Tala eller inte tala?

Jag tänkte att jag skulle minnas samtalet med psykologen. Det var första besöket så hon hade avsatt en och en halv timme, sa hon. Men jag behövde inte utnyttja tiden om jag inte ville. Hon var noga med att berätta att det var på mina villkor vi träffades och att vi skulle lägga upp samtalen utefter vad jag klarar att prata om. Det var superskönt att höra det där. Jag har träffat dem som tycker att KBT (kognitiv beteendeterapi) fungerar på allt eller att rota runt i barndomen är nyckeln till frihet, så att möta någon som inte talar om för mig att de sitter inne med rätt verktyg och jag har bara varit korkad som inte förstått själv är underbart.

Hon pratade om kris och krisbearbetning. Pratade om att all skuld och skam som jag eventuellt känt skulle jag lägga åt sidan. Förklarade för mig att destruktiva O är psykopat. (Det har jag redan listat ut...) Mycket mer kommer jag inte ihåg. 

När jag kom hem var jag helt urlakad. 

Visst var jag nervös för hur samtalet skulle gå, jättenervös för hur psykologen skulle vara, men jag hade nog inte funderat så mycket över hur jag skulle tycka att det var att prata om destruktiva O med en främmande person. Jag upptäckte att jag kunde prata om det mesta, utom den sexuella delen. På min högra hand finns röda märken efter naglarna jag inte kunde låta bli att borra in. Huvudet surrade några gånger i ett försök att göra mig medvetslös och jag blir närapå fashinerad över hur starkt allting kommer tillbaka när man pratar om det. Jag hör honom visserligen väsa de där orden "läskigt va´" flera gånger om dagen, men det går inte att jämföra med att uttala dem högt.

När det bara var några skälvande timmar, dagar, veckor sedan jag sist såg honom önskade jag att jag inte skulle behöva genomlida de åren det skulle ta för mig att få tillbaka min balans. Det har gått fem och ett halvt år nu. Dagarna är absolut inte lika svåra, men jag är långtifrån i balans. Ja, jag räknade med att det skulle ta ett par år, men att jag därefter skulle ha lämnat honom långt bakom mig. Jag hade fel.

Foto: Solsippan