Maran

Ibland är det en befrielse att vakna. Denna morgonen drömde jag att O:s bror kom på besök, klev in som att allting var hans och slog sig ner i källaren och åt vad som stod till buds. Han frågade mig hur jag hade det nu och om jag saknade dem. Jag svarade precis som det är, jag hatar dem allihop, förutom hans fyra döttrar. När jag pratade om dem kunde jag som vanligt inte hålla tårarna tillbaka, men när jag samlat ihop mig bad jag honom packa sina saker och ge sig av. 

Han nickade, jodå nog skulle han ge sig av. Det gjorde han inte. Han stannade kvar för att det passade honom bättre.

Jag vaknade, bokstavligen ihoprullad på huvudkudden, så hårt att det värkte i kroppen, snyftandes och kippande efter luft.

Respektlöshet. Jag hittar inget annat ord.

I nästa dröm var jag tillbaka på High Chaparral. En av stuntmännen råkade tända eld på en hel byggnad och medan människor sprang åt alla håll gick vi hand i hand åt ett annat håll.

Efter en mardröm är jag alltid tillbaka på HC. Precis som i verkligheten. Fast det är kaos även där.

Konstigt att en dröm kan följa en genom en hel dag.