torsdag 30 april 2015

Pappa slängde igelkotten



Det är valborgsmässoafton idag. På facebook uppmanas folk att inte grilla sina igelkottar ikväll utan att göra ett alldeles nytt bål för att minimera risken att de små kottarna ska brinna upp. Varje år som de där små fina uppmaningarna cirkulerar på facebook minns jag en liten händelse från min barndom.

Om vårarna ställde kommunen ut containrar i villakvarteren för att underlätta för villaägarna att vårstäda sina trädgårdar. Detta var barnens stora dragplåster. Så spännande att klättra omkring i, uppepå och runtomkring. Jag var för liten för att delta i klättrandet, men gick med min pappa till nästa kvarter där containern stod för på tillbakavägen fick jag åka i skottkärran. Det tröttnade jag aldrig på. 

Denna gången dunkade det till lite extra i botten på den ännu nästan tomma containern. Lite konstigt kändes ljudet med tanke på att det mesta som slängdes var gamla löv och mossa.

- Varför slänger du igelkotten? Barnen i containern hade slutat klättra omkring och stirrade storögt allesammans på min pappa.

På vägen tillbaka fick igelkotten åka ensam i skottkärran och jag gick bredvid och tittade på den. Antar att det var en aning traumatiskt för det stackars djuret, men i min familj har vi skrattat många gånger åt händelsen. Tänk att min pappa inte märkte att han räfsade ihop en hel igelkott...



Foto via




 
  

onsdag 29 april 2015

Just nu studsar jag

Känner mig som ett barn på julafton, så uppspelt att jag knappt kan sitta stilla och det fastän att jag fortfarande är förkyld och inte sovit så mycket i natt. Nu börjar jag nästan ångra att jag var så försiktig att jag inte gick på yogan idag. Fast för andras skull är det ju bra, de slipper hantera nya baciller från mig i alla fall, men jag kanske hade behövt både lugna ner mig och jobba lite med kroppen. Får kanske bli en promenad lite senare.

Uppspelt ja... Jo, jag har bokat tid med kenneln för besök nästa vecka. Om allting känns bra och om det blir valpar så finns det stora möjligheter att vi blir med valp till hösten. Tiken är just parad så det tar ju ett tag innan man vet om det tar sig eller inte. 

Tänk, det är en av mina stora drömmar och har följt mig ända sedan jag var liten. Än mer än katt faktiskt, och än mer än häst, men tidigare har det av olika anledningar inte funnits utrymme för en hund i mitt liv. Det var därför det till att börja med blev katt. Därefter fanns ju pållen i mitt liv i några år och jag lärde mig otroligt mycket av honom. Nu, kanske, kanske att det kan bli en liten hund... 



 

måndag 27 april 2015

Dunkar bakom näsan

Det är bara att inse det....jag är förkyld. I tre dagar nu har jag spjärnat emot och låtsats som att det bara är utmattningen som gör att jag är extra trött och hängig. Det konstiga är att näsan korkar igen och blir full med snor och vanlig förkylningsspray hjälper. Fast det gör ont. Min näsa tror alltid att den är på väg att förtvina och ramla av när jag använder förkylningsspray. Ett tag använde jag spray för barn, vilket inte var lika hemskt. Kanske skulle gå tillbaka till det igen...?

Annars var tanken idag att vi skulle fara in till fina D:s föräldrar och fira hans pappas födelsedag i all stillsamhet. Egentligen är han pensionär, men det låtsas han inte riktigt om så idag skulle han jobba till klockan två fick vi veta när vi redan stod vid ytterdörren och fann den låst. Pensionärer och inte vara hemma... Nåväl, vi åkte tillbaka och var där igen strax efter två, men då visade det sig att han fick jobba över och kom inte hem förrän vid fyra. Då höll jag på att ramla av stolen av trötthet och bara att ta sig hem blev ett äventyr. Det slutade visserligen väl, men jag var en aning orolig att jag kanske skulle missa att se någon bil eller så i all trafik. 

En aning snopet kändes det ju, men å andra sidan fick vi en fin pratstund med D:s mamma istället. Det blev om allt från att rulla hår på det gamla hederliga sättet till den lilla pippin som fanns i familjen då barnen var små. Många skratt och såklart ett och annat "mammaaaaa" så som sig bör när föräldrarna plötsligt glömmer att barnen inte är små längre. 

Jag tror att jag kommer att somna gott ikväll, trots att näsan håller på att ramla av. Förhoppningsvis är den på bättre humör i morgon.

Kram på dig!

 

söndag 26 april 2015

Underbara vårkväll

Så blev det plötsligt en såndär underbar kväll. Regnet kom krypandes runt lunch, visserligen med fantastiska blyertsgrå moln men känslan av dysterhet följde ändå med dem. Men regnet tvättade bort gråheten och trollade fram alldeles underbara färger när solen bröt fram igen. Helt oemotståndligt fastän att förkylningen bultar i både öron och näsa så var vi bara tvungna att gå en såndär myspromenad innan skymningen blev för mörk.

Nu kvillrar koltrastarna därute, sjunger om kvällningen och nattar de andra små fåglarna. I morgon kommer kissekatten att skälla ut pilfinkarna igen medan de ivrigt flyger fram och tillbaka med näbbarna fulla med bolster.

Men nu är det dags för natten.


Foto: Solsippan












lördag 25 april 2015

Oförskämt lite kattinlägg..

Vaknade (som vanligt?) av kissekattens mjuka duns när han hoppar upp i fotändan på sängen och lite försiktigt trampar sig fram och väntar på att jag ska hinna vända mig på rygg så att han kan trona på min bröstkorg, nöjt spinnandes. Han ligger så en stund tills han nästan somnar, rycker till och måste flytta sig för att hålla sig vaken en stund till. Det verkar vara det som är hans stora bekymmer, att hålla sig vaken, särskilt som både jag och finaste D brukar somna om ganska så snabbt.

Han kommer samma tid varje morgon, myser med oss en stund, hoppar sedan ner och skäller på pilfinkarna som bygger bo under takpannorna utanför hans utsiktsfönster, sedan går han på toa och därefter börjar det frekventa ylandet då han tycker att det verkligen är dags för oss att gå upp och ge honom frukost.

Finaste D sa igår att kissekatten skulle kanske ha en egen blogg. Supermysigt kanske, men det skulle bara stå samma sak varje dag och finnas suddiga bilder på en svart blobb som för det mesta sover.  Typ såhär...



Kisseblobben vilar på mattes ben. Foto: Solsippan





Monsterkissen leker relaxad jägare. Foto: Solsippan





Det är lite sköntläskigt att bli kliad när man inte själv tagit initiativet... Foto: Solsippan



Vad gör du matte? Foto: Solsippan




Kan du bara ligga still nu matte så att jag kan sova på din mage någon gång?? Foto: Solsippan

Skitdåliga bilder allihop och den enda anledningen till att jag sparar dem är att jag aldrig får till det bättre än så. Om jag släpar fram den riktiga kameran så springer han så lång väg bort som han kan om han är utomhus och inomhus går han in i det mörkaste lilla hörnet han kan hitta och sitter där och tjurar tills jag stoppat ner kameran i väskan igen. Med mobilkameran blir det i alla fall en liten blobb... 

Jag har haft honom i sju år nu, tja han är ju sju år gammal och jag fick honom när han var fjorton veckor och även om omställningen till att bli matte var ganska knepig så ångrar jag mig verkligen inte. I mina fantasier så var det inte alls så att vara kattägare som det är i verkligheten och jag ska inte sticka under stol med att jag varit yberfrustrerad många, många gånger och ibland har jag fått stänga in mig själv för att lugna mig och komma ifrån honom en stund. 

Fast för det mesta är han faktiskt rätt underbar.

Tja, en del tokerier har jag kanske på lager när jag tänker efter. Men inga bra bilder... 

torsdag 23 april 2015

Ingen lagom människa

Sedan tänker jag ju förstås rätt mycket på det där ordet "lagom". Jag har alltid haft väldigt svårt för det. Inte så att jag tycker illa om det, tvärtom så tycker jag att det är ett väldigt trevligt ord. Lagom innebär att det inte är för mycket och inte för lite och att man är nöjd med hur det är. Fast jag lyckas sällan pricka in det där när det gäller mig själv åtminstone. 

Som igår. Yogapasset var jättekul fastän att det var så tufft. Jag kände för första gången att jag blivit lite starkare i armarna för de skakade inte lika häftigt som de brukar och det där med andningen flöt på väldigt fint också. Tydligen blev jag så i gasen att hela kroppen slog fullständigt bakut ett par timmar senare. Resten av den dagen led jag ordentligt och hade så mycket värk i händer och fingrar att jag helst inte ville använda dem eller ha nåt med dem att göra alls egentligen. 

Varför ska det där "lagom" vara så svårt att komma ihåg? Det är ju inte som att det är första gången jag gör en såndär grej. När jag började springa för en herrans massa år sen så gjorde jag det så ordentligt att benhinneinflammationen tog ett halvår innan det läkte, men springa skulle jag göra ändå. 

Sådär håller det på, jag hoppar mer än gärna med på än det ena, än det andra utan att egentligen först reflektera så noga över det. Det är ju så otroligt roligt att testa! Ofta upptäcker jag i efterhand att jag kanske inte orkade egentligen. Eller så orkar jag ett ganska långt tag, men inte så länge som jag trodde, och då har allt det roliga försvunnit och jag vill aldrig mer göra om samma sak, ens i lite mer hanterbar omfattning. Det är lite synd, tycker jag, för om jag bara hejdat mig en stund och tänkt efter så kanske jag inte behövt hamna i de där återvändsgränderna gång på gång. Flera gånger under min sjukskrivning har jag tänkt att det kanske är så att det är vad jag måste lära mig för att få balans i tillvaron. Att inte ryckas med på samma sätt, sitta ner och fundera över om det verkligen är så att jag orkar och inte bara så att jag tror att jag gör det för att det låter roligt.

Mitt senaste projekt nu är hund. Ända sedan jag var liten har jag velat ha en hund, raser har alltid skiftat och intensiteten i längtan har också skiftat. Men nu har det blossat upp ganska mycket igen och jag har hittat en kennel som planerar parning i maj. I min iver stänger jag gärna av alla varningens tankar och oro och tänker att det hade ju varit fantastiskt bra både i tidpunkt och för en sån som mig som ska ägna mig åt långsamma promenader och klappa mjuk päls. Min fina D får den stora uppgiften att förklara alla de andra sidorna av ett hundägarskap, de där som jag egentligen helst inte vill lyssna på. Jag vet ju egentligen om att han har rätt och jag har också tänkt på det han säger, men som sagt så vill jag helst bara tralla på och låtsas som att de inte alls finns där. Min stora undran är egentligen hur man får in det där ordet "lagom" i hundägarskapet. Är det här bara en såndär fas jag går igenom för att jag är så trött på att vara utmattad eller skulle det faktiskt kunna vara bra för mig? Naturligtvis är inte min D helt negativt inställd till hund, då hade det ju varit en helt annan sak, men han vet också vad det innebär då han vuxit upp med hund.

Känns som att det får blir några vändor till av diskussion och stötning och blötning innan det blir något svar.


 

onsdag 22 april 2015

Stäng av!

Morgonens yoga var asjobbig. Det sved i magmusklerna och drog i andra muskler och brände i ytterligare andra muskler. Efteråt stapplade jag ut och satte mig en stund i soffan som står i kapprummet. Det som är det fina är att de flesta av oss är lite halta och lytta så det är ingen som tycker att det är så konstigt att man både är stel, yr och har ont. Tvärtom så är det nästan alltid någon som stannar för en liten pratstund, vilket är hemskt trevligt. I början var jag så slut och snurrig efter ett pass att jag mest bara tog mig därifrån på en gång, så det är ju helt klart en stor framgång att jag orkar titta på de andra deltagarna. Vi är ju inte så himlans många, men det räcker för mig för att jag ska bli en anings förvirrad. 

Min yogalärare berättade om att hon sett så många som går från att vara riktigt dåliga till att börja kunna le, få en annan färg i ansiktet och mer lust till livet. 

Jag tror henne. Nu har jag själv gått tolv gånger och jag har min egna lilla personliga yogaövning jag gör hemma plus att jag vågat göra något eget pass ett par gånger här hemma. Det gör skillnad. För mig har det betytt mer än alla piller i världen. Tänk om den vanliga sjukvården kunde förstå detta i större utsträckning. Jag är övertygad om att fler skulle kunna gå ifrån sina piller mycket tidigare eller i flera fall inte behövas alls. 

Baksidan av det hela, om det nu har ett samband, är att när jag nu är piggare och hjärnan i alla fall ibland börjar fungera så drar destruktiva O-filmen igång igen. Den där som hakar upp sig och spelar upp samma sekvens om och om igen, fast just nu har den bytt tema. Nu är det "alla sakerna han tog sönder eller på annat sätt förstörde" som spelas upp. 

Är det bearbetning som pågår eller är det bara så att hjärnan spelar mig nya spratt? Det skulle jag vilja att någon såndär psykolog eller psykiatriläkare kunde svara på. De vill hemskt gärna att jag ska berätta om vad som hänt, för det är tydligen att bearbeta saker och ting, men jag har ingen lust att berätta för dem. Jag vill att de ska säga åt mig var avstängningsknappen till de destruktiva filmerna finns. Det hade varit till nytta. Att hjälpa mig att lyfta blicken och se framåt med glada ögon hade gjort nytta. Inte sitta och berätta om hur och vad en ondsint människa gjorde med mig. Det behövde jag innan, inte för att göra psykologerna glada utan för att jag skulle göra det verkligt för mig själv. Att förstå att det hade hänt. 

Nu vill jag lyfta mina yogaögon och se min fina framtid utanför PTSD-ramen. Fast jag börjar nog med att dricka lite té.


 

tisdag 21 april 2015

Struntar i lusten!

Nä, jag hade ingen lust. Så istället för att vänta på den eller att bry mig om utifall att jag kanske möjligen skulle få ondare så gick jag först ut och satte mig i solen med mitt té och sedan, när jag ändå inte hade lust så gick jag in och satte fröer. Eftersom jag alltid lämnar hjärnan hemma när jag åker iväg hemifrån så har det inte blivit att jag har köpt sålådor eller annat sånt välbehövligt i den mån man vill ha när man sår så jag tog några djupa tallrikar från det gamla porslinet. De är i princip aldrig använda och det tar emot att slänga sånt som inte är kantstött eller slitet bara för att färgen plötsligt är fel. Det är säkert inte optimalt eller särskilt bra varken ur fröperspektiv eller hanteringsperspektiv, men det bryr jag mig inte om. Förhoppningsvis blir det väl ett och annat frö som gror i alla fall och om jag har riktig tur så kommer jag orka med att plantera ut dem sen också. 

Det blev inte så mycket snigelmat utan mer blommor, blomman för dagen, slingerkrasse och nåt mer, som jag inte kommer ihåg just nu. 

Fast nu är jag sådär fett stolt igen. 

Två dagar i rad har jag pysslat med någonting. Det är mer än jag fixat att göra på en månad förut. Undrar bara vem som känner för att fixa maten idag. Förmodligen inte min fina D när han kommer hem efter jobbet. Kissekatten har nämligen härjat i natt så det blev inte så många timmars sömn för någon av oss. 

Foto: Solsippan

 

Lusten

Alltså, det där med att ha lust. I vanliga fall när man säger att man inte har lust så är det väl ändå oftast för att man har mer lust att göra någonting annat? Att välja mellan minst två saker som man har lust med. Jag längtar efter att ha den där känslan igen. Den var framme igår och gjorde sig påmind. Då mindes jag hur det var att ha lust, till skillnad från att känna att jag borde. För visst är det så att jag på nåt konstigt sätt känner att jag borde ha lust. Jag som alltid längtat efter att ha en liten täppa att odla lite på, sätta frön och pyssla borde ju vara överlycklig nu när jag äntligen har det. En egen. Det är bara att sätta igång... 

Fast när jag hade planterat de där krukorna igår så orkade inte kroppen med mer. Den stängde liksom ner. Jag hade gärna gjort så mycket mer egentligen. Det är definitivt dags att gräva om landet och sätta alla möjliga växter nu. Men plötsligt försvann lusten och ersattes av borde.

Nåja, jag får väl sätta mig ner och vänta på den där lusten. Någon gång borde den väl komma tillbaka lite längre än bara några timmar?

Jag tänkte böra men att kasa nerför trappen och sätta mig ute med en mugg té för att se om det kanske är därute den är. Min borttappade lust.



 

måndag 20 april 2015

Blommor!

Jag skulle ju naturligtvis ha tagit en bild på de fina blommorna jag planterade nyss, men tänkte inte på det förrän nu. Hursomhelst så är jag stolt över att jag både åkte och köpte dem och jorden och drog fram krukorna och planterade. Allt på samma dag! Hade detta varit för några år sedan så hade jag förmodligen sprungit i 40 minuter, ridit och städat huset på samma dag. Förmodligen hade jag skrattat om någon påstått att det var lite väl energiskt. 

Fast idag klarade jag att plantera två urnor med blommor och är fett stolt över det! Förmodligen kommer jag inte att orka någonting mer för resten av dagen, men det gör inte så mycket. Ingenting alls egentligen. Jag ska bara ligga under min filt och mysa resten av dagen. Hoppas att du också har en mysig dag!







Foto: Solsippan






söndag 19 april 2015

Tvi vale!

I ett par veckor nu har kissekatten kommit upphoppandes i sängen på morgonen och gosat oss vakna med sitt spinnande. Ett väldigt fint sätt att vakna på och jag älskar när han sänder sina brumningar från sin bröstkorg ner i min bröstkorg. De små vibrationerna är otroligt lugnande och att möta de små kattögonspringorna på mindre än en decimeters håll gör mig alltid lite fnissig. Mys på hög nivå.

Däremot var det inte alls lika mysigt att vakna upp till hans kräkningar idag. Husse hann upp före mig och medan jag stapplade iväg ut i köket för att hämta papper kräktes kissekatten upp en säkert 20 centimeter lång och platt mask. Helt vit.

Husse höll katten för att hindra honom att spy på någon av mattorna och jag fångade upp masken med papper utan att riktigt se vad det var. Blodtrycksfallet hade inte riktigt hunnit gå över. Men vid närmare undersökning låg den och drog ihop sig och sträckte ut sig, rörde sig slött och oplanerat där på pappret. Jag var tvungen att spola ner den i toaletten. Fort.

Tänk, innan vi flyttade hit har han aldrig haft problem med mask. Ett par gånger gav jag honom avmaskningsmedel när han var mindre, utifall att han skulle ha utan att jag märkte något. Nu är han mer inne än ute, fullständigt tvärtemot hans gamla vanor, och jag har fått ge maskmedel två gånger på bara några veckor. Vad händer? Plötsligt känns det som att jag inte har haft honom i sju år, mer som att jag bara haft honom i sju månader... Fast själv ligger han mer än nöjd och snusar i godan ro, tätt tryckt till mitt ben. Helt oberörd av sin mattes oro. 

 

onsdag 15 april 2015

Är fortfarande lite förvånad

Så märkligt det är ibland, saker och ting... Alltså, sedan ungefär 1996 har jag haft ont i kroppen. Från början lite mystiskt ont i underbenen, men med åren har smärtan intensifierats och den har även vandrat iväg till resten av kroppen. Första gången jag insåg att jag förmodligen hade ondare än de flesta och att det kanske var dags att söka för det var en vårvinter när snön låg i vackra drivor på tomten och solen ogenerat blänkte i varje liten flinga. Folk drogs ut ur husen runt omkring och gick små promenader och det såg väldigt trevligt ut. Jag själv ville helst bara stoppa in min kropp i en fantastiskt isolerande sovsäck och inte komma fram förrän i juni.

Sedan dess har åren rullat på och den ene läkaren har fnyst åt vad den andre läkaren har sagt och själv har jag mest stått förundrad och tänkt att det är konstigt att ingen vet någonting. Inte har jag förstått ett skit själv heller förstås. Det hela har ju varit så undanglidande. Hur kan man ha så ont att man inte klarar av att stå upp fastän att ingenting är fel och ingenting har hänt?

Igår var jag på reumatologen. Träffade en farbror doktor som ställde många snabba frågor som krävde svar som var lite väl snabba för min utmattade hjärna, men jag tror att jag fick ihop det ganska bra ändå. När han började trycka på olika ställen på min kropp ville jag helst gå därifrån. Därefter sade han att det var solklart att jag har fibromyalgi. 

Fibromyalgi?

Jo, det var ju det jag skrev på egenremissen med just ett frågetecken efter, men om jag trott på det eller inte hade jag väl inte så mycket funderat över. Att det inte är reumatoid artrit var jag väl medveten om, inte någon annan form av reumatisk sjukdom heller, vad det verkade på alla trätande läkare. Men fibromyalgi? Jag behöver nog ha några fler dagar på mig för att låta det sjunka in. Fast emellanåt tänker jag att det ju borde gå att bli av med det också. På nåt sätt. Fast då kanske jag skulle få nobelpris? Det vore ju inte så dumt. Men hemskt trist att sitta med på en sån ceremoni vore det ju förstås...

Under tiden jag övar på att låta det sjunka in gör jag mina yogaövningar, värmer vetekudden och vänder mig några extra gånger om natten för att inte lederna ska värka sönder.



 

måndag 13 april 2015

Nja, inte riktigt...

Jodå, jag klarade kursen. Den mediala utvecklingskursen alltså. Egentligen borde jag väl vara glad och skutta runt för det är ju en slags bekräftelse på att man kan. Fast jag vet ju redan att jag kan. Det här var en grundkurs i hur man ska öppna upp och ta emot budskap till exempel. Jag saknar ganska mycket det där hur man ska göra när man öppnat dörren och inser att det är en dörr där det är så förbaskat mycket som kommer igenom att man behöver stänga den nu och då för att få pausa. 

För mig har det varit lite som att komma in på en nyhetstidnings centralredaktion och alla andra har gått hem. Den enda som ska ta emot alla telefonsamtal, hänvisa besökare och sköta alla andra uppgifter är jag. 

Så kan man ju inte ha det. 

Dessvärre fick jag inte förtroende för kursledaren. Inte det minstaste lilla ynkapynka förtroende. Alls. 

Så då står jag tillbaka litegrann på ruta ett igen och söker med ljus och lykta efter någon som möjligen kan vara att lita på i den här djungeln. Fast jag skyndar långsamt den här gången. Jag har ju fortfarande den där trista utmattningen att slåss med och sedan fanns det ju en del övningar i grundkursen som faktiskt var ganska bra. När jag kombinerar dem med det jag fått ifrån yogan så blir resultatet förhoppningsvis fantastiskt. Meningen är ju trots allt att jag även ska få chansen att stärkas upp och växa med uppgiften. 

Så jo, det är en blandning av både glädje och besvikelse i den bägaren. Allting hade ju varit så mycket enklare om kursledaren varit fantastisk och man bara hade kunnat fortsätta med nästa del när man känner sig redo. 

Tja, jag antar att det finns andra äventyr som väntar på mig. När tiden är mogen. 


 

söndag 12 april 2015

Yoga gör skillnad

Nu är det dags att hålla tummarna för mig och om jag blir godkänd på den andliga utvecklingskursen! Jag har skickat in min sista redovisning för vad jag har gjort och hur det har gått och om det är okej så får jag mitt första diplom. Det är ett litet steg på den nya vägen jag slagit in på och det är onekligen väldigt spännande. 

Annars har jag faktiskt varit duktig flicka och gjort mitt individuella yogapass för fjärde dagen i rad. Jag som trodde att jag skulle klara att göra det max två gånger i veckan... Verkar som att jag klarar mer än jag tror själv när det gäller yoga i alla fall. För någon dag sedan försvann även min huvudvärk under yogapasset, och det har aldrig någonsin hänt att den gett med sig tidigare än efter tre dagar förut så jag är mäkta imponerad! Det är inte speciellt svårt och inte särskilt ansträngande, men så otroligt effektivt att jag hånskrattar alla smärtstillande piller i deras små fula ansikten. Ha ha ha! Från och med nu är det jag och yogan som är ett par, inga piller kommer att komma emellan oss. Förutom finaste D då förstås. Han är ju förstås inget piller, men han får lov att komma mellan mig och yogan menar jag, men han kommer ju egentligen inte emellan någonting alls. Han är ju med och hejar på istället. Fina, fina D.





lördag 11 april 2015

Utedag

Jag glömde ju naturligtvis telefonen inne och kameran vill jag inte ha med att göra så länge jag är så utmattad som jag är, så några bilder eller filmer blev det inte av utevistelsen idag. Däremot njöt vi i fulla drag, både sambon och katterna och jag. 

Grannen på bottenvåningen har en kissekatt som formligen älskar alla andra, både katter och människor. Hundar däremot är riktigt läskigt. Fast han påminner mest om en hund själv förstås, för man kan inte vara ute speciellt länge innan han kommer travandes med sin lilla tjockismage slängandes fram och tillbaka. Han älskar att gå med på promenad, han älskar att hoppa in i bilen när man kommer hem och kela en liten stund, han älskar i stort sett vad man än gör. Det bästa är att vår lilla kissekatt också tycker om honom, så när de träffas så leks det en hel del, vilket lockar till många härliga skratt.

Foto: Solsippan
Det är en gammal bild och inte särskilt bra, men det är kissekattarna i alla fall. Då var även vår svarta en liten tjockis, men han har fått banta bort ett helt kilo så nu ser han nästan ut som när han var liten igen. Tänk att det ska vara så svårt att se på djuren när de blir för tjocka. Jag brukar vara rädd för att de ska bli för smala jämt. Det kommer inte att hända den lilla svarta i alla fall. Kunde han så skulle han tugga på någonting hela tiden.

Hoppas att du också har haft en bra dag!!


 

fredag 10 april 2015

Det här med nyheter

Men alltså.... Jag veeeet att jag tänker för mycket. Det är bara det att jag inte kan låta bli. Hur gör man när man stänger av alla känslor och bara typ, flyter med? 

Jag läser sällan dagstidningar, kvällstidningar eller skvallertidningar. Det beror inte på att jag inte är intresserad. Tvärtom. Jag blir vansinnigt engagerad i allt som står. Allt. Från det rivna lägret i Pildammsparken i Malmö till hunden som försvann i rädsla för påskraketerna. Det är just därför jag inte läser. Fast just idag tänkte jag att jag skulle läsa artiklarna om Margot Wallström, uttalandena om Saudiarabiens medeltida lagar och konsekvenserna kring det där. Det gick sådär. Jag blev naturligtvis liten och rädd och sedan började blicken flacka till högersidan där det fanns artiklar som andra läst. Där fanns inlägg om hur provokativt Ryssland beter sig, om att Anne Franks förrådare förmodligen hittats och att USA tänker att de kanske ska gasa ihjäl sina fångar istället för att ge dem giftinjektioner. Min blick drogs magnetiskt till britsen med bältena på. Jag var bara tvungen att läsa. Jodå, de har anmält sig själva för att det tog 45 minuter för en fånge att dö av giftinjektionen han fick. 

Man skulle kunna tro att det var tiden jag blev upprörd över. Så är det inte. Jag frustade maktlöst rakt ut i luften att när ska människor begripa att man inte ska ha ihjäl varandra??! 

Jag vet att det inte är några sockersöta och oskyldiga människor som blir avrättade i USA. Så blåögd är jag inte. Jag säger också att vissa människor har förbrukat sin rätt att leva. För det tycker jag. Helt ärligt. Det finns människor som förtjänar att dö. De förtjänar att nästan dö under 45 minuter också. Eller under ännu längre tid. Ändå hävdar jag att dödsstraff inte är en lösning. Jag anser att det finns så mycket som gör att vi människor handlar fel, tänker fel och färgas av våra uppfattningar snarare än bevis i så många situationer att risken är alldeles för stor att man har ihjäl fel människa. Jag är också av den uppfattningen att när jag ska ta ställning till ja eller nej så måste jag också väga in hur jag ställer mig till att det är jag själv som står med giftinjektionen i handen. För om jag skulle vara för dödsstraff så måste jag också kunna vara den som utför det. Varför ska jag lasta någon annan med det? Svaret är nej, jag kan inte tänka mig att avliva en annan människa som fått en dödsdom. Jag tror alltid att det finns bättre alternativ. 

Förstår du varför jag inte läser tidningar så ofta? Några artiklar senare och min hjärna drar igång bland de mest djuplodande funderingar man kan ha på morgonen, eller vilken tid det nu är på dygnet. Nu ska jag försöka få tillbaka lite balans och inte oroa mig över världskrig, avrättningar och feministiska uttalanden från Wallström på en stund. Inga mer tidningar för mig idag. 


 

torsdag 9 april 2015

Nya marker

Jag som trodde att jag stod stilla i min andliga utveckling...

Idag tog en vän med sig några saker och några bilder som jag fick hålla i och "läsa av" som det kallas. Jag hade prestationsångest och litade inte riktigt på de första intrycken jag fick. Egentligen vet jag ju inte hur man gör. Fast sen bestämde jag mig för att strunta i att jag ingenting vet och att det kanske inte skulle hända något alls eller att jag skulle säga helt felaktiga saker och bara babblade på om det jag såg. 

Det visade sig stämma in i små detaljer. Sånt som jag inte vetat om eller känt till. En enda sak hade jag galet fel i, men min vän sa att jag förmodligen kände av hennes känslor istället för hur verkligheten var. 

Det var nästan lite otäckt att jag kände av så mycket och att det var så rätt. Det var otäckt. Hur är sånt möjligt? Ju mer jag pratade desto tydligare framträdde nästa detalj. Jag kunde se saker när de hände och beskriva djur jag aldrig träffat. Jag såg blommor i färg och kände om det var sommar eller när havet stänkte salt i ansiktet. 

Jag var tvungen att dricka en mugg té efter det. 

Hur är det möjligt att ett föremål eller en bild kan förmedla så mycket genom att man håller i det? Antar att jag bara får släppa den tanken och bara låta det ske. Lite som att man kan läsa en bok fast man vet inte exakt hur det går till att trycka den. Man måste inte ha bakgrundsfaktan för att ta del av vad som står i den. 

Det här är en helt ny värld. Fast ändå gammal på nåt sätt. Innan har jag inte vetat om vad som har hänt när jag har känt känslor eller fått upp bilder. Nu börjar jag kunna veta vad jag kan förvänta mig. Gissa om det är spännande? 

 

onsdag 8 april 2015

Inte så dumt ändå

Ibland kör man fast. Så tänker jag i alla fall ganska ofta. Men just idag har jag nog blivit tvungen att ändra på det där synsättet. Ibland tar man paus, kanske snarare är bättre. Det är ju liksom sällan man kör sådär vansinnigt fast att man bara gräver sig längre ner i gyttjan ju mer man gasar. Oftast hittar man en annan lösning bara.

I en vecka nu ungefär så har jag inte brytt mig nåt speciellt om meditationer eller andliga övningar eller själslig utveckling alls. Det tog stopp efter att allting gått lite för bra. Jag orkade inte med allt nytt och alla intryck så det kändes som ett ganska lätt beslut att pausa en stund.

Idag var jag på en spännande konsultation med min yogalärare. Hon är även utbildad ayurvediskt och jag såg fram emot samtalet. Jag fick tips på egna övningar som jag ska göra under ungefär en kvart varje dag för att grunda mig och komma ner i varv, men även tips på vad jag ska äta och förhålla mig till min ayurvediska person. Det blev många skratt under den konsultationen och för första gången kunde jag se den starka delen av mig i hela den förvirrande världen jag tagit del av i mitt liv. 

Min paus har behövts. 

Nu ser jag plötsligt nya vägar igen. Jag ska inte gå på dem än, men jag ska njuta av att de finns. 


Foto: Solsippan


måndag 6 april 2015

Ett enda sammelsurium

Idag är en såndär dag då jag skulle vilja skriva ner allt, men inte riktigt får till det eftersom hjärnan är en stor deg och det enda den gör är att som en klassisk, numera säkert antik, skivspelare och haka upp sig på samma spår utan att komma vidare.

Idag skulle jag kunna säga att jag är deprimerad. Men jag vägrar att vara det, så därför är jag bara lite nedstämd har jag bestämt. Natten bjöd på några uppvaknanden från hemska drömmar och gråten satt i halsen på morgonen i saknaden och sorgen efter allt det som är förstört. 

Man ska inte vara ledsen över det man förlorat, utan vara glad för det man har, tänker du kanske. Jo, det tänker jag också. Så har jag tänkt i många år. Alldeles för många år förmodligen. Jag är expert på att finna det minsta lilla korn av lycka och tacksamhet i en annars svart och skrämmande värld. Antar att det är därför jag överlever, och trist nog blir jag bara irriterad över alla så kallade visdomsord som ständigt sköljer över en i det dagliga flödet på nätet. Om de hade fungerat så skulle inte psykisk ohälsa finnas. Om det var så enkelt så skulle alla människor gå runt med lyckliga små leenden och aldrig någonsin fälla en tår över sin situation. Bevara mig från visdomsord...

Det sitter ett stålband kring mitt bröst idag, och fastän att jag är glad över att solen skiner, att kissekatten mår bra och att jag har en underbar sambo så vill det inte lossa sitt krampaktiga grepp. Det bryr sig inte om att jag inte vill ha det där. Det smiter åt lite hårdare ibland, då när jag tror att jag har tänkt bort det. Då när jag försöker läsa en text och hänga med i det som står. Eller när jag tänker att jag ska krångla mig ur min morgonrock för att klockan snart är halv tolv och jag ju kanske skulle skämmas lite för att jag inte är ute och njuter av solskenet istället. 

Jag längtar efter att sova, men är rädd för att drömma. 

I solskenet finns ingen ondska. 

Hånleenden bränns bort och kvar finns bara en trygg värme. 

Koltrasten spelar även om dagen. Kvillrar in sina toner genom fönstren som står på glänt. Lindrar och drömmer.

söndag 5 april 2015

Vårlugn

Varm filt, hett té och en spännande bok. Skön och lugn eftermiddag med koltrasten spelandes precis utanför fönstret. 
Hoppas att din dag också är fin!

Foto: Solsippan



Olika typer av resor

Det står stilla just nu. Ligger liksom mjukt och väntar, rör sig långsamt som den lilla, lilla krusningen på en sjö gör att stenarna på stranden blir fuktiga av vågrörelsen. Andas in, djupt, och håll andan tills det brusar i huvudet. Andas sedan långsamt ut. 

Tror att den andliga utvecklingen har gått lite för snabbt de senaste veckorna. Jag behöver sitta vid en sjö och titta på den stilla krusningen och inte ta in mer intryck på en stund. Det finns så otroligt mycket mer i den här världen att känna, se och höra så när den dörren öppnas är det som att ta klivet rakt ut i rymden. Eller för den delen att resa till ett annat land. Alla intryck, språket, dofterna och de nya smakerna tröttar sinnet även om du är entusiastisk och har längtat efter att uppleva det där under lång tid innan det blev verklighet. Du har anat hur det skulle kännas, hört talas om det och förmodligen sett bilder, men det är ändå så mycket mer än vad man kan föreställa sig när man väl är där och kan ta, känna, lukta och fyllas av intrycken med din egna kropp. 

Jag är en såndär tråkig person att resa med, för jag får alltid antingen turistdiarré eller nån urjobbig superförkylning som gör att jag är tvungen att stanna på hotellrummet ett par dagar. I alla fall de flesta gångerna jag är iväg någonstans. Jag har svårt att klara omställningarna även om jag verkligen vill åka och uppleva allt det där nya.

Därför lutar jag mig tillbaka och tänker att det kanske inte är så farligt att den där andliga delen av mig verkar ha tagit en dunderpaus. Jag behöver få komma i fas med allt det där som plötsligt finns inom mig, runt mig och så långt utanför mig att jag aldrig ens kunnat drömma om att det fanns. 

I går kväll fick jag distanshealing. Jag har fortfarande väldigt svårt att ta till mig att det finns healing alls så för mig var det ett stort steg. Det varade i en halvtimme och under den tiden kände och upplevde jag saker som jag inte kan göra annat än koppla till healingen. Efteråt kände jag mig trött, avslappnad och nöjd. Natten har varit lugn, utan otäcka drömmar och jag slapp att vakna med ångest. Det har inte hänt på en evighet. Fortfarande ligger en gosig filt av lugn runt mig och jag njuter i fulla drag. Jag tror att jag ska testa det där igen. 


 

fredag 3 april 2015

Pustar ut

Sen kan man ju sitta och titta på när bokskogen 
håller på att spricka ut. Det syns inte så 
bra än, men det är på väg. 
Underbart väder ute idag!
Så skönt att bara dra in den 
krispiga luften så långt ner i lungorna det går och släppa ut all 
vintergråhet i en enda pust.




Foto: Solsippan      





Främmande

- Din fega jävel!

Äntligen saktade han in sin småspringande gång, vände sig om och såg på mig med svarta ögon. Jag hade kunnat kalla honom vad som helst förutom feg och han hade inte brytt sig ett dugg. Men jag känner honom bara alltför väl. Att bli kallad feg kunde han inte ignorera.

- Tänkte du bara dra nu, utan att säga någonting alls?! Jag var fortfarande alldeles för upprörd för att sluta skrika.

I samma stund fick jag en svidande örfil. Sedan en till, och ännu en. Det gick fort, men budskapet skönk likväl in lika fort som smärtan. Sedan vände han sig om och fortsatte gå. Drog sin packning efter sig och försvann bland myllret av andra människor inne på terminalen. Jag gick ensam tillbaka till hotellrummet och packade mina egna saker. Han hade reskassan och jag hade inte ens någon kredit på mitt bankkort. Hur skulle jag klara det här? Som vanligt grävde skuldkänslorna i magen. Det här var mitt straff och det gick inte att ignorera. På morgonen hade jag vaknat upp och en smula chockat insett att det satt en främmande man i sängen. Hur han kommit dit hade jag ingen aning om och förvirrat satte jag mig upp.

Det var då han kom tillbaka in i rummet igen, tittade på oss, skapade sin egen verklighet av den lilla scenen vände sig om och gick. 

Vilken soppa. Jag var anklagad och dömd på mindre än en sekund och ingenstans hade jag fått utrymme att förklara mig. Förklara mig? Jag hade ju inte gjort något? Varför skulle jag ställas till svars för vad en annan människa gjort? Paniken fanns där ändå. Jag var ensam i ett främmande land. Utan pengar.


Nja, det där var bara en dröm. 
Destruktiva O gör sina påhälsningar med jämna mellanrum och den sista tiden har han varit med allt oftare. Temat är detsamma. Jag får dåligt samvete för någonting jag är oskyldig till och han straffar mig på de sätt han brukade straffa mig i verkliga livet. Jag vet att jag inte ska ha dåligt samvete, men det går liksom inte att låta bli. Det är ju uppenbarligen någonting jag missar. Någonting jag inte borde ha utsatt honom för. Utsatt mig själv för. Utsatt. 

Jag går fortfarande inte hemifrån utan att ha en nyckel med mig även om det finns någon annan hemma, eller om vi ger oss av tillsammans. Jag har blivit lämnad på alla möjliga olika platser. Nog för att alltid ha en plan i bakhuvudet hur jag ska kunna ta mig hem. Allt annat ger mig fruktansvärd ångest.

Idag tänkte jag inte gå långt, bara en liten påskpromenad, tillsammans med min fina D och radera ut nattens obehagliga drömmar i den strålande vårsolen.


torsdag 2 april 2015

Påsknaglar

Äntligen har det varit lite mer fart i mig. Det har inte hänt jättemycket idag, men betydligt mer än det gjort den senaste månaden. Fast jag tog mig kanske lite vatten över huvudet när jag satte igång att måla naglarna. Det är ju absolut inte det som står först på listan över saker som skulle behöva göras här hemma, men idag bara blev det så. Jag hade lust att göra det. Bara det är ju värt någonting. Lust. Fantastiskt härligt att känna och så otroligt grått och trist allting blir när man inte känner någon. Lust. 

Att det fick bli korv med bröd till middag var liksom baksidan av de nymålade naglarna, men sambon knyckte de småtinade kycklingfiléerna och ämnar göra marinad och steka till dem i morgon istället. Skulle tro att det blir värt både målade naglar och korv med bröd i slutändan.

Det där med påskfirande får nog ligga på hyllan i år. Jag hade rätt många tankar och idéer från början, det är ju ändå rätt kul med påskpynt och färgerna och sånt. Ett litet välkomnande till våren. Nu blir det inte riktigt så. Istället får jag väl försöka mig på påskpromenader och färgglad halsduk. Det får väl gå det också. 




 

onsdag 1 april 2015

Gummimuskler och sladderhjärna

Yogan funkade inte alls idag. Huvudet slirar och musklerna i kroppen lyder inte. Nejdå, det är inte så att jag bara ligger och sprattlar som en strandad val, men du vet hur det känns i kroppen efter ett ordentligt träningspass där man anar att träningsvärken inte kommer att vänta tills nästa dag ens, utan kanske bara ett par timmar. Sådär är min kropp. Större delen av passet ägnade jag alltså åt att mota bort negativa tankar istället för att göra rörelserna med samma flyt som jag brukar. Små positiva ord som "jag är här", "jag klarade den första minuten eldandning", "jag klarar djupandning" etc. 

Efter det gjorde det inte så mycket att musklerna sladdrade och att jag tappade takten i eldandningen och att inte mycket av det andra kändes harmoniskt heller. Jag var i alla fall där och jag mådde bättre efteråt. Mission accomplished.

Jag är inne på slutspurten av min andliga kurs också. Det återstår bara en och en halv vecka och den tiden ska ägnas åt psykometri, alltså egentligen förmågan att läsa av sakers minnen. Det där har jag lite svårt för. Med hjälp av övningar ska man träna sin intuition att bli bättre och tanken är ju god, men jag hittar inte motivationen. Fast nu när jag yogat tänkte jag att jag var i tillräckligt stilla sinne för att prova på en av övningarna. Den går ut på att man ska känna av kort och därigenom kunna säga om det är ruter tre eller spader ess och så vidare. Jag vet inte om jag har någon kortlek här i röran någonstans så jag tog mina orakelkort istället och valde ut fyra stycken som har distinkta färger för att kunna skilja dem åt. 

Vet du en sak? Jag suger på att känna av de där korten. Under tio minuter lyckades jag få alla rätt två gånger och något enstaka kort rätt, men resten var tokfel. Jag trodde i alla fall att slumpen skulle ge mig ganska stor chans att få rätt lite oftare, men tji fick jag. 

Det står visserligen som biverkan på Saroten att man kan bli ökat förvirrad, men inte att hjärnan skulle bli sladdrig dessutom. Men det är väl bara att fortsätta öva, gissar jag, fastän att det enda jag tänker på är den där scenen i Ghostbusters där två stycken sitter med elektroder på sig och får elstötar var gång de gissar fel på vad det är för symboler på korten som visas upp. Fast han som är testledare är mest intresserad av tjejen förstås...

För dig som glömt så finns den scenen här.

Min fina sambo påstår att jag behöver ha mer tålamod och att jag inte alls är så kass som jag tror. Fniss, jag har hört det där med tålamod från flera håll så det kan ju förstås tänkas att jag är utrustad med ovanligt lite sådant. Jag är trots allt ganska bortskämd med att det mesta andra som har med andlighet funkar någotsånär även första gången jag tar mig an det. 

Tålamodsdag idag då alltså...