onsdag 27 augusti 2014

Nya vindar!

Jag ska bli någonting annat. Den senaste veckan har jag pendlat mycket fram och tillbaka kring vad jag vill och inte vill. Vad söker jag? Varför? Vad är det jag saknar, vad längtar jag alltid efter? När jag summerat vad jag alltid kommit tillbaka till när mitt liv har känts tomt och innehållslöst så är det konst och tankar kring religion. Inte en viss typ av konst och inte en viss typ av religion. Jag har alltid velat se nytt, gammalt och höra nytt och gammalt. Senare år har jag förstås kommit fram till att konst som väcker olust och svåra tankar är någonting jag helst vill undvika. Det är för läskigt. Inom religionen har jag stått och stampat i flera år. Kommer ingen vart vare sig i tankar eller genom input från yttervärlden. Det ska det bli ändring på nu. Jag ska läsa till en teologie kandidatexamen.

Jag chockar mig själv grovt med detta, men har befunnit mig i ett lyckorus hela dagen och det kan jag säga att jag inte gjorde när jag kom in på utbildningen till sjuksköterska. Då tog jag bara tag i det och började. 

Det är läskigt samtidigt förstås. Tänk om inte min hjärna orkar med? Tänk om jag blir sådär skitdålig igen som jag var i början av sommaren? Jag har ju faktiskt inte gjort ett skapandes dugg på hela den här tiden, mer än att äta och sova. Men så tänker jag att om jag nu tycker att det är så otroligt roligt och att det liksom kvillrar i magen bara jag tänker på att jag ska befinna mig på ett universitet fullt med kunskap, böcker, filosofiska tankar och fattiga studenter med sikte på livet så måste det väl vara rätt? Jag blev så glad att tårarna började trilla när jag såg att jag var antagen. Jo, jag tror att jag vill detta.


 

måndag 25 augusti 2014

Välkomnar mig hem

Kissekatten sitter och glor på mig i tron att han ska få kex och cappuccino. Han tycker väldigt synd om sig själv sedan han har fått ett nytt foder för att han vägde för mycket. Faktiskt nästan ett kilo för mycket. 800 gram. Nu borde han egentligen gå ner 300 gram till, men jag tycker lite synd om honom, jag också, så jag har inte hjärta att minska fodret ännu mer. Lite rund kan väl ändå en kisse få vara?

Efter att ha legat i en av gästsängarna i stort sett hela sommaren har jag lyckats ta mig ur den och sätta upp lite saker på väggarna, köpt ett par lampor och ordna det en aning här i lägenheten. Det är ändå ett år sedan jag flyttade från huset så jag kan inte skryta med att det går i en hast precis. Någonstans mitt i allt detta har jag nog kommit till insikt att jag balanserade på utmattningskanten redan då. Fast jag var så fylld med adrenalin att jag trodde att det var en del av livshjulet att ha svårt att sova, ständigt vara orolig på gränsen till hysterisk för någonting trivialt och att inte ha förmåga att strukturera ens den enklaste sak. Jag trodde att det var mitt nya jag, efter destruktiva O-jaget. 

Under min sängperiod har jag kommit underfund med att det numera kommer fram egenskaper och undanträngda önskningar från tiden före destruktiva O också. Det kan måhända vara så att jag inte är lika stresstålig eller snabb som de flesta andra, men numera känner jag inte att det är ett handikapp eller någonting jag skäms för. Jag är eftertänksam, lättskrämd och löjligt hemmakär. Jag har också dykarcertifikat, har segelflugit, skjutit båge, ridit vilda galopper, älskar att göra handbromsvändningar i snorhalt väglag, åker slalom i svarta pister utan att blinka och gör andra saker som får människor att dra efter andan för att de tycker att det är otäckt. Jag har bara inget behov av att framställa mig själv som vildsint eftersom jag är mer en mysbrud än en tuffing. Det är okej, numera tycker jag om mig för det och skäms inte längre när någon undrar vad jag tycker om att göra. Jag älskar att vara hemma! Numera är det också roligt att försöka få hemmet att likna ett hem, ombonat och välkomnande. Äntligen!

onsdag 20 augusti 2014

Solsippedunet

Det gungar på havet. Stora böljande vågor med lite vitt skum av glädje på topparna. I dalarna samlas mörkret, suger och vill nedåt, men om man bara flyter med så gungar man långsamt med upp igen tills det kvillrar i magen av höjden på toppen. 

Ungefär sådär är solsippelivet för tillfället. 

Det känns som att det var alldeles nyss jag kramade träden tillsammans med min fina svägerska. Kramade, kände, luktade och njöt av styrkan hos de månghundraåriga träden i den gamla, gamla skogen. De knarrade lite i vinden, viskade och rörde sig mjukt, nästintill osynligt. I vattnet doppade sig knallvita näckrosor bland pilande skräddare. Där fanns lugnet, dofterna och stillheten. Där har jag vuxit upp. 

  

fredag 8 augusti 2014

Tékväll

Att inte planera för att åka till hästen känns ovant och konstigt. Lite som ett par nya skor. Att bara andas ut och slappna av när stressen ökar över timmarna som rinner förbi är fortfarande nytt. 

En eventuell ny fodervärd skulle rida honom idag, men jag vet ännu inte hur det gick. Det är en yngre flicka och hennes mamma som är intresserade. Flickan planerar att tävla i hoppning och har inte heller det tänket som jag har. Fick veta att ytterligare en tjej som ridit fick tvinga honom att gå fram då han stannat och inte velat mer. Jag vill helst inte veta. Vill inte höra att han försöker säga ifrån men bara får stryk för att han gör det. 

Jag är i mitt föräldrahem några dagar nu. Får lite mer distans till hästen på så vis. Tanken är också att resten av syskonen och deras familjer ska komma, så det blir väl ett herrans liv här ikväll. Vi är ju några stycken... 

Längtar efter té och en smörgås vid det här laget. Konstigt att jag fortfarande är programmerad att dricka té klockan halv sex sedan barnsben. Föräldrarna har ju lagt om sina vanor för länge sedan! 

onsdag 6 augusti 2014

Ännu mer oväntat

Ännu märkligare har denna dagen varit. I morse klev jag upp, fånigt nervös över läkarbesöket jag hade klockan nio. Det var på ett sjukhus jag inte varit på innan i en annan stad. Hursomhelst så var jag mer eller mindre ett nervvrak när jag väl var på plats, vilket inte alls syns på mig om man inte känner mig väldigt väl. 

Läkaren lutade sig framåt mot mig och undrade hur jag mådde. Jag hade redan rullat upp den ena förutfattade meningen efter den andra och var nästan nöjd och på väg därifrån på en gång. Men något i hennes blick fick mig ändå att ge det hela en chans. Jag började att berätta, mycket väl medveten om att det är svårt att klämma in allt på en futtig timme. En liten stund senare både sammanfattade och drog läkaren alldeles relevanta slutsatser och formulerade väldigt fint hur det blivit som det gjort och var jag är nu. Jag uppskattade mycket av hennes ord och hon gav mig hopp om att äntligen få den hjälp jag behöver. Det är stort för mig!! 

Väl hemma igen snurrade tankarna kring pållen igen och tanken på hovslagaren dök upp gång på gång. Det är inte längesedan han skoddes och hovslagarens ord klingade starkt i mig. Faktum är att jag nästan brukar längta efter skoningen då jag alltid får chans att fråga och undra och fundera över hästar i allmänhet och hantering i synnerhet. 

Jag bestämde mig för att skicka ett kort sms om att jag inte sköter hästen längre och tackade mycket för de fina samtalen vi haft. Det slutade med att jag fick en inbjudan till henne och att få klappa och mysa med hennes hästar. Jag blev så lycklig! Tänk att hon uppskattar mitt sällskap också! Jag tror att jag växte flera centimeter av glädje! Hon har samma tänk kring hästar som jag har och för mig är det guld att få prata och fundera högt kring sådana saker. Så vansinnigt roligt! Jag förlorar en hästkompis men kanske vinner flera andra vänner, både fyrbenta och tvåbenta. Det vore väldigt fint. 


tisdag 5 augusti 2014

Tvära kast...

Så konstigt det kan bli ibland. Detta är den tredje sommaren jag har hand om bästaste lilla pållen. Det blev nog också den sista. Jag har inte haft ork alls att rida honom så som hans ägare vill och om sanningen ska fram så månar jag hellre om att han är glad och tillfreds än att han har bästa konditionen och snyggaste musklerna. Våra åsikter går isär och eftersom det inte är min häst så valde jag att backa ur. Det gör definitivt ont som fan att mista en kompis på det sättet, men hans ägare måste ju vara nöjd. Jag miste i alla fall inte två vänner på samma dag... 

Det har legat och grott länge, beslutet om att inte fortsätta vara fodervärd åt pållen. Åtminstone ett halvår. 

I vintras slet jag bokstavligen som ett djur för att överhuvudtaget orka mocka hans box. Jag kunde inte klä på mig utan att bli andfådd och gråta av smärta. Att röra sig kostade mycket energi och min mamma fick komma och hjälpa mig en vecka (inte mocka, det vet hon inte hur man gör) och redan då insåg jag egentligen att jag inte hade råd. Men det är svårt att stå emot en kärlek, stå emot en lycka och en kompis som alltid ställer upp och finns där för en. Man säljer ju inte sin bästa vän... 

Idag snorade jag i hans päls medan han förstrött viftade bort lite flugor. Jag känner mig som en stor svikare samtidigt som jag är lättad över att det dåliga samvetet och de stora utgifterna tagits ifrån mig. 

Jag ville fortsätta att utvecklas tillsammans med honom. Kanske får jag möjligheten att utvecklas tillsammans med en annan häst så småningom. Just nu gör det bara ont att skiljas, även om jag får träffa honom. Det kommer att bli någon annans häst, någon annans kompis. Jag kommer bara att komma på besök. 




måndag 4 augusti 2014

Bakfull!!

Tänk dig att du är riktigt bakfull, så där däst så att det smakar papper och eventuellt något annat odefinierbart i munnen. När du lyfter huvudet från kudden far en känsla av yrsel genom kroppen och du famlar efter luft för att hindra impulsen att spy. Med pulsen brusande i öronen tar du dig ut till toaletten, en aning stappligt eftersom balansen inte är den bästa, och sjunker ner på toalettstolen. Medan du sitter där funderar du över vad tusan du gjorde igår egentligen som resulterat i att du nu känner dig som att du närmat dig hundra år med ljusets hastighet. En del fragment framkommer, du pratade visst med någon? Du har för dig att du tyckte att det var intressant och faktiskt ganska roligt, men vad det var samtalet rörde sig om kan du inte riktigt dra dig till minnes. 

När du kissat klart kan du inte riktigt bestämma dig för om du mår bäst av att gå och lägga dig en stund till (och förhoppningsvis slippa de übermärkliga drömmarna) eller göra lite frukost. Magen är fullständigt i uppror, men om det beror på den märkliga kosten du proppade i dig under fyllan eller att magen är tom igen är inte lätt att veta. 

Kanske borde du duscha också. 

Det konstiga öronbruset verkar inte släppa. Var musiken verkligen så hög?? Kanske har du feber också? Åtminstone känns det så. 

Kanske är det bäst att vila en stund till... 

Känns det igen? 

Förmodligen. 

Tänk nu att den där känslan inte beror på bakfylla, den bara finns där ändå. Varje dag. 

Välkommen till utbrändhetsträsket!!