lördag 25 juni 2016

Jodå, hemma på riktigt

Lite snett och vint, men charmigt ändå. I takt med att snön smälte bort öppnade sig fler promenadvägar och stigar eller rent av bara blåbärsrisvägar mellan stammarna. I sjöarna finns storlom och bland de många lite sanka områdena växer hjortron. De är ännu inte mogna, men de finns. Här råder norrlandsklimat fastän att det är bra långt söder om Norrland. Jag har kommit hem. Har säkert skrivit det förut, men jag gör det igen, jag har kommit hem. Så kan trasiga små strängar kanske hitta varandra igen, bilda nya starka nät och långsamt njuta av syret.


Foto: Solsippan




fredag 11 mars 2016

Hemma i skogen

Det har varit rörigt och mycket i mitt liv ett par månader nu. När allting börjar lugna ner sig gör dessvärre jag det också så nu finns det inte mycket kraft kvar. Har inte ens haft ork att läsa de bloggar jag följer. Förhoppningsvis vänder det snart.

Det som varit fint är att jag har fått underbara promenadställen att gå på varje dag. Underbart!!

Nu börjar en tid av läkning och massor av vistelse i naturen. Om det går så kommer jag att börja ta med mig kameran ut också.
Små försiktiga steg.
Kram!

torsdag 14 januari 2016

Skånefjällen

Idag kom fjällen till Skåne igen. Den enda gångerna jag upplevt att vinden piskar små snökorn i ansiktet och river sig igenom vartenda tättsytt plagg är i fjällen, innan jag flyttade hit. Termometern visar minus fem, men det känns helt ärligt som minus femton. Att ta av sig vanten för att ge pälsbollen en godis medför att hela handen pirrar av kölden när den väl är tillbaka i vanten igen. Prinsessan på ärtens lår fryser sönder, bokstavligen, och i alla små sår bildas kliande sårskorpor. Då har jag ändå långkalsonger på mig. I den här vinden behövs det vindbyxor utanpå också. Fast jag glömde det idag. 

Värmedynan jobbar för fullt. I hallen pustar Vidar sömnigt efter att han har bytt sovplats ännu en gång. Han tycker inte att det är kallt, snarare behagligt på de kyliga golven och utomhus glädjefnattar han över allt det festliga som händer.

Faktum är att jag tycker att det är rysligt roligt när det är sånt här väder. En vind som slätar ut snön, lite snöflingor som virvlar runt husen och ändå anar man att ljuset är ljusare än det var före jul. Talgoxarna tycker definitivt att det är vår nu igen och har som vanligt satt igång med sina vårpip. Fast det går ju inte att se dem för de har fullt upp med att hålla sig kvar på någon kvist i en buske någonstans.




Foto: Solsippan




onsdag 13 januari 2016

Om nätterna har man inte den blekaste aning

Jag vaknar och oroar mig om nätterna. De är långa, mörka och märkligt nära. Känns som att det är så många med mig som också ligger vaken om nätterna. För mig händer det särskilt när jag någon gång under dagen har fått brottas med vänner eller familjens oro uttryckt i ord som "men hur ska du klara detta?" Hur i hela världen ska saker och ting gå till nu när jag är utmattad, sådant som jag klarat tidigare, sådant som ingen har funderat över att jag klarat tidigare. Hur!? 

Ja, inte går det lättare när man tröstar andra i förbifarten och man själv försöker att inte lyfta de där tankarna till ytan.

Jag är formad i "jag vet att jag kan". Det mantrat har jag upprepat för mig själv sedan jag var väldigt liten och hittills har jag inte misslyckats. Även om jag är utmattad. Även om det inte går lika lätt som det gjort tidigare. Jag vet att jag kan. 

Om nätterna är jag kanske lite mindre, ynkligare till sinns. Då rullar funderingar omkring. Frågor stöter ihop med andra frågor, de suger upp varandra likt amöbor och forsar sedan fram i en grumlig massa där ingenting går att skilja från det andra. 

Hur?!?

Jo, precis så som när äventyrare bestiger Mount Everest. Mycket träning, förberedelse och rätt packning. Därefter, ett steg i taget.

Ett

steg

i taget.

Kanske till och med några steg bakåt ibland. Oplanerad väntan vid något basläger på grund av oförutsedda omständigheter, men med siktet inställt på toppen. 

Livet är som ett äventyr och om vinden ökar i styrka kommer jag hädanefter att slå läger och vänta på bättre förutsättningar, inte försöka forcera mig fram och förlora onödig energi. 





Foto: Solsippan




söndag 10 januari 2016

Vårvindar i januari?

Det blåser idag. En såndär vind som skulle varit underbar om den kom i mars och innebar att snödrivorna sjönk ihop och började rissla iväg i små strilar som blev till små strömmar som blev till... Men det är bara januari än så länge och snön som var här i går var bara tillräcklig för att dölja grässtråna och göra yttertrappen hal. Fast det var förstås tillräckligt för att göra vovve superlycklig. Han har totalt glömt bort hur man går lugnt och sansat i koppel. Det försvann i takt med den singlande snön. Fast det är längesedan jag själv skrattat så mycket under promenader så just nu gör det inte så mycket. Tänker att han måste få vara liten en stund till. Fast det är klart...han väger ju närapå trettio kilo snart. Hur kan det kännas så litet? Min instruktör skrattade åt mig igår när jag sa att det känns mer som att promenera ett varmblod än en hund. Ganska ofta trippar han fram på tårna, tappar balansen och hittar något jätteläskigt grässtrå att kasta sig undan ifrån. Men gårdagens valpkurs gick utomordentligt bra. Så bra att jag funderade på när han byttes ut och jag fick en annan hund istället. 

För ett par dagar sedan var vi nämligen iväg och skulle på bio utan Vidar. Han är inte ordentligt ensamhetstränad än så det kändes alldeles för länge att lämna honom ensam i ett par timmar. När vi kom in i lägenheten och han fick lov att gå iväg for han in som en tromb och ingen hann att reagera innan han kravlat upp på ryggstödet på soffan. Helt vild! På samma gång som man blir full i skratt blir man ju tokig av att han inte sansar sig. Enligt rasbeskrivningen ska han inte bry sig så mycket om andra människor, men han har inte läst den instruktionen. Han älskar människor!! Alla människor! Jättemycket! Vem har tid att lyssna på sin matte då? 

Fast till slut fick jag fatt i honom och begärde att han skulle gå bredvid mig in i vardagsrummet istället. Duktiga lilla vovven skötte sig jättefint, alla slappnade av och började prata. Då passade den lilla hunden på att gå ut i köket och kissa på mattan. Han har inte kissat inomhus på någon månad innan han fick för sig att det gick utmärkt att börja med det igen dagen innan biodagen. 

Tur att han är söt. 




måndag 4 januari 2016

Januarifunderingar

Snökalla dagar i december har bytts mot frostnupna kinder och frusna tår nere i Skåneland än en gång. Det som kändes väldigt långt borta kommer nu tillbaka med stormsteg, ljuset. I alla fall här. I alla fall idag. 

Kylan virvlar dock runt husknuten och tar med sig små iskristaller i all hast. Allra helst vill jag bara burra in mig i mina filtar och vänta ut vintern. Jag är inte byggd för vassa vindar. De skrapar sönder min hud och är en anings för buffliga för min smak. Fast med vovve har man inte mycket val, och glädjen i hans ögon över små isbitar, snöbollar och virvelkristaller gör allting värt det. Till och med när ivern gör att matte faller handlöst i snön är det värt det. Gapskratt och blöta valppussar. Eller tja, valppussar... han fyller ju unghund snart, den lilla bollen...




Foto: Solsippan