torsdag 19 september 2013

Drömmer en dröm

Såklart var jag otroligt nervös för att inte hitta rätt. Såklart var jag jätterädd att min huvudvärk, som var inne på tredje dagen, skulle låsa fast mig i sängen. Såklart var jag ute i alldeles för god tid, otroligt nojig över att bilen plötsligt inte skulle orka hela vägen fram, att jag sett fel på kartan, att jag tagit fel på tiden, att jag kanske inte ens var anmäld till min första silversmideskurs. Och alldeles otroligt ängslig för att jag kanske inte alls skulle vara kreativ, inte ens det minsta lilla.

Jag ägnade faktiskt tjugo minuter åt att hitta rätt, fastän att jag var på rätt gata och allting. Entrén påminner mer om ett godsintag än en dörr och istället för hänvisning till arbetslokalerna så finns skyltar till hajarna, reptilerna och stora uppmaningar om att tvätta händerna eftersom man kan smitta djuren. Heltokigt, om man inte förväntar sig att det är ett tropikarium i samma hus.

Lokalerna är högst upp i huset, det finns till och med snedtak. Där finns alla tänkbara redskap, arbetsbord med lampor och konstiga mojänger. Fantastiskt. Tre timmar flöt förbi utan att jag ens hann att blinka. Jag älskar silver. Jag älskar att se det förändras, formas och skifta från att vara en tråkig bit metall till ett vackert skimrande smycke. När jag hamrade in stämpeln 925 i det som ska bli mitt första egentillverkade smycke kände jag att jag hittat en del av mig själv. Materialet var inte alls så motsträvigt som jag tänkt mig, min kreativitet inte så dränerad som jag trott och fastän att jag blev trött, kände jag mig behagligt upprymd. Jag har påbörjat en dröm, som jag drömt så länge.



 Bild från






lördag 14 september 2013

En gnistrande dag

Stjärnors blinkande sken strösslar små blå fräknar på min hud. Berusar mig med knastrig frost och pärlor av uråldrig kunskap. När hela himlen flämtar av visdom glömmer jag min oro och ångest, vilar i det oändliga och låter resten rinna förbi. 

Mitt nya liv är plötsligt fyllt av många sådana berusande och fräkniga ögonblick. Från den praktiska världen fylld av måsten som måste, måste, måste göras ögonabums eller senast igår tillåter jag mig att ha barfotadagar av bara tankar, soffsittande och kanske spånande på hur det nya livet tänker sig att se ut. 

Min boks vara eller icke vara har plötsligt blivit ett "när den nu är korrekturläst kan jag ju ta upp och skriva klart den". Min längtan efter att silverpyssla med små silvriga saker har resulterat i smideskurs och jo, längtan efter att få föreläsa har dykt upp igen. Ångesten finns där, men om ett tag tror jag nog att den inte tänker äta upp mig längre. 

Så många dagar av omöjlighetens bojor, som låst mig har ännu inte nött sönder min vilja att skapa någonting bättre. Skapa och hoppas. Ibland måste man också våga hoppa för att komma framåt. Och jag har banne mig hoppat!!




Foto: Solsippan. Tyvärr helt oredigerad..