Jag hade någon slags föreställning om att vara rädd om mina fina (och dyra) ridhandskar, som jag kommit att älska trots den fula gula färgen på skinnet. Det är rätt många år sedan jag köpte dem, men om man bara finrider lite så håller de en evighet. Nu när jag är i stallet nästan jämt har jag märkt att det slitit en aning på dem och därför bestämde jag mig för att ha ett annat par när jag gör grovjobbet. Dessvärre är jag inte van vid hundar. I alla fall inte vid norpande hundar. Absolut inte vid norpande, gnagande hundar.
Båda handskarnas kardborreband är prydligt avknipsade av ett stycke gnagande hund. Hon är så fånigt glad jämt, så det går bara inte att vara arg på henne. Bushund. Typiskt nog vet jag inte vart jag ska hitta ett par likadana. De här köpte jag i något stånd på Falsterbo horseshow. Suck. Antar att det här ger mig en anledning att leta reda på en bra ridsportbutik någonstans i närheten. Jag känner bara till Hööks än så länge. Eller så får jag vänta tills jag kommer till mina hemtrakter, kanske. Litet, men gnagande litet dilemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar