fredag 27 december 2013

Motiv och motivation

Hmm, jag har inte haft något att redigera mina bilder med sedan datorn kraschade senaste gången. Visserligen har jag inte känt något större behov eftersom jag varken haft ork eller tid eller lust varken till att ta bilder eller sitta och glo på dem efteråt. 

Hur det nu är så har jag fått tag i ett program, som jag förmodar är det som jag hade sist. Det är bara det att jag inte minns hur man gjorde! Gah! Jag tolkar detta som ett tecken på att jag håller på att bli gammal... Dessutom tror jag att det är något galet med programmet eftersom jag inte kan lägga till brus eller någon annan typ av filter. Tur för mig att jag redan är tokig, annars hade det kunnat gå illa...

Egentligen är jag inte särskilt upprörd över det, jag är mest utled på att ständigt ha ont. I dag är jag hemma med nackspärr. Så fort jag försöker göra någonting annat än ligga i soffan så gör det bedrövligt ont, där också. Jag är trött på att ha ont och jag är för rädd för att gå till jobbet med smärta. Orkar liksom inte med det längre. Förut gjorde jag alltid sådana saker ändå. Nu går det inte längre. Kan inte motivera mig. Fast jag skäms när jag pratar med chefen i telefonen och han bekräftar att det har varit många sjukdagar de senaste åtta veckorna. Hoppas nu bara att han inte tror att jag bara försöker smita..



 

måndag 23 december 2013

Julen

Efter en jobbig natt slog jag upp de blå och startade datorn med hopp om att få lite sinnesro genom att läsa andras inlägg på Facebook. Jag tycker om fb, mycket. Det är en del av vad som hjälpte mig att komma på fötter och ur mitt fruktansvärda förhållande med destruktiva O. Jag kunde nämligen se rakt in i andra människors vardagsrum och hur de levde sina liv, till skillnad från mitt. Jag fick också helt plötsligt mycket beröm för bilder etc, som jag lade ut för allmän åskådan, vilket stärkte mig oerhört. 

Idag kan jag se väldigt många engagerade inlägg, alltifrån julbakande, långa färder till anhöriga och förhoppningar om att stoppa allt fruktansvärt vi utsätter många djur för till gulliga bilder på barn iförda tomtekostym. Jag är glad för det, glad att så många har så mycket energi att dela med sig av. Men jag kan inte låta bli att tänka inåt i mig själv. Efter min otroligt jobbiga natt har jag ingen ork över åt vanvårdade djur eller julgodis, jag har bara ork över att hoppas att alla människor som engagerar sig i så mycket även ser sina närmaste stadigt i ögonen och talar om för dem att de älskar dem mest i hela världen, att de finns där för just den personen och att den är så vansinnigt viktig att allt annat är betydelselöst i jämförelse. 

Jag hoppas också att alla dessa människor som älskar julen har förståelse för dem som våndas och inte uppskattar allting med julen. Man ska inte behöva bemötas med höjda ögonbryn och ett förvånat "nähä?" när man säger att man inte alls uppskattar julen, eller egentligen mest vill att den ska avskaffas helt. Det kan omöjligt komma som en överraskning att det sker fruktansvärda saker i många hem vid den här tiden. Det är också en av de svåraste helgerna att utplåna så kallade årsdagar på. Hur gör man för att ersätta åratals svårigheter med goda minnen, skratt och hoppfullhet?

Hur?

Detta året ska jag arbeta, precis som förra året och alla andra jular jag lyckats få jobb på julafton. De andra åren har jag överlevt, de senaste fyra åren har jag inte behövt bekymra mig om min överlevnad, men jagats av minnen. Ändå är jag priviligierad. Jag har överlevt, jag har tagit mig ur det. 

Berätta för dina närmaste hur mycket du älskar dem i jul. Det skulle vara en väldigt fin julklapp!



  

söndag 15 december 2013

Homeopat vs traditionell doktor

Det har gått en månad sedan jag var hos homeopaten. Hon gjorde en grundlig anamnes, jag fick berätta kort om varför jag sökt, sedan fick jag dricka 20 ml av en minst sagt gräslig vätska och beskriva smaken. Jag brukar inte ha särskilt svårt att beskriva saker, men det där smakade så otroligt äckligt att jag lite grann tappade andan. Homeopaten fnissade åt mig och berättade att om allting i kroppen är i harmoni så smakar inte vätskan någonting alls och jag stirrade förundrad på droppen som var kvar i botten på medicinkoppen. Ingenting alls.. 

Homeopaten fortsatte sedan med att titta i mina ögon, ställde frågor och blev mer och mer orolig i tonen när hon pratade. Hon beskrev mina tarmar, hur de var så inflammerade att de börjat vecka sig för att få plats och hon sa att mina knän såg dåliga ut, framför allt det högra, som det börjat bli artros i på grund av att det varit inflammation i så länge. Jag hade inte berättat för henne om mina knän, så hon borde verkligen inte ha vetat.

Det som faktiskt skrämde mig var när hon började fråga mig om jag hade ont över bröstet, kände att det var tungt att andas och lätt blev andfådd. Jag har haft jätteont hela sista året, ibland har jag vaknat på nätterna när jag legat på sidan och fått lägga mig på rygg för att underlätta lite. På dagarna har jag fått stanna upp för att smärtan över bröstkorgen gjort mig orolig eller andfådd.

Homeopaten berättade att det beror på att inflammationen har börjat påverka mina lungor. Om bindväven blir fibrös, ett vackert ord som betyder att den förlorar sin elastisitet, så betyder det att det kommer att bli otroligt mycket svårare för mig att andas. Oroväckande nog visade ett test jag gjorde för cirka sju år sedan på att min lungkapacitet gått ner redan då. Jo, jag blev kanske lite mer medveten om att det inte bara är inbillningsjuk jag är.

Jag fick en mängd olika piller och droppar att ta tre gånger dagligen, restriktioner på att inte äta gluten, citrusfrukter eller citronsyra (som tydligen framställs med hjälp av svartmögel Aspergillus niger). Det är inte helt enkelt att gå från ena dagen, som varit helt utan restriktioner, till att börja tänka på vad man stoppar i sig. Svårast visade sig citronsyran vara. Den finns till och med i mitt schampo och balsam! 

Det som var mest fantastiskt med besöket var att homeopaten även kände på mina fötter och menade på att jag svarar väldigt bra på zonterapi och att man alltså kan bota mig. Bota! Känn på det ordet... Bli frisk, slippa ha ont... Det är nästan för stort, det där ordet.

En månad har gått, och jag har faktiskt blivit bättre. Jag har inte haft min migränliknande huvudvärk en endaste gång, vilket bara det är helt fantastiskt. Mycket annat känns väldigt mycket bättre i kroppen också, men jag måste erkänna att det förmodligen är en väldigt mycket längre väg till en frisk kropp än jag egentligen har lust med. Igår rasade jag ner i skoskaften igen och kände mig otroligt kraftlös och grå. Gissar att det är många som är det vid den här tiden på året, så jag tar det inte så allvarligt den här gången. Massor av vila och lite gos med hästen senare idag gör förhoppningsvis skillnad åt det bättre hållet.

Vad jag egentligen ville säga med det här inlägget är att jag just nu är vansinnigt glad över att jag vågade ta klivet från den traditionella och vetenskapliga medicinen över till homeopatin, som tydligen väger in en hel del av den fantastiskt viktiga delen att få människan bakom diagnosen att känna sig viktig och sedd. Jag är inte bara sjuk, jag kan bli frisk också!