mormors goda kaka i ugnen. Stilla och lugnt som en söndag. Mjuk musik som virvlar lekfullt i rummet. Jo, det är en fin dag. Alldeles strax är det dags för lite fika, sätta tänderna i den där kakan som fortfarande kommer att vara ljummen, njuta av téet och klura på om katten tänker sova hela dagen idag också eller om han tänker sig vilja gå ut en stund. Allra helst ligger han förstås och gonar sig på filten vid mina fötter. 

Foto: Solsippan

Min första kursvecka i medial utveckling är avslutad och meningen är att nästkommande ska fortfölja på samma sätt. Det är väldigt grundläggande och kanske inte någon speciell svårighetsgrad, men det är spännande med allt som händer under övningarna. Får se vart det här bär hän framöver...

Annars ägnar jag mig åt att fantisera mig bort på resor. Fast jag vill inte åka till sånadär varma länder och ligga på sandstrand och suga i mig färgglada drinkar med paraply. Jag har provat det, men det funkar liksom inte på mig. Nä, jag drömmer om det dramatiska landskapet på Isle of Skye i Skottland, sprakande brasor och nån liten whisky inne på en pub efter en dag utomhus. Kanske vore det på sin plats att börja spara ihop lite pengar för att ha möjlighet att åka tillbaka till mitt älskade Skottland...