söndag 27 december 2015

Virvelsnö

Hasar ut i morgonrock och vinterjackan med båda luvorna uppdragna över huvudet. Tackar min knasiga hjärna som ändå fungerat litegrann så att jag drog på mig kängor istället för tofflorna som gällt under morgonkissen förut. Vidar tyckte först att vi inte alls kunde gå ut. Sådär såg det ju inte ut igår? Det är ju alldeles vitt? Väl ute var det ju förstås störtroligt och jättesvårt att komma ihåg vad det nu var som vi egentligen gått ut för.

Ute virvlar snön. Lägger sig på granar och tallar. Träden har börjat röra sig i vinden.

Den kommer inte att ligga kvar länge, snön, men den är vacker i soluppgången.
Vidar har busat med sina kompisar i ett par dagar nu. Det är så roligt att det inte går att sluta och matte är urtråkig som begär att man ska vara stilla emellanåt. Om man inte själv väljer att lägga sig två sekunder under soffbordet och tjuvgnaga på kompisens ben förstås. Utomhus är han sorgligt långsam i jämförelse med kompisarna och han skäller frustrerat i galoppsprången. Men vem hinner ifatt en whippet?

fredag 4 december 2015

Försöka duger

I ett par dagar nu har jag försökt att ta en selfie med mig och valpen. Det går sådär och resulterar oftast i att jag har en mindre fläskläpp, en boxad näsa och blött hår. Fast jag tror att vi har ungefär lika roligt båda två.
Vidar har närapå inga tänder kvar just nu och utforskar världen med de nya framtänderna till största delen. Fast populärast är förstås de där benen med torkad kyckling runt om.

Apropå kyckling så har jag alltmer börjat glida över till att gå ifrån mat med kött i och är mer noga med var djuren jag äter kommer ifrån och hur de levt. Det känns bra och förmodligen kommer jag att gå över än mer till vegetariskt. Det som retar mig är att det är så galet svårt att få samma information vad gäller foder till djuren. Hittills har jag hittat ett svenskt foder, men då är jag inte nöjd med sammansättningen. Suck. Som det är nu får både hunden och katten ett foder från Canada. Egentligen skulle jag vilja ge dem rått foder eller så kallat BARF, men jag har varken kunskap eller tillräckligt med ork.

Utmattningen är aldrig så tydlig som när vi går på valpkurs. Det är då jag märker hur kort närminnet är och att jag har grymt svårt att omsätta det jag lyssnat och tittat på till min egen kropp. Det är faktiskt riktigt läskigt ibland. Att få en instruktion, resa sig från stolen och därefter inte ha den blekaste aning om vad jag skulle göra.

Hunden är glad ändå. Han älskar valpkursen. Eller egentligen det mesta vi hittar på. Förutom att vara utomhus när det är mörkt. Det är läskigt. Då moffar man åt det mesta som rör sig eller inte rör sig, mest för att morska upp sig själv lite bättre, skulle jag tro. Fast kissen som var ute på promenad med sina människor i går kväll fick sig en rejäl utskällning av bara farten. Den syntes ju inte förrän den var en halvmeter ifrån... Därefter gick valpen alldeles intill mitt ben ända fram till gatlyktan hundra meter längre fram.

Det är ungefär så livet rullar iväg just nu. Valptänder, foder åt människor och djur och dammsugning förstås. Det blir visst en vardag i det också.


God fredag önskar jag dig 


Foto: Solsippan



söndag 8 november 2015

Små märkliga promenader

Vaknade lite tidigare än vanligt idag av den försiktiga lilla hundpussen och det långsamma dunket av svansen mot golvet. Hur bufflig han än kan bli om dagarna så är morgonpussen alltid lika mjuk och försiktig. 

Natten var lång, blåsten tog i för alla krafter och regnet piskade mot rutorna. Vidar tyckte att det var en aning läskigt så natten har även bestått av en hel del trampande fram och tillbaka över golvet för att hitta en bekväm sovställning. Han tycker inte om att ligga i sängen, eller knappt i sin egen mjuka bädd. Golvet funkar alldeles utmärkt, tycker Vidar, fast ibland lutar det kanske åt fel håll. För lutar gör det, så om han råkar skvätta en liten olycka kan man inte vänta med att torka upp det för då har det runnit in under någon list eller kanske någon möbel eller så. Golvet har ju trots allt hundra år på nacken så då får man väl ha lite personlighet, tänker jag. Det inte bara lutar, det pratar sitt lilla knarrande språk, knäpper och knakar när man går eller står. Precis så som ett gammalt golv ska göra. 

Morgonpromenaden var en anings läskig den också. Där låg ett nedfallet träd på en gräsmatta, soptunnor som virvlat runt låg också på ställen där det aldrig funnits soptunnor förut, och presenningar fladdrade vilt i vinden. För att inte tala om hur konstig pälsen blev i motvind. Nä, detta var man tvungen att lägga öronen bakåt för och kisande streta sig framåt så att man kunde komma hem någon gång och mysa istället. Fast det har slutat regna, så för en gångs skull var det inte en lergubbe jag hade med mig in genom dörren. Fast jag skrattade åt att det mer var som att försöka gå med en häst, som är skräckslagen av allt som rör sig och låter, än att promenera med en hund.

Apropå att vara rädd. Mycket av denna första tiden går åt till att vovve ska få se så mycket som möjligt och vara med om så mycket som möjligt, på ett trevligt sätt. På mornarna går vi förbi ett par hästar i en hage och svag som jag är för speciellt vissa raser tittar jag trånande på åtminstone en av dem varje gång. De är så mjuka och rara i sinnet att jag vågat låta Vidar gå nära och nosa. Själv har han varit väldans ängslig de första gångerna och hästarna har haft det största tålamodet jag sett. De har nyfiket gått stillsamt och luktat och tittat och betat på sin sida staketet medan vovve har virvlat omkring strax bredvid. Nu har det lugnat sig och jag har kunnat fokusera mer på att berätta vad han får och inte får göra i närheten av hästar. Fast igår tyckte fåren i hagen bredvid att vi var särdeles intressanta. 

Vidar är en herdehund. Alltså en vallande hund. Men trots att han sett får på en sisådär tjugofem meters håll varje dag i flera veckor så var de här fåren tydligen någonting helt annat. De var superläskiga! 

Själv blev jag en anings nervös, för jag vet att de där fåren är väldigt rara och väldigt gärna blir klappade, så till den milda grad att stängslet en gång lossnade när de i sin iver lade sig emot det så att jag skulle komma åt bättre. Jag tror att halva byn såg mig i min skamsenhet när jag försökte tråckla tillbaka stängslet i sina märlor utan verktyg och med kärleksfulla får alldeles intill. Fast det var bara en som stannade och undrade vad i hela friden jag höll på med. 

Så där stod jag och var en aning stressad ännu en gång. Fast denna gången var det mer för att jag hade en vallande herdehund i koppel och att den med alla medel försökte visa att de där andra pälsbollarna var det ruskigaste och otäckaste han någonsin hade upplevt... De som äger de där stackars djuren kanske tröttnar på mig snart. Fast djuren själva står kvar och tittar intresserat på den där märkliga pälsbollen som far runt och låter och virvlar och flämtar. Förmodligen tycker de att det är ett konstigt får. 







lördag 7 november 2015

Pälsbollen tog liksom över allt...

Det är så mycket som kretsar kring lurvtussen, så mycket nya rutiner och så många saker som följer i kölvattnet. Jo, på ett sätt var jag förberedd, på ett annat sätt är jag helt tagen på sängen. För jag trodde lite att jag hade ganska bra koll, eller i alla fall i stora drag. Men nu är det ju plötsligt en individ och inte ett antaget exempel. Det här är på riktigt. Här och nu. 

Efter att han blev magsjuk blev vi rekommenderade ett annat foder än det som uppfödaren skickat med en liten påse av. Det är ett foder från ett märke som är känt, eller till och med väldigt känt och som alltså säljs i de flesta djurbutiker. Därför kände jag mig trygg med det och köpte glatt en säck på 15 kg och släpade hem. Fast fisarna som Vidar släpper ifrån sig på kvällarna skvallrar om att i alla fall hans mage inte är lika glad. Det som kommer ut är heller inte riktigt så som det ska vara. Svårt det där. Magar och fisar... Vill ju inte att det bara ska vara nästan bra. Så nu provar vi snart ett annat. Smyger in det lite försiktigt, trots andras axelryckningar åt att vara försiktig. Det behövs inte, menar de. Blir hunden lös i magen så blir den, inte mer med det. 

Jag är sådär onödigt försiktig kanske, men jag tycker att om man kan undvika en lös mage så vore det väl bättre? Av samma anledning släpper jag inte en häst rakt ut på vårbete utan att ha vant den vid gräs i små försiktiga etapper under så lång tid som jag tror att det behövs. Allt för att den ska slippa vara dålig i magen.

En annan sak jag lagt märke till är att hela internet är fyllt av tips och råd och filmer på hur man ska bära sig åt med en valp som slänger sig framåt i kopplet. Jag har däremot inte hittat några tips på hur man får den med sig, att lyfta nosen från precis allting som är mer intressant än att röra sig framåt. Tro mig, efter några skuttande hoppsasteg är man inte så trött, men efter tusen små skuttande hoppsasteg är man både trött och less på att skutta. 

Nåja, så småningom lär vi väl oss båda två hur man gör när man går i koppel. Fast det är lite läskigt det där att pröva sig fram, jag är ju rädd att göra fel. Tänk om jag skapar ett nytt bekymmer istället för att lösa problemet jag har från början? Det är det här jag inte riktigt var förberedd på. Fast jag känner mig en aning fånig när jag tänker på det. Hur många gånger har jag inte stått inför de där problemen som ingen talat om innan med både hästar och katten? De där som man löser allteftersom. De där gångerna jag testat och testat och testat. Om jag gjort på ett sätt några gånger och det inte har lett till önskat resultat har jag satt mig ner och funderat ut ett annat sätt att göra samma sak på. Fast på samma gång har jag önskat att jag haft lättare för mig när det gäller sånt. För en del verkar det närmast vara en medfödd egenskap, suckar jag avundsjukt. Natural horsemanship och hantering av hundar och katter som är fantastisk. Så vill jag också göra, på det där fina och ödmjuka sättet. Fast jag måste erkänna att jag nog inte riktigt befinner mig på den nivån. 

Men mest har det gett mig så mycket positiva saker, positiva och skrattfyllda och glädjerika. Många möten med människor som ler över pälsbollen, skrattar åt mina taffliga försök att styra honom rätt under våra promenader och igenkännande flin då jag tampas med trassliga koppel och en vidunderligt yster pälsboll. 

Själv ser han ju närapå alltid väldigt glad ut. Förutom då han går uppför trappen här hemma. Då måste man i ren koncentration lägga öronen bakåt, som en bakvänd keps ungefär. Vilket i och för sig också framkallar leenden hos den som går med honom upp. Koncentrationen sitter i öronen... 



Foto: Solsippan

måndag 2 november 2015

Måndagstankar

Den rullade in idag. Dimman från havet. Den som inte ens vinden sopar bort och som kryper in i minsta lilla por av kroppen. Jag kan se det vackra i det, men just idag är jag lite extra känslig. Lite extra känslig för deppkänslor. Så för att trösta mig äter jag Geisha hjärtformade chokladkex och dricker nyinhandlat té från téaffären med den lilla söta damen i. Vi pratade efternamn idag, då hon mindes att jag har ett lite ovanligt efternamn när hon letade efter stämpelkortet. Jag är ju stammis. Fast jag är lite stammis på fler ställen så det dröjer mellan varven innan jag dyker upp hos henne. Det var ändå mysigt att stå och prata som att man litegrann känner varandra. Lindrar lite deppkänslor och ökar känslan av att höra till. Någon känner igen mig. 

När jag ändå var på prathumör så passade jag på att berätta om den trevliga expediten i affären bredvid. Han är så rar och hjälper sina kunder med att bära ut tunga fodersäckar och kattsandspaket till bilen. Ingen fara, säger han, det gör jag gärna! Han håller ordning på oss också, och berättar vad vi senast köpte för sorts kattsand eller typ av foder. Tänk vad viktigt det är att få känna sig lite ompysslad. Håller ordning på ens förvirring mitt i novemberdimman som snurrar in bomull i hjärnan. 

Johoo, fnissade damen i tébutiken. Han gör ju sådär för sina kunder. 

Så log vi lite mot varandra. Så skönt att de finns, de där människorna, som gör livet lite vackrare.

Nu finns det i alla fall en ny säck foder till valpen hemma. Han lyckades att göra oss rejält stressade förra veckan då han plötsligt började halta på vänster framben. Vi fick tid hos veterinären dagen efter, på eftermiddagen, så det kändes som en evighet i ovisshet. Själv tyckte han att det var grymt trist att inte få rusa runt som vanligt och plötsligt bli buren upp och nedför trapporna igen. Fast det där sista har han förstås inte jättemycket problem med. Det är bara jag som stånkar då han har börjat närma sig tjugo kilo i vikt plötsligt. Förstår inte när det hände? Han är ju fortfarande en liten lurvtuss? Fast med några nya tänder då förstås... 


torsdag 8 oktober 2015

Det där med bh...

Jag kan inte påstå att jag är särskilt insatt i olika debatter eller att jag engagerar mig så mycket i politiska tyckanden och tänkanden eller så, men en sak har följt mig ganska många år. Den där diskussionen om hijab, eller slöja om man föredrar det. Det verkar som att det retar livet ur vissa människor att en del kvinnor har dessa på sig. De tycker att när man flyttar till Sverige så kan man ta av sig det där plagget. Ingen är tvingad att bära dem när man bor här. Jag kan förstå till viss del att det kan vara provocerande ur ett feministiskt perspektiv, men att man ger sig på enskilda kvinnor är för mig obegripligt. Därefter har jag lite slutat fundera. Folk gör som de gör, så kommer det fortsätta att vara ett tag till. Jag har ryckt på axlarna och tänkt att det där är något som är i en utveckling. Kvinnor hade sjaletter på sig här i norr också för inte särskilt länge sedan och män bar alltid hatt. So what? Tiderna förändras och vi med dem... 

Så en förmiddag för ett par veckor sedan, när jag hasat upp och ner med valpen några vändor under natten och fortfarande inte orkat kliva ur nattkläderna, men tagit av mig morgonrocken, skulle jag ut och slänga sopor. Sopkärlen står innanför tomtgränsen och det var vid en tidpunkt då inte mycket folk rör sig ute på gården heller, så jag tog soporna och traskade iväg. När jag öppnar dörren står en av killarna som ibland kommer och sköter om fastigheten och pysslar med någonting där. I bilen, som står precis intill, sitter någon som jag genast antar vara hans fru. Men ingenting av detta hade stört mig det minsta om det inte varit för det faktum att jag inte hade någon bh på mig. Det var det enda jag kunde tänka på när jag robotaktigt gick fram till sopkärlen och vände tillbaka igen. Jag har ingen bh på mig!!!

Jag klarade mig nu både dit och tillbaka igen, oskadd och med bara min lilla skämskänsla kvar i kroppen. Därefter kunde jag ju förstås inte släppa tanken kring varför jag skämdes så över ett så simpelt plagg. Jag är inte särskilt fundersam över min kropp i andra fall och är en av dem som inte har några problem med att sola topless på stranden heller. Så vad var det som hände? 

Bh är ett alldeles frivilligt plagg som förväntas bäras av alla kvinnor

Hijab har jag hört hävdas även det vara ett frivilligt plagg. 

Men om förväntningen av resten av dem man känner är att man ska bära plagget så känner man sig otroligt naken, blottad och malplacerad om man inte har det på sig. 

Jag kommer aldrig mer att snudda vid tanken att det "bara" är att ta av sig ett plagg och inte längre bära det. För jag ska erkänna att jag tänkt så ibland. Att det är så simpelt att ta av sig en slöja och gå med håret utsläppt i vinden. 

Det är inte ens säkert att någon av dem jag mötte ens lade märke till min avsaknad av bh. Förmodligen såg de min osäkerhet i mitt kroppsspråk och mitt obehag och undrade vad det var med mig. 

Tidigare har jag tänkt att jag burit bh för att det är obehagligt att vara utan. Nu vet jag att det ligger desto mer saker bakom mitt beslut. 

Jag kanske blir en bh-vägrare? 

Hursomhelst så tyckte jag att det var en spännande tanke och en spännande parallell. 

Annars maler jag bara på i valpträsket som vanligt. Det kånkas valp upp och ned för de branta trapporna och vi övar på att bita i rätt saker och låta bli vader, händer, katten, möbler, lister och golv. Utomhus är en minerad väg av fågelbajs, hundbajs, fimpar, snus och en fruktansvärd massa annan skit som folk slänger runt sig. Jag har ärligt talat aldrig lagt märke till hur mycket skräp det ligger överallt. Men nu när allting fastnar i valptruten så är det en helt annan sak. Peppar peppar så har vi klarat oss från värre magåkommor än lite lös mage någon dag. Förhoppningsvis håller det sig på den nivån i fortsättningen också. Det var oerhört jobbigt att se hur dålig han var när vi åkte in akut med honom då han bara varit ett par dagar hos oss. Tur man har vänner som kommer och stöttar och hjälper! Nu har han ju hunnit bli dubbelt så stor mot vad han var då, så han kanske klarar sig bättre, men mattehjärtat blir allt lite oroligt ändå när man ser allt som slinker ner i den lilla magen. Man kan ju inte ropa nej alla gånger heller...





lördag 3 oktober 2015

Vidar



Spanar mot evigheten...



Foto: Solsippan




Strövar

Hösten är underbar i år och jag är ute och möter den. En alldeles oerhört härlig känsla. Jag är inte på väg någonstans, som under de åren jag cyklade 22 km fram och tillbaka till högskolan. Inte heller är jag ute för att motionera. Det är bara jag och valpen som är ute och ser oss omkring.
Idag var en alldeles oerhört härlig dag att upptäcka den lilla kullen strax här borta. Den som är naturreservat. Alldeles stilla och tyst var det. Så tyst att jag inte hade en chans att gömma mig bakom några träd eller så. Fast Vidar lämnar mig sällan ur sikte någon längre stund. Det är skitläskigt att upptäcka världen på egen hand, tycker han.

Fast en stund på kullen är bra mycket jobbigare än de små promenaderna vi gör hemomkring, så nu ligger han alldeles stilla och sover tyst. Det är bara de stora öronen som vibrerar lite som små segel i en omärkbar vind.


Foto: Solsippan






onsdag 23 september 2015

Tasstramp

Jag har svårt att få till det med bloggandet just nu. Här hemma håller vi fortfarande på att vänja oss vid den lilla dunderklumpen som har kommit in i vårt liv. Han tar liksom all uppmärksamhet som finns, dygnet runt. Fast själv tycker han ju förstås att han får för lite uppmärksamhet...

Efter vår lilla färd till djursjukhuset vände allt illamående och diarrén försvann, så lilltrollet kunde börja fokusera på att växa och hitta på bus. För det mesta är det harmlösa bus och inte särskilt våldsamt. Han är en snäll liten kille. Men han växer som en raket! Förra veckan ökade han med två kilo och ska han hålla det tempot så dröjer det inte länge tills jag inte orkar bära honom längre. Vi har en duktigt brant trapp upp till oss så tanken är ju att bära så länge det går. Vill inte slita på några höfter eller leder i onödan.
Om två veckor ska han få sin andra spruta så därefter kan vi äntligen få träffa andra hundar. Han behöver få lite annan stimulans än att bara springa efter mig...

Resten av livet har satts på paus än så länge. Men det blir kanske lättare när han blir en anings rumsren och inte har tusen tankar på språng på samma gång. Just nu känns det väldigt avlägset.


Foto: Solsippan



måndag 14 september 2015

Här är Vidar!

Här kommer Vidar! En glad liten valp som har börjat känna sig mer hemma hos oss nu. Full av liv och energi och massor med bus!

Foto: Solsippan



Foto: Solsippan



Foto: Solsippan



Foto: Solsippan


Han har hicka flera gånger om dagen, snubblar över sig själv lika ofta och delar gärna ut massor med pussar till vem som helst. Fast om någon kommer och pratar bakom häcken gömmer han sig helst bakom sin mattes ben. Ännu har vi inte fått kläm riktigt på alla rutiner och behov hos alla boende, men det kommer nog så småningom. Det är en stor omställning att få in en liten valp i hemmet. Katten tar ut sin frustration på grannkatterna, tyvärr, så honom måste man ut och hämta mellan varven för att de övriga stackarna ska få vara i fred. Valpen är lyckligt ovetandes om vilken oreda han ställt till med och nosar bara nyfiket åt den något besvärade katten. 

Åh så jag längtar efter valpkurs och den andra valpsprutan så att man kan börja träffa andra hundar och åka till stallet och... och... och... men det är förstås fantastiskt roligt att se hur den lilla fluffbollen formligen knakar i växten och får bättre fart under tassarna för varje dag. Härligt!!





lördag 12 september 2015

Mycket på en och samma gång

För en vecka sedan hämtade vi vår lille tuss och vi var nog lika slitna allihop efter resan hem och allt det nya, men glädjen att äntligen få ha honom hos oss var total. Dagen därefter började ett orosmoln dra in över oss. Allt stod inte rätt till längre med den lille valpen. Han var så otroligt lös i magen. Inte bara lös, det sprutade ut ur honom och han kräktes även några gånger. Fast det lugnade ner sig och på morgonen därpå åt han och drack och var pigg. Hela dagen, fram till klockan sex på kvällen. Då kom allt tillbaka, men tio gånger värre. Det gick så himlans fort. Klockan åtta satt vi på djursjukhuset och lilleman kräktes i en hink och var helt färdig. Han fick stanna över natten, fick dropp och flera andra mediciner. 

När vi väl fick hämta honom igen, tidig eftermiddag dagen efter, var det som att vi fick hem en helt annan valp. Vilket spring i benen och vilken levnadsglädje och så roligt precis allting var! Det är ju så en valp ska vara! 


Foto: Solsippan

Det är en stor omställning att plötsligt ha en valp i huset. Större än jag kan minnas att det var att få katt. Fast det är ju nu sju år sedan. Fast det tog inte lång tid innan han kröp in och bosatte sig i hjärtevrån, den här lilla parveln. Sjukt jobbigt, men otroligt roligt. Så mycket känslor på samma gång...




måndag 31 augusti 2015

Att det ska vara så himlans bra att prata jämt??

Ännu en gång ger jag vika för dem som säger sig veta bättre än mig. Ännu en gång bokas det in tider där jag ska berätta, berätta och återigen berätta. Det ska ältas, stötas och blötas för att jag ska höra min egen röst och på så sätt komma fram till bra saker. Eller eventuellt om det nu är så att jag har en egen skuld i det hela. 

Ännu en gång lägger sig PTSD-filten varm och fuktig över mig. Jag ser honom när jag vänder huvudet mot gatan. Jag hör hans förnedrande ord, hans frustande skratt och känner hans doft. 

Jag har sagt att jag inte vill prata om honom mer. Jag är färdig. Tack för erbjudandet, men jag är inte intresserad. Nej tack. Nej, jag vill inte heller ha era antidepressiva tabletter. Jag är inte deprimerad. Jag är utmattad och vansinnigt ledsen emellanåt, men jag tycker att det är fullständigt adekvata känslor. Jag vill ha dem för att de är mina och finns där av en anledning. Ingen mer fetvadd i mitt huvud, tack. 

Tänk, det är så otroligt märkligt att känna sig misstrodd även när man för en gångs skull ber om den hjälp man tror sig behöva. Så mycket kraft det har tagit i anspråk för att höja sig över tanken att det kanske var mitt fel alltihop och så få sitta på ett läkarsamtal och höra just de där orden. Det är mitt fel. Det är dags att komma tillbaka i arbete nu. Det är det som kommer att göra saken mycket bättre. 

Två månader senare. Ny läkare. Inte alls samma skuldbeläggning. Absolut inget märkligt med att vara utmattad. Det tar tid att bli frisk igen. Förmodligen mer än ytterligare ett år. 

Märkligt det där. Så väldigt konstigt.

Men PTSD-filten som kvävande fuktigt sipprar sig in överallt... Den tar tid att vädra bort igen. Tar tid att lösa upp. Tar sån förjävla lång tid...

Tar ett djupt andetag. Ställer in nästa prat-tid. Vill verkligen inte prata. Jag vill vara här och nu. Inte då.   


Foto: Solsippan



fredag 28 augusti 2015

Valpchocken

Såhär dagen efter... 

När vi kom fram efter två timmars körande i ösregn höll plötsligt världen upp allt det våta. Solen bröt nästan igenom och i ett trollslag var luften närapå riktigt sommarvarm igen. 

Vi gick fram till det lilla torpet och blev välkomnade av hundskall och en glad kennelägare. Hon sa åt oss att vänta ett ögonblick, sedan fick jag plötsligt famnen full av en vit fluffboll. Jag kunde bara stå och le. Länge. Kände mig rent löjlig att världen bara stannade upp med orden "det här är eran valp" ringandes om och om igen i öronen. Våran valp. 

Han hade badat igår, men som med alla småttingar så är de bara rena en liten stund. Nu var han dessutom full av frön från småborre, så han var nästan på svartprickig. Jag insåg vikten av borstar och schampo. Eller en smutsig liten isbjörn. Bara att välja. 

Jag försökte mig på att ta några bra bilder, men oj vad det är svårt. Hela tiden fel objektiv då han antingen var för nära eller för långt bort. För det mesta med rumpan mot kameralinsen och ögonen i fjärran. Allting är väldigt spännande, allting utom de kommande nya ägarna förstås. Tänk, nu är det bara lite drygt en vecka kvar innan vi får ta honom med oss hem. Fast jag tycker förstås lite synd om honom att planera det där traumatiska att bli uppriven från sitt hem och sin familj. För katten tog det två veckor innan han vågade sig på att vara social med mig. Sedan ville han inte lämna mig alls på ett bra tag efter det förstås... Undrar hur det kommer att bli med hunden. Tja, egentligen har jag massor med frågor, men det är ju bara tiden som kan visa hur det blir. Spännande tid kommer det att bli i alla fall!



Foto: Solsippan

Foto:Solsippan

Foto:Solsippan







  

lördag 22 augusti 2015

Underbara människa!

Det blev plats för ett sånt där härligt samtal idag. Ett långt ett. Jag blev faktiskt lite hes av att prata så länge. Men kvinnan jag samtalade med är fantastiskt duktig på att delge sina tankar på ett ömsint och mjukt sätt, fast inte det minsta mesigt. Det gillar jag. Hennes infallsvinklar är vansinnigt intressanta och fastän att jag är fullständigt snurrig av trötthet efter att ha träffat henne så fylls jag ändå av så mycket glädje att det är värt hela eftermiddagen i sängen. Hon är guld värd. 

Idag fick jag även träffa hennes föräldrar. Lite galet hade jag förväntat mig att de vore äldre och kanske inte så vitala. Det kunde inte vara mer fel. De var entusiastiska, trevliga och väldigt vitala. Dessutom besitter de en enorm kunskap om kristaller och stenar. Hela familjen alltså. Jag skulle kunna samtala i ännu fler timmar med allihop om tillfälle gavs. 

Snart, snart är det dags för ett annat möte. Första mötet med valpen och jag önskar så att det blir fint väder så att man kan leka lite utomhus och kanske ta lite bilder. Eller snart och snart, om fem dagar, men jag håller på att trilla ur skinnet av otålighet samtidigt som jag förstås nojar över hur orken ska räcka till. Men med massor med sömn och mer trevliga samtal så löser det sig säkert. Annars är min standardkur en aldrig sinande ström av té. Det är alltid bra och fungerar i alla lägen. Är man ledsen tröstar man sig fint med en kopp té. Är man stressad är det jättebra att sätta sig och läppja på en kopp té, det går inte att dricka heta drycker för snabbt. Är man glad kan man koka en kopp té och prata om det som har hänt och ger energi. Tja, du förstår poängen. Det finns inga lägen där det inte funkar med en kopp té, eller ännu hellre en hel kanna. Apropå det så finns det jättevackra tékannor som jag gärna skulle sätta klorna i. Men tyvärr räcker inte plånboken till. Jag undrar hur mitt hem skulle se ut med alla tékannor som jag önskat mig genom åren skramlandes omkring här... Hu...

Hoppas att du också har en bra, men kanske inte lika trött, dag!


  


torsdag 20 augusti 2015

Men hur fungerar världen egentligen?!

Förra veckan lärde jag mig att även om någonting tycks vara utom rimligt tvivel så är det inte sant förrän det ställts utom ALLT rimligt tvivel. 

Vissa saker måste man bara finna sig i. Funderar man för länge så blir man tokig. Exakt vad i vår kända värld kan någonsin ställas utom allt rimligt tvivel? Vad är rimligt? Jag tvivlar till och med på att mina yogabyxor är gröna, fastän att det stod på kvittot som följde med dem så tycker jag att de är bruna...

Domaren sa med tonlös röst att målet ogillas. 

Ogillas. 

Så absurt att använda ett sådant ord. 

Men blicken från gärningsmannen var det svartaste svarta hat någonsin uttryckt med bara en blick. Den färgen gick inte att tvivla på. 

Mitt i allt detta kröp en väldigt egoistisk tanke fram. Jag är så otroligt lättad över att jag själv enbart vände och flydde. Litar på annat straff än det mänskliga. De som vet mer än vi gör, ser mer än vad vi gör, förstår allt mer än vi gör. Det litar jag fullt och fast på. Det är det enda jag kan hålla fast vid i denna galna värld. Denna mannens värld. 

Släpp aldrig någonsin in en främmande man över din tröskel! Gör han dig illa på något sätt måste du därefter ställa allt som hänt utom rimligt tvivel. Trots att vittnen finns, trots att man säkrat spår, trots att det finns rättsintyg på dina skador. 

Ställa det som hänt utom allt rimligt tvivel.

Tvivlar på att det går



Galenskapens logik

Det jag säger är sant, sade han. Mitt ord gäller före ditt. 
Jag brände det fast i dig.
Den dagen då jag vände det emot dig
istället för att skydda dig
var ditt fel.

Min kraft är större än din, i min värld är allt 
allt
jag gör mer rätt än det
du gör.

Jag vill inte säga dig hur du ska göra. 
Jag vill inte
berätta hur du ska göra rätt.
Det du gör 
är aldrig rätt, är aldrig bra, är aldrig
gott nog.

Men jag älskar dig.







tisdag 18 augusti 2015

Det lilla i det stora

Mitt i alla virrvarsliknande dagar fick jag dra några kort med budskap från änglarna. Rart, men inte riktigt i min smak, tänkte jag. Änglar tror jag på, kanske inte så som man sett dem porträtterade i biblar och med vidhängande bibelcitat, men som väsen som kan hjälpa till att få marginalerna på den tursamma sidan. Budskapen som kom överraskade mig därför. De stämde bara alltför väl. De uppmanade mig dessutom mycket bestämt att jag skulle fortsätta på min inslagna bana och studera än mer. Lära mig mer och slutligen förmedla till andra. Låter som ett långt projekt, men det vore kanske inte så dumt. 

Jag längtar i alla fall tills de senaste dagarnas brus lägger sig lite mer. Det kommer. Jag vet att det gör det, men det är jobbigt under tiden det varar. 

Mina egna kort uppmanade mig att ta hand om de nattliga orosmolnen ett och ett, se dem för vad de är och se dem upplösas. Annars kan jag hålla på att odla moln i en hel evighet och aldrig komma någonstans. Nåja, ibland behöver man en spark där bak för att komma vidare. Jag vet bara alltför väl om att jag lätt oroar mig för allt och ingenting på samma gång. 

Jag tänker ofta på Mätarlarven av Werner Aspenström. Den har funnits med mig sedan tidig tonår och sätter ord på hur jag många gånger känner mig alldeles för liten för den här världen...

Mätarlarven
Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag
alldeles för blå och tusenmila
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad

På något konstigt sätt så blir det en trygghet att även andra har tänkt samma sak som jag. Världen är ibland alldeles för stor. Jag är inte en av dem som är satt att förändra stora saker, men kanske gör jag skillnad för vissa människor. Det är minst lika viktigt. 



Foto: Solsippan

söndag 16 augusti 2015

Vinden kom en liten stund

Det viskar i vinden idag. Somligt är gammalt och somligt är nytt. Kanske skulle det vara skönare om den viskade tystare, men egentligen borde den vara full av tordönsröst. Somligt borde berättas. Högt och ljudligt, om det inte vore så att det fanns så mycket skam och förtal. 

Så vinden viskar tyst. Nämner inte det som inte bör nämnas, men bär bort smärtan. 

När livet skaver onödigt mycket tar jag paus. Paus med andning, inåtvänd blick och med shamanska böner ömsint tröstande för ljus och styrka. 

Viska till mig i vinden. 
Bär mig under din vinge. 
Visa mig de berg jag bara vågar drömma om.
Linda dina cirklar av ljus runt mig.

Det gör inte så mycket att de kommer i oordning, sammansmält av en längre bön. Vad som kommer först är det som är nödvändigast. 

Jag tänker på de som är modiga idag. De som är modigare än de flesta av oss andra. De som vågar, men ändå måste falla. Föll. Ingenting fanns där som tog emot. 




Foto: Solsippan

tisdag 11 augusti 2015

Bara lite snabbt

Nämen om man skulle ta och uppdatera lite? Fast inspirationen inte är på topp och det egentligen inte har hänt någonting. Jo, fast mest trista saker och saker som inte direkt passar i en blogg. Jag dansar vardagens dans och försöker hålla mig på fötterna. Lite snubblande har det varit, men ibland glider jag fram som en isprinsessa över sin is. De stunderna är magiska. Får luft under vingarna och fokus på nu och framåt. Virvlar lätt, lätt och utan tvekan. 

Den känslan infinner sig oftare och oftare. PTSD-buren har rämnat, utmattningsmuren har veknat och krafterna är på väg tillbaka. Det gäller bara att inte vara alltför ivrig. Jag blir lätt det. Fyller bröstet med glädje och vill inte alls känna av några begränsningar. Så som Lotta på Bråkmakargatan. Jag kan allt! Fast egentligen inte. Men det går bra att vara hemma och vara kaxig. Så mycket annat orkar jag egentligen fortfarande inte. 

Det som gör mig allra ivrigast av glädje är väntan på den nya familjemedlemmen. Den lilla valpen som nu har hunnit bli fyra veckor och ser ut som en tufsig liten isbjörn. Jag längtar så det nästan gör ont i hjärtat. Om två veckor ska vi åka och hälsa på. Då bestäms även vilken av lurvtussarna som ska komma hem till oss. Gissar att bloggen kommer att svämma över av vita tuss-bilder. Härligt att rikta fokus på livsglädje! 


Foto: Solsippan

måndag 27 juli 2015

Luftig dag

Kylan och fukten gjorde luften rå och väldigt lite inbjudande idag. Fastän att det kändes bättre att ligga kvar och dricka té och bara blunda sig igenom dagen tog jag mig upp och mediterade en stund efter frukost. Jag hade lovat en vän att göra en ceremoni för hennes skull och med lite ringrostig tveksamhet tog jag mod till mig och gjorde min egenkomponerade ceremoni. Den blev inte helt perfekt, men kändes äkta och med humor, precis som jag gillar. Nu hoppas jag bara på den positiva effekt som jag bad om för min vän.  

För att fortsätta på samma tema, att vända blicken inåt och fokusera på kropp och sinne fortsatte jag därefter med ett yogapass och en lite längre promenad. Inte särskilt lång med mina gamla mått mätt, men med utmattningsmåtten blir det mesta långt.

Vinden lyfte luvan på min jacka och på åkrarna viskade säden med sin lite hesa ton så här en stund innan det är dags för skörd. Annars var det mesta tyst. Jag passerade de vackra hästarna och fnissade åt fåren som ännu inte lyckats beta ner gräset så det ser ut som små vita bollar i ett hav av grönaste gräs där de går. För en gångs skull njöt jag av att promenera. Det var bra längesedan...






fredag 24 juli 2015

Perspektiv på cykelvägar

Fastän att jag har hunnit bo i Skåne i flera år nu har jag ändå inte vant mig vid hur långt man ser. Där jag växte upp byggdes det en ny väg för många år sedan nu och  den fick genast smeknamnet "Långa rakan". Att cykla den där vägen var alltid lika trist då man av någon anledning dessutom alltid hade motvind. 

Här är det lite annorlunda. Här är allting i större proportioner. "Långa rakan" är väldigt mycket längre och blåsten är blåsigare. Men i rak motsats står hållet det blåser ifrån. Istället för ständig motvind blåser det i princip alltid västan. 

Jag fnissar lite åt mig själv, tar tag om styrets handtag och tar den längsta rakan någonsin med större ro än jag trodde att jag hade. Det finns så mycket vackert att vila ögonen på och ljud att lyssna till. Sakta... 


Foto: Solsippan 



söndag 19 juli 2015

Bara lite tankar

Så infann sig känslan av semester. Konstigt med tanke på att jag är sjukskriven ännu, men ganska många år har jag haft semester vid den här tiden. Tänk att det kan sätta sig så djupt. Kanske har det att göra med att sambon och jag bokat ett bord på en italiensk restaurang denna veckan. Den ligger mitt ute på landet, men vi har tur så det är cykelväg nästan hela vägen. Härligt att komma ut och röra på sig lite försiktigt och ändå ha ett trevligt mål på vägen.

Jag har försökt att meditera dagligen, eller i alla fall så ofta som min uppvridna stresshjärna har förmått den sista tiden och i vissa fall gör jag framsteg och i vissa fall känns det som att jag glider tillbaka. Eller kanske är det så att jag börjar bli van vid allt som händer runt omkring mig. Kanske tar det också lite paus för att inte jag ska bli alldeles förvirrad. Jag är så ivrig att jag har svårt att stilla mig ibland och irritationen över att det inte går fortare slår undan koncentrationen emellanåt. Det är ofta flera veckor efter att någonting har hänt som jag förstått vilken fas jag just gått igenom och varför det hände som det gjorde. 

Just nu njuter jag av koltrastens sång i skymningen. Den bästa tiden på dygnet, enligt mig. Stillheten som sänker sig. Mjukheten och nyfikenheten. Andra ljud och varelser är ute. Jag tror inte att jag med ord kan beskriva känslan som kommer till mig en sensommarkväll i skymning och tidig natt. Den är bättre än all frid som meditation kan ge, bättre än att vakna utsövd en morgon, bättre än mjuka fötter mot solvarm sand, bättre än allt. 



torsdag 16 juli 2015

Gnissel

Harmoni? Nja... Jag har nog haft för många bollar i luften det sista. Vissa tankar har klarnat, medan andra stressar mer. Det kanske är en sån period bara. Hoppas att den perioden går över snabbt. 

Egentligen borde jag väl ägna mig åt att njuta av solen och sommaren, drömma mig bort bland blommorna och andas in doften mer än någonting annat. 

Eller så kunde jag drömma om valpen. 

Det gör jag förstås. Massor. Men det är mycket som ska förberedas i hemmet innan den kan komma in och härja runt. Visserligen är det många veckor kvar, men i min värld går dessa veckor snabbare än i andras världar. Tror jag i alla fall. Dessutom är jag inte helt säker på vad som behöver göras. Plocka undan sånt som man inte vill ska bli gnagt på är ju en självklarhet, mattorna ska bort likaså, men sen? Är det något mer, som jag inte tänker på? Om inte annat kommer jag väl att upptäcka det när valpen väl har kommit... 

måndag 13 juli 2015

Fluffboll

Vilar i lyckan. Suger på karamellen. Tänker inte gå in i de där orosmolnen som bekymrade anhöriga blåser in över horisonten. Tänker bara på den luddiga känslan av lycka av att dra in valppälsen så långt det går i lungorna och låta stråna kittla hela ansiktet. Flufflycka. 

Jag förstår deras oro. Nekar inte till den eller bortser från den heller. Men jag tänker inte ta ut något sådant i förskott. Planerar och försöker röja undan så mycket bekymmer som möjligt i förväg istället. Nynnandes medan jag spikar upp kablar och röjer undan tuggvänliga saker. Mattorna kommer jag att rulla undan sist. Då kommer nog hjärtat att ta några extra frivolter. Då är det på riktigt. Så otroligt barnsligt lycklig! 

söndag 12 juli 2015

Äntligen svar..

Efter ett mindre helvete av väntan ringde så äntligen kennelägaren. Jag visste att det varit en förlossning hos veterinären, men inte mer än så, så naturligtvis ville jag höra hur det hade gått och om alla mådde bra och allt det där. Den första valpen dog tyvärr, men därefter kom de andra sex valparna utan problem och lever allihop. I min lilla fantasivärld var allihop väldigt fluffiga och söta, men kennelägaren tog ner mig på jorden med att säga att de mest påminner om labbråttor än så länge. Fast hon sa det med kärlek så det blev ju helt klart ett gapskratt av alltihop.

Så till det viktigaste... Jo, det blir en liten kille till oss. 

Jag är så lycklig att jag inte riktigt vet hur jag ska vända mig. Tänk, om åtta veckor blir hemmet aldrig mer sig likt och helt invaderat av en liten vit pälsboll...som jag inte har en aning om vad den ska heta... Hjälp... Tips mottages tacksamt! Just nu går ögonen i kors efter flera timmars brainstorming och sökandes på nätet efter varianter på namn från jordens alla hörn. Tyvärr är det mer eller mindre blankt än så länge.

Pappan är vacker i alla fall...


Foto: Solsippan



lördag 11 juli 2015

Väntans tider, fast lite till

Nu känns det riktigt som att jag hålls på halster. För inte alls längesedan kom det sex stycken små valpar till världen, tiken och valparna mår bra, men än så länge vet jag inte om det kommer att bli en till mig och min sambo. Ägaren har bara skrivit ett kort meddelande där hon inte avslöjar mycket mer än att hon inte är nöjd med könsfördelningen och att det är fler förväntansfulla människor än det finns valpar. Det får vänta tills i morgon. Känns som ett hål i tiden på något konstigt sätt...


Foto: Solsippan




fredag 10 juli 2015

Börjar bli lugnt

De här sista veckorna har det verkligen hänt mycket i mitt liv. Mötet igår visade sig bli riktigt bra. Jag var hemskt orolig inför det och många onödiga ord och händelser blev till på grund av det. Oro skadar mycket på många olika sätt. Jag som skulle lära mig att inte vara så rädd... Antar att jag får öva ännu lite till. Det tar emot, men jag måste erkänna att på sikt kanske det där hemska mötet gör att det kommer mer gott ur det än jag kunde tro från början. Jag fick mer hopp nu än förut.

På det andliga planet har jag börjat öppna upp mer igen. Vissa saker går fortfarande trögt medan andra saker bara väller fram. Det är roligare nu, känns inte lika läskigt och när det är mer bekant blir man inte heller helt tagen på sängen när det händer. Så småningom kanske jag kan lära mig att styra det bättre. Tar ett steg i taget. Så småningom kanske jag kommer till en plats där det råder mer harmoni. 


Foto:Solsippan





torsdag 9 juli 2015

Utanför staden

Dagarna har rusat iväg. När värmen omslöt oss som tätast satt vi uppe sent om kvällarna på balkongen och pratade om allt och ingenting. Fiskmåsarnas skrin dränktes närapå av rösterna från uteserveringar medan månen hann försvinna bakom hustaken. 

Jag är en lantlolla. Genuint. Det där med städer kan roa mig korta stunder men jag är totalt utpumpad efteråt. I natt sov jag elva timmar. Hade kunnat fortsatt sova en stund till om jag inte haft en tid att passa och en hungrig katt att värja mig mot.

Men detta mötet oroar mig. Väldigt. 
Hoppas att jag kan vända detta till något bra... 

lördag 4 juli 2015

Oväntat och nödvändigt

Somliga dagar är både underbara och svåra på samma gång. 

Denna har varit full av sommar. Glass, promenad i strandkanten, många människor och brända axlar. Samtidigt kom ett svårt samtal som jag dragit mig för. Skyllde på att jag var för stressad och för trött, många undanflykter och inga bra tillfällen. Ändå kom det av sig självt till slut. 

Det blev ett bra samtal. Svåra känslor, men bra. Härefter kommer en annan tid. Det är dags nu. Ännu ligger vägen otrampad, men det finns mer hopp än jag trodde. 

Så trött. Men nöjd. 

Vet du? Det finns träd även i en storstad:



torsdag 2 juli 2015

Stadstankar

Skymningen har sänkt sig. Skratt och prat från en balkong letar sig in genom det öppna fönstret. Fiskmåsarna har inte heller lagt sig. 

Det är en annan stad, inte så långt från mitt hem och ändå så totalt olikt. Har varit här så många gånger nu att det borde kännas som hemma, men ändå är det alltid som att den inte riktigt vill behålla mig. Den skaver i skinnet och skrubbar sig hårt mot mig, bullrigt och hjärtligt, men utan sympatier för om man inte hinner med. Här finns ingen medelmåttans mellanmjölk, här andas allt fart, ungdom och kontinental medvetenhet. Så olikt mig i min mera stillsamma takt. 

Jo, jag tycker att staden är vacker, härligt kaxig och medveten. Men ingenting gör mig så ofantligt trött på samma gång. 

Borde kanske sova nu...


onsdag 1 juli 2015

Gör plats för nytt

Små tunna ord sätter ibland igång jordskred. På vägen ödeläggs det gamla välkända och invanda. Men den här gången har jag lutat mig tillbaka och tänkt att det där jordskredet har jag väntat på länge. Det är ohejdbart och ganska läskigt, men sååå trevligt att det river bort det gamla och gör plats för nytt. 

Ute kvillrar fåglarna och fläderblommorna sveper in sin doft genom de öppna fönstren. Jag skyndar långsamt, min vanliga takt numera, och gläds åt det nya som kommer att växa. Det kanske kommer att göra ont, det är mycket möjligt att det gör det, men jag är inte rädd för den smärtan. Inte när det är så starkt och hoppfullt.

I morgon väntar nya utmaningar, jag ska iväg med en vän några dagar. Jag vet inte riktigt om jag orkar det egentligen, om jag ska vara helt ärlig, men det är inte så långt hem om det inte skulle fungera. Helst vill jag nog bara ligga på en liten och väldigt enslig strand med en bok de här soliga dagarna som väntas. Bara låta den sista vintern och kalla våren rinna ur mig för att samla in ljuset i hela kroppen. Bäras iväg av värmen och solstrålarna. Njuta av stillheten och grönskan. 

Det kommer. Jag har hittat en plats i min fantasi där jag har allt det där. Dit åker jag ofta...

tisdag 30 juni 2015

Mot varandra

Det var en otroligt tuff dag igår. Hamnade återigen i det där träsket då man plötsligt förstår att man blir misstrodd, förlöjligad och pressad. Att försvara sig när man inte har så mycket energi tar bort allt det lilla man har på pluskontot och lämnar en slafsandes bland halvrutten växtlighet och träskodör.

Ändå gick jag därifrån med huvudet högt. Stolt och stark. Och urförbannad. 

Yogan blev räddningen igår. När den värsta upprördheten lagt sig efter några timmar kunde jag börja andas och göra mina lugna rörelser, fångade mitt fokus kring ljuset och lät det sprida sig i min kropp. Han försökte rasera mig. Han försökte tränga in mig i ett hörn. Han försökte få mig att känna mig liten, dum och oresonlig. Han lyckades inte. Han lyckades enbart med att få mig att förstå hur mycket starkare än honom jag är. Hur mycket mer kärlek som finns inom mig, empati, glädje, förståelse och styrka. 

Jag är lugn nu. 

Det var ett otroligt jobbigt möte. 

Jag är starkare nu.


Foto: Solsippan



lördag 27 juni 2015

Fina vännen min

Har haft en stark känsla den senaste månaden att träffa en gammal vän som jag inte pratat med på flera år. Vi träffades igår och mötet var otroligt starkt. Det visade sig att även hon haft samma envisa känsla av att vi var tvungna att träffas. Många frågetecken rätades ut för oss båda och jag fylls av en otrolig tacksamhet att hon finns så nära mig. 

Hon satte mig på prov och skrattade hjärtligt åt att jag envist hävdade att jag ingenting förmådde när det gäller att läsa av saker. Hon berättade även andra saker som var otroligt skönt att höra från någon som jag aldrig pratat om min andlighet med tidigare. Jag trodde ju hon var kristen? Vad hon berättade håller jag nog för mig själv, men det har definitivt stärkt mig otroligt mycket. Jag trodde att jag var tvungen att söka svaren långt borta, men så finns de så nära, ännu närmre än jag trott. Det är otroligt skönt. 



Naturligtvis

Mjukmossan doftar svagt mot huden. Stammarna lämnar skrovliga avtryck medan de rör sig stillsamt i brisen. Omfamnad. 

Doften från sjön leker i mitt hår, visar sig från den glittriga sidan, lockar och drar. 

Här kvillrar livet i en uppåtgående cirkel från en ormvråks vingar. 



fredag 26 juni 2015

Tassande spår

Mjukvarma fötter mot knarrande golv, skänken byter också fot, suckar tungt så att porslinet ruskar om sig lite därinne. Bara en svag viskning, men tydligt nog att klirra sådär som finporslin gör i gamla skåp. Förmedlar en känsla av högtid medan dammet långsamt lägger sig igen. 

Det har slutat regna. Molnen blev inga ilskna revor, men delade snällt upp sig i somriga tussar som ger månen något att leka med under natten. 

Kylan letar sig in genom det öppna fönstret och alla de invanda ljuden också. I mörkret här inne finns bara det mjuka tassandet. Det andra har lagt sig till ro bland de gamla sakerna som också de glömts bort. Där finns ingen smärta mer. Den får inte vara med. 

Blev blöt i ansiktet av att dra in syrenens doft så djupt ner i lungorna som det gick. Samma syren. Samma doft. Då var det solvärme på ryggen och barfotatassar mot asfalten. På vägen till lekkamraten, glömde tanken och fastnade i nuet. 

Här och nu. Fast mest är det då. Lagren skrapas av. Att då funnits med så länge fungerar inte längre. 

Månen bollar med molnen. Leker tafatt precis likadant som alltid. Här. 

Vissa kvällar hörs storlommens vemodiga rop över sjön. 


onsdag 24 juni 2015

Det gick!!

Jag är stolt. För första gången på över ett år har jag klarat att köra tjugofem mil till mina föräldrar. Jag sov visserligen hela natten och flera timmar dagen efter och idag har jag skitont, men det gick!! Det är jag otroligt stolt över. Kanske, kanske är jag på väg upp ur utmattningsdimman. Förhoppningsvis. 

Dagarna här är i stort sett oplanerade, men de rasslar ändå fort förbi. Jag träffade min gamla frisör som jag inte sett på fem år och hon kom emot mig, brett leende och med en stor varm kram. Så härligt!! Det är underbart att få sådana återseenden! 

Annars har det varit som annars, jag hälsar på träden och lyssnar på alla de bekanta ljuden. 


Foto: Solsippan 

söndag 21 juni 2015

Härliga dagar

Självklart glömde jag min kamera vid utflykten, så det fick bli en mobilkamerabild... Jag är duktigt förtjust i alpackor och de här flickorna är inget undantag. De var väldigt nyfikna och väldigt skygga på samma gång. Två av dem är dräktiga och ska kanske få föl när som helst. Den som står närmst och ser ut som att den kisar är döv, men inte desto mindre företagsam för den skull.

Foto: Solsippan


Utflykten inkluderade även mat förstås. Där fanns vegetariska alternativ, men det kändes inte så lockande och jag är fortfarande bara inne och nosar på det området så för min del gick det bra med en ekologisk hamburgertallrik. Väl värt att vänta tjugo minuter på när man väl fått sätta tänderna i den. Jag skulle kunna beställa in bara pommes också för den delen. Det var verkligen supergott! Hur gärna jag än ville så fick jag inte ner allt.

Midsommaraftonen firades lugnt med sambons föräldrar och ytterligare några släktingar. God mat och gott sällskap i några timmar är helt klart nog för både mig och min fina sambos del. Inget huttrande ute i något partytält med papptallrikar och människor som fått för mycket att dricka. Det var så skönt att slippa den varianten, att sitta och prata med trevliga människor, gosa med hund och bara känna att man kan slappna av och skratta hur mycket man vill. Superhärligt. Gissa om jag skrattade? Hela kvällen!



torsdag 18 juni 2015

Viskande vindar

Stannar upp, tar ett andetag. 
Det är inte alltid allt som snurrar därinne tar paus. 
Vilar i steget.
Viskar.

Så som det kunde ha varit, det hände aldrig.
Att slå sig fri gör ont.
Alternativet finns inte. 
Det hände aldrig.

Det har inte tystnat. 
Varje dag är det där och berättar.
Visar på det som varit.
Men det fortsatte aldrig.

Jag går nya steg nu. 
Sjungandes i vinden.


Foto: Solsippan




onsdag 17 juni 2015

Samma men olika ändå

För två år sedan hade jag just flyttat, hade ännu inga möbler i vardagsrummet och bara en sängbotten direkt på golvet. Det var en ledig dag och jag blev totalt överraskad av att en vän och min fina D kokat ihop en överraskning till mig som bestod av tårta och deras fina sällskap. Jag kunde inte annat än skratta av överraskning och glädje över att jag blev så fint uppvaktad. Eftersom jag saknade även köksbord blev den goda tårtan serverad på golvet, men vad gjorde det? 





Idag inleddes födelsedagen med en puss innan sambon cyklade iväg till jobbet och jag själv klev upp för ett pass mediyoga. Jag måste erkänna att jag glömde bort tårta, men slet upp mina presenter med ett nöjt leende på läpparna och i morgon blir jag firad ännu mer hos en av mina vänner. 

Det är visserligen ruskväder ute, men det har ändå varit en fin dag. Mjuk och omtänksam. Mm, det är en bra dag att fylla år på.