fredag 26 juli 2013

Äntligen hemma

Gästade stranden idag, petade bort små sandkorn under naglarna, dök i det stilla och lite avmätta havet och njöt av att kunna ligga där och bara ligga. Inga krav. Bara solen som sätter gränser, brända gränser, barndomsgränser. Så fint att så lite kan trolla fram de allra härligaste minnen och känslor.

Jag börjar bo in mig i mitt nya hem. Tassar runt på de knarrande golven och känner hur den vänliga atmosfären i rummen omsveper mig. De är hundra år gamla, så nog har de sett och varit med om en hel del. Och plötsligt passar mormors hundraåriga byrå, stol och spegel in i mitt mer moderna liv. De finns, som att de alltid väntat på att få komma hit.

Jo, det var ett bra val jag gjorde. Det tog tid, jag är inte så snabb. Funderade i två år, vägde för och nackdelar och lyssnade på min magkänsla. Lyssnade och lyssnade och satt emellanåt förlamad av att behöva fatta så svåra beslut. Jag ville ju så gärna att det skulle ha varit bra. Önskade det till det bättre. Undrade vad jag gjorde för fel. Ibland räcker två människor inte till. Inte för sig själv och inte för varandra. Fastän att man önskar.

Mina rum omfamnar mig och jag njuter av att ha kommit hem.





Bild via


  

måndag 15 juli 2013

Sommarsteg

Tystnaden bryts av stormen. Den har svept genom alla rummen och svidande piskat det omsorgsfullt uppbyggda. Ord som aldrig borde ha uttalats bränner glödande i själen. Kurar medan luften sakta stillar sig. 

Det borde ha varit en sommar fylld av tassande steg i trädgården, frukost i gräset och solvarm hud. 

Borde.

Smultronen jag åt i morse är inte mina smultron. Inte mina blommor i trädgården. Inte mitt. 

Går lite vilsen i rummen. Plockar ur en flyttkartong. Vilar ögonen i kaoset. 



Bild via







måndag 1 juli 2013

Gånglåt

Bland rosor och jersmin, doftande klätterhortensia och spelande koltrastar lever jag numera ett stillsamt liv. Stilla. Så stilla.

Drömvärld smälter ihop med verklighet, fantasier sveper runt i rummen. Det gamla jagar det nya. Jag går runt, runt och låter golvet knarra under mina fötter. Känner efter hur det känns, letar med blicken. Är hemma. Fast ändå inte. Om dagarna går timmarna fort, om nätterna vandrar de tveksamt.

Gråten har fastnat i halsen.