fredag 31 oktober 2014

Annan planet?

Det är svårt att skriva just nu. Det går trögt att tänka och i ärlighetens namn så händer det inte särskilt mycket heller. Jag trodde nog inte att man kunde bli så golvad av att vara utmattad. Tänkte att det var som de gångerna jag varit på läger och tagit ut mig fysiskt ordentligt i några dagar och att det skulle gå över på ett par månader eller tre. 

Jag hade fel.

Det är så mycket mer än att bara sova ikapp, vila bort träningsvärk eller gråta en skvätt. Man blir dum i huvudet. På riktigt. Det funkar liksom inte. Dessutom är allting så galet jobbigt att man helst vill flytta till en annan planet. 

Ändå är jag inte deprimerad. Tvärtom. Jag är själaglad över att jag har det så bra som jag har det. Glad över min fina sambo, som har mer koll på hur jag mår än jag själv har många gånger och att jag inte lider vansinnigt svårt ekonomiskt. Visst, det är tajt, men vi svälter inte, vi har tak över huvudet och kläder så att vi inte fryser. Klyschor tänker du kanske, men jag är ärligt glad över det. Har sett så många andra som inte har det så bra, har kontakt med så många andra i min situation som inte reder ut sin situation ekonomisk, eller i sitt förhållande eller med sin familj, får sparken från sina jobb och har ett eller flera barn med diagnoser och trubbel med sin före detta. Nä, jag har det bra. Jag har bara "brutit huvudet" som någon skämtsamt uttryckte det. Vi kanske skulle be att få gipsa skallen så att det syns att vi är sjuka? 

Idag har världen dock varit vacker. I trädgårdar finns fullt av vissna, bruna och knastriga blomställningar och kvistar. Av någon anledning har jag varit alldeles tagen av dem under dagen, de är vansinnigt vackra! Och därnere i jorden vilar rötterna, sover stilla och drömmer om sommaren. De kommer igen. Ändå är de fortfarande vackra.



 

lördag 25 oktober 2014

Soul retrieval, att läka det sårade

Det var nästan solsken. I alla fall en bit på vägen. Sedan mulnade det mer och mer och när havet skymtade fram bakom nästa krök var det i samma gråa nyans som den regnlovande himlen.

Jag hittade utan problem och blev mottagen av den rödhåriga lilla kvinnan i vitt. Hon är liten, men kraftfull och på samma gång som man kramar henne försiktigt för att hon inte ska gå sönder utstrålar hon en fasthet och vänlighet som gör att man slappnar av i hennes närhet.

Jag har träffat henne en gång innan, men det är en annan historia, en annan dag. Idag skulle jag hämta hem en del av mig som tappats bort. Pussla tillbaka en del av min trasiga själ.


Vi satte oss i varsin vit soffa i det lilla, men luftiga rummet. Det var så högt i tak att man fått böja nacken bakåt om man ville titta efter hur det såg ut. Jag visste att hon gjort förberedelser innan jag kom, och jag visste att jag gick in bland de ord hon nyss uttalat. Även det en trygghet.

Hon frågade mig varför jag valt att få en soul retrieval och jag berättade väldigt kort att destruktiva O haft många år på sig att sarga min kropp och själ. Ändå svarade hon mig att den ursprungliga själsbiten som gått förlorad kan ha skett i ett tidigare liv. Hon sa att jag förstås kunde välja om det var så att jag ville rikta in mig på en speciell händelse, men annars kunde vi också bara låta allt vara öppet och se vad som kommer av sig självt. 

Egentligen ville jag förstås gå igenom allt och plocka hem alla förlorade delar av min själ, men så sansade jag mig och tänkte att jag har lärt mig att jag inte kan forcera fram det jag önskar så jag svarade att jag hellre ville låta det komma fram som ville fram. 

Rödhåriga lilla M bad mig lägga mig på en massagebänk mitt i rummet. Det var filtar på den och jag fick även en filt över mig och hon lade en fot under en av mina fötter medan hon satt på en stol bredvid. Hon skulle inte prata sa hon, men det gjorde ingenting om jag rörde mig under tiden. Sedan blundade vi båda två, lyssnade på den mjuka musiken och andades våra lugnande andetag.

Vid första trumslaget blev jag överraskad och kände hur mina ögonlock fladdrade till. Det var en långsam rytm och så småningom föll jag in i takten och kunde fortsätta slappna av. Förutom under en kort stund då jag plötsligt fylldes av ångest, rädsla och gråt så svår att jag nästan glömde andas. Sedan gick en rysning igenom min kropp och jag kunde återgå till att se mig själv stå på toppen av ett berg, högt, högt upp med solen och vinden runt om mig.

Jag vet inte hur länge jag låg där, en evighet i en blinkning. På trummans rytm förstod jag att M var på väg tillbaka till den här världen och jag öppnade mina ögon.

Vi hade inte varit på samma plats, men hon hade genast fått kontakt med en liten pojke som hon gissade var runt fem år gammal. Han var ensam och vinden slet i honom. Hans ångest och rädsla hade i det närmaste överväldigat henne. Han hade förstått att om ingen hittade honom och tog hand om honom så skulle han dö. Där och då försvann min första själsbit.

M beskrev honom som eskimå, men vi kom fram till att han förmodligen varit same, med tanke på min starka dragning till det samiska. Det hade även kommit en varg flera gånger och jag berättade vad jag endast sagt till min fina sambo tidigare. Jag har alltid haft en jättelik varg med mig, ända sedan jag var liten. Ingen annan än jag ser eller känner den, men den följer mig som en skugga. Enligt M är det mitt kraftdjur.

Mötet med pojken påverkade M starkt, det såg jag, men jag fick plötsligt en förklaring till varför jag reagerar så otroligt starkt på att bli lämnad. Inte lämnad i betydelsen uppbrott från ett förhållande, utan rent fysiskt lämnad. Destruktiva O gick ifrån mig vid ett tillfälle när vi skulle gå längs en vandringsled långt uppe i norr. Vi hade gått i flera timmar och jag hade fått så vansinnigt ont i höfterna och ena fotleden att jag inte kunde hålla samma tempo som honom längre, men inte en enda gång vände han sig om för att se efter var jag var. Han kunde lika gärna ha lämnat mig att dö. För mig var det samma sak. Mitt ute i ingenstans och jag hade så vansinnigt ont. Ändå var jag tvungen att fortsätta att gå då mörkret kröp allt närmre och de små skyiga vattendropparna som nästan tyngdlöst flöt omkring hotade att när som helst övergå i fallande regn.

Den lilla samepojken då... Vi vet inte hur det gick för honom, men M tror att jag någon gång i något liv varit samisk shaman, så kanske överlevde han. För att läkas behöver jag nu ta hand om och vårda det lilla barnet. Läka smärtan och på så sätt hindra att såret gång på gång rivs upp. Ingen lätt uppgift, men ändå mer konkret än att famla sig fram i gissningslekar.










 

onsdag 22 oktober 2014

Trumma tillbaka spridda själsbitar?

I morgon är det dags för soul retrieval. En kvinna ska med hjälp av sin shamantrumma få tillbaka de själsbitar som slitits loss från mig genom åren. Jag slits mellan hopp och en känsla av att jag betalar för hokus pokus. Men å andra sidan tänkte jag väl att shiatsu var lite hokus pokus när jag började med det också. För att inte tala om zonterapi! Knåda några områden under fötterna för att läka saker i övriga delar av kroppen!!? 

Det är egentligen lite för långt för mig att köra, men å andra sidan kanske jag mår så bra av det att jag studsar fram efteråt? 

Många frågor.

Jag vill alltid ha facit på förhand, men jag får väl försöka lära mig att det inte går att få det. Tror man på någonting så får man testa. Så är det bara. 

tisdag 21 oktober 2014

Steka fläsk är ingen skitsak

Idag har jag stekt fläsk. Det låter kanske banalt i dina öron, men för mig är det faktiskt ganska jobbigt. Inte hur man gör, det kan jag utan bekymmer, men destruktiva O hälsar på i min lilla hjärna och styr och ställer och gör mig väldigt osäker. 

Idag struntade jag i destruktiva O, struntade i att han sa att jag måste ha vitpeppar på fläsket, struntade i att han sa att jag måste ha högre värme i pannan, struntade i att han sa att jag måste ta tillvara på fettet, struntade i att han sa att det skulle vara hårdare stekt.

Idag struntade jag i destruktiva O.

Idag har jag stekt fläsk.

Det var en ganska banal måltid, men åh vad gott det var!!


 

måndag 20 oktober 2014

Bland sieskor och isvargar

I ungefär ett par månader har jag mediterat regelbundet. Det började spontant efter att jag fått en alldeles underbar upplevelse i samband med att jag var på shiatsubehandling. De flesta gångerna får jag starka bilder och känslor, eller bara djup, djup avslappning. Idag var det lite värre att samla tankarna. Jag är trött sedan gårdagen, trots att jag avfärdade en del av sierskans uttalanden som rena klichéer så kan jag inte avfärda att hon plötsligt frågade mig om jag funderat på att skriva en bok. Det kan jag ju inte neka till. Fast om sanningen ska fram så har jag utkast till två böcker. De senaste dagarna har jag öppnat den ena ett flertal gånger och läst en del av det jag redan skrivit. Det är inte dåligt, men det behöver så mycket mer, väldigt mycket mer. Men om sierskan har rätt så är det värt ansträngningen. 

Klarar jag en ansträngning just nu? Utmattningen biter mig i hasorna ständigt och jämt och går inte att skämta bort, men samtidigt är det ju nu jag har all tid i världen. Jag är inte belagd med några större måsten och det känns väldigt mycket sundare att öva på sin kreativitet än att slöläsa på Facebook hela dagarna. Ja, det tål att funderas över.

Som lite kuriosa kan jag berätta att sierskan sa till mig att jag varit en mycket känd grevinna i England år 1818. Festligt... Förmodligen därför jag är så förtjust i glittriga saker, haha. (Funderar över hur många mer som fick det budskapet samma dag...)

Usch, jag är så nyfiken på sådana där saker och ändå kan jag inte låta bli att vara oerhört skeptisk. Det ska tilläggas att det är första gången som jag gjort en sån grej. 

Utkastet till min bok heter Isvargen förresten. Jag har dock svårt att klura ut och bestämma mig för vad huvudpersonen ska heta. Ibland blir det Matilda, ibland blir det Linn. Kanske har du något annat förslag?

 

söndag 19 oktober 2014

Inget alternativbehov här inte...

Nyss hemkommen från en ganska kort visit på en alternativ hälsomässa. År efter år har jag åkt förbi där och tänkt titta in, men det har alltid varit samma helg som jag jobbat så jag har helt enkelt inte orkat bådadera. Denna gången blev det alltså gjort.

Nja, jag blev inte särskilt imponerad. Det var ganska få utställare, jag hade förväntat mig betydligt fler än så, och jag blev inte frälst av någon av dem. Forever living products var där med sin aloe vera. Det har jag druckit för några år sedan utan att känna ett dyfts skillnad på någonting i min kropp. Ett annat företag var där och pratade om det fantastiska pulvret med patenterat så och så som togs upp jättelätt av tarmen. Riktigt varför man behövde en sån superbooster av just vitamin B-typer och det andra fick jag inte riktigt klart för mig. Ytterligare en representant pratade mycket om sitt fina pulver, som skulle vara jättebra om man ville gå ner i vikt eller bygga muskler, bara att byta ut någon eller flera måltider mot pulvret och sätta igång. Nu är jag och min sambo varken i behov av att gå ner i vikt eller bygga muskler så vi tackade för smakprovet och gick därifrån.

Jag var naturligtvis tvungen att bli spådd. Det fanns flera personer som erbjöd olika typer och jag hittade en ryska som både tittade efter andar, såg tidigare liv, förutspådde framtiden och kollade in auran, allt på en kvart... Inte dåligt, och hon pratade oavbrutet så jag tänkte att om jag kommer ihåg det här så är jag inte dålig. Roligast var väl ändå att jag har varit bortskämd grevinna i England på 1800-talet och lite senare samma århundrade ska jag ha haft ett annat liv och en romans i Paris med en person som jag tydligen ska träffa i detta livet också. Spännande. Snabba ryck på en kvart!

Nej, jag har inget behov av att göra om det besöket. Fast det var roligt på sitt lilla vis.

Nu ligger jag i min dagsäng igen och försöker få upp värmen, den rann ur kroppen på mig när vi stod och väntade på bussen. Bara det...jag åka buss... Så kan det gå när man blir utmattad, då är det lättare att låta andra köra än att göra det själv.


 

torsdag 16 oktober 2014

Utmattad...typ

Livet är allt bra konstigt ändå. Bara någon dag efter mitt senaste inlägg brakade min kropp ihop totalt. Själv hade jag ingenting att säga till om. Inte något. Fast jag tänkte ju att även om kroppen är dum och inte klarar att ta sig någon annanstans än mellan sängen och toaletten så kunde jag i alla fall läsa kursboken och lyssna på föreläsningarna via nätet, men nääähä nä det kunde jag inte alls tyckte kroppen som fixade så att mina ögon inte kunde fokusera och gav mig en karusellyrsel utan dess like.


Arg, jag var arg, pissförbannad. Det här var ju vad jag ville göra, jag mådde bra av det och hade verkligen roligt, men ju närmre tentan kom, desto mer märkbart blev det att kroppen inte klarar stress. Inte det minsta, ynkapynka minstaste lilla roliga stress ens...


Ett par dagar efter kraschen var jag hos en psykiatriöverläkare, som sa åt mig att jag säkerligen behöver vara hemma ett år, minst. Ett år? Nää, tyckte jag, jag ska ju börja plugga igen efter jul?

Ett bestämt och unisont "nej" hördes då både från överläkare och sambo. Det kommer inte på fråga, jag ska vara hemma och inte stressa på något sätt. Möjligen kan jag få gå långsamma promenader och klappa katt. 



Hyggligt..


Men någonstans känner jag på mig att det är rätt, jag kan inte göra speciellt mycket utan att det händer något knasigt med kroppen eller att all energin rinner ur mig som vatten ur en uppochnervänd flaska. Ändå är jag inte deprimerad. Jag är glad, fullständigt nöjd med tillvaron. Jag behöver inte vara rädd, inte det minsta lilla ängslig över någonting. Det är en befrielse.


Det svåra är att inte ligga och planera en massa saker att göra. Jag inbillar ju mig fortfarande att jag orkar så som jag har orkat. Fast det räcker med att gå upp ur sängen så förstår jag...det här kommer att ta tid...