Små snöflingor i virvlande dans, vindstilla och en försiktig kyla. Det ger mig lugn. De gnistrande små stjärnorna som tillsammans bäddar in världen i sin vita mjukhet ger mig något slags meditativt lugn. Det behövs efter en längre tid med vansinnigt onödig ångest.
Någonstans i början av den här bloggen hade jag bestämt mig för att inte försöka lägga orden vackrare än de är. Antar att jag inte riktigt har vågat följa mina egna rättesnören. Nu tänkte jag emellertid vara mera ärlig. Jag har börjat medicinera med antidepressiva igen. Naturligtvis sover jag inte speciellt bra och de nätter jag kan tar jag Propavan för att få fler än tre timmars sömn. Det sliter att ha ständig ångest. Inte bara det att vara andfådd närapå alltid, att hålla tillbaka kräkningar, med tillhörande kallsvett, och utföra finmotorik utan att avslöja hur händerna skakar, utan även den uteblivna vilan är tärande. Till slut är det svårt att veta vad som är vad.
Jag var hos doktorn för att förnya mitt recept på Fluoxetin och han svarade med att vilja sjukskriva mig en längre tid. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig så vi satt och sa emot varandra en stund innan han gav med sig. Två veckor kompromissade vi slutligen oss till, det tyckte jag var fullt tillräckligt. Jag tror inte alls på att jag skulle må bättre av att gå hemma, även om det är otroligt lockande vissa dagar.
Mitt i allt detta kaos i mitt huvud finns det ändå så många fina människor omkring mig som engagerar sig i mig och ger mig små uppmuntrande ord och fint stöd. Tänk att på den korta tid jag har bott här har jag träffat så många underbara människor!
Helgen som kommer är det meningen att vi ska träffa två vänner i Göteborg, gå på Liseberg och dricka glögg och äta pepparkakor. Det här året ska jag bara ha lite mer kläder på mig!
Puss så länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar