tisdag 30 oktober 2012

Bergtagen

Vilken otroligt härlig morgon. Röken från grannens skorsten ringlar stilla uppåt i den klara, kalla luften, träden är stilla och solen silar ner genom tunna moln. Vid sidan av dem syns klarblå himmel med en anings morgonrodnad kvar vid horisonten.

I ärlighetens namn är jag fortfarande uppfylld av etikkonferensen jag var på förra veckan och en del av arbetstiden igår gick åt till att leta information om eventuella kurser eller program som jag skulle kunna gå. Jag hittade tyvärr inte rätt, men jag hittade namnet på den andra personen som jag pratade lite med, förutom KG Hammar. Det visade sig vara Nils-Eric Sahlin filosof och professor i medicinsk etik. För ett ögonblick fick det mig att glömma bort febern. Jag visste inte att man kunde bli professor i medicinsk etik. Jag visste inte ens att det var ett ämne man kunde studera på högskola. Tänk vad lite jag vet. 

En aning överraskad är jag av mina egna reaktioner. Inte visste jag att jag var en sån torrboll som fascinerades av gamla filosofer och ärkebiskopar. Det är ju så långt ifrån att mocka skit och bära halm som man kan komma. Jag trodde aldrig att jag skulle bli fullständigt hänförd av den lilla trånga och fullständigt hopplösa staden Lund heller. För att inte tala om hur trött jag var på att plugga efter min kandidatexamen. Men atmosfären i staden och högskolans byggnader fullständigt anföll mig. Jag är bergtagen. 

Undrar vart det här kommer leda?


måndag 29 oktober 2012

Äsch och äsch igen...

Eftersom jag är lite klent lagd (enligt andra, typ mina kärleksfulla syskon och sambo) har jag lyckats dra på mig en släng av feber efter gårdagens uteritt i det iskalla vädret. För säkerhets skull lade jag på pållen lite extra täcken och pysslade om honom efteråt, men glömde själv att ta på mig mössan igen. Är det inte typiskt, så säg?

Nåväl, jag fick äran att sätta hjärtat i halsgropen på min sambo när jag kom hem tre timmar tidigare ikväll. Han blev rädd att det var något allvarligare med mig och såg genast en sjukskrivning på minst fem veckor framför sig. Det var inte utan att han såg väldigt lättad ut när jag sa att det bara var feber.

Ett par dagars vila innan helgarbetet drar igång är inte helt fel. Bara jag nu inte får hosta...



fredag 26 oktober 2012

Fixering

När jag jobbade i hemtjänsten för många herrans år sedan blev jag förundrad över att folk var så fixerade vid sin avföring. Det var stora A och lilla a och det var stora D eller lilla d och det var prat om hur många gånger om dagen eller inte på flera dagar och ibland kändes det mer som att jag bara pratat bajs hela dagarna istället för att ha gjort något nyttigt. Jag fick förklarat för mig att det var oerhört viktigt att föra avföringslistor så att man höll reda på pensionärerna, särskilt som de kanske inte själva längre kunde minnas så bra. Jag fann mig i det, förstod att syftet var gott, men fixeringen som blev hos en del tyckte jag var allt annat än friskt. 

Anledningen till att jag kom att tänka på det där var att jag nu på morgonen kände för att skriva ännu ett inlägg på facebook om det där förbaskade sovtåget som jag inte är överens med. Sovtåget, berättade min barndomskompis för mig, kan man missa ibland men om man bara har tålamod så kommer det snart ett nytt. Häromdagen gnällde jag över att det är så glest mellan avgångarna och nu hade jag god lust att gnälla över att jag verkar ha ogiltig biljett eftersom de envisas med att slänga av mig mitt i natten. Sedan slog det mig att jag har blivit fixerad. Jag kan inte ens lägga mig utan att fundera över om jag kommer att få sova hela natten eller bara några delar av den. Jag vaknar, suckar, och konstaterar att det är dags att ligga och snurra några timmar igen och på morgonen räknar jag efter om det möjligen saknas några nödvändiga timmar den här natten också. 

Jag är fixerad. 

Nu gäller det väl bara att komma på hur man blir ofixerad. Inte tänka på sömnen och sömntåget utan bara åka med och tro att kroppen klarar det där på egen hand. Släppa rädslan för att bli utmattad igen av att ha sovit för lite under alldeles för lång tid. 

Hm. Hur gör man när man inte tänker? Tips, någon?





 
 Bild från: Katt





 

torsdag 25 oktober 2012

Ännu mer etik

Det är mycket lättare för dig att ta tåget, sa en erfaren och säkert mycket klokare kollega till mig igår när jag sa att jag skulle köra bil till Lunds universitet. Det har hon säkert alldeles rätt i, men jag blev så oerhört sugen på att inte göra det lätt för mig. Så idag har jag övat på att köra vilse i Lund. Det gick rätt så bra, vissa gator körde jag fram och tillbaka säkert fyra gånger sammanlagt och en liten stump cykelväg lyckades jag också ta mig fram på. Däremot hittade jag inte särskilt många enkelriktade gator, vilket jag skrämts upp med innan att det skulle vara. Då har de inte varit i Odense, tänkte jag, där alla gator är enkelriktade... 

På mitt lite vilsna vis hittade jag både sjukhuset, domkyrkan, biblioteket, järnvägsstationen och ICA kvantum. Jo, jag hittade förstås till universitetet också, fast inte lika lätt som jag trodde. I min värld är det skyltat till universitetet i en universitetsstad. Fast det verkar som att om man inte känner till vart det ligger ska man inte heller dit. Inte utan karta eller GPS i varje fall.

Lund är fyllt av galet många cyklister och fotgängare, men alla verkar vara lika trevliga och trots att man har hjärtat i halsgropen av trängseln emellanåt så ler de flesta och vinkar tack och verkar hur vänliga som helst, till och med busschaufförerna. 

Inte nog med denna fina övning i vilsekörning, jag fick också äran att sitta bredvid KG Hammar hela dagen. KG Hammar är professor emeritus i teologi- och religionsvetenskap och ledamot av Etiska rådet. Han har också varit ärkebiskop. Det är inte utan att det ruskade om lite i mig, den där mannen skulle jag bra gärna vilja prata mer med. Tänk vad han skulle kunna berätta!!

Överhuvudtaget var det en väldigt inspirerande dag för mig med mycket nytt tänk, funderingar över värdegrunder, principer, politik, budgetar och det viktiga i att hålla diskussioner uppe. 

Jag tror att jag vill ha ännu mera av etik i mitt liv. Det här var trevligt! Det som kanske drog ner det hela en aning var lunchen i plastlådan balanserad på knäna i den kalla stentrappen utanför föreläsningssalen. Mingellunch - jo jag tackar!

måndag 22 oktober 2012

Etik

Har varit på en heldag i etikens tecken idag. Jag har lite svårt att sitta still och lyssna bara sådär, men lyckades riktigt bra, enligt mig själv, idag. Dessutom var där en fantastisk föreläsare, Sofia Åkerman, som jag blev vansinnigt inspirerad av. Hon har en gedigen historia bakom sig då hon varit inlagd på sluten psykiatrisk avdelning med ett svårt självskadebeteende. Jag har enbart hört talas om henne och hennes böcker och hade med mig en del fördomar i bagaget. Hon var fantastisk! Engagerad, intelligent och hade en förmåga att förmedla energi och hopp trots att det var just självskadebeteende hon föreläste om. Helt klart värt att sitta på rumpan hela förmiddagen för att få ta del av hennes timme på scenen.

Så ikväll ska jag filosofera över det hon skickade med mig.

fredag 19 oktober 2012

Maran

Ibland är det en befrielse att vakna. Denna morgonen drömde jag att O:s bror kom på besök, klev in som att allting var hans och slog sig ner i källaren och åt vad som stod till buds. Han frågade mig hur jag hade det nu och om jag saknade dem. Jag svarade precis som det är, jag hatar dem allihop, förutom hans fyra döttrar. När jag pratade om dem kunde jag som vanligt inte hålla tårarna tillbaka, men när jag samlat ihop mig bad jag honom packa sina saker och ge sig av. 

Han nickade, jodå nog skulle han ge sig av. Det gjorde han inte. Han stannade kvar för att det passade honom bättre.

Jag vaknade, bokstavligen ihoprullad på huvudkudden, så hårt att det värkte i kroppen, snyftandes och kippande efter luft.

Respektlöshet. Jag hittar inget annat ord.

I nästa dröm var jag tillbaka på High Chaparral. En av stuntmännen råkade tända eld på en hel byggnad och medan människor sprang åt alla håll gick vi hand i hand åt ett annat håll.

Efter en mardröm är jag alltid tillbaka på HC. Precis som i verkligheten. Fast det är kaos även där.

Konstigt att en dröm kan följa en genom en hel dag.




 

torsdag 18 oktober 2012

Minns, minns inte, minns...

I morse upplevde jag en helt ny aspekt av min PTSD-slirande hjärna. Min vana trogen lediga mornar tog jag med mig frukosten in i vardagsrummet, läste tidningen i lugn och ro och tog mig sedan en runda på Facebook. Till min stora fasa såg jag ett långt inlägg, kommenterat av flera, där jag skrivit om energi och att behålla den. När jag läst inlägget tre gånger insåg jag sedan att det inte var ett obehagligt inlägg på något sätt, det var inte ens någon som kapat mig som jag först misstänkt. Jag hade bara totalt lyckats glömma att jag klagat över min brist på energi. Men fy, vilka läskiga sekunder jag upplevde när magen knöt sig kring mina rostade mackor och nästan tvingade upp dem igen..

Nu har jag fått fina tips på Rosenrot, något slags alger, ge katten sömnmedel, motion och byte av jobb då det är viktigt att sova mycket. Jag kan tillägga att det är en viktig del att man känner att man har makt att påverka sin situation på jobbet, vilket ledningen just nu inte är ett dugg intresserad av att ingjuta i oss då vi plötsligt ska utföra uppgifter som ligger över våra kvalifikationer, utan att få lämplig ersättning. Stön. Jag ska nog baske mig sälja skor istället, är kunden inte nöjd kan den helt enkelt byta eller reklamera. Så himlans simpelt.



 

Lägga eller skicka?

Bara av ren nyfikenhet måste jag fråga: Säger du att du lägger ett sms eller säger du att du skickar ett sms? 

Om du lägger ett sms, trycker du då inte på skicka-knappen? Eller menar du att du lägger det i utkorgen i väntan på att det ska mogna så att du kan skicka det?




Klara!

Trappen är på plats! Den är så fin, så fin, som bara en saknad trapp kan vara. Nu är det bara lite efterarbete som ska till, men det är ingenting i jämförelse med vad vi redan åstadkommit. Jag har sprungit upp och ner i den ett par extra gånger, bara för att känna på känslan av hur lätt det går och för att man inte får med sig en hel sandstrand in i huset längre. Det är så skönt att det nästan inte går att beskriva.

Pappas rygg har överlevt och mammas middagsinsatser var ovärderliga. Det var också skönt att de bara var där, de ifrågasätter inte när jag säger att jag inte kan för att det gör ont. De säger heller inte att jag är löjlig eller klagar, som vissa oförstående människor gör. Det är skönt att veta att de backar upp mig till hundra procent.

Jag har förstås hittat ett annat ställe att ta med mig sand och grus ifrån. Den lilla hästen som jag red i somras och som skulle säljas blev inte såld. Han har fått flytta till ett annat stall då hans mattes stall är fullt. Jag har tagit hand om honom i två veckor nu och det ger mig väldigt lite tid till någonting annat, men väldigt mycket mer grus. Under tiden som trappbygget pågått har jag inte kunnat gå in genom garaget då det varit fullt av saker där. Det resulterar i att enorma mängder grus har strandat innanför ytterdörren. Funderar på att återgå till att rida i gummistövlar, som jag gjorde vid mina sällsynta ridturer som barn. Dem kan man ju spola av på ett enkelt sätt, stövlarna alltså...

Enkelt är nog lösningen på de flesta problem. Att göra saker mer lättarbetade gör vardagen väldigt mycket trevligare. En trapp till ytterdörren är ett fint exempel.


torsdag 11 oktober 2012

På havet guppar trappen

I morgon kommer yttertrappen hem till oss. I flera månader har den guppat runt ute på de stora haven i en container bland en hel väldig massa andra containrar på en jättelik båt. I ganska exakt ett år har vi varit utan den. Inte för att vi för ett år sedan visste att det skulle bli just den, men åh vad jag har saknat och förbannat den för att den inte har kommit tidigare.

Vår yttertrapp är inte en liten trapp med fyra steg och en liten plattform att stå på framför dörren. Vår yttertrapp är tolv steg som vardera väger ca 130 kg. Tänk dig att gå uppför en sandslänt med två ica-kassar i händerna, en snurrande katt och sedan ta ett litet skutt på en halvmeter till plattformen framför dörren. I ett helt år!! För våra mindre viga gäster har jag i alla fall haft en mindre trapp att erbjuda på andra sidan huset sedan ett par månader. Den saknar räcke och är smal så man får inte ha dålig balans. Man får gå runt huset då också för att komma till ytterdörren. 

I går fick jag ångest över hur det ska gå till att lägga alla dessa kilon på plats. Hade jag varit man, inte haft ont i min kropp och känt tillförsikt att jag skulle reda ut det så hade jag inte haft ångest. Jag ringde till mamma, hon brukar vara riktigt bra på att hjälpa mig att reda ut mina trassliga tankar när de hopar sig som berg. Tio minuter efter att vi lagt på fick jag ett mess från min pappa: Jag kommer på lördag. Iklädd arbetskläder. Hur dags ska jag vara hos er?

De är inte unga längre, mina föräldrar, men de gör verkligen så gott de kan för att hjälpa mig. De försöker. Det är jätteskönt. Fast jag blir ju förstås orolig att pappa ska ramla eller så. Typiskt mig.

Hoppas du får en fin dag!!


 

tisdag 9 oktober 2012

Rastlösa vindar

I förrgår hörde jag någon prata om högtryck. I mina ögon är högtryck någonting som leder till kanske lite kyligare väder så här i oktober, men vindstilla och sol. Här är allt annat. Hela natten har vinden ilsket slitit i huset, hagelskurar vräkt sig mot fönsterrutorna och dessemellan har regnet piskat. Molntäcket har visserligen lättat, men fy bövelen vilket skitväder det är!!

Just nu tycker jag att mitt liv är en ständig ruta av jobb, stall och jobb. Det händer inte särskilt mycket annat mer än att jag tagit upp redigeringen av min bok ännu en gång. Det är kanske som ett avslut som bara måste göras och då är det väl bara att gå igenom och göra klart, antar jag. Vore fint om jag kunde släppa det sedan, slippa klumpen i bröstet och bara andas lättat.

Fast rastlösheten börjar riva i bröstet på mig också. Mamma påstår att det är ett arv från hennes sida där vi har fullt av oroliga själar, som flyttar utomlands, är resande musikanter och trolleriartister och jag vet inte vad. Arv eller inte, jag är rastlös. Fast inte till den grad att jag vill flytta utomlands. Kanske mer en resa, lite kultur, en och annan tur runt omkring här där jag bor och prata med intressanta människor. Jag älskar att prata med människor som har upplevt lite annorlunda saker. 

Nä, nu ska jag rastlösa mig iväg till stallet och se om det står kvar därute på slätten.




 

fredag 5 oktober 2012

En ny dag

Idag ska jag komma ihåg att gå till jobbet.

Jag ska även minnas att lägga på täcket på hästen innan jag släpper ut honom i hagen, så att vi slipper gå tillbaka in igen eftersom jag kommit på det då jag redan släppt honom.

Jag ska också minnas en väldigt massa andra saker, som folk i allmänhet bara gör utan att ens reflektera över det.

Hm.

Det hade också varit en väldigt fin dag att bara ge sig ut med kameran och promenera i lugn takt, andas in höstdofterna och lyssna på stillheten.



torsdag 4 oktober 2012

Länge leve Propavan!

Jag borde vara en sådan som förespråkar medicin. Borde. Sanningen är den att jag är ganska mycket motståndare. I alla fall när det gäller mig själv. Fast i går tyckte jag att jag kämpat alldeles för länge med att sova "naturellt" så jag tog en halv Propavan. En halv. Enligt ordination ska man ta en till två tabletter två timmar före sänggåendet. Då hade jag varit vaken någon gång i övermorgon.

I natt sov så gott och om jag ska vara ärlig så har tröttheten inte släppt förrän nu. Inga mardrömmar fick plats. Gäääsp. En hel natts sömn var så skönt, så skönt så jag tror jag gör om det hela i kväll igen.







 

onsdag 3 oktober 2012

Minnet som fenomen

"Jag vet inte" brukar vara mitt första tecken på att jag börjar kana ner i skoskaften igen. Ett tag nu har jag vetat väldigt lite. Ingen aning om någonting alls, faktiskt. Det som är svårast är att jag fortfarande har så svårt att minnas. Ett tag har jag gått omkring och trott att det blivit mycket bättre och att jag är tillbaka i normalnivå igen. I helgen blev det bara alltför uppenbart att jag lyckats lura mig själv ordentligt. 

I lördags flyttade vi hästen till ett annat stall. I det nya stallet finns nya hästar, ny sadelkammare, nya hundar, nytt tamejfan allting... Förlåt, jag svor. Men det är löjligt att behöva gå runt och repetera och repetera och känna sig lika dum i huvudet som första gången man satt framför ett mattetal i lågstadiet och inte kunde förstå på något sätt att de där siffrorna skulle kunna bli ett annat tal. Varför man nu skulle vilja göra ett nytt tal av två stycken redan befintliga?

Nu var det inte matte jag skulle skriva om.

Min egen högst ovetenskapliga tolkning av mitt ständigt slirande minne kom till efter att en psykolog sagt till mig att min största förbannelse är att jag minns allting så detaljerat. Jag minns strukturen på tyget närmast min hud, dofterna, ljuset, smärtan och rörelserna. Om det var dag eller natt, sommar, ljust eller mörker. Jag tror att det är så att jag är för rädd att minnas mer. Det har låst sig.

Om jag hade varit miljonär nu så hade jag skapat mig en bubbla av trygghet. Jag hade gått och lagt mig och gått upp samma tid varje dag, ridit varje dag och belastat min stackars hjärna precis så mycket som den klarat av, varje dag. I min egen takt. För det är min stora övertygelse att man ständigt ska utmanas, men absolut inte så mycket att man hinner tro att man inte ska klara av det. Ridningen är fantastisk på det sättet. Man kan lägga ribban precis vart man vill och känna att man lyckas varenda gång. En otrolig kick för självförtroendet!

Så, en miljon, någon?