tisdag 28 augusti 2012

Förvirrad

Ofta läser jag andras bloggar och drar en avundsjuk suck över att alla verkar vara på väg någonstans, har sett någonting intressant eller upplever något alldeles underbart sådär mitt i vardagen. Jo, ibland är det lite ångestladdat med sjuka husdjur, borttappade barn och väder som sätter käppar i hjulen, men på det stora hela så förmedlas det en känsla av livsglädje och fightingkänsla.

Själv står jag still. Jag har kämpat så länge för att bygga upp skalet kring det som ska bli min vardag att jag glömt att fylla på det som är inuti. Min chef frågade mig förra veckan om det var så att jag var intresserad av att gå upp till 100 procent igen och en fadd smak spred sig i munnen på mig. De tror att jag mår bra nu. 

Jo, jag skrattar nästan mer än någon av mina kollegor gör på jobbet, engagerar mig, åker på konferenser, går interna utbildningar och månar om att andra ska må bra. Det gör jag för att jag minns att det var sådan jag var förut, innan jag brakade ihop till en liten vissen solsippa, innan jag slet upp rötterna och tog mig bort från allt sammanhang. Men jag är så tom inombords. Det är svårt att vara så öm och trasig och låtsas som att man inte är det. Svårt att veta hur mycket andra ändå förstår och ser och vad de orkar med. 

Det känns lite som att jag byggde huset utan att först göra grunden, fastän att det är det jag strävat efter att göra. Ville göra allting rätt för att slippa falla ner i den där avgrunden igen.

Ja, jag vet, man kan inte gå framåt utan att snubbla ibland. Det gör bara ont att skrapa upp knäna.



Foto: Solsippan
 
 
 

4 kommentarer:

  1. Kram till dig.♥ Och du, det är aldrig försent att fixa till den där grunden. Vi är många som har byggt på en grund som inte visat sig hållbar och som har fått börja om igen. Och det största är ju inte att aldrig falla utan att resa sig efter varje fall. Och vad man fyller det där huset med. Du minns, inte "tänk om" utan "tänk när".

    Tror på dig och din inre styrka.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  2. Äh. De som verkar lyckliga ljuger nog en hel del. Och vi alla visar en fasad inför omgivningen att allt är bra. I alla fall för den omgivning som icke står oss så nära. Arbetsgivare är fånigt lätta att lura, de vill att alla ska fungera som på räls. Lyssna på ditt hjärta. Orkar du, eller inte? Bara hjärtat kan bestämma viktiga beslut.

    SvaraRadera
  3. Tack snälla ni =)Det känns fint att få lite uppmuntran. Jag har dessutom fått äran att sova två nätter i rad utan mardrömmar, vilket är fantastiskt. Dags att bygga lite till... =)

    SvaraRadera
  4. Nu vet jag inte vad du har gått igenom (jag ska fortsätta läsa bakåt) men jag hoppas att du kan/får ta dig tid att fylla på.
    Jag går själv genom en ganska så traumatisk tid just nu men jag försöker att hålla humöret uppe - både privat och på bloggen - vilket kanske resulterar i ett sånt där inlägg som du suckar över..... Men jag gnäller oxå emellanåt!

    SvaraRadera